Det är nu eller aldrig

Det finns en sorts otålighet som har slagit rot och vuxit sig stark i vårt samhälle idag.
En otålighet som har nästlat sig in i minsta skrymsle och vrå i våra liv och som lovsjunger stressen och jäkten och hetsen. En sorts nu-eller-aldrig-mentalitet som har tagit plats inom oss och som har bosatt sig runtomkring oss och som hindrar oss från att se riktigt klart.

En otålighet som river och sliter inom oss och som kan få oss att fullkomligt explodera om vi får vänta en endaste minut längre än vad vi hade tänkt oss. En otålighet som bränner djupa hål inom oss och som svider och biter om någonting, det må vara stort eller litet, viktigt eller oviktigt, går oss emot eller tar längre tid än vad vi räknat med. En otålighet som vägrar att acceptera en annan verklighet än att livet går som på räls och vi fullkomligt obekymrade kan susa fram i svindlande hastighet medan behagliga ljumma vindar milt fläktar oss i ansiktet.

En otålighet som får vuxna, förståndiga människor att ilsket kasta ifrån sig en fullastad varukorg i mataffären om det står några personer framför i kön och det inte går fort nog. En otålighet som får oss att stampa med foten och sucka högt och irriterat om någon framför oss är lite fumlig med pengarna eller har svårt att hitta plånboken eller, ve och fasa, har glömt plånboken hemma.
En otålighet som får oss att sluta lyssna på personen vi har framför oss om det tar för lång tid för honom eller henne att hitta orden eller lyckas förklara vad han eller hon menar.
En otålighet som gör att vi inte har tid med någonting längre. Med varandra, med att hämta andan emellan varven, med att höra efter hur någon mår.

En otålighet som får annars så kloka människor att skyndsamt ila över vägen trots rödljus och livlig trafik för att en väntan på några minuter känns olidlig och omöjlig och otroligt irriterande.

Och det är då.
När det är värt att riskera livet för att kunna spara in någon extra minut.
Det är då otåligheten visar sitt sanna och osympatiska och oerhört fula ansikte.
Och istället för att vända bort blicken och låtsas som om vi inte ser vad som pågår, kanske vi skulle välja att stå kvar. I lugn och ro. Och möta otålighetens brännande blick. För om vi har mod nog att möta hennes blick, tappar hon sin kraft och styrka.
Vår medvetenhet väcker förnuftet till liv igen.
Vår medvetenhet väcker vårt lugn och vår eftertänksamhet.
Så att vi nästa gång vi tänker springa över gatan för att spara in en minut eller två, istället står kvar. Och kanske räddar vårt eget liv.

När vi tar oss tid att tänka efter kanske vi inser att det inte är så himla farligt att vänta. Och vi kanske inser att om vi får stå några minuter i en kassakö är det egentligen ingenting att bli arg över, ingenting att gorma åt andra människor för, ingenting att slösa energi på. Världen går inte under. Vi får några minuter att pusta ut på, det kanske kan vara helt okej ändå? Om tåget inte kommer på några minuter eller om det råkar bli rött ljus just när vi ska över vägen så är det ingen katastrof. Det finns viktigare saker i livet än att jaga minuter och sekunder. Och ofta upptäcker vi när vi slappnar av och gör en sak i taget och tar livet som det kommer att vi blir mer effektiva och får mer gjort. Utan att vi behöver fara ut mot vår omgivning och vara otrevliga.

Och vi kanske upptäcker att när vi stillsamt traskar på svindlande stigar genom livet istället för att allt går som på räls, så blir livet plötsligt något annat, så ser vi kanske saker som vi förut bara susade förbi, detaljerna i vår omgivning framträder och får liv och färg och form.

Och istället för att desperat känna att det är nu eller aldrig, kan vi tänka att det är nu, eller kanske lite senare.
Och att det är helt okej.

Livskvalitet

Häromdagen satt jag på en av söders mysiga restauranger och pratade livskvalitet med en kollega. Om hur viktigt det är att vi stannar upp ibland och funderar på vad som är viktigt i just mitt liv och vad livskvalitet innebär för mig. I just den här delen av mitt liv. Just nu, här, idag. Vi är alla olika och definitionerna på livskvalitet varierar. Men vi kan få idéer om vad som skulle förbättra våra liv om vi stannar upp och tänker efter för ett ögonblick eller två.

Ibland står vi nästan gråtfärdiga mitt uppe i våra plikter och uppgifter och åtaganden och bara överväldigas av känslan av att helt enkelt inte räcka till. Vi vill så mycket men tiden räcker inte till. Vi behöver lära oss att vi inte kan göra allt. Vi hinner inte. Vi måste välja. Vi måste sålla bort det oväsentliga. Vi måste lära oss att säga nej till en hel del saker för att kunna säga ja till det som vi verkligen vill ha mer av i våra liv. Saker som vi mår bra av.
Saker som gör våra liv lite mer skimrande och som får oss att le.

Alltför många gånger hinner vi inte ens tänka efter eller reflektera över vad vi vill och faktiskt behöver och innerst inne önskar oss, vi bara kör på och betar av alla våra måsten och borden med förhoppningen att listan tar slut någon gång. Men det gör den aldrig. Det kommer alltid att finnas hur många saker som helst att göra eftersom vi ständigt lägger till nya saker som vi borde och måste göra. Så länge vi inte har lärt oss att prioritera rätt och säga nej ibland kommer våra listor att växa och bli längre och längre. Till slut är listan så lång att vi inte längre kan se slutet på den. Och då börjar vi många gånger må dåligt. För vi vill hinna med och räcka till och lyckas slutföra det vi åtagit oss. Förstås.

Stressen förtär oss inifrån. Stjäl vår livsglädje och livnär sig på vår energi.
Det är så många människor som knappt mäktar med livet längre, så många som baxnar under tyngden av alla saker som behöver utföras att de inte orkar bära en sak till och ger upp.

Vi verkar ha förlorat förmågan att ta hand om oss själva.
Vi behöver sakta in och hoppa av karusellen ibland.
För att känna efter om vi verkligen är på rätt väg. Om vi själva får plats och har tillräckligt med utrymme i våra egna liv. Om vi mår bra precis som det är eller om vi behöver göra någon förändring för att kunna vända på en nedåtgående trend.
Vi mår helt enkelt inte bra av för mycket negativ stress.

Kanske kan vi låta just den här dagen bli en liten vändpunkt i våra liv. Kanske kan vi säga nej till någonting vi helt enkelt inte mäktar med att göra just nu och istället öppna upp för det som vi verkligen har längtat efter att få göra. Men som tidigare inte har fått plats i våra liv.

Gör någonting som får dig att le idag. Eller ännu hellre får dig att skratta högt.
Och får dig att må riktigt, riktigt bra.
För det förtjänar du.

Det syns inte alltid utanpå

                                                           *bild från morgueFile.com


Det finns en sorts ingrodd missuppfattning hos många av oss att vi alltid kan se på ytan vad som döljer sig där inunder skalet och masken.
Vi blir ständigt förvånade och vi tappar hakan av uppriktig häpnad när det visar sig att vi har fel. Ändå fortsätter vi att göra samma misstag. Om och om och om igen.
Vi tror att elakhet och ondska måste dölja sig i en monstruös uppenbarelse, i något fult och otäckt och annorlunda och avskyvärt. Trots att vi gång på gång ser bevis på att så inte är fallet. Ondskan kan dölja sig bakom det vänaste av leenden, under den mest glamorösa av varelser, i den mest åtråvärda och tilldragande av kroppar och bakom de mildaste ord, lika väl som att den allra vackraste godhet och det allra varmaste hjärta kan gömma sig i en anskrämlig kropp.
Det syns inte utanpå vilka vi är eller hur vi mår.
Vi måste gräva djupare än så.

Vi får ofta den ilskna frågan på jobbet från patienter i väntrummet varför vi låter en del få gå före i kön. Många sitter och bevakar vilka som kommit in i väntrummet efter dem och håller nogsamt räkning. Och syns det inte utanpå att man är sjuk blir folk upprörda. Det är okej att gå före om man blöder. Vare sig det är från en fingertopp eller från ett litet obetydligt sår någonstans så tycks det vara okej att gå före om man kan uppvisa lite blod. Man skäller rent av på oss om vi inte plockar in folk som blöder snabbt som ögat. Däremot om vi plockar in någon som ser opåverkad ut väcker det omedelbart ilska. Och vi vi kan förstås aldrig berätta. Vi kan bara försöka förklara att sjukast går först. Men vi kan aldrig säga mer än så.

En hjärtinfarkt syns inte alltid utanpå. En cancersjuk med kraftigt nedsatt immunförsvar är inte alltid mager och skallig. En person med ett snabbt förmaksflimmer kan sitta lugn och till synes opåverkad i väntrummet. Likaväl som att den som har en urinvägsinfektion kan sitta och skrika högt och kräva uppmärksamhet och omvårdnad med detsamma. Den som skriker högst är inte alltid sjukast. Snarare tvärtom, har min erfarenhet lärt mig.

Igår sade en patient till mig att han tänkte se till att ta en ambulans nästa gång han sökte akut eftersom han ansåg att han fått vänta alldeles för länge. Alternativt skulle han gå ut och slå ner någon och komma in med polis istället eftersom han upplevde att de som kom in med polis fick gå före. När jag lugnt försökte förklara att så inte var fallet utan att vi alltid jobbar efter principen att sjukast och mest akut går först vägrade han att lyssna.
För personerna som kommit med polis blödde ju inte.

Den här attityden som finns i samhället idag att vi inte kan vänta utan allt måste ske direkt och omedelbart utan det minsta dröjsmål stressar oss och förstör för oss. Vi behöver dra ett djupt andetag och hejda oss lite emellanåt. Hämta andan och tänka efter.

Vi måste lära oss att det inte alltid syns utanpå.
Sjukdom syns inte alltid. Smärta syns inte alltid. Ondska syns inte alltid. Ensamhet syns inte alltid.
Kanske behöver vi lära oss att bli lite mer ödmjuka.
Inför livet och inför varandra.

Kanske vet vi trots allt inte alltid bäst. Kanske har vi inte alltid rätt. Kanske ser vi inte riktigt så klart och tydligt på saker och ting som vi tror att vi gör. Och vi behöver kanske inte alltid stå först i kön eller komma snabbast fram. Vi behöver kanske inte rusa på i blindo utan att reflektera över vad eller vilka vi trampar på på vägen. Vi behöver kanske inte brusa upp och gapa och gorma innan vi vet vad vi pratar om.

Vi kanske skulle påminna oss själva och varandra om att det faktiskt inte alltid syns utanpå.
Vad det än gäller.
Och istället ta oss tid att försöka nå lite djupare, under ytan.
Låta någon annan komma före ibland.
Kanske sträcka ut en hjälpande hand istället för att ilsket hytta med näven.
Ta oss tid att försöka förstå istället för att upprört gorma och skrika.

Om vi kunde mötas halvvägs och försöka förstå livet ur någon annans perspektiv då och då istället för att bara tänka på oss själva skulle nog världen bli en betydligt trevligare plats för oss alla att vistas på.