Att få ihop livspusslet

                                                      *bild från morgueFile.com


Det är inte alltid helt enkelt att få ihop livets alla pusselbitar till en harmonisk och sammanhängande helhet.
Att lyckas pussla ihop våra liv till en helhet som vi förtjust kan nicka åt och som ger oss en känsla av förnöjsamhet och tillfredsställelse är en rejäl utmaning. Men får vi ihop bitarna så att vi kan ana hur helhetsbilden börjar skymta fram och ta form blir livet så mycket mer färgsprakande och skimrande och lockande. Och lockar fram vårt leende.


I många fall tar någon bit i våra liv alldeles för stor plats. Den fångar oss, engagerar oss, upptar all vår tid, slukar all vår energi, kräver all vår uppmärksamhet och sedan, alldeles försent, upptäcker vi att den enda pusselbiten har vuxit sig så stor att ett stort antal andra bitar i våra liv helt enkelt inte får plats längre.
Vi får inte ihop det. Vi snubblar och vi famlar oss fram genom vardagen och värjer oss mot alla dess krav för att sedan slutligen stupa och falla alldeles slutkörda och utpumpade över tröskeln hemma när vi äntligen är lediga.


I andra fall så glömmer vi bort eller så ignorerar vi helt enkelt en liten, till synes oviktig bit av våra liv för att få mer tid över till någonting annat. Men dessa eftersatta och bortglömda bitar kommer snart ikapp oss. Vissa saker kan vi helt enkelt inte strunta i om vi vill må bra och få en vettig balans i våra liv.


Och att lägga ett pussel som är anpassat för andra är dömt att misslyckas på förhand.

Vi behöver ta reda på vad vi själva vill ha i våra liv.
Vad som är viktigt för just oss. Vad som får oss att må bra. Vi behöver lära oss vad som ger oss energi och vad som bara stjäl vår tid och kraft utan att tillföra våra liv någonting vi behöver eller vill ha.


Och sedan se till att vi får även dessa bitar lagda till vårt livspussel.
Och fylla i det med våra alldeles egna färger.

När marken rämnar

                                                                *bild från morgueFile.com

Livet är ständig förändring.
Hur gärna vi än vill och hoppas och önskar och kräver att någonting ska förbli som det är för alltid.
Så kommer livet att förändras.
Varje gång. Gång på gång. 
Om vi så bönar och ber på våra bara knän.

Och hur hårt och innerligt vi än håller fast i någonting så att det aldrig ska lämna oss så kommer vi att tappa taget förr eller senare. Ibland för att vi håller så hårt att vi fullständigt krossar den dyrbara och ömtåliga skatt vi fick hålla i våra händer för ett ögonblick, ibland för att en del saker helt enkelt inte går att hålla i fångenskap.
De bryter sig ut förr eller senare.
Slår sig fria. Flyr för sina liv.
För att få luft och utrymme.

Hur gärna vi än vill frysa ett ögonblick av våra liv och stanna kvar där för resten av våra liv så kommer livet att förändras.
Det finns nämligen inga stillbilder i det pågående livet, bara en ständigt rullande film.
Vi har ingen pausknapp.

Livet är ständig förändring.
Trots att vi inte alltid ser det. Trots att vi inte alltid lägger märke till det.
Och trots att vi inte alltid vill se det eller uppskattar det eller önskar det.
Så förändras saker och ting. Ständigt.
Ibland så subtilt och litet och omärkligt att bara ett tränat och uppmärksamt öga kan se det.
Och ibland så outhärdligt definitivt och obarmhärtigt att marken under oss rämnar och vi faller så djupt att vi tror att livet är över.

Men om vi vill kan vi hämta styrka och kraft ur just själva förändringen.
Och försöka minnas när vi befinner oss där i mörkret, nere på botten, när vi känner oss som allra mest nere, fullständigt ensamma, värdelösa, när allt känns hopplöst och tungt och vi inte ser någon väg ut eller upp ur mörkret, att livet är ständig förändring. Allt förändras. Även detta.
Det kommer att bli bättre.

Något nytt är redan på väg.