torsdag 27 oktober 2011

Liv till varje pris?

                                                         * bild från morgueFile.com


Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar.
Det finns dagar då livet ler emot oss och allting bara flyter på.
Och så finns det de där andra dagarna.
Som vi alla möter. Och måste hantera på ett eller annat sätt.

Det finns bra dagar när arbetet som sjuksköterska är helt fantastiskt. När det faktiskt känns som att man måste ha världens bästa jobb. Dagar när man bokstavligt talat är med om att rädda liv.
När man ser ett hjärta som slutat slå vakna till liv. Dagar när man kan göra skillnad. Lindra smärta.
Dagar när man hinner med och räcker till och når fram.

Och så finns det de här andra dagarna.
När mötet med alltför många både unga och gamla svårt sjuka patienter berör alldeles för mycket och kryper in under huden och biter sig fast. Dagar när berättelser om hur sjukdomar slagit sig ner och tagit plats i en kropp som fortfarande vill dansa och springa och hoppa av glädje tynger och bränner som eld.
Dagar när livet tar så tvära kast att man har svårt att hinna hämta andan.

Och så dessa mardrömslika dagar när man måste göra ett jobb som inte känns värdigt. Dagar när man måste slita och dra i en ömtålig och skör och värkande kropp. Dagar när man måste rycka och sticka och klä av någon som bara vill bli lämnad ifred och få somna in i lugn och ro.

Det oroar mig och bekymrar mig att vi är så vansinnigt rädda för döden att vi till varje pris måste rädda liv. Inte helt sällan skickar man in patienter som ligger på en palliativ avdelning och är svårt sjuka i obotlig cancer för att vi ska rädda deras liv. Patienter som man har ordnat en plats för för att de ska kunna få somna in i lugn och ro med sina nära och kära i sin närhet på ett värdigt sätt och med tillräcklig smärtlindring och omvårdnad.
De skickar man in till akuten för återupplivning.
Var ligger värdigheten i detta? Respekten?
För den som någon gång har varit på en akutmottagning vet hur kaotiskt det kan vara. Vissa dagar kan det te sig som en krigszon. Det är fullt kaos. Vi har hårda, smala britsar och ett ytterst litet antal rum.
Det finns inte tillräckligt med personal och det är ofta ett väldigt oväsen.

Och ändå. Det är ett förfärande antal händer som jag har hållit i på ett bås eller i en korridor på väg någonstans när någon dragit sitt sista andetag. Det är ett förfärande antal kinder jag smekt farväl i någon vrå på akuten.

Jag har skrivit om det förut. Om den evige följeslagaren som vi alla dras med.
Missförstå mig inte nu. Jag älskar att rädda liv. Men inte till varje pris.
Vi måste våga släppa taget. Vara lite modigare och möta rädslan.
Och låta de som är sjuka och har ont få bestämma själva.
För den som är sjuk är kanske inte alltid livet att föredra. Ibland kan döden komma som en befrielse.

Alla borde ha rätt att få dö i värdighet omgivna av sin familj och sina vänner när det finns möjlighet till det.

tisdag 25 oktober 2011

Det är okej att förlora ibland


Ibland förlorar vi.
Trots att vi gör allt vad vi kan för att vinna. Trots att vi kämpar med näbbar och klor och tar till list och alla tricks och knep och metoder vi bara kan och vågar. Trots att vi kanske har satsat allt vi äger och har, trots att vi lagt ner hela vår själ och vårt nervöst bultande hjärta i det vi gör och trots att vi verkligen ansträngt oss. Och trots att vi verkligen vill och behöver och önskar så innerligt hett att få vinna.
Kanske mer än någon annan.
Så förlorar vi ändå ibland.

Och misströstar. Ger upp.
Eller blir ilskna. Och otrevliga.

När det blir viktigast att vinna till varje pris tappar vi för ett ögonblick vår klarsyn och får ett snävt och begränsat synfält. Vi fäster blicken på den där punkten långt bort i fjärran och vi ser ingenting annat på ett bra tag. Vi fokuserar så hårt och så intensivt på vårt mål att vi inte märker att vi springer över folk på vägen fram dit. Att vi trampar en del på tårna. Och att vi faktiskt kanske missar en hel del chanser och möjligheter som dyker upp längs vägen men som vi helt enkelt inte hinner se. När vi strävar efter att hela tiden komma först och att bli bäst och att få klättra högst upp på pallen så är risken stor att vi missar en del detaljer i det som händer runt omkring oss.
I själva livet. Vårt liv. Och risken är att vi förlorar något eller någon på vägen.

Om vi satsar allt för att vinna, om själva vinsten blir viktigare än allt annat, blir vi kanske irriterade och aggressiva mot vår omgivning om vi förlorar. Vi låter vår uppgivenhet och vår ilska över att inte komma först och vår besvikelse och bitterhet över våra uteblivna vinster gå ut över våra vänner, över våra nära och kära. Och priset vi kan komma att få betala för det kan vara högt. Alldeles för högt.

En äldre herre berättade för mig nyligen att han spelat pingis i många år med en god vän, men till slut sade till sig själv att det var nog. Vännen var en dålig förlorare och lät det alltid gå ut över honom. Så han sade till sin vän - "Aldrig mer, inte en match till." Efter det tiggde och bad vännen att få komma tillbaka och spela och bedyrade att han skulle bättra sig. Men han fick kalla handen. Han var inte rolig att ha att göra med, sade mannen som berättade det här för mig. Han hade fått nog av att spela med honom. För det ska vara trevligt och roligt att göra saker tillsammans.

När det blir viktigast att vinna till varje pris så känner vi oss så förfärligt små och värdelösa och tillintetgjorda och misslyckade när vi väl förlorar. Vi tappar fotfästet. Vi tror att vi förlorat all vår heder och ära. Att ingen längre kommer att se oss.
Vi tror att vi förlorat all respekt. Att vi måste ha gjort någonting fel.

Men det är faktiskt okej att förlora ibland.
Det är okej att inte alltid komma först. Att inte alltid vara bäst och störst och modigast och vackrast. Det är okej att göra misstag. Det är okej att göra saker utan att behöva känna att man måste vara bäst.

Det ligger en dold rikedom i att förlora.
Det är genom att förlora vi lär oss att resa oss upp och komma igen.
Och våra förluster lär oss något. Varenda en av dem.

torsdag 20 oktober 2011

Jag är inte bara sjuksköterska

                                                       *bild från morgueFile.com
Jag är inte bara sjuksköterska.
Jag är också städerska, tolk, värdinna, sakletare, transportör, medlare i konflikter, fotograf, sekreterare och emellanåt apparatfixare.

Samtidigt som det förväntas att jag effektivt sköter mitt jobb utan ett enda misstag i en kaotisk miljö, springer på larm, räddar liv, ger läkemedel, sätter nålar och ventrikelsonder, sköter CPAP:en och kopplar blodvärmaren, lindar stukade fötter, gipsar frakturer, ger råd, ställer in kryckor, dokumenterar både på papper och i två olika journalsystem, svarar i telefon, tröstar och lindrar, tar hand om misshandlade kvinnor, våldtagna män, fotar skador, duschar hemlösa, tar blodprover, tar ankomstsamtal och prioriterar, dvs triagerar, tolkar EKG, kopplar upp övervakningsutrusning, ger injektioner och vaccinationer, så ska jag också städa, torka av ytor och damma, ordna med att bre smörgåsar, koka kaffe, fylla på i skåp och lådor, springa i förråd och leta efter försvunna plånböcker och strumpor, tvätta kläder, fixa krånglande datorer och skrivare.
Och listan görs bara längre.

En tidigare kollega som arbetar på Åland har berättat att det ser helt annorlunda ut där.
Där har man städare som städar. Labb-personal som springer med prover. Personal speciellt anställd för att koka kaffe och ordna med fika. Förrådspersonal som fyller på skåpen.
Sjuksköterskor får jobba med det de är bäst på - att vara just sjuksköterskor.

Det är inte helt ultimat att mitt i den enorma belastning som den svenska sjukvården nu har att dessutom låta sjuksköterskor få sköta allt arbete runtomkring i besparingssyfte. Att vi istället för att få ägna vår tid åt patienter, ska springa och torka golv och så vidare.
Speciellt inte med tanke på hur underbetalda vi faktiskt är.

Hälso- och sjukvårdspersonal ståtar med att ligga i topp vad gäller sjukskrivningar och utbrändhet. Det är inte direkt förvånande med tanke på hur verkligheten i svensk sjukvård ser ut idag.

Men det förvånar mig verkligen att man inom hälso- och sjukvården är så dåliga på att ta hand om sina egna anställda. Att man inte ser och uppmärksammar att situationen är ohållbar.
Och att det är dags att göra något åt den här situationen nu. Idag.

Att man inom en bransch där själva navet i verksamheten är förebyggande av ohälsa och sjukdom ståtar med ett enormt antal sjukskrivna och utbrända anställda ger en bild av hur illa det egentligen står till. Rimligtvis borde väl sjukvården föregå med gott exempel och gå i täten och visa vägen hur man undviker utbrändhet och ohälsa och sjukdom.

Istället intar man en slit-och släng attityd där man anser att det bara är att anställa nytt när den egna personalen inte orkar längre. Förlorad kompetens reflekterar man inte över.
Och under tiden är det patienterna som kommer i kläm.
Gamla och sjuka och svaga människor.
De är de som far illa inom svensk sjukvård när belastningen är hög.
Och det är den tyvärr väldigt ofta.

lördag 15 oktober 2011

Små vita lögner och stora sanningar


Vi är inte genomskinliga.
Det syns oftast inte utanpå hur vi mår och vad vi tänker eftersom vi så tidigt fått lära oss att klistra på falska leenden och svara med standardsvar om att allt bara är bra om någon händelsevis skulle få för sig att fråga hur vi mår. Och det syns oftast inte utanpå om vi börjar nagga i kanten på sanningen och fylla i de utrymmen i våra liv som ter sig tomma och ointressanta med lite spännande detaljer. Sådant som folk vill höra. Eller sådant som vi tror att folk vill höra.
Små vita lögner har väl aldrig skadat någon?

Så vi fortsätter.
Och så börjar de små vita lögnerna staplas på varann. En efter en. Den ena lögnen leder till den andra. Vitt blir så småningom till grått. Och det gråa lägger sig som en tung dimma över våra liv och skymmer vår sikt. Vi kan inte se klart längre. Vi börjar frenetiskt irra runt och leta efter någon som kan visa oss vägen hem igen. Någon. Vem som helst. Förhoppningsvis hittar vi ingen. Har vi otur kan vi nämligen i vår utsatta position råka illa ut och träffa på någon som leder oss in i en härva av ännu större lögner. Det är bättre att ta sig hem på egen hand. Med hjälp av den enkla sanningen. För lögnerna gör att vi tappar greppet om vilka vi är. Vi förlorar oss själva i en oändlig härva av osanningar. Och vi urholkar vår självbild, sakta men säkert.

Vi kan lura en hel värld för ett ögonblick att vi är någon helt annan än den vi verkligen är.
Men i slutändan avslöjar någon oss. Så småningom skalar någon av oss alla lager av lögner och masker och färg och fernissa och ser vilka vi verkligen är. Vare sig vi nu är politiker, affärsbiträden, hemmafruar, lärare eller lastbilschaufförer. Och då är det försent.

Vi tappar i trovärdighet. Vi tappar i respekt. Vi tappar i styrka.
Vi förlorar vår värdighet, åtminstone för ett ögonblick.
Lögnare är aldrig speciellt attraktiva när de avslöjas.

Listan kan tyvärr göras lång.
Politiker som smusslar och fuskar och ljuger. Sångerskor som bara mimar eftersom de inte kan sjunga och låter någon annan lägga på sången. Hjälporganisationer som snor åt sig pengar som skänkts åt de fattiga och hungriga. Idrottsmän och kvinnor som vinner världsrekord med hjälp av otillåtna medel. Det fuskas och det döljs och det ruckas på sanningen som aldrig förr.  Var finns glädjen i att vinna när det är genom fusk och lögner? Var ligger stoltheten i att ha ett jobb som man inte förtjänar? Att ta emot hedersbetygelser som man aldrig borde haft? Hur känns det att kalla sig sångerska men inte kunna ta en ton eller att kallas för hjälte medan man bedrar de personer man påstår sig hjälpa?

Det här med att rucka på sanningen lite då och då för att kunna framstå som bättre och klokare och smartare och intressantare eller bara lite roligare är inte alltid en speciellt bra idé. Det skadar oss själva i det långa loppet. Lögnerna, hur små de än är, stjäl vår energi och fräter sig inåt, får oss att tappa bort vår inre kompass och vägledning.

Sanningen är alltid vackrare än den mest listiga och väl genomtänkta vita lögn. Sanningen bygger broar och öppnar upp för nya möjligheter i våra liv. Även om det kan krävas en hel del mod att vara ärlig så är det uppfriskande befriande.

Eller som Aristoteles så insiktsfullt och klokt formulerade det;

Värdighet ligger inte i att inneha hedersbetygelser,
utan i att ha förtjänat dem.

måndag 10 oktober 2011

En stilla bön om bättring

                                  * detalj från Rembrandt,"Portrait of an old man in red",  bild från wikipedia


Häromdagen under ett långt och egentligen alldeles för tungt arbetspass slog det mig.
Åter igen.
Hur många människor som blir misshandlade och förnedrade och tillintetgjorda av någon som står dem nära. Alldeles för ofta av en partner som påstår sig älska dem. Hur många som dagligen får höra att de är värdelösa, fula, misslyckade, dumma, ointelligenta, oönskade och oälskade.
Hur många som sväljer gråten och klistrar på ett falskt leende för att uthärda och klara av sin arbetsdag. Som lever i ständig osäkerhet och med en gnagande oro för hur det kommer att vara när de kommer hem. Och som inte har styrka nog att gå därifrån och gå vidare.

Och hur många av oss som är missnöjda, otillfredsställda, alltför stressade, ihåliga och fullkomligt utsvultna på medkänsla och uppskattning och känslan av att ha ett meningsfullt liv.
Hur många av oss som fått uppfattningen att vi inte duger som vi är. Hur många av oss som tror att vi måste stöpas i samma form som alla andra för att bli någon, för att få höja våra röster, för att våga ta plats och för att kunna vara nöjda med våra liv. Hur vi ursäktar oss och gömmer oss. Och hur det här bäddar för att vi accepterar när andra behandlar oss illa. Eftersom vi tror att de har rätt. Vi tror inte att vi förtjänar bättre.

Det är alldeles för många som ihärdigt och febrilt letar efter reservdelar som egentligen inte behövs eftersom ingenting är trasigt. Vi tror på tok för ofta helt felaktigt att vi är ofärdiga och halva och trasiga. Att vi saknar någon del för att få räknas. Att vi saknar någonting för att kunna vara lyckliga. Vi tror att vi behöver någon annan, något annat, att vi behöver vara någon annanstans, vid någon annan tid, och att vi behöver helt andra förutsättningar för att kunna må bra och trivas med livet. Så vi irrar omkring, vilsna och ständigt sökande efter någon eller något som kan befria oss, fylla vårt liv med mening, få oss att känna oss värdefulla, älskade, lyckade och som kan skänka oss känslan av att äntligen ha kommit hem.
Vi tror att det är bättre att stanna hos människor som behandlar oss illa än att ge oss av. Vare sig det gäller vår partner, våra föräldrar, våra arbetskollegor eller våra vänner.
Vad som helst bara vi inte blir lämnade ensamma.

Vi opererar oss och gör om oss till oigenkännlighet för att kunna passa in i andras mallar om vad som duger och är godtagbart. Vi klär oss efter hur någon annan bestämt är det enda godtagbara, vi uttrycker oss efter hur vi lärt oss att man bör uttrycka sig och vi försöker hela tiden göra som alla andra gör.

Men ingenting utifrån kan någonsin få oss att känna att vi duger. Ingen annan person kan skänka oss känslan av meningsfullhet. Ingen operation i världen kan få oss att bli nöjda med oss själva.
Vi måste hitta det inom oss själva. Vi måste känna att vi duger inför oss själva först. Och det gör vi genom att  börja acceptera vilka vi är. Varje dag. Vi gör det genom att inse att vi räknas, precis som vi är. Det spelar ingen roll om vi anser att vi är dåliga på matte, bär på några kilon för mycket eller för lite, anser oss vara för långa eller för korta, känner oss töntiga, hippa eller bara som en i mängden som aldrig syns eller hörs.
Vi duger. Precis som vi är just nu.

Och finns det någon som säger något annat till dig, gå därifrån.
Låt aldrig, aldrig någonsin någon annan få trycka ner dig, eller få dig att känna dig liten, eller värdelös, eller misslyckad.
Aldrig någonsin.
Du förtjänar bättre.

Vi behöver lära oss att stå på oss. Inte acceptera vad som helst.
Aldrig tillåta någon annan behandla oss som mindre värda gång på gång på gång.
Istället ska vi resa oss upp, sträcka på oss och gå vår väg.

Och det kommer inte att innebära ensamhet.
För det finns fullt med människor här i världen som behandlar andra med respekt och vänlighet.
Men vi kan aldrig hitta dem om vi stannar kvar på den plats där vi blir illa behandlade.