onsdag 29 juni 2011

Det finns tillfällen när mod är önskvärt

                                                                  *bild från morgueFile.com

Det finns tillfällen då livet obarmhärtigt för oss alldeles ensamma och oförberedda och oskyddade och utlämnade fram till ett vägskäl.
Och väl där framme är vi tvungna att fatta ett beslut.
På egen hand. Och kanske i all hast.
Det är inte alltid vi ges utrymme för en särskilt lång betänketid.
Ibland får vi ingen tid alls.
Och alla andra, de som vi alltid brukar fråga till råds, de som vi litar på vet bäst för oss och vet bäst för alla, de som alltid har det rätta svaret och den rätta lösningen, de finns plötsligt inte där vid vår sida.
Det är helt upp till oss nu.
Det är vårt beslut och vårt val.

Det finns tillfällen då vi måste fatta vårt beslut omedelbart.
Och där konsekvenserna kan bli förödande. Eller rent av rädda liv.
Tillfällen då vi ställs inför en situation där vi måste fatta allt mod vi har och kan uppbåda och samla ihop och sedan våga säga ifrån. Sätta stopp. Säga nej.

Tillfällen när vi ser våld och övergrepp utspelas framför våra ögon. Tillfällen när vi vet att någon blir misshandlad. Tillfällen när vi ser eller anar eller förstår att någon blir illa behandlad, utfryst, mobbad, retad, hånad eller utskrattad. Tillfällen när det pratas illa om någon, när det stöts och blöts och diskuteras och ifrågasätts och skvallras utan att personen i fråga är närvarande och tillåts eller ges möjlighet till att kunna försvara sig. Tillfällen när barn far illa. När barn kommer i kläm.
Tillfällen när våra äldre far illa. När patienter vanvårdas.
Tillfällen när djur blir illa behandlade, hunsade, vanvårdade.

Det finns alltför många skrämmande tillfällen, vi stöter alla på dem.
Tillfällen när vi måste fatta ett snabbt beslut.
Och riskera att marken vacklar under våra fötter. Att hela vår tillvaro skakas om.

Eller så väljer vi att blunda. Och så låtsas vi att vi inte ser. Eller hör.
Vi säger inget, gör inget.
Och pratar vi aldrig om det igen.

Men vi kan vara den enda som ser. Vi kanske är den enda som hör. Och förstår.
Vi kanske är den enda potentiella räddande ängeln som kommer att gå förbi.
Vi kan inte lita på att någon annan kommer att göra något.
Eller att någon annan kommer att reda ut saken.
Ibland är det upp till oss.
Någon annan kanske aldrig dyker upp.

Det finns tillfällen när mod är önskvärt.
Och det tillfälle när vi plötsligt står öga mot öga med respektlöshet och mobbing och övergrepp är just ett sådant tillfälle.

måndag 27 juni 2011

Det är i de små sakerna det visar sig

                                                                *bild från morgueFile.com


Det är de små detaljerna som gör det.
Det är i de små sakerna det visar sig.
Det är i det lilla, det till synes obetydliga, det som ter sig oviktigt, försumbart och smått och rent av helt värdelöst som själva resultatet av våra ansträngningar grundläggs.
Och ändå är det ofta just när det gäller själva detaljerna som vi bestämmer oss för att där kan vi spara in på vår kraft och energi utan att någon lägger märke till det, där finns det utrymme att dra ner, hoppa över, slarva med vårt arbete och det är detaljerna vi inbillar oss att vi kan strunta i.
Det är de små sakerna vi tror att vi till och med kan ignorera.
Utan att det syns. Eller förändrar resultatet.

Men en granskning av detaljerna hjälper oss att utan svårighet sålla agnarna från vetet.
Ett väl utfört arbete tål att synas i sömmarna. Varje gång.
Vid ett mindre väl utfört arbete spricker sömmarna när vi lyfter upp det för inspektion.
Det syns på resultatet hur mycket vi har förstått av det arbete vi håller på med.
Vare sig det nu gäller att laga kvällens middag, förbereda akutrummet inför nästa inkommande larm, sticka en tröja, städa, skriva en bok, dansa tango, bygga ett hus, uppfostra en hund eller sätta upp en tavla.
Detaljerna avslöjar oss. Obarmhärtigt och ofrånkomligt.

Och när saker och ting går fel, när ingenting stämmer, dagar när allt går på tok, är det oftast i det lilla som det havererar. Vi snubblar på den där mattkanten som vi inte orkade vika tillbaka vid ett tidigare tillfälle. Vi dricker ur den där trasiga koppen som vi inte orkade slänga igår och skär oss på läppen. Vi hittar inte det vi letar efter eftersom vi inte orkade lägga tillbaka det förra gången vi använde det.

Detaljerna avslöjar oss. Det syns. Det märks. Det uppmärksammas.
Även om vi är benägna att tro och hoppas och önska något annat.
Även om ingen säger något och vi pustar ut och firar att vi klarat oss.
Den här gången också.
Kvaliteten på det vi gör blir lidande om vi ignorerar detaljerna.
Om vi inte är noggranna i det lilla riskerar vi att vårt arbete rasar samman.

Det är inte så dumt att ägna lite tid åt detaljerna ibland.
Både i vårt arbete och i allt annat vi tar oss för här i livet.
För sanningen är att vi faktiskt inte har råd att strunta i dem.
Det är i de små sakerna det visar sig.

lördag 25 juni 2011

Släpp taget och andas in doften av frihet

                                                                     * bild från wikipedia      

Ibland kan det vara bra att släppa taget om alla förväntningar som vi går och bär på. Vi har förväntningar på allt och alla vi möter, vi har förväntningar på väder och vind, på vad folk ska säga, hur folk ska bete sig i olika sammanhang, vilka kläder folk bör ha på sig, vilken sorts reaktioner och uppskattning vi borde få, vi önskar att få och innerligt och desperat behöver och hoppas och längtar efter att få. Listan kan göras hur lång som helst. Våra förväntningar kan bli hur tunga som helst. Vi bär runt på bördan av tusen och åter tusen förväntningar inom oss. Och vi kroknar under tyngden.

Vi är inte alltid medvetna om hur mycket våra förväntningar tynger oss och hindrar oss och försinkar oss och försenar oss. Hur mycket de besvärar oss. Och hur de kan göra våra liv mer komplicerade och tillkrånglade och betydligt mer svåra att leva. För det händer inte alltför sällan att våra förväntningar inte uppfylls. Folk beter sig inte som vi önskar och vill och hoppas. Vädret gäckar oss och spelar oss ideligen spratt. Livet lägger sig i våra planer. Gång på gång.
Både våra egna och andras förväntningar kan lätt snärja oss och skrämma oss och lägga sig som ett tungt ankare efter oss och dra ner oss på botten om vi inte lyckas skaka av oss dem i tid. Och hamnar vi där får vi kämpa hårt och länge för att lyckas ta oss upp till ytan igen.

Och sedan, gåendes hand i hand med våra förväntningar, finner vi våra fördomar.
De stela och fula och ibland rent av förfärande små och trångsynta mallar som vi utgår ifrån och som begränsar och granskar och förminskar allt vi möter utefter vår väg.

Med högt ställda och snävt tilltagna förväntningar på hur saker och ting ska och borde och måste vara begränsar vi vår egen väg framåt. Och vi blir garanterat ledsna och besvikna och upprörda.

Om vi istället släpper taget och tillåter allt att bara vara precis som det är.
Om vi släpper taget och accepterar och möter det som kommer i vår väg utan en massa förutfattade meningar eller fördomar eller förväntningar. Om vi låter människor få chansen att visa oss. Överraska oss. Charma oss. Förtrolla oss.
Om vi låter varje stund få vara det den är utan att vi rör till allt eller krånglar till allt genom att vi önskar att den vore något annat. Om vi bara sakta går framåt i våra liv och observerar och förundras över hur storslaget och fascinerande livet faktiskt kan vara.

Så ser vi.

Att utan förväntningar och fördomar kan vi möta varje stund och varje människa med tillförsikt och med en befriande öppenhet.
Och utan snäva förväntningar kan livet bli ett storslaget och inspirerande äventyr.

Om vi släpper taget så kan vi andas in doften av frihet.

fredag 24 juni 2011

Inta tronen i ditt eget kungarike

                                                                     *bild från morgueFile.com
Vi vet men vi glömmer bort.
Vi hör budskapen men vi låtsas att vi inte hör och vi låtsas att vi inte förstår.
Vi skulle kunna och vi skulle förmodligen dessutom må alldeles underbart bra av det men vi låter bli.
Vi har kunskapen och informationen men vi har inte alltid viljan eller lusten eller orken. 
Vi har förmågan och möjligheterna men vi väljer ändå ofta att titta bort. 
Vi riktar hellre blicken alldeles vid sidan av eller strax nedanför eller högt, högt över den plats där vi vet att sanningen bor. 


Vi vet mycket väl vad som skulle få oss att må lite bättre.
Vi vet vad våra kroppar behöver för att orka med och hålla sig friska.
Vad våra hjärtan mår bra av och vad de tar skada av.
Vad vi inte kan kompromissa med om vi vill må bra.
Vi vet att vi bör dricka lagom mycket vatten, vi vet vilken mat som är hälsosam för oss och vilken som inte är det. Vi vet att motion är bra och nödvändigt, att vi behöver frisk luft och tillräckligt med sömn och vila.
Men vi har inte alltid vårt eget bästa för ögonen.

Och därför struntar vi så många gånger i det allra viktigaste och dyrbaraste och finaste vi har i våra liv.
Vi struntar ofta helt och fullständigt i oss själva. 
Trots att vi vet att vårt liv skulle bli ganska så tomt och tyst och mörkt och innehållslöst utan oss.
Från det allra första andetaget har vi varit med. Och sett. Och hört. Och förstått. 
Vi har anat. Och vi har insett.
Att vi är en rätt så central person som trots allt är ganska viktig i vårt eget liv.
Även om vi försöker låtsas något annat.

Du är nämligen regissören och huvudpersonen och rollbesättaren i ditt eget liv.
Ingen annan kan ta din plats, någonsin, inte ens den mest välrenommerade stand-in kan komma i närheten av att vara du. Ingen annan.
Du är unik. Dyrbar. Älskad.
Och värdefull.

Du är starkare än vad du tror och än vad du kanske någonsin kommer att förstå.
Du har mer inom dig än vad du någonsin kunnat ana.
När du behöver det kommer du att upptäcka att du djupt där inom dig har mod som det tuffaste lejon.
Att du har styrkan att möta utmaningar du inte trodde att någon skulle kunna överleva.
Att du har förmågan att skapa, uppfinna, leda, producera och förverkliga saker du hade trott var helt utom räckhåll för dig. Du är full av dolda resurser och talanger och oupptäckta förmågor.

Du förtjänar det allra bästa. Det godaste. Det finaste.
Du förtjänar att njuta av livet och skratta och lyckas med allt du vill åstadkomma.

Och just därför.
Just därför ska du vara rädd om dig.
Ta hand om dig själv lite bättre.
Unna dig lite mer.

Det är dags inta tronen i ditt eget kungarike.

onsdag 22 juni 2011

På jakt efter en försvunnen skatt


Djupt inom mig bor det en skattletare.
En äventyrare på jakt efter en försvunnen helig graal.
En nostalgiker som uppmärksamt letar efter sedan länge borttappade och numera bortglömda dyrbarheter.
Denna längtan efter försvunna skatter lever inom mig och håller ständigt utkik efter tecken på om jag närmar mig någon klenod.

Jag söker med ljus och lykta efter den försvunna eller iallafall mer och mer sällsynta artigheten.

Många skulle nog kanske välja att kalla mig för omodern eller alltför otidsenlig eller rent av för en mossig bakåtsträvare.
Men jag saknar verkligen den försvunna artigheten.
Jag sörjer att den blir mer och mer sällsynt.
Jag längtar efter lite mer okomplicerad och enkel artighet i vardagen.
Nuförtiden är den så sällan skådad, iallafall i mitt liv, att jag blir alldeles rörd och mina ögon fylls av tårar av ren lycka när jag möter den.

Men alltför ofta ser vår vardag inte alls ut så. Vi gråter sällan glädjetårar.
Oftast går det inte en dag utan att dörrar slår igen mitt framför näsan på oss, eller att vi blir trampade på tårna, puttade, undanskuffade eller runtskuffade. Vi får ducka för paraplyer och gåstavar med livsfarliga spetsar riktade emot oss som vapen, vi får trycka oss tätt, tätt intill husväggar för att kunna släppa förbi andra som går i bredd och som inte släpper efter eller rubbar på sitt utrymme en endaste millimeter för vår skull. Vi får hålla oss utefter kanterna i mataffären för att undvika att bli påkörda eller överkörda av kundvagnar och vi får hålla i oss för kung och fosterland när vi står i rulltrappan för att inte svepas med av vinddraget när någon stressad medmänniska skyndsamt ilar förbi.
Jag vet inte om det här är ett storstadsfenomen eller om det är allmänt utbrett.
Men jag saknar verkligen lite vanlig, gammaldags artighet i mitt liv.

Artighet kan nämligen förgylla en vanlig grå och tung och trist vardag.
Sätta guldkant på en annars intetsägande dag.
Framkalla värme inombords åt en stelfrusen och ensam själ. Artighet kan vara lika berusande vacker som den där handen som sträcks ut och drar upp någon som ramlat omkull och som ger styrka åt den som inte orkar mer.
Artighet kan få den som varken syns eller hörs och som aldrig märks eller uppmärksammas att äntligen få känna sig levande och pånyttfödd och plötsligt se sig få konturer och färg och skimmer.
Artighet kan framkalla glädje och lycka och samhörighet och inte helt sällan en längtan efter att få föra artigheten vidare. För att det känns så bra och för att artighet kan vara så ljuvlig för en ständigt ansatt och angripen själ. För att artighet smälter hårdhet och får ilskna blickar att mjukna.

Artighet kan skänka glans och värdighet åt våra liv.
Få oss att känna oss sedda och respekterade och värdefulla.
Och få våra liv att flyta på lite lättare.

Rätt använd är den som en skattkista full av de dyrbaraste stenar, artigheten.
Den förgyller och berikar våra liv.
Och gör vår vardag lite vackrare och behagligare och trevligare.

måndag 20 juni 2011

Högre och högre, mot stjärnorna

       
* bild från morgueFile.com

Ibland tror jag att vi drömmer för smått. Och alldeles för fegt.
Vi förminskar och anpassar våra drömmar tills de passar in och tar plats i ett undanskymt hörn någonstans och känns acceptabla och respektabla och godtagbara. 
Och då har vi förändrat dem så pass mycket att de inte längre känns som våra drömmar. 
Och de förlorar all sin kraft. 
Och när vi tänker på dem kan vi inte längre uppbåda den där inspirerande energin och känslan av innerlig lycka som vi kände när drömmen föddes, när den var alldeles ny och tog andan ur oss bara vi snuddade vid den med tanken. 
Innan vi började anpassa och förminska den. 
Nu lyckas den inte ens framkalla ett enda litet leende. 
Och vi behöver den där energin och känslan av lycka så väl för att kunna uppnå det vi drömmer om.

Vi behöver drömma större. Vackrare. Intensivare. Oftare. 
Vi behöver sätta oss ner och tänka ut det finaste, största, underbaraste och absolut bästa som vi kan tänka oss att vi vill uppnå i livet.  Och sedan dra ett djupt andetag, fatta mod och se om vi inte kan göra drömmen ännu större. Använda vår fantasi. 

Vi behöver skapa drömmar som får oss att lyfta högre och högre, mot stjärnorna.
Mot det okända. Vi behöver drömma nytt. Och vi behöver drömma stort.

Och sedan måste vi ha modet att låta våra drömmar få behålla själva essensen av det vi längtar efter. 
Och för det krävs det en hel del mod och styrka. 
Vi är så ofta rädda för att inta vår rättmätiga plats här i världen. Vi bockar gärna och niger för andra, vi uppmuntrar andra i deras strävan efter att nå sina drömmar. På ett villkor förstås. Att deras drömmar verkar rimliga och någorlunda vettiga. 
Men när det gäller oss själva vill vi inte verka för kaxiga eller förmätna. 
Vi vill helst passa in i ledet utan att sticka ut eller synas alltför tydligt. 

Våra innerligaste drömmar kan inspirera oss till stordåd.
Om vi vågar låta våra drömmar vara våra egna, om vi struntar i att klippa till kanterna och jämna till ytan så att drömmen passar in i redan färdiga mallar och passar de andra. Om vi istället glädjs över själva ymnigheten och storslagenheten i våra drömmar, om vi låter färgerna och formerna växa och frodas och fullkomligt explodera och vi sedan i vår fantasi tänker oss något ännu större och ännu bättre. 

Så kan våra drömmar leda oss precis dit vi vill komma. 
Det är så vi för världen framåt.
Det är så stora uppfinningar ser dagens ljus. 
Det är så ljuvlig och gudomligt vacker musik skapas och det är så hänförande och underbart inspirerande böcker skrivs.
Det är så vi har kommit dit vi är idag.

Men ingenting säger att vi behöver stanna där vi står just idag. 
Även om vi är nöjda och trivs med livet.
Ingenting hindrar oss från att fortsätta att drömma och växa och att följa vår innersta längtan. Ingenting.
Vår fantasi är gränslös. 
Den kan ta oss längre och längre och högre och högre, mot stjärnorna.

Om vi bara vågar drömma. 



lördag 18 juni 2011

Bara gapa och svälj

                                                                            * bild från morgueFile.com


Vi vill ha det enkelt och lättsmält och färgglatt.
Helst helt utan tuggmotstånd eller några som helst besvär som gör att vi behöver anstränga oss.
Det ska vara problemfritt och luktfritt och smärtfritt.
Utan att vi ska behöva ödsla tid på att behöva tänka själva.

Och så vi vill gärna ha det kostnadsfritt. Förstås. Gratis är gott. Och om inte det går, så vill vi iallafall ha det så billigt som möjligt.
Vi vill bara ha mer och mer och bättre och billigare och nyare.
Och vi vill ha det redan igår.
Om det vore möjligt.
Helst utan att vi behöver tänka efter hur det ska gå till.
Och vem som ska betala priset.
Det vi inte vet lider vi ju som bekant inte av.

Så att det knapras piller som aldrig förr i det här landet är inte speciellt förvånande.
Det är så vi vill ha det.
Enkla lösningar, snabba resultat, strunt samma om det har obehagliga biverkningar eller efterverkningar eller rent av får ödesdigra konsekvenser.
Tänk inte efter, låt någon annan tänka åt dig. Ansträng dig inte i onödan.
Låt någon annan göra jobbet åt dig. Låt någon annan ta ansvaret.
Visa inte hur du mår eller vad du egentligen känner.
Vi polerar och putsar på ytan och gör allt för att den ska vara fläckfri.

Mår du lite dåligt, bry dig inte om att sätta dig ner och försöka ta reda på vad som är fel. Om det kanske finns något du kan ändra på i ditt liv så att du mår lite bättre.
Om du är deprimerad och lider av självmordstankar, om du är uttråkad, stressad, om du drabbas av sorg, om du ställs inför en kris, eller om du bara känner dig lite allmänt nere och ledsen så finns det en enkel lösning som passar alla.

Ta ett lyckopiller. Bara gapa och svälj.
Strunta i att bearbeta din ångest, förändra ingenting i ditt liv om det inte fungerar längre, för det är betydligt mer besvärligt och tar lite längre tid. Acceptera inte att sorg är en del av livet och bör få ta tid. Det här är vad samhället lär oss.

Och ändå.
Trots att vi har lyckopiller och bantningspiller och dagen-efterpiller och sömnpiller och piller för de flesta andra tillstånd vi kan drabbas av, så är vi inte lyckligare, vi är inte smalare, vi sover inte bättre, vi är inte starkare eller hälsosammare och vi mår uppenbarligen inte bättre.

För vi har missat själva poängen.
Piller är bara en tillfällig lösning, en hjälp på vägen, ibland till och med en vän i nöden, en livräddare och en livlina och en livboj när vi är ute på djupt vatten.
Men själva grundorsaken till våra problem finns kvar så länge vi inte åtgärdar saken.

Kanske skulle vi må lite bättre av att erkänna för oss själva hur vi mår.
Och sluta förneka våra känslor.
Sluta blunda för sanningen att vi behöver ta tag i vissa delar av våra liv.
Och istället börja göra något åt situationen. Låta allting få ha sin tid och få ta sin tid.
Det är nämligen okej att vara ledsen ibland. Det är okej att gråta.
Det är okej att misslyckas.

Livet kanske inte alltid blir som man har tänkt sig.
Inga piller i världen kan skydda oss från livets hårda kanter som vi stöter emot ibland.
Sorg och förtvivlan och rädsla och oro drabbar oss ibland som ett hårt slag i ansiktet.
Och när vi till slut vågar möta allt detta så växer vi. Vi utvecklas, vi blir starkare, mer förstående, mer toleranta, mer insiktsfulla och mer kärleksfulla.

Ibland är det nämligen rena hälsokuren med lite tuggmotstånd.

onsdag 15 juni 2011

Verkligheten hinner alltid ikapp



Vissa dagar ser jag.
Och verkligheten hinner ifatt.

Jag ser alla dessa sjuka patienter som trängs i korridorer och väntrum på akuten.
Jag ser alla dem som behöver en brits att ligga på men som får lov att sitta ner i väntrummet för att det helt enkelt inte finns några lediga britsar. Jag ser alla som behöver sitta men som ibland är tvungna att stå eftersom sittplatserna inte räcker till.

Jag ser alla dessa gamla, trötta, orkeslösa och sjuka som halkat på sniskan på de hårda britsarna och har den blåa landstingsfilten i en hög nere vid fötterna. Jag ser alla dessa som är livrädda för vad de kan ha drabbats av men som bedöms som stabila av oss och därför får lov att vänta. Jag ser rädslan och ilskan lysa ur ögonen för att vi inte gör någonting. Jag ser alla som blivit slagna, knivskurna, misshandlade, illa behandlade och felbehandlade.

Jag ser era utsträckta händer, jag ser era bedjande blickar, jag ser era oknäppta skjortor, jag ser att ni fryser, svettas, att ni är törstiga, hungriga, kissnödiga, att ni har så ont att ni inte vet vart ni ska ta vägen, att ni längtar hem och att ni önskar att er sjuksköterska inte var så elak och hård och kallsinnig.

Jag ser. Och jag förstår.
Men jag hinner inte förklara.
Jag hinner inte berätta att om du kan stå upp och skrika så mår du troligtvis bättre än personen som vi försöker rädda livet på i rummet bredvid. Jag hinner inte ta mig tid att förklara att vi alltid prioriterar livshotande tillstånd först. Någon gång försökte jag förklara men fick höra att vi tänkte fel, självklart måste även vi på akuten ta hänsyn till inskrivningstid.
Nej, det måste vi inte och det kan vi inte.
Det är det vårdcentralerna är till för.

Jag hinner inte heller förklara att jag redan har sett dig.
Att jag bevakar din ansiktsfärg och dina andetag när jag går förbi.
Att jag lyssnar på hur du låter när du pratar. Att jag ideligen noterar hur du rör dig, hur du sitter, färgen på dina läppar och storleken på dina pupiller.
Och att min främsta uppgift är att se till att du överlever.

Vissa dagar ser jag.
Och jag gråter inombords under mitt arbetspass för att jag helt enkelt inte räcker till.
Ibland som ensam ansvarig för uppemot trettio till fyrtio mer eller mindre svårt sjuka patienter är det tunga förutsättningar för att utföra ett bra jobb.
Efter vissa arbetspass bryter vi ihop i omklädningsrummen över allt vi inte hunnit med att göra.
Över att vi vill så mycket men hinner så lite.
Och över all sorg och smärta och allt onödigt våld vi möter.

Andra dagar är jag tvungen att ha skygglappar på för att kunna utföra mitt jobb på ett effektivt sätt.
Jag vet att ni finns där, men går ändå förbi för att göra klart det jag håller på med.
Jag vet att många av er anser att vi är hårdhudade, rent av elaka, att vi låter er vänta med flit av ren ondska.
Jag vet det eftersom det oftast inte går en timme utan att det påpekas.
Det är inte helt ovanligt att vi blir hotade, utskällda, påhoppade, förringade eller får höra att vi ska bli anmälda.
Det är inte enskilda elaka och lata sjuksköterskor eller läkare som ställer till det.
Problemet är större än så.
Vi räcker inte till. Hur hårt vi än jobbar.
Hur många extrapass vi än tar. Hur mycket vi än biter ihop. Hur gärna vi än vill.

Det behövs helt enkelt ett sjukhus till i Stockholm.
Situationen är ohållbar. Outhärdlig.
För patienterna först och främst.
För deras anhöriga.
Och för personalen.

Man kan blunda för verkligheten ett tag.
I vissa lägen kan det göra att man kan arbeta mer effektivt.
Men till slut måste man öppna ögonen och vakna.
Och se.
Innan det är försent.

Verkligheten hinner alltid ifatt.

söndag 12 juni 2011

Sommar, gyllene sol och ond bråd död

*bild från morgueFile.com

Varje år är det samma sak.
Den ljuvliga sommarvärmen kommer och förför mig med sin skönhet och värme och de mest fantastiska dofter. 
Äntligen är det dags att få gå barfota i det mjuka gräset, känna ljumma sommarvindar svalka solbränd hud, njuta av långa, ljusa sommarkvällar och samla ny kraft.  
Sitta nere på bryggan och meta aborre. Gå långa promenader i skogen. Plocka vackra blommor på ängen. Sitta alldeles tyst och stilla och betrakta hur den svartvita flugsnapparen skickligt flyger ut och in ur boet för att mata de små.

Och varje år blir jag lika brutalt påmind.
Att med sommaren och den efterlängtade värmen tinar inte bara vi stelfrusna nordbor upp utan allehanda insekter och konstiga varelser vaknar också till liv.
Och dessa varelser ska av någon anledning alltid komma så märkligt nära. Varför de måste vara så närgångna förstår jag inte. Jag har aldrig riktigt lyckats genomskåda deras motiv. Att det är något lömskt de har i tankarna förstår jag. De ska nämligen alltid krypa precis tätt intill. Gärna in i öron, innanför byxben, varhelst de kan. Vad de har för planer med att vara där vill jag helst inte fundera över.

Djurvän som jag är försökte jag tidigare i mitt liv ingå ett avtal med dessa krypande och flygande, ibland små och tyvärr, ibland rent av enorma varelser. Om jag lät bli att slå ihjäl dem så skulle de låta mig vara ifred. Jag kan meddela att de inte är ett dugg pålitliga. De höll inte sin del av avtalet. Inte en enda dag.
Så nu lever dessa kryp farligt i närheten av mig. 
Om de inte lyckas se tillräckligt otäcka ut för att jaga iväg mig.
Då springer jag istället. Och bidar min tid.

Nu i helgen har jag varit ute i skärgården.
Och haft det riktigt, riktigt bra.

Förutom alla dessa oerhört närgångna varelser jag ideligen har stött på.
Första attacken sattes in redan under fredagskvällen.   
Hela kvällen hade jag kliat mig på benet. Myggor, tänkte jag irriterat.
Vilket visade sig vara en enorm felbedömning. 
När jag tog av mig byxorna ramlade en stor, svart, otäck skalbagge ut. 
Hur länge den krupit runt där vågar jag inte tänka på.
Nu kryper den iallafall inte längre.
Den skalbaggen dog en ond, bråd död.

På lördagskvällen sedan kryper det upp en gigantisk tusenfoting ur mitt linne. Den bara dyker upp där och försöker ta sig upp på vänstra axeln. Jag for upp och försökte skaka av mig eländet, vilket resulterade i att den försvann. För att en kvart senare ge sig till känna genom att krypa runt på min rygg. 
Jag skrek och sprang och lyckades bli av med den någonstans på vägen.

Så idag när det kröp en stor spindel över min hand när jag satt och läste i solen reagerade jag knappt.
Bara ett litet pip och lite flaxande med armarna.
                                                                

onsdag 8 juni 2011

Ständigt närvarande vardagsmagi

*bild från morgueFile.com

Ibland är vi så fokuserade på nästa gång vi ska vara lediga, nästa helg, nästa semester, att vi helt enkelt missar den ständigt närvarande vardagsmagin.
Den som vi har mitt framför ögonen på oss varje dag.
Det finns de som är skickliga på att se den.
Det finns de som aldrig missar en solnedgång, det finns de som lever i nuet, varje dag, minut för minut.
Det finns de som är riktiga vardagskonstnärer.
Som har förmågan att se glimtar av ren lycka en stressig måndagmorgon.
Som kan ana ett skimmer av guld över kanten på högar av smutsig vardagsdisk.

Och så finns det alla vi andra som vill se. Som önskar att vi kunde se.
Som önskar att vi hittade alla de där ögonblicken av vardagslycka och magi men inte alltid lyckas så bra.
Vi som förlorar oss i vardagstristess och vardagsstress. Gång på gång. Trots att vi nyper oss i armen då och då för att påminna oss själva. Trots att vi nyper så hårt vi kan så glömmer vi bort det gång på gång, att livet är här och nu och precis framför oss och aldrig sedan eller där borta.
Det finns bara här och nu.

De verkliga vardagskonstnärerna har insett att det är i vardagen möjligheterna öppnar sig för oss för att kunna förändra våra liv. Det är i vardagen vi kan åstadkomma mirakel. Steg för steg, dag för dag, är det i vardagen vi kan gå från att vara degiga soffpotatisar till vältränade energiknippen. Vi kan förvandlas från stela, orörliga och lata till viga och starka balettdansöser. Vi kan få en död och öde trädgård att bli till ett prunkande paradis. Vi kan lära oss ett nytt språk, fördjupa oss i kokkonsten, lära oss att sy och bli nästa hippa chefsdesigner.
Vi kan skriva en bok, en dikt, en sång.

Vi kan åstadkomma nästan vad vi vill om vi tar till vara på alla våra vardagar. De behöver inte vara en grå massa av tristess, en tung, evighetslång uppförsbacke fram till helgen, ett måste eller ett krav. De behöver inte tynga oss eller stjäla all vår energi.

Vardagarna kan vara våra bundsförvanter, våra stöttepelare, vår väg ut ur ett liv vi inte trivs med till ett liv vi skulle älska att leva. De kan vara den vän som hjälper oss att äntligen, äntligen komma i form. Det är vardagarna som hjälper oss att nå våra mål. Som ger oss en möjlighet att lyckas med det omöjliga.

Det är den ständigt närvarande vardagsmagin som kan hjälpa oss att åstadkomma mirakel i våra liv.
Den kan hjälpa oss att lyckas med det vi tidigare trodde var helt omöjligt att åstadkomma.
                                                      

måndag 6 juni 2011

Somliga bara går sin väg

                                                                            * bild från morgueFile

Somliga bara går sin väg.
Utan förvarning. Raka vägen ut ur våra liv.
Utan att säga hejdå.  Utan att lämna en förklaring.
En dag reser de sig upp, går sin väg, stänger dörren och plötsligt så är de ute ur våra liv.
För alltid.
Utan att vi hunnit begripa vad som hänt.
Eller så hämtar Följeslagaren hem dem alldeles för tidigt.
Och hur mycket vi än skriker och bönar och ber och tigger om att de ska komma tillbaka in i vårt liv igen så kommer de inte tillbaka.

Och där står vi kvar. Ensamma. Övergivna.
Och vi frågar oss varför. Om och om igen.
Men vi får aldrig några svar.
Det är bara tyst och alldeles förfärligt tomt runt omkring oss.

Och vi måste hitta ett sätt att gå vidare, fortsätta framåt, för vi får aldrig ge upp eller lämna in eller tro att våra liv är slut. Och vi måste hitta ett sätt att hantera alla dessa minuter och evighetslånga timmar vi plötsligt har till vårt förfogande.

Vi måste hitta ett sätt att hantera saker som händer oss oväntat i livet.
Så att våra hjärtan mjukt kan fortsätta att slå, så att våra andetag kan fortsätta att ge oss liv och kraft och ny energi.
Vi måste hitta sätt att hantera saker så att vi kan slappna av och sluta knyta våra händer så hårt.
Och istället vända upp våra handflator och vara redo att ta emot.
För livet har alltid så mycket, mycket mer att ge.


Somliga stannar kvar vid vår sida.
De finns kvar i våra liv så länge att vi till slut tror att vi anlände hit tillsammans.
Och att de alltid ska finnas där hos oss när vi behöver dem.

Men vi får aldrig förväxla den tryggheten och stabiliteten med fast mark under fötterna.
Vi får aldrig börja bygga upp hela våra liv på en annan människa, i tron att han eller hon är själva klippan i våra liv eller grunden vi står på.
För livet drabbar oss. Saker händer. Sjukdomar hälsar på.
En sak är säker och det är att livet ständigt förändras.
Livet är förändring och rörelse.

Och har vi byggt våra liv på någon annan, eller något annat, om vi tror att en enda person eller sak ska kunna vara klippan i våra liv, och det sedan uppstår en spricka i den klippan, så faller vi.
Och fallet blir djupt, skoningslöst, hårt och obarmhärtigt.
Vi kan inte undvika att göra oss illa.
Vi går sönder.
Och vaknar upp långt nere i avgrunden. På botten.
Klättringen uppåt sedan kan vara det svåraste vi har gjort i hela vårt liv.

Så vi måste bygga våra liv på fast mark.
Hitta en stadig grund att stå på.
Och det gör vi enklast genom att blicka inåt.

Och när vi hittat vår plats med näringsrik jord och en stabil grund som ger oss den stadga vi behöver, behöver vi tillåta oss att ta oss tid till att slå rot.
Och växa oss starka.

Sedan kan vi sträcka ut våra grenar åt alla håll, välkomnande, och vi kan erbjuda närhet och skydd och vänskap och kärlek åt den som behöver det.

Och när livet förändras och vintern plötsligt är över oss, kanske vårt vackra bladverk faller av oss och vi blir stående nakna ute i kylan för ett tag, tills ett varmt snötäcke lägger sig över oss och värmer oss.

Men vi faller inte omkull utan står stadigt rotade i marken.
Och vi vet att vi kommer att slå ut i full blom igen.
Alldeles, alldeles snart.

lördag 4 juni 2011

Där solen brutit igenom

* bild från morgueFile.com

Vår omgivning påverkar oss mycket mer än vad vi tror. Vi är betydligt mer lättpåverkade än vad vi vill erkänna ens för oss själva. Nästan omärkbart fångar vi upp andras sinnesstämningar och idéer, övertygelser och tankar, blandar ihop allt detta inom oss själva med våra egna föreställningar och tror sedan ändå fullt och fast att vi är helt opåverkbara utifrån.
Att vi står starka som rejäla furor djupt rotade i marken. Ingenting kan rubba oss. Ingen vind kan blåsa omkull oss, ingen torka kan få oss att törsta ihjäl.

Få tror sig till exempel bli påverkade av reklam. Budskapet upprepas gång på gång, i otaliga reklampauser, timme efter timme, dag efter dag, vi hör det, tar emot det, sväljer lydigt, men vi är fullständigt övertygade om att vi inte blir påverkade.
Ändå säljer produkterna som aldrig förr efter köpt reklamtid.

Vädret påverkar oss på ett annat sätt. Vi blir så mycket piggare och gladare när solen skiner en ljummen sommardag än en kylig, gråsvart vinterdag när regnet piskar oss i ansiktet. Ljuset får oss alla att må lite bättre, andas lite lättare, orka lite mer.

Och klagomål och gnällande påverkar oss i allra högsta grad.
Vårt evinnerliga missnöje och gnällande sprider sig som ringar på vattnet.
Den tidigare så klarblå himlen ovanför oss fylls av våra tunga klagomoln och mörknar mer och mer över både oss själva och alla de som har oturen att behöva lyssna på oss.
Ju mer vi fokuserar på allt som har gått fel och troligtvis kommer att gå fel, ju mer missnöjda och förbittrade blir vi. Och det dåliga humöret sprider sig snabbt vidare.

Gnällande för oss aldrig framåt till den plats dit vi egentligen vill komma.
Ett ständigt klagande förbättrar inte vårt utgångsläge, får oss aldrig att må bättre.
Istället skymmer det solen för oss.
Och för alla runt omkring oss.

Vill vi ha en förändring i våra liv är det inte en klagomur vi behöver där vi kan stoppa in vår ständigt växande bitterhet eller våra gnälliga mantran i redan murkna sprickor. Istället behöver vi en lojal och energisk hejaklack inom oss som uppmuntrar oss att se på allt det som faktiskt fungerar och är riktigt bra i våra liv. Som håller på oss i alla lägen. Även om vi skulle råka förlora en match eller två. Även om det till och med råkar gå så illa att vi gör självmål. Och när vi känner att vi är betrodda, önskade, accepterade och fullständigt mänskliga, när vi inser att vi alla påverkas av varandra och att det är helt okej, så behöver vi kanske inte låtsas vara så opåverkbara och onåbara längre.

Och om vi inser att vi faktiskt drar mörka moln över oss själva och andra med vårt gnällande, kanske vi kan göra en ansträngning att sluta gnälla för ett ögonblick eller två. Kanske kan vi se om vi kan locka fram ett skratt istället.
Vara någon annans hejaklack. Lysa upp någon annans liv.
Och skingra de mörka molnen.

Man kan alltid se spåren av ett leende på de platser där solen brutit igenom.
Och det leendet sprider sig ofta vidare till någon annan.
Och sedan till ytterligare någon annan.

Vi påverkar vår omgivning mycket mer än vad vi tror.

fredag 3 juni 2011

Rätt kompetens och erfarenhet

                                                                              * bild från svt.se

Det diskuteras en hel del runt om i landet angående SOS Alarm just nu.
Patienter som uppenbart haft behov av omedelbar vård har vägrats ambulanstransport in till sjukhus.
Och i väntan på att operatören på SOS Alarm ska förbarma sig och skicka ut en ambulans har ett antal personer avlidit.
Att lite strålkastarljus äntligen riktas åt en så pass viktig samhällsfunktion är välkommet och efterlängtat.

På alla arbetsplatser finns det folk som helt enkelt inte är lämpliga för det arbete de anställts för att utföra.
De har hamnat helt fel. Ibland för att de inte har de rätta kunskaperna eller den erfarenhet som krävs. Ibland för att de är totalt ointresserade, likgiltiga och har helt fel attityd till sitt jobb.
Och ibland för att arbetsgivaren inte känner igen rätt kompetens när de nyanställer, eller att de inte har ekonomi eller möjlighet att betala för den.

Det finns enorma kunskapsskillnader inom vården. Gapet är ibland enormt.
Efter det att sjuksköterskeexamen avlagts görs det ingen som helst granskning över att de kunskaper som behövs verkligen finns där. I en del andra länder, Thailand för att ta ett exempel, får sjuksköterskorna göra ett test var femte år för att få behålla sin legitimation.
I Sverige ställs inga liknande krav.

På min arbetsplats, som jag upplever som rätt krävande, var det till för bara några år sedan krav på minst två års erfarenhet inom akutsjukvård för att få anställning.
Nu anställer man helt nyutexaminerade sjuksköterskor.
Det märks tyvärr dagligen i verksamheten.

Det är förstås aldrig lätt att avskeda någon på grund av misstag som begåtts.
Trots allt begår vi alla misstag.
Av mer eller mindre allvarlig art. Det är en del av att vara människa.
Men när konsekvenserna blir så oerhört stora, när ett misstag kostar ett människoliv?
Var ska vi dra gränsen?
Är det okej, ska vi förlåta och förstå och erbjuda en andra och även en tredje chans?
Kanske borde det avgöras av misstagets art. Om det verkligen var ett misstag, eller om det egentligen handlade om ren okunskap eller nonchalans.

Ytterligare en aspekt på det hela, som det inte talas så mycket om, är alla dessa samtal som strömmar in till SOS Alarm. Människor som inte är helt sanningsenliga när de ringer. Alla busringningar, receptförfrågningar, ensamma människor som vill småprata, felringningar, stundentskämt... Listan kan göras lång.
Att sålla bland alla dessa samtal och på några minuter avgöra vad som är på allvar och vem som faktiskt överdriver, skämtar, ljuger och vem som faktiskt har ett livshotande tillstånd eller är allvarligt sjuk är säkerligen en oerhörd utmaning.

Men rätt kompetens och erfarenhet för yrket underlättar.

Läs mer; Sydsvenskan, DN, Aftonbladet, DN Sthlm, SvD

torsdag 2 juni 2011

Detaljerna låter sig inte fångas i efterhand

                                                                                                 *bild från morgueFile.com

När vi färdas riktigt fort framåt i våra liv hinner vi sällan lägga märke till några detaljer.
Möjligtvis så ser vi någonting skymta förbi som ett otydligt töcken i ögonvrån medan vi rusar vidare i tillvaron. Men vi ser inte. Detaljerna i våra liv suddas ut och försvinner. De går förlorade.
De blir till enstaka små färgklickar ute i periferin någonstans.   
De finns där men helt utom räckhåll för oss.
Vi försöker minnas och få fatt på dem men vi lyckas inte.

Detaljerna låter sig nämligen inte fångas i efterhand.  
De fångas upp med vår närvaro i varje stund och med vår medvetenhet.
Med vår fokusering på vad vi har framför oss just nu.
De fångas upp och blir våra när vi tittar på dem, betraktar dem nyfiket, vänder och vrider på dem, smakar på dem och luktar på dem och andas in dem.
Då kan vi plocka fram detaljerna ur våra liv när som helst, när vi vill och har lust och önskar, de kan lätt lockas fram och de erbjuder glädje och tröst och magiska bilder och dofter och smaker och glimtar ur ett liv.

Detaljerna döljer sig för oss när vi rusar fram genom livet och ständigt jagar efter nästa mål.
När vi glömmer bort att livet är här och nu.
De gömmer sig för alla som har glömt bort hur man ser.
För alla dem som har glömt bort vikten av att stanna till ibland och bara vara.
Detaljerna väntar lugnt på oss precis i vägkanten, osynliga, dolda, oupptäckta så länge vi inte har tid att lägga märke till vår omgivning.
De visar sig bara när stressen har lagt sig.
De syns inte alls när du är på språng.

Istället visar de sig när du slutat springa och glatt visslande långsamt strosar gatan fram.
Och de dyker upp framför dig när du en dag struntar i din långa att-göra-lista och istället tillåter dig att bara vara.
När du låter livet visa sig för dig och du njuter av varje stund.
Och de visar sig när du struntar i att tänka på allting du inte hunnit med, allt som du måste och skall och borde göra och istället koncentrerar dig på det eller den du har framför dig just nu.
Då finns de plötsligt där framför dig i all sin rikedom.
Och när du betraktar detaljerna så står tiden plötsligt stilla.
Du upplever att livet blir rikare och roligare och att tiden på något märkligt sätt faktiskt verkar gå långsammare.

Varje ögonblick av våra liv finns de där, alldeles intill vägkanten, detaljerna och de små glädjeämnena som har förmågan att berika våra liv.
Men vi måste fånga upp dem genom att vara närvarande i nuet.
Detaljerna i våra liv låter sig inte fångas i efterhand.