Vardagen är en pålitlig tillflyktsort när det stormar

                                                                    * bild från morgueFile.com


När den ibland så skrämmande och obehagliga verkligheten tränger sig alltför tätt inpå kan själva vardagen vara en räddningsplanka att fly till och en stadig stöttepelare att hålla fast i.  När verkligheten där utanför brutalt kryper under huden på oss och kräver hela vår uppmärksamhet och påminner oss om hur grymt livet kan vara så kan det vardagliga erbjuda oss en trygg famn att vila i för ett litet ögonblick.

Livet blir mer begripligt och hanterbart när vi då och då tillåter oss att uppslukas av vardagen. Vi kan fokusera vår uppmärksamhet helt och fullt på det vi har framför oss just nu. Vi kan hängivet ägna oss åt att diska, att laga middag, att sy i en knapp, njuta av en kopp kaffe, låta solens strålar värma oss eller läsa en spännande bok.
Vi behöver tänka på något annat för en stund ibland.
Få lite distans till allt det som bekymrar oss och oroar oss.

Vardagen är en suverän och pålitlig tillflyktsort när det stormar runt omkring oss.
Vardagens väl inövade och många gånger ganska så enformiga rutiner kan skänka oss lugn och ro när vi behöver ta oss vidare genom sorg och förluster, när oro över saker och händelser i våra liv hotar att kväva oss, när rädslan får vår puls att rusa och vår mage att protestera, när känslor av vanmakt och hopplöshet hotar att ta över maktpositionen och ledarrollen inom oss.

Men mitt i allt som händer och förändras och försvinner runt omkring oss så upptäcker vi att vardagslivet bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.
Vad som än händer i världen. Vad som än händer i våra liv.
Vad som än händer inom oss.
Hur turbulent och oförståeligt och vansinnigt och oberäkneligt livet än ter sig.
Så fortsätter vardagen att pocka på vår uppmärksamhet.
Tvätt behöver tvättas, mat ska lagas och ätas, golv ska dammsugas, räkningar betalas, fönster tvättas, kaffe kokas, sopor kastas, mat handlas, tänder borstas och jobb måste skötas.
I en evig cirkel.

Och vi kan välja att förfäras och bli avskräckta och uttråkade och kanske illamående av detta eviga kretslopp och det arbete som ständigt måste upprepas. Igen och igen.
Vi kan svära över det och sucka och vi kan gnälla och beklaga oss.

Eller så kan vi välja att bara hoppa in i det utan att tveka, ta ta i något av allt det som behöver göras, koncentrera oss helt och fullt på det vi har framför oss, om det så är att vika tvätt, för om vi slappnar av i stunden och låter bli att tänka på något annat kan vi slutligen känna hur lugnet sänker sig över oss.
Och vi känner den stilla närvaron av ett ögonblicks frid.

Det är en av de gåvor som vardagen skänker oss när vi hängivet ägnar oss åt den.

Som en droppe av rent och friskt vatten

                                                             * bild från wikipedia


Vi tror att det inte spelar någon roll.
Att det vi säger och det vi gör faktiskt är så obetydligt att det inte räknas.
Att det inte märks. Och vi anar inte att våra vassa ord lämnar djupa sår efter sig.
Och vi vet inte att den spontana kram vi gav vår vän fortfarande värmer henne under sömnlösa nätter. Och vi ser inte att vår arbetskamrat funderar på det där vi sagt för så länge sedan och som fortfarande skaver och gör ont och irriterar. Och att vi faktiskt förhindrade ett självmord den där dagen då vi stannade och pratade med den där berusade mannen på bänken.

Och vi vet inte att den tröst vi gav häromdagen upplevdes så ljuvlig och underbar och livgivande som om den var en droppe av rent och friskt vatten på en uttorkad och sprucken tunga.
Och vi har ingen aning om att vi används som ett avskräckande exempel i vissa sammanhang.
Och som ett lysande föredöme i andra.

Vi tror att vi obemärkt passerar förbi världen och att vi inte lämnar det minsta spår efter oss. Vi tror att allt det vi säger bara försvinner bort i tomma intet. Att alla dessa ord vi sagt och viskat och skrikit och stammat fram och ibland basunerat ut från hustaken bara löses upp och blir till ingenting bara för att tid passerar och vänner passerar och olika miljöer passerar och för att vi själva glömmer bort vad vi sagt där och då. Och vi tror att allt det vi gör eller allt det vi låter bli att göra bara påverkar oss själva i våra egna liv.

Men där misstar vi oss.
Vår närvaro i andras liv kan friska upp som en droppe av rent och friskt vatten en stekande het sommardag.
Och vår närvaro i andras liv kan skaka om och väcka till liv och skrämma bort.

Det är så lätt att vi glömmer bort vilka vi är. Vi glömmer bort att vi faktiskt påverkar och vi inspirerar och vi engagerar och vi förändrar allt där vi går fram i vårt liv.
Vi gör skillnad. Betydligt mer än vad vi tror. Betydligt mer än vad vi kan ana.
Och antagligen betydligt mer än vad vi skulle vilja ibland.

Det spelar roll. Det spelar roll vad vi säger till grannen vi möter i trappuppgången.
Det spelar roll om vi hälsar på våra kollegor när vi kommer till jobbet på morgonen eller om vi surmulet låter bli att göra det. Det spelar roll om vi älskar vårt arbete och fylls av glädje och energi när vi arbetar eller om vi hatar varje minut av det och känner oss utmattade och slutkörda och urholkade. Och det spelar roll om vi ser någon fara illa och vi låter bli att göra något åt det. Det spelar roll hur vi beter oss mot varandra och det spelar faktiskt roll vad vi säger.

Och i dessa dagar när ondskan ännu en gång har visat oss sitt fula ansikte så kan vi påminna oss om att vi kan göra skillnad. Vi kan finnas där när någon behöver oss.
Vi kan välja att visa vänlighet och kärlek och omtänksamhet istället för att irritera oss på småsaker som ändå inte betyder något.

Överallt där ondskan visar sig följer outsäglig sorg och vanmakt och smärta och ilska i dess fotspår. Och vi står förvirrade och förtvivlade och handfallna och skakade och vi vet inte hur vi ska hantera det vi ser och det vi hör. Och det verkar fullständigt obegripligt och omöjligt att förstå hur jorden ens kan fortsätta sitt eviga snurrande runt sin axel när ondskan har slagit till.
Och hur livet bara kan fortsätta. Som om ingenting har hänt.

Det spelar faktiskt roll vad vi gör och hur vi går vidare.
Varje dag har vi möjlighet att göra skillnad.
Vi kan sträcka ut en hand till den som skådat in i ondskans ansikte och blivit bränd och skrämd. Vi kan hjälpas åt att bära dem som inte orkar ta ett enda steg till.
Vi kan visa mod och stanna kvar och lyssna när någon behöver få prata om vad som hänt.

Och vi kan välja att bli medvetna om att vi faktiskt påverkar andra runtomkring oss med det vi säger och med det vi gör.

När ensamheten blir ett fängelse

                                                                  * bild från morgueFile

För en del av oss är den en välsignelse och en sällsynt och dyrbar gåva.
För en del av oss är den som ett uppfriskande regn en kvalmig och varm sommardag och som ett silkeslent och skyddande plåster på vår skavande själ.

Och för en del av oss är den en förbannelse och ett gissel, ett kvävande fängelse och en skrämmande mardröm som tycks vara helt omöjlig att vakna upp ur.

Ensamheten kan befria oss eller förslava oss, den kan fylla oss med sprudlande lycka och innerlig frid eller väcka vår ångest, strö salt i våra sår och kanta vår väg med tistlar och vassa stenar som gör oss illa.

Ensamhet som är efterlängtad skapar andrum och utrymme och plats för återhämtning och centrering och eftertanke. Ensamhet som är efterlängtad öppnar upp för nya möjligheter och ger näring åt drömmar och fantasier. Ensamhet som är efterlängtad och innerligt önskad skänker tid som den vackraste av sina gåvor.

Medan ensamhet som är fruktad och oönskad och ovälkommen kan vara förödande och ohyggligt tung att bära. Den ensamheten kan leta sig inåt, ta plats i mitten av våra liv och slå rot där. Den kan hota med att aldrig någonsin ge sig av igen.
Att aldrig någonsin släppa greppet den har om oss eller släppa oss fria igen.
För när den väl har slagit rot och gjort sig hemmastadd i våra liv är den svår att jaga bort. Ofrivillig ensamhet kväver och stänger in och försvagar och orsakar sorg och bedrövelse och ljudliga suckar.

Så många i vårt samhälle idag är förfärande ensamma.
Många människor sitter ensamma dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år.
Utan att ha någon att prata med, skratta med, dricka kaffe med, spela bridge med, baka kakor åt eller gråta ut hos.
Då och då söker sig några av de allra ensammaste till akuten och ber om hjälp.
De söker för att de inte står ut en dag till med denna ändlösa ensamhet.
Och det i en storstad full av människor.

Befolkningen växer och ensamheten växer. Vi skulle behöva ha enkla lokaler dit folk kunde gå och där de kunde sitta och läsa sin tidning med folk omkring sig, eller ta en kopp kaffe, eller spela ett parti schack, eller ha möjlighet att se på nyheterna ihop med andra. Vi skulle behöva ha lokaler dit folk kan gå och bara umgås, laga mat tillsammans, se på film och ha möjlighet att diskutera filmen efteråt med andra, spela pingis, ha möjlighet att bolla tankar och idéer med andra, ja, vad som helst, bara det finns andra människor runtomkring .
Det borde finnas fritidsgårdar för vuxna.

Det behövs fler naturliga mötesplatser där tankar kan delas och idéer kan få växa till sig och gro, ställen där den ofrivilliga ensamheten förlorar sitt järngrepp om sina arma fångar och sakta försvinner bort i fjärran.
För att aldrig, aldrig någonsin återvända.

Med rätt att byta

Vi är så väldigt utsatta.
Speciellt om vi blir sjuka eller om vi råkar ut för en olycka.
Om vi blir plötsligt blir beroende av sjukvård och behandlingar och mediciner för att få ett drägligt liv och ha en chans att överleva.
Många blir helt och fullständigt utlämnade till sin ansvarige läkare.
Och till den vårdpersonal som råkar jobba just då, den dagen.
Och alltför många gånger vågar vi inte säga ifrån, eller ifrågasätta, eller diskutera eller framföra våra egna funderingar och åsikter och önskemål. Många gånger tror vi att vi måste acceptera att vi blir behandlade hårdhänt och ilsket, respektlöst och oengagerat, utan empati och medmänsklighet.
Men det är inte sant.
Vi har alltid rätt att byta.
Bytesrätt gäller även inom sjukvården.

Det är just när vi är sjuka och svaga och kanske helt beroende av andra som det är så viktigt, rent av livsviktigt, att vi blir bemötta med kärlek och respekt och värdighet. Det är just när vi har ont och är oroliga för framtiden och när vi inte kan klara oss själva som det är så viktigt att vi har en kontakt med sjukvården som fungerar och känns bra. Och det är just när vi är svårt sjuka eller skadade som vi behöver en kompetent och professionell vård som inte förminskar oss eller försvagar oss ytterligare.
Och det är just när vi är i så stort behov av det som vi också har svårigheter att orka säga ifrån. Tyvärr.

Men det är bara att inse.
Trots att läkare i Sverige har samma grundutbildning kan det vara en milsvid skillnad mellan deras kompetens och deras förmåga att bemöta patienter.
Och trots att sjuksköterskor i Sverige har samma grundutbildning bakom sig skiljer det sig enormt mellan deras kompetens och förmåga att bemöta patienter.

Det här gör förstås att vi blir väldigt utsatta när vi blir sjuka eller skadar oss.
Det skiljer i kompetens och hur vi blir behandlade, hur vi blir bemötta och hur vi blir omhändertagna.
Många gånger är det personbundet.
Det här gör att vi måste våga säga ifrån.
Vi har rätt att byta läkare. Vi har rätt att bli behandlade med respekt.
Att bli tagna på allvar.

Igår, i det fina mötet med en svårt sjuk man på jobbet, blev jag så oerhört ledsen när han anförtrodde mig om hur han blivit bemött och behandlad. Hur man hade gjort honom illa till både kropp och själ. Läkaren på akuten ordnade så att han äntligen skulle få byta läkare och sjukhus. Men den här mannen hade redan lidit i flera år.

Vi måste våga bli tuffare. Säga ifrån.
Vilket i och för sig inte är en lätt sak när man är svag och trött och sjuk. Men om vi känner att vi inte blir behandlade och bemötta med respekt och omtanke, eller om vi inte har förtroende för den personal som tar hand om oss, eller om vi inte får den vård vi så väl behöver, så måste vi komma ihåg.
Att sjukvården är faktiskt till för de sjuka. Att forskning utförs för att kunna göra sjuka friska igen. Att läkemedel tillverkas för att kunna bota och lindra. Och att sjukvårdspersonal och läkare utbildar sig för att kunna bota och lindra.

Sjukvården är alltid till för att hjälpa, inte stjälpa.
Sjukvården är till för att lindra och hela, inte skada.
Vi har alltid rätt att byta läkare, byta vårdcentral, byta sjukhus.

Och ju fler som tar mod till sig och vågar det, desto större krav ställs det också på läkare och vårdpersonal. desto större krav ställs det på vårdcentraler och sjukhus.
Då kanske vi kan åstadkomma en förändring.

Så att ingen någonsin mer i tysthet ska behöva genomlida flera år av felaktiga behandlingar, eller av respektlöst bemötande, eller av smärtor som ingen tagit på allvar.

Vi behöver inte alltid förklara oss

                                                                  * bild från Sverigesradio.se


Många av oss ägnar alldeles för mycket energi under dagen åt att förklara oss och försvara oss och ursäkta oss. Igår när jag vände ut och in på mig själv i mina försök att förklara de långa väntetiderna på akuten utan att lyckas insåg jag att det inte spelade någon roll. Mannen hade redan bestämt sig för att jag hade fel. Ingenting jag sade kunde ändra på det. Så jag kunde antingen ägna resten av kvällen åt att förklara och försöka få honom att förstå eller så kunde jag strunta i det helt.
Jag valde det senare.

Det är utmattande och uttröttande och det dränerar vår energi fullständigt att ideligen försöka förklara oss. Och försvara oss. Vi tror att vi måste förklara varför vi gör någonting. Fast vi ibland inte ens själva har svaret. Fast vi själva faktiskt inte alltid vet. Och vi tror att vi måste förklara vad som motiverar oss. Och vad vi gör. Och hur vi gjorde och varför det blev fel. Och om det blev rätt så har vi behov av att förklara vad som bidrog till att det gick rätt. Vi måste förklara oss om det var någon som hjälpte oss på vägen och vi måste förklara oss om vi inte fick någon hjälp alls.
Vi har långa förklaringar till hands om vi måste ringa oss sjuka, om vi kommer försent, om vi inte har möjlighet att komma på en fest, om vi inte vill gå med ut på afterwork efter jobbet, om vi inte vill äta kött, om vi inte orkar jobba över och om vi inte vill flytta på vår semester. Allt ska förklaras. Allt måste försvaras.

Det här tar musten ur oss utan att vi ens reflekterar över det. Det suger ur vår kraft och det stjäl vår energi.
Och många gånger är det inte ens nödvändigt med några långa förklaringar eller väl inövade försvarstal.
Många gånger räcker det med ett enkelt nej. Eller ett hederligt ja.
Ibland kan det till och med vara mer kraftfullt att låta bli att förklara och försvara.
Dels för att vi spar vår energi åt viktigare saker, dels för att det faktiskt inger respekt när vi låter bli alla dessa förklaringar och bortförklaringar.

Sedan finns det förstås tillfällen när vi är skyldiga en förklaring. Tillfällen där det faktiskt krävs att vi försvarar oss. Tillfällen då det kan vara bra att ha ett väl inövat försvarstal till hands. Men det är inte de tillfällena jag syftar på här. Utan de helt vardagliga situationerna. Där vi känner att vi inte har rätt att säga varken ja eller nej utan en hastigt påkommen undanflykt eller en ursäkt. De situationer där vi känner att vi inte kan eller vågar eller mäktar med att helt enkelt svara ja eller nej och låta det stå för sig själv.

Vi är så rädda för att såra andra. Vi är så rädda för vad de andra ska tycka och tänka om oss. Men det spelar faktiskt ingen roll vad andra tycker och tänker om oss. Det som betyder något är vad vi tycker och tänker om oss själva. Det som betyder något är vad vi vill. Och att vi är ärliga mot oss själva.
Och att vi alltid vågar säga ja när vi menar ja och nej när vi menar nej.
Så att vi så småningom inser att vi faktiskt inte behöver ha huvudet fullt med ursäkter och bortförklaringar redo att användas.

Vi behöver nämligen inte alltid förklara oss.

Helt utan start- och landningsbana

                                                                     * bild från wikipedia


För de allra flesta av oss är vårt hem en trygghet i våra liv, en startpunkt och en utgångspunkt för varje ny dag, en underbar viloplats efter en lång dags arbete, en oas där vi fyller på med nya krafter och en källa till glädje och ro och harmoni. Vi har vår alldeles egna skyddande plats på jorden, vår egen lilla vrå, där ingen kan nå oss om vi behöver och önskar och längtar efter att få vara ifred. Vi har ett ställe där vi kan förvara våra kläder och våra prylar, där vi kan laga vår mat och dricka vårt kaffe i lugn och ro och ett ställe där vi kan tvätta av oss så ofta vi vill. När vi vill.
Våra minnen av ett helt liv finns samlade i vårt hem.

I mitten och i centrum av våra liv ligger vår start- och landningsbana, vår hangar och vår destinationsort.
Det ställe där vi kan sparka av oss skorna, ta på oss våra skönaste kläder och bara slappna av och vara oss själva.

Men så finns det de som inte har något hem alls.
Det finns de som är helt utan start- och landningsbana.
Det finns de som vilset måste vandra runt i tillvaron och som inte har någon fast punkt att utgå ifrån. Det finns de som inte har något ställe att återvända till när det börjar skymma på kvällen.
Och som inte har någonstans att sova.
Det finns de som har allt de äger och har i den där resväskan de ständigt släpar på eller i de plastkassar de bär. Det finns de som använder tidningspapper som en värmande filt under natten.
Det finns de som inte har några hemnycklar eller ett ställe att gömma sig i för omvärlden när allting blir för påfrestande runt omkring.

Jag stöter på dessa människor då och då i mitt arbete. Och jag har träffat dem och för ett ögonblick skådat in i deras verklighet under min praktik hos Teamet för Hemlösa här i Stockholm. Och det är en skrämmande och bister och fullständigt omskakande verklighet.

Och visst.
Många av de hemlösa har problem med droger och alkohol och även psykiska sjukdomar.
Men inte alla. Och i en hel del fall är det inte så självklart och säkert vad som kom först. Om problem med droger orsakat hemlösheten eller om det utsatta och hårda livet som hemlös gjort att man börjat med droger för att uthärda tillvaron.
Jag har sett exempel på alla varianter.
Många av dessa hemlösa står på den absolut yttersta kanten av tillvaron och riskerar att falla när som helst.

Hemlösheten är en tung och obehaglig och besvärande fråga.

Men tanken slog mig igår när jag mötte en proper, nykter och välsminkad kvinna som släpade allt hon ägde och hade efter sig, att det måste vara så oerhört tungt och påfrestande att leva så i vårt samhälle. Där så mycket kretsar kring våra hem.
Och i ett land där kylan lamslår landet under vinterhalvåret.

Det är en svindlande och skrämmande tanke att försöka sätta sig in i hur det skulle kännas att inte ha något hem. Att vara tvungen att sova i trappuppgångar eller slumra på någon bänk nere i tunnelbanan.

Och jag fylls av en enorm tacksamhet över att jag har ett ställe som jag kallar för mitt hem och som alltid tar emot mig. Att jag kan låsa om mig om natten och koka te när jag har lust. Att jag kan duscha och laga mat och ägna mig åt musiken när andan faller på. Och att jag kan svepa in mig i varma filtar när jag fryser och ta ett glas vatten om jag blir törstig.

Det är så lätt att glömma bort att vi faktiskt har det ganska så bra.
De allra flesta av oss.

Ett alldeles nytt, oskrivet blad

* bild från morgueFile.com

Ibland har vi planer och förhoppningar om att kunna åstadkomma en betydande förändring i våra liv. Då och då vill vi helt enkelt göra en helomvändning. 

Tanken på att få börja om från början lockar oss och förför. 

Att kunna få starta på nytt, att få en ny chans och en ny möjlighet känns nästan som att få ett nytt liv. Det känns behagligt fräscht och det fläktar underbart när nya vindar blåser in i våra liv. Vi fylls av glädje och inspiration och självkänsla och livslust.

Och vi tänker att om vi bara kunde få stryka ett streck över allt det gamla, allt det där som gnager och skaver och stör så skulle vi sätta igång. Om vi bara kunde få sudda ut och radera och glömma bort våra snedsteg och våra felaktiga beslut och alla de gånger som vi ramlat och slagit oss och alla de gånger vi gett efter för något som vi bestämt oss för att vi definitivt ska motstå. Om vi bara kunde få det. Då. Då skulle folk få se. För då skulle vi äntligen lyckas. Då skulle vi inte göra några fler misstag.

Och redan här banar vi väg för vårt nästa fall. Vi lägger ut snubbeltråd åt oss själva och minerar vägen där vi tänkt oss att gå och sedan undrar vi varför vi inte kommer längre, varför just vi alltid ska snava och snubbla och kliva på minor och aldrig nå fram dit vi vill. Och vi känner oss små och svaga och bedrövligt misslyckade. 

Alldeles i onödan.

Vi tror att vi måste vänta till en lämplig tidpunkt någon gång i framtiden då vi kan starta om och börja leva vårt nya liv. Att vi får lov att vänta till nästa måndag, tills hösten är här, eller kanske rent av ända till årsskiftet. Och vi inbillar oss att om vi ska kunna åstadkomma en förändring i våra liv, måste vi vara strängt disciplinerade och obarmhärtiga mot oss själva och stålsätta oss. Vi tror att om vi gör det minsta misstag så får vi gå hela vägen tillbaka till Gå. Och så ger vi upp. Vi stannar. Och vi struntar i att genomföra den där förändringen. Vi låter bli att träna eftersom det ändå inte blir lika regelbundet och hårt och ofta som vi hade tänkt oss. Vi struntar helt i vårt löfte om att undvika socker eftersom att vi redan fallit för frestelsen vid ett enstaka tillfälle eller två. 

Vi tror att vi måste vänta till ett speciellt och särskilt tillfälle innan vi börjar. 

Och att vi inte får göra några misstag.

Men det är aldrig sant. Vi kan börja nu, idag, i samma ögonblick som vi har bestämt oss. Vi kan börja vilken veckodag som helst, vid vilken tidpunkt under dagen som helst och vid vilken årstid som helst. Och vi behöver inte gå spikrakt fram på vår utvalda väg för att vi ska komma någon vart. Vi behöver inte vara felfria och fläckfria och så förberedda att vi aldrig mer riskerar att falla omkull innan vi sätter igång. Tvärtom. Vi kommer att lära oss på vägen. Vi kommer att falla, vi kommer att snubbla och misslyckas och ta rejäla snedsteg då och då. Men det hör liksom till. 

Det är en del av själva livet. 

Nästa ögonblick av våra liv vilar som ett alldeles nytt, oskrivet blad precis framför oss. Det finns alltid chans att välja om och välja nytt och göra annorlunda och göra en förändring. Närsomhelst. Idag. Just nu. 

Vi behöver inte vänta på den rätta tidpunkten. 

Vi behöver bara sätta igång. 

Det tomma, oskrivna bladet ligger alldeles framför oss. 

Och det är vårt att fylla i precis som vi vill. 

  

När minnet sviker

                                                                        * bild från morgueFile.com


Som barn är vi fullständigt utlämnade och hjälplösa.
Vi är totalt beroende av andra. Vi klarar oss inte annars.
Vi skulle inte överleva en dag utan hjälp från andra.
Förhoppningsvis har vi kärleksfulla föräldrar vid vår sida. Som ser efter oss. Tar hand om oss. Och älskar oss. Som ser till att våra behov blir tillfredsställda och att vi håller oss varma, torra, mätta och att vi får tillräckligt med vätska och tillräckligt med sömn. Varje dag. Tills vi så småningom blir mer och mer självständiga och till slut fullt kapabla att ta hand om oss själva.

När vi blir äldre och när minnet sviker är vi också helt utlämnade och hjälplösa.
Vi blir totalt beroende av andra på nytt.
Med den skillnaden att det inte är lika självklart att det finns någon vi känner som kan eller vill eller har tid eller möjlighet att se efter oss och ta hand om oss.
Istället blir vi många gånger beroende av fullkomliga främlingar.

Främlingar som plötsligt har det fulla ansvaret för oss.
Främlingar som stressat ska klä på oss och klä av oss, rycka i vår kanske redan värkande och ömma kropp.
Främlingar som ska duscha oss, följa med oss in på toaletten, kanske mata oss, se till att vi får våra mediciner, se till att vi håller oss varma och torra och mätta och att vi får tillräckligt mycket att dricka.

När minnet sviker och vi är helt utlämnade till andra, är det inte sällan främlingar som tar plats vid vår sida. Främlingar som får ansvar för vår hälsa. Främlingar som ofta inte har någon aning om vilka vi är eller vad vi har gjort i våra liv. Främlingar som inte har en aning om vad vi älskar för mat, vilka kläder vi tycker är sköna eller att vi längtar vilt efter en kram ibland. Främlingar som inte vet att vi är helt galna i choklad. Och att vi skulle älska att få höra den store Vladimir Horowitz spela Rachmaninoff´s Concerto no 3 varje kväll innan vi somnar.
För främlingar vet inte sådana saker. Det kan de inte veta.

Idag på jobbet i mötet med en äldre man som var svårt sjuk slogs jag av hur fullständigt utlämnad han var.
Åt oss, på akutrummet. Åt våra nålar och sprutor och vår EKG-tagning och våra hårdhänta blodtrycksmanschetter och hur vi klädde av honom hans kläder och satte på honom den vita och anonyma sjukhusskjortan.

Och han var bara så ensam och tyst och utlämnad.

Och jag slogs av hur utlämnad han var åt andra främlingar på det ställe där han kom ifrån. Och hur utlämnad han kommer att bli åt ytterligare andra. Igen och igen. Och igen. Under resten av sitt liv.

För den som inte har någon när minnet sviker står hoppet om ett uthärdligt liv till alla dessa främlingar.
Och för den som inte har någon alls när minnet sviker står hoppet till att alla dessa främlingar som håller liv och död i sina händer också har ett hjärta som ser människan där bakom. Och hoppet står också till att de har ett par mjuka händer som lyhört och uppmärksamt och omtänksamt uppmärksammar alla behov.
Någon med respekt och vördnad för ett magiskt liv levt i just den kroppen. Någon som ser spåren av ett helt liv inskrivet i linjerna i ansiktet. Någon som ser skönheten i dessa händer som smekt varsamt, arbetat hårt, skapat, uppfostrat barn, lagat vidunderliga måltider och en gång, för länge sedan, varit små och näpna och skrynkliga och rosa och alldeles oanvända.

För när minnet sviker är vi återigen helt hjälplöst utlämnade åt andra.
Och då, om vi inte har någon vid vår sida, om vi är ensamma, då står vi och faller med att det finns en fungerande äldrevård i samhället.

Och det gör det inte idag.

Det finns en person

                                                                     * bild från morgueFile.com

Det finns en person i våra liv som vi ständigt negligerar och ofta glömmer bort.
Någon som vi oupphörligen avbryter och som vi sällan eller aldrig vill eller orkar eller tycker det är speciellt nödvändigt eller det minsta intressant att lyssna på.
En person som trots det är ständigt närvarande i våra liv och alltid finns kvar.

Det finns en person som ofta hamnar i skuggan och i utkanten och vid sidan av.
Aldrig i centrum. Aldrig mitt i. Eller precis tätt intill.
En person som allt som oftast får stå tillbaka, som vi ber hålla tyst, hålla sig i skinnet, hålla igen och hålla tillbaka. Som vi helst vill ska hålla sig utanför och långt borta i fjärran någonstans och inte lägga sig i så mycket i vad vi gör. Som vi skäms för och blundar för och önskar långt bort dit där pepparn växer när han eller hon råkar slinka igenom våra murar och vågar synas och höras och ta plats.

Det finns en person i våra liv som i tysthet och i allra största hemlighet bär på drömmar och förhoppningar om oss. Som tror på oss. Som hejar på oss och står på vår sida. Och som anar och vet att vi kan betydligt mer än vad vi visar.
En person som anar storslagenhet och mod där vi bara ser misslyckanden och tillkortakommanden och den där bedrövliga fegheten som vi inte lyckas skaka av oss hur gärna vi än vill och försöker.
En person som ser vår skönhet och strålglans och alla våra underbara och fullkomligt makalösa talanger som bara väntar på att vi ska upptäcka att de finns där förväntansfullt vilande inom oss.
Och göra anspråk på dem.

Det finns en person i våra liv, en person som vi är rädda för att möta, men som faktiskt är vår trognaste bundsförvant, vår närmaste vän, vår tydligaste rådgivare och vår säkraste och tryggaste klippa när det stormar runt omkring oss.
Och det är vårt riktiga jag, vårt hjärta och vår kärna och vår mitt.

Vårt sanna jag finns alltid där. I varje andetag. I varje steg vi tar. I varje ord vi yttrar. Och hur ihärdigt vi än försöker maskera och dölja och täcka över allt det som sticker ut från mängden och är annorlunda och nytt och unikt, så lyckas vi aldrig helt tysta den röst som bara vi kan höra och som är vår. Och hur hårt vi än målar över och slätar över och polerar och filar i all oändlighet på de saker vi säger och tycker och tänker, så lyser vårt sanna jag, det som är äkta och på riktigt, igenom. Ibland med den allra svagaste och ljudlöst flämtande lilla låga. Men det unika finns alltid där.
För den som vill se.
 
Vi glömmer så lätt bort att utan oss själva blir det ekande tomt och ödsligt i våra liv.
Och vi glömmer bort att vår utsiktpunkt varifrån vi betraktar världen är helt unik.
Och att vi får ett betydligt rikare och intressantare och behagligare liv om vi tar våra egna behov och intressen och visioner med i beräkningen.

Så var rädd om dig själv.
Och börja räkna dig själv till en av dessa personer som betyder något.

När ord bränner och svider som eld

                                                                         * bild från wikipedia


Idag blev jag återigen påmind om hur viktigt det är med vårt bemötande.
Hur vi behandlar varandra och hur vi beter oss mot varandra.
Och vad vi säger till varandra och hur vi säger det.
Det spelar nämligen roll. Det gör skillnad.

Alla är vi nog mer eller mindre överens om hur den som arbetar inom ett serviceyrke ska bete sig. Det är självklart och självskrivet på något sätt. Alla nickar ivrigt instämmande på huvudet om någon berättar om en snäsig kassörska eller en otrevlig sjuksköterska eller en nonchalant servitris eller om en läkare som inte lyssnar. 
Vi förstår direkt hur det gått till. En sådan person skulle ju inte få jobba med serviceyrken överhuvudtaget utan stå i skymundan på ett lager någonstans. 
Om ens det.
Vi känner alla igen situationen. 
Vi har alla mött dessa personer. Någon gång. Någonstans.
Så ingen ifrågasätter. Domen faller snabbt och lätt och helt utan rättegång. 
Utgången är alltid densamma. Skyldig. 


Men åt andra hållet gäller helt andra regler. Som kund eller patient nästan förväntas man ställa krav och högljutt säga ifrån och sätta gränser. Sällan ifrågasätts man. Kunden har ju alltid rätt. Som kund kan man gorma och skrika, gå till personangrepp, ha alla taggarna utåt, vara spydig och nedlåtande, bitter och arg.
Och personen som tillhandahåller service och hjälp ska helst bemöta detta beteende med vänlighet och värdighet och respekt. När ord bränner och svider som eld ska man ändå alltid ha ett vackert leende till hands och helst vara beredd att vända ut och in på sig själv i sin iver i att tillfredsställa kundens/patientens behov.

Personligen tycker jag det är enormt viktigt med ett gott bemötande från servicepersonalens sida. Det är a och o inom min bransch.
Men efter en lång rad av otrevliga och direkt ohyfsade patienter under dagen undrar jag om det inte borde finnas en gräns. Att det skulle vara okej att säga stopp.
Att få säga "hit men inte längre, tack".
Och jag undrar om det inte borde finnas krav på gott bemötande även från den som tar emot tjänster.
De flesta dagar går det bra med en lite lagom blandning otrevligheter, fula ord och hot, en del spydiga kommentarer om yrkeskompetens och skicklighet och tusen frågor om varför det är så lång väntetid, följt av det självklara svaret från samma person att vi som jobbar antagligen är för slöa och lata och långsamma.

Vad som ofta glöms bort är att servicepersonal också är människor av kött och blod.
Som under det där leendet också har känslor.
Och som ofta jobbar helt utan skyddsutrustning.

Och när ord bränner och svider som eld spelar det ingen roll längre om det är en kassörska eller en överläkare eller en taxichaufför eller en gammal dam i kassakön eller en patient eller en civilklädd polis eller en hungrig tonåring i McDonald´s-kön som tar emot dem.
För vissa ord ödelägger och förstör och lämnar brännmärken och sot och aska kvar efter sig.

När har du tid att vara sjuk?

                                                                          * bild från morgueFile.com
Vi har inte tid att vara sjuka.
En av de absolut vanligaste kommentarerna jag hör på mitt jobb är "jag har inte tid med det här". Det är alltid något annat som pågår. Alltid något annat som måste prioriteras först. Alltid någon som väntar. Svärmor som skulle komma på besök. Katten som jamande och alldeles utsvulten sitter ensam hemma. En konsert. En resa. Ett flyg att hinna med. En livsviktig deadline på jobbet. Ett mail som måste skickas. Jag har hört det mesta.

Sjukdom drabbar oss ofta när vi minst av allt väntar oss det.
När vi helt aningslöst traskar runt i vår vardag och pysslar och donar med vårt.
När vi minst av allt har tid eller lust eller ens möjlighet att vara sjuka eller skadade.
När vi har fullspäckade scheman som inte går att rubba.
Eller när vi har något vi har sett fram emot en lång, lång tid precis framför oss.
När vi är mitt uppe i någonting vi absolut inte kan avbryta.
När vi har fullt upp med att leva våra liv.
Så kommer plötsligt sjukdomar och stör. Avbryter.
Blandar sig i hur vi ska leva våra liv.

Olyckshändelser och sjukdomar drabbar oss utan att någon frågar oss om lov, utan att vi har gett vårt tillstånd eller vårt godkännande eller vår välsignelse. Utan att någon ber oss att kolla i förväg i våra fullspäckade almanackor om när vi har tid och möjlighet att vara sjuka. Precis som Följeslagaren dyker dessa besökare bara upp i våra liv, oinbjudna och oönskade och skakar om vår värld. Ändrar våra livsvillkor på ett enda litet ögonblick. Drar undan den trygga plattformen som vi står på och får oss fullständigt ur balans. Plötsligt tycks vi stå osäkert balanserande på en lina mitt ute i ingenstans med ett bråddjupt mörker under oss och överallt runtomkring oss.

Sjukdomar och olyckor sveper alltid oinbjudna in i våra liv och ruskar om oss. Hårt och obarmhärtigt och hänsynslöst. Men inte sällan leder de oss i en helt ny riktning, får oss att upptäcka och uppskatta nya värden i livet, kanske ett nytt sätt att leva. När vi drabbas stängs det dörrar omkring oss och ljuset släcks och vi famlar trevande i mörkret. Ibland under en lång tid. Men så märker vi en dag att det finns andra dörrar att ta sig ut igenom, och vi upptäcker att ljuset fortfarande finns kvar därute.

Ibland får vi oväntat och oönskat besök.
Och vi har inte tid.
Men kanske, kanske, får vi göra plats i våra almanackor för oss själva.
Och tillåta oss lite tid för att tillfriskna innan vi kör på i full fart igen.
Tillåta oss att läka våra sår.
Kanske betyder vår egen hälsa och vårt eget välbefinnande en hel del trots allt.
Kanske blir våra liv lite lättare att leva om vi accepterar att vi inte kan planera och förutsäga allt.
Att vår tillvaro kan vändas upp och ner på kortare tid än det tar för oss att ta ett enda andetag.

Vi är nämligen inga maskiner.
Vi kan inte ignorera våra kroppar och dess behov i all evighet.
Vi kan inte bortse ifrån att vi behöver tid för återhämtning och vila.
Vissa saker är helt enkelt inte upp till oss att bestämma över.
Men vi kan bestämma över hur vi ska handskas med dem när och om de dyker upp i vårt liv.

Och vi kan bestämma vad som är viktigast för oss.
Om vårt jobb kommer först.
Med alla våra plikter och måsten och uppgifter och krav.
Om alla andras behov och önskningar betyder allra mest.
Om det är viktigast att vara duktig och bäst och lyckad och framgångsrik.

Eller om vi värdesätter vårt eget liv så högt att vi inser att vi behöver vara lite mer rädda om oss.

Om jag fick bestämma

                                                                       * bild från morgueFile.com


Om jag fick bestämma skulle det vara slut med alla dessa nedläggningar av väl fungerande och inte helt sällan nyrenoverade avdelningar och sjukhus. I min värld rimmar det illa att minska antalet sjukhusplatser i ett land där både befolkningen och vårdbehoven ökar. Jag skulle utöka antalet vårdplatser. Redan igår. När det kommer rapporter från sjukhus efter sjukhus att trycket på akutmottagningarna ökar, när överbeläggningarna ökar konstant, när patienter blir hemskrivna trots att de faktiskt behöver ytterligare vård, när det sker misstag med olyckliga konsekvenser för att det är en ohanterlig situation för alla inblandade, talar det sitt eget tydliga språk. Vårdplatserna i det här landet räcker helt enkelt inte till. Punkt.

Om jag fick bestämma skulle politikerna och beslutsfattarna få komma på ett obligatoriskt besök mitt i verkligheten på akuten en vanlig måndagkväll. Så att de skulle få se vad det egentligen handlar om. Och vilket kaos det vanligtvis är. Att det i kölvattnet efter deras fattade beslut finns verkliga människor av kött och blod som blir hårt drabbade. Människor som inte kan hålla sig flytande längre och som förlitar sig på de livlinor som vi kastar ut till dem.

Om jag fick bestämma skulle politikerna få se hur personalen, som nu i sommar jobbar så mycket övertid att de knappt vet vad de heter längre, gör allt för att ge en god vård men hur ekvationen är svår att få ihop eftersom resurserna helt enkelt inte räcker till. De skulle få se listor på all personal med en enorm kompetens som sagt upp sig på grund av den omöjliga och fullständigt kaosartade situationen. Och jag skulle visa på hur personalen på golvet oftast är så stressade när det är dags för deras halvtimmes lunch att de inte kan äta något. Eller kastar i sig maten.

Om jag fick bestämma skulle det läggas pengar på att det fanns tillräckligt med material att tillgå. På akuten skulle det finnas tillräckligt med väl fungerande EKG-apparater, termometrar, blodtrycksmanschetter och andra nödvändiga saker. För att få arbetet att flyta mer effektivt och smidigt. Och för att det i vissa fall kan rädda liv.

Om jag fick bestämma skulle jag hellre än att lägga pengar på att ständigt anställa och utbilda ny personal göra allt jag kunde för att få den erfarna personalen att stanna kvar. Och känna sig uppskattad och värdefull och att de har en rimlig lön.
Jag skulle låta erfarenhet och kompetens löna sig. Och jag skulle göra allt för att inte låta personalen behöva jobba alltför mycket övertid när belastningen är hög och situationen är som den är.

Om jag fick bestämma skulle jag se till att det fanns tillräckligt med personal ute på golvet. Där patienterna finns.
Och där kampen mellan liv och död utkämpas, dygnet runt, året om.
Så att patienterna kunde få den hjälp de behöver. När de behöver den. Så att ingen behöver ligga i timtal och vänta på att få hjälp till toaletten. Så att ingen behöver vänta alldeles för länge på att få smärtlindring.

Om jag fick bestämma skulle jag prioritera lite annorlunda.
För jag tror att det är viktigt med en väl fungerande sjukvård.
Jag anser att människor som har betalat skatt i hela sitt liv bör ha rätt till hjälp och vettig vård när de inte längre klarar sig själva. Jag tycker att människor som inte kan stå på sina ben längre, som inte orkar eller kan äta eller dricka, som inte kan sköta sin medicinering eller ta hand om sig själva ska få den hjälp de behöver.
Jag ser hur resursbristen inom sjukvården drabbar just dem som har det som tuffast.
De sjuka och svaga och chockade, de orkeslösa och uppgivna och smärtpåverkade, de ensamma och olycksdrabbade och otursförföljda.
De som inte orkar säga ifrån.

Det är dags att vi börjar prioritera annorlunda.
För ett människoliv kan inte mätas i pengar.

Sakta men säkert framåt

                                                      *bild från morgueFile.com   
                                                                 
Det kan vara oerhört värdefullt att ta lite tid för en timeout från våra liv då och då.
Alldeles på egen hand, bara för oss, en timeout där ingen annan har någonting att säga till om. Så att vi kan skaffa oss en liten uppdatering om var vi egentligen står.
Om vi är där vi vill vara. Om vi gör det vi vill göra. Om vi gör det vi kan göra.
Om vi hinner med det vi verkligen vill hinna med.
Och om vi prioriterar att hinna med det vi faktiskt tycker är viktigt och värdefullt och glädjerikt och roligt och inspirerande. Eller om våra liv mest består av plikter och måsten och borden och uppoffringar och en hel del suckar.

Vi behöver stanna upp ibland och avbryta mitt i allt som pågår i våra liv och bara sätta oss ner för en stund och fundera över hur det går. Om det går som vi vill att det ska gå. Om vi lever det liv som vi önskar att leva. Om vi är nöjda och lyckliga och det går framåt. Eller om det kanske är dags att byta taktik. Om det är läge att spara på krafterna och hitta sätt att bygga upp och stärka kropp och själ eller om det rent av är dags för att satsa allt. Ge järnet.
Det är viktigt att vi känner efter då och då hur vi egentligen mår.

Att ta sig tid för ett ögonblicks reflektion över hur våra liv fungerar eller inte fungerar ger oss möjlighet att göra en del justeringar och rätta till alla de där ovanorna som kan få oss ur kurs om vi inte gör något åt dem i tid.
Om vi tar oss tid att tänka efter kanske vi upptäcker att det finns saker som vi vill ska ingå i våra liv men som vi har glömt bort att göra plats för.

Vi kanske också upptäcker att en oskyldig liten ovana som vi har lagt oss till med håller på att få oss att gå i helt fel riktning, vi kanske till och med är på väg tillbaka till den plats som vi nyss så desperat har flytt ifrån.
Fast vi egentligen vill fortsätta framåt. Utvecklas. Komma vidare. Klättra högre.
Det gäller att upptäcka alla dessa små men nog så viktiga saker i tid.
Och att avlägsna allt det som faktiskt inte längre är önskvärt i våra liv.

Om vi tar oss tid att identifiera några mål som vi önskar uppnå i livet, är det sedan lättare att se om vi är på väg åt rätt håll. Och eftersom våra mål kan förändras i takt med att vi själva förändras, måste vi känna efter ibland hur livet känns och om vi behöver justera våra mål en aning.

Oftast är det inte några stora förändringar som krävs. Sällan behöver vi rymma vår väg, fly fältet, bränna broar eller sälja allt vi äger och har. Men vi kanske behöver sätta oss ner och ta reda på vad vi egentligen och verkligen vill. Och sedan öppna oss för möjligheten att med öppna armar välkomna det in i våra liv.
Om vi till exempel skulle älska att odla grönsaker men bor i en liten lägenhet kanske vi kan lära oss att odla i krukor i köksfönstret. Och vi kan ta reda på om det finns möjlighet att skaffa en kolonilott i närheten av där vi bor, eller vi kan fundera på om vi hellre vill flytta ut på landet, eller skaffa oss en sommarstuga, eller ägna våra lediga dagar åt att gå i handelsträdgårdar och njuta.

Eller vi kanske vet och anar att vi skulle älska att teckna men vi bestämde oss tidigt för att vi inte kan, att vi inte har den minsta talang för det. Men vi skulle kunna föra in det i våra liv bara för att det är någonting vi skulle älska att göra.
För att bjuda oss själva på lite livskvalitet.
Även om vi anser att vi bara hinner med det fem minuter någon gång i veckan. Eller en gång om året, på den där sommarkursen som vi alltid har drömt om att gå.

Vi kan bestämma oss att vi faktiskt kan göra något varje dag som för oss sakta men säkert framåt.
Vi skulle kunna prioritera att se till att vi hinner med det vi tycker är värdefullt och givande och lustfyllt.
Varje dag. Dag efter dag.
Det är för det mesta helt enkelt en fråga om vilka val vi gör.
Och hur vi prioriterar.

Och om vi tar ett litet, litet steg framåt varje dag, bara envist och långsamt och oförfärat och oförskräckt fortsätter framåt, steg för steg, så kommer vi utan att vi knappt har lagt märke till det ha färdats så långt att vi fullkomligt häpnar när vi vänder oss om och ser tillbaka.

Skenet kan bedra

* bild från wikipedia

Livet spelar oss små spratt ibland.

Testar oss. Håller ett öga på oss och insisterar på att vi håller oss vakna och alerta och lyhörda för vår omgivning. Undersöker om vi fortfarande är med i matchen, om vi verkligen har fattat vad det handlar om. Egentligen.

För det vi ser framför oss är inte alltid vad det verkar att vara.

Det vi ser med våra ögon och allt det som vi observerar och noggrant granskar är inte alltid det vi tror att det är. Hur övertygade vi än är om motsatsen.

Skenet kan bedra.

Och gör det ganska så ofta. För att inte säga nästan jämt.

Ytan kan lura oss och vilseleda oss. Det yttre kan förföra oss och locka oss och avskräcka oss och skrämma oss eller fullkomligt hänföra oss.

Vi behöver lära oss att se igenom alla dessa fasader och hur vi ska kunna klättra över höga murar, vi behöver utveckla ett sätt att ta oss in under ytan på den mest förhärdade rustning, vi behöver lära oss att knyta upp dubbelknutar och att dyrka upp hänglås där ägaren slängt bort nyckeln för länge sedan, vi behöver komma på ett sätt att skrapa bort rost och lyfta bort skrot och skräp och allehanda ting som är i vägen.

För där under, där bakom alla dessa stängsel och skydd och murar, där bakom allt det yttre, bakom allt det som döljer och låser inne och håller tillbaka, där finns det som är sant och äkta och unikt.
Och när vi en gång har sett den inre kärnan, när vi väl har hört dess hjärta slå, så förstår vi att det är värt allt arbete och varje steg på vägen som det kostar oss att nå in dit.

Vi tror alldeles för ofta och helt felaktigt att det bara är det yttre som räknas och betyder något.
Att om vi inte är snygga nog och om vi inte är smala nog så duger vi ingenting till.
Och om vi inte är rika nog eller har prylar nog så räknas vi inte. Så syns vi inte.
Och om vi inte syns så finns vi inte. Och om vi inte är vältränade nog eller hippa nog eller intressanta nog eller anpassade nog så får vi inte vara med.
Och så känner vi oss värdelösa och fullkomligt hopplösa.

På mitt jobb möter jag så många människor som skadar sig själva av ren frustration och outsäglig sorg över att inte duga och aldrig passa in att jag gråter inombords. Unga tjejer med hela livet framför sig som bara vill dö för att de inte orkar med kraven som ställs på dem. Smala och söta tjejer som upplever sig själva som fula och äckliga och tjocka. Unga killar som kommer in med bröstsmärta och ångest för att de inte orkar upprätthålla fasaden längre. Kvinnor och män i alla åldrar och yrkesgrupper som bryter ihop så fort de kommit innanför dörren på undersökningsrummet för att de känner sig fullständigt osynliga och otillräckliga och utmattade av ansträngningen att upprätthålla det yttre skenet.
Vi tror att vårt yttre sken är det enda som betyder något.

Så vi opererar oss och vi bantar om och om igen och vi gör om oss och gör oss till och vi lovar bot och bättring för att kunna passa in och duga.
Och vi gör våld på våra egna jag för att få plats och för att synas och för att höras och kunna bli någon.

Men sanningen är att skenet bedrar.
Vi är redan någon.
Det finns inget vackrare än det som är alldeles äkta och naturligt och med lite skavanker här och där. Det finns inget finare.
Ditt verkliga jag behöver inte göra ett dugg för att passa in eller duga eller för att räknas.
Du räknas redan.

Och ju mer vi inser att allt inte bara är yta och fernissa och ett perfekt yttre, ju mer kan vi slappna av och äntligen börja leva vårt alldeles egna liv. Vi kan börja bjuda lite mer på oss själva. Skratta åt våra misstag och tillkortakommanden. Ta lite lättare på saker och ting som drabbar oss. Skaffa oss lite sund distans till oss själva.
Se lite ljusare på tillvaron.
Och tillåta oss att se bortom allt det yttre och istället kika in bakom fasaden.
Även hos oss själva.

Ordlös kommunikation

                                                                           

                                                                          * bild från morgueFile.com


En stor del av det som sägs när vi talar med varandra uttalas aldrig med ord.
Vårt språk och vår förmåga att kommunicera med varandra är så mycket större och djupare och betydligt mer innehållsrikt och intressant än vad våra ord har förmåga att uttrycka.
Hur väl vi än formulerar oss uppstår det missförstånd. Hur noga vi än förbereder oss är det någon som inte förstår vad vi menar. Och hur gärna vi än vill nå fram med vårt budskap så kommer vi ofta bara halvvägs. Om ens det.
Mycket av det vi kommunicerar uttrycker vi på helt andra sätt.

Orden är begränsade. Svårtolkade. Otillräckliga. Ibland alltför intetsägande, platta, små och farligt tvetydiga.
Vi tror att vi förstår vad någon vill säga när vi egentligen har fått allt om bakfoten.
Vi har olika referensramar och orden har alltför skiftande och varierande betydelser för oss för att de ska kunna förklara och beskriva allt. Inom oss har vi alla våra egna högst personliga förklaringar till våra ords betydelser.
Vi har alla olika relationer till samma ord.
Orden kan förlora sin kraft och styrka och innebörd någonstans på vägen under överföringen.

Istället för att fästa alltför stor vikt vid de ord som sägs kan vi fokusera mer uppmärksamt på allt det som uttrycks och sägs helt utan ord. Det som kommuniceras till oss subtilt och finstilt och ofta helt ljudlöst. Det som sägs med blickar och ansiktsuttryck. Det som berättas för oss med kroppspråket. Det som uttrycks i det nervösa och ihärdiga och det vansinnigt irriterande plockandet med en penna. Det som sägs med den flackande blicken och den stampande foten. Det som uttrycks med en hand på en axel. Det som sägs med det frenetiska tvinnandet av en hårslinga.
Allt det där som orden inte förmår att förmedla.
Kroppen talar sitt eget språk.

Om vi lyssnar tillräckligt noga kan vi tolka kroppens signaler och plötsligt förstår vi vad som egentligen sägs. Vi ser att ögonen uppenbarar sanningen för oss. Vi läser snabbt och tyst av känslostämningar, ser igenom lögner, avslöjar hälsotillstånd och kan upptäcka om någon är fientligt inställd till oss eller om det faktiskt är en bundsförvant vi har där framför oss.

Den ordlösa kommunikationen är en viktig och ofta förbisedd och ignorerad länk för att undvika missförstånd. För att kunna se bakom en hård och kall fasad. För att kunna avslöja lurendrejare. För att kunna fånga upp en vän eller en främling som mår dåligt. För att kunna trösta och ge stöd. För att kunna nå varandra.

Ordlös kommunikation lägger till en helt annan dimension till vår samvaro.