nurseblog

Att få ihop livspusslet

2012-02-11T13:42:00.000+01:00

*bild från morgueFile.com

Det är inte alltid helt enkelt att få ihop livets alla pusselbitar till en harmonisk och sammanhängande helhet.
Att lyckas pussla ihop våra liv till en helhet som vi förtjust kan nicka åt och som ger oss en känsla av förnöjsamhet och tillfredsställelse är en rejäl utmaning. Men får vi ihop bitarna så att vi kan ana hur helhetsbilden börjar skymta fram och ta form blir livet så mycket mer färgsprakande och skimrande och lockande. Och lockar fram vårt leende.

I många fall tar någon bit i våra liv alldeles för stor plats. Den fångar oss, engagerar oss, upptar all vår tid, slukar all vår energi, kräver all vår uppmärksamhet och sedan, alldeles försent, upptäcker vi att den enda pusselbiten har vuxit sig så stor att ett stort antal andra bitar i våra liv helt enkelt inte får plats längre.
Vi får inte ihop det. Vi snubblar och vi famlar oss fram genom vardagen och värjer oss mot alla dess krav för att sedan slutligen stupa och falla alldeles slutkörda och utpumpade över tröskeln hemma när vi äntligen är lediga.

I andra fall så glömmer vi bort eller så ignorerar vi helt enkelt en liten, till synes oviktig bit av våra liv för att få mer tid över till någonting annat. Men dessa eftersatta och bortglömda bitar kommer snart ikapp oss. Vissa saker kan vi helt enkelt inte strunta i om vi vill må bra och få en vettig balans i våra liv.

Och att lägga ett pussel som är anpassat för andra är dömt att misslyckas på förhand.

Vi behöver ta reda på vad vi själva vill ha i våra liv.
Vad som är viktigt för just oss. Vad som får oss att må bra. Vi behöver lära oss vad som ger oss energi och vad som bara stjäl vår tid och kraft utan att tillföra våra liv någonting vi behöver eller vill ha.

Och sedan se till att vi får även dessa bitar lagda till vårt livspussel.
Och fylla i det med våra alldeles egna färger.

När marken rämnar

2012-02-09T13:47:00.001+01:00

*bild från morgueFile.com

Livet är ständig förändring.
Hur gärna vi än vill och hoppas och önskar och kräver att någonting ska förbli som det är för alltid.
Så kommer livet att förändras.
Varje gång. Gång på gång.
Om vi så bönar och ber på våra bara knän.

Och hur hårt och innerligt vi än håller fast i någonting så att det aldrig ska lämna oss så kommer vi att tappa taget förr eller senare. Ibland för att vi håller så hårt att vi fullständigt krossar den dyrbara och ömtåliga skatt vi fick hålla i våra händer för ett ögonblick, ibland för att en del saker helt enkelt inte går att hålla i fångenskap.
De bryter sig ut förr eller senare.
Slår sig fria. Flyr för sina liv.
För att få luft och utrymme.

Hur gärna vi än vill frysa ett ögonblick av våra liv och stanna kvar där för resten av våra liv så kommer livet att förändras.
Det finns nämligen inga stillbilder i det pågående livet, bara en ständigt rullande film.
Vi har ingen pausknapp.

Livet är ständig förändring.
Trots att vi inte alltid ser det. Trots att vi inte alltid lägger märke till det.
Och trots att vi inte alltid vill se det eller uppskattar det eller önskar det.
Så förändras saker och ting. Ständigt.
Ibland så subtilt och litet och omärkligt att bara ett tränat och uppmärksamt öga kan se det.
Och ibland så outhärdligt definitivt och obarmhärtigt att marken under oss rämnar och vi faller så djupt att vi tror att livet är över.

Men om vi vill kan vi hämta styrka och kraft ur just själva förändringen.
Och försöka minnas när vi befinner oss där i mörkret, nere på botten, när vi känner oss som allra mest nere, fullständigt ensamma, värdelösa, när allt känns hopplöst och tungt och vi inte ser någon väg ut eller upp ur mörkret, att livet är ständig förändring. Allt förändras. Även detta.
Det kommer att bli bättre.

Något nytt är redan på väg.

Ett nytt år, en ny dag, ett nytt liv

2012-01-02T14:37:00.000+01:00

*bild från morgueFile.com

Ett nytt år ligger framför oss.
Och när det nya året möter oss med sina 365 alldeles blanka och oskrivna dagar med skimrande och förförande löften om ett nytt och bättre liv, inspireras vi till att avge våra alldeles egna löften.

Nu ska vi äntligen ta tag i allt det där som inte blev gjort förra året. Och åren innan dess. Nu ska vi äntligen lyckas med det som vi har misslyckats med alla andra år.
Nu ska vi äntligen ta tag i våra liv.
Nu ska vi börja om, starta upp, styra in på våra drömmars stig och börja vår vandring mot våra högt uppsatta mål.

Ett nytt år ligger framför oss alldeles orört och oförstört. Så nu ska vi äntligen lyckas äta nyttigt, sluta med diverse irriterande och osunda ovanor, bli rika, smala, vältränade, välmående och bli det perfekta jag vi alltid drömt om att bli.
Den där personen som aldrig gör ett enda misstag eller snubblar en enda gång.
Som alltid gör det som anses vara rätt och riktigt.
Och man måste ställa frågan; är vi egentligen inte redan perfekta precis som vi är?

Vi avger våra löften och hoppas på att vi just i år ska kunna hålla fast vid dessa löften året ut åtminstone.
Vi hoppas och tror att det här är vår chans, vår möjlighet, vårt hopp och vår väg framåt mot att få leva vårt liv så som vi önskar att leva det. Utan svagheter. Utan skavanker. Utan misstag.

Och så faller vi.
Och vi ger upp.
Och känner oss karaktärslösa, svaga, misslyckade och fullkomligt hopplösa.

Men det är aldrig sant.
Vi har bara stött på lite hinder på vägen.
Saken är den att vi kan börja om på nytt varje dag. Varje morgon när vi vaknar ligger ett tomt och oskrivet blad framför oss. Varje dag gör vi våra val. Och varje dag har vi en chans och en möjlighet att göra ett annat val än igår. Varje dag inbjuder livet oss till att lämna det som har varit bakom oss och istället blicka framåt och möta det som kommer med mod och tillförsikt och en smula nyfikenhet.

Det ligger inom räckhåll, vårt mål.
De ligger inom räckhåll, våra drömmar.
Med små, små steg, dag för dag, kan vi ta oss dit.
Men vi behöver ha lite överseende med oss själva.
För ibland faller vi. Vi snubblar över stenar som vi inte hinner upptäcka i tid.
Vi fastnar aningslöst i fällor på vägen som vi aldrig kunnat förutse innan vi började och som tar tid innan vi lyckas ta oss ur. Vi faller och vissa gånger faller vi hårt. Vi gör oss illa på någon vass sten som skär upp stora revor i vår dröm. Och så tappar vi hoppet.
Och ibland så river och sliter gårdagen i oss så att vi tycker att vi står och trampar på samma fläck i en evighet utan att komma framåt en meter.

Det är då vi ska minnas att vi får en ny chans varje dag. Att vi kan börja om varje dag.
Och att vi alla faller ibland. Att vi gör oss illa. Men att vi också blir starkare när vi reser oss upp och fortsätter mot våra mål.
Vi behöver inte vänta till nästa år om vi snubblar och faller en bit in på det här året.
Varje dag får vi en ny möjlighet att börja om på nytt.

Det är aldrig ditt fel

2011-12-13T14:52:00.000+01:00

Läser med häpnad i pressen om vilken inställning vi på min arbetsplats skulle ha till misshandlade kvinnor. Blir bestört och upprörd och ledsen, precis som alla de kollegor jag har pratat med. Ingen av oss känner till denna undersökning som vi skulle ha svarat på. Och jag arbetar ändå heltid på denna arbetsplats sedan många år tillbaka. Vi känner inte igen den inställningen. Inte för fem öre. Snarare har vi svårt att hålla våra tårar tillbaka för dessa kvinnors skull. Vi har väl inarbetade rutiner för att ta hand om dessa kvinnor och vi prioriterar alltid dessa kvinnor högt.

Vi dokumenterar alltid skadorna med fotografier samt i journaler.

Vi erbjuder alltid kuratorskontakt. Och vi försöker finnas där, kramar om, lyssnar, tröstar. För många av dessa kvinnor är vi en oas där de kan få känna trygghet för ett litet, litet ögonblick. Ett ställe där de äntligen vågar berätta efter år av tystnad. De vet att vi finns där, dygnet runt, när och om de behöver oss. Och att vi står på deras sida. Jag har aldrig hört att någon av mina kollegor skulle ha den inställningen att det är offrets fel att de blivit misshandlade. Aldrig.

Och nu oroas jag över hur de här skriverierna kommer att påverka dessa kvinnor det berör. Om de kommer att dra sig för att söka sig till oss. Om förtroendet vi har byggt upp under så många år har raserats. Om allt det arbete vi har lagt ner är förgäves.

För förtroende är A och O i dessa sammanhang.

Så för att uttrycka det klart, nej, det är aldrig någonsin ditt fel om du blir slagen eller misshandlad eller förödmjukad.

Det är aldrig ditt fel.

Våld är aldrig okej. Våld är aldrig godtagbart.

Du får aldrig någonsin tro att du förtjänar att bli slagen. Du får aldrig någonsin tro att det skulle vara ditt fel, att du inte förtjänar bättre. Och du får aldrig någonsin tro att vi som tar emot dig och plåstrar om dig skulle tänka något annat än att vi står på din sida och bara vill ditt allra bästa. Vi har valt vårt jobb för att vi vill lindra och hjälpa och rädda liv. För att vi älskar att jobba med människor.

Vi kommer helhjärtat att fortsätta vårt arbete med att plåstra om, sy ihop, krama om, trösta, fotografera, lyssna, gråta över hur våldet skadar och sargar både kropp och själ, bli illa berörda av alla dessa berättelser, hjälpa så gott det går, finnas där och hoppas och drömma om en bättre värld där kärlek och respekt råder och där våld anses oacceptabelt.

Tidigare inlägg; http://nurse-nurseblog.blogspot.com/2011/05/vard-att-skydda.html, http://nurse-nurseblog.blogspot.com/2011/03/nar-orden-inte-racker-till.html

Det är nu eller aldrig

2011-11-14T15:33:00.000+01:00

Det finns en sorts otålighet som har slagit rot och vuxit sig stark i vårt samhälle idag.
En otålighet som har nästlat sig in i minsta skrymsle och vrå i våra liv och som lovsjunger stressen och jäkten och hetsen. En sorts nu-eller-aldrig-mentalitet som har tagit plats inom oss och som har bosatt sig runtomkring oss och som hindrar oss från att se riktigt klart.

En otålighet som river och sliter inom oss och som kan få oss att fullkomligt explodera om vi får vänta en endaste minut längre än vad vi hade tänkt oss. En otålighet som bränner djupa hål inom oss och som svider och biter om någonting, det må vara stort eller litet, viktigt eller oviktigt, går oss emot eller tar längre tid än vad vi räknat med. En otålighet som vägrar att acceptera en annan verklighet än att livet går som på räls och vi fullkomligt obekymrade kan susa fram i svindlande hastighet medan behagliga ljumma vindar milt fläktar oss i ansiktet.

En otålighet som får vuxna, förståndiga människor att ilsket kasta ifrån sig en fullastad varukorg i mataffären om det står några personer framför i kön och det inte går fort nog. En otålighet som får oss att stampa med foten och sucka högt och irriterat om någon framför oss är lite fumlig med pengarna eller har svårt att hitta plånboken eller, ve och fasa, har glömt plånboken hemma.
En otålighet som får oss att sluta lyssna på personen vi har framför oss om det tar för lång tid för honom eller henne att hitta orden eller lyckas förklara vad han eller hon menar.
En otålighet som gör att vi inte har tid med någonting längre. Med varandra, med att hämta andan emellan varven, med att höra efter hur någon mår.

En otålighet som får annars så kloka människor att skyndsamt ila över vägen trots rödljus och livlig trafik för att en väntan på några minuter känns olidlig och omöjlig och otroligt irriterande.

Och det är då.
När det är värt att riskera livet för att kunna spara in någon extra minut.
Det är då otåligheten visar sitt sanna och osympatiska och oerhört fula ansikte.
Och istället för att vända bort blicken och låtsas som om vi inte ser vad som pågår, kanske vi skulle välja att stå kvar. I lugn och ro. Och möta otålighetens brännande blick. För om vi har mod nog att möta hennes blick, tappar hon sin kraft och styrka.
Vår medvetenhet väcker förnuftet till liv igen.
Vår medvetenhet väcker vårt lugn och vår eftertänksamhet.
Så att vi nästa gång vi tänker springa över gatan för att spara in en minut eller två, istället står kvar. Och kanske räddar vårt eget liv.

När vi tar oss tid att tänka efter kanske vi inser att det inte är så himla farligt att vänta. Och vi kanske inser att om vi får stå några minuter i en kassakö är det egentligen ingenting att bli arg över, ingenting att gorma åt andra människor för, ingenting att slösa energi på. Världen går inte under. Vi får några minuter att pusta ut på, det kanske kan vara helt okej ändå? Om tåget inte kommer på några minuter eller om det råkar bli rött ljus just när vi ska över vägen så är det ingen katastrof. Det finns viktigare saker i livet än att jaga minuter och sekunder. Och ofta upptäcker vi när vi slappnar av och gör en sak i taget och tar livet som det kommer att vi blir mer effektiva och får mer gjort. Utan att vi behöver fara ut mot vår omgivning och vara otrevliga.

Och vi kanske upptäcker att när vi stillsamt traskar på svindlande stigar genom livet istället för att allt går som på räls, så blir livet plötsligt något annat, så ser vi kanske saker som vi förut bara susade förbi, detaljerna i vår omgivning framträder och får liv och färg och form.

Och istället för att desperat känna att det är nu eller aldrig, kan vi tänka att det är nu, eller kanske lite senare.
Och att det är helt okej.

Livskvalitet

2011-11-10T10:48:00.000+01:00

Häromdagen satt jag på en av söders mysiga restauranger och pratade livskvalitet med en kollega. Om hur viktigt det är att vi stannar upp ibland och funderar på vad som är viktigt i just mitt liv och vad livskvalitet innebär för mig. I just den här delen av mitt liv. Just nu, här, idag. Vi är alla olika och definitionerna på livskvalitet varierar. Men vi kan få idéer om vad som skulle förbättra våra liv om vi stannar upp och tänker efter för ett ögonblick eller två.

Ibland står vi nästan gråtfärdiga mitt uppe i våra plikter och uppgifter och åtaganden och bara överväldigas av känslan av att helt enkelt inte räcka till. Vi vill så mycket men tiden räcker inte till. Vi behöver lära oss att vi inte kan göra allt. Vi hinner inte. Vi måste välja. Vi måste sålla bort det oväsentliga. Vi måste lära oss att säga nej till en hel del saker för att kunna säga ja till det som vi verkligen vill ha mer av i våra liv. Saker som vi mår bra av.
Saker som gör våra liv lite mer skimrande och som får oss att le.

Alltför många gånger hinner vi inte ens tänka efter eller reflektera över vad vi vill och faktiskt behöver och innerst inne önskar oss, vi bara kör på och betar av alla våra måsten och borden med förhoppningen att listan tar slut någon gång. Men det gör den aldrig. Det kommer alltid att finnas hur många saker som helst att göra eftersom vi ständigt lägger till nya saker som vi borde och måste göra. Så länge vi inte har lärt oss att prioritera rätt och säga nej ibland kommer våra listor att växa och bli längre och längre. Till slut är listan så lång att vi inte längre kan se slutet på den. Och då börjar vi många gånger må dåligt. För vi vill hinna med och räcka till och lyckas slutföra det vi åtagit oss. Förstås.

Stressen förtär oss inifrån. Stjäl vår livsglädje och livnär sig på vår energi.
Det är så många människor som knappt mäktar med livet längre, så många som baxnar under tyngden av alla saker som behöver utföras att de inte orkar bära en sak till och ger upp.

Vi verkar ha förlorat förmågan att ta hand om oss själva.
Vi behöver sakta in och hoppa av karusellen ibland.
För att känna efter om vi verkligen är på rätt väg. Om vi själva får plats och har tillräckligt med utrymme i våra egna liv. Om vi mår bra precis som det är eller om vi behöver göra någon förändring för att kunna vända på en nedåtgående trend.
Vi mår helt enkelt inte bra av för mycket negativ stress.

Kanske kan vi låta just den här dagen bli en liten vändpunkt i våra liv. Kanske kan vi säga nej till någonting vi helt enkelt inte mäktar med att göra just nu och istället öppna upp för det som vi verkligen har längtat efter att få göra. Men som tidigare inte har fått plats i våra liv.

Gör någonting som får dig att le idag. Eller ännu hellre får dig att skratta högt.
Och får dig att må riktigt, riktigt bra.
För det förtjänar du.

Det syns inte alltid utanpå

2011-11-03T16:01:00.004+01:00

*bild från morgueFile.com

Det finns en sorts ingrodd missuppfattning hos många av oss att vi alltid kan se på ytan vad som döljer sig där inunder skalet och masken.
Vi blir ständigt förvånade och vi tappar hakan av uppriktig häpnad när det visar sig att vi har fel. Ändå fortsätter vi att göra samma misstag. Om och om och om igen.
Vi tror att elakhet och ondska måste dölja sig i en monstruös uppenbarelse, i något fult och otäckt och annorlunda och avskyvärt. Trots att vi gång på gång ser bevis på att så inte är fallet. Ondskan kan dölja sig bakom det vänaste av leenden, under den mest glamorösa av varelser, i den mest åtråvärda och tilldragande av kroppar och bakom de mildaste ord, lika väl som att den allra vackraste godhet och det allra varmaste hjärta kan gömma sig i en anskrämlig kropp.
Det syns inte utanpå vilka vi är eller hur vi mår.
Vi måste gräva djupare än så.

Vi får ofta den ilskna frågan på jobbet från patienter i väntrummet varför vi låter en del få gå före i kön. Många sitter och bevakar vilka som kommit in i väntrummet efter dem och håller nogsamt räkning. Och syns det inte utanpå att man är sjuk blir folk upprörda. Det är okej att gå före om man blöder. Vare sig det är från en fingertopp eller från ett litet obetydligt sår någonstans så tycks det vara okej att gå före om man kan uppvisa lite blod. Man skäller rent av på oss om vi inte plockar in folk som blöder snabbt som ögat. Däremot om vi plockar in någon som ser opåverkad ut väcker det omedelbart ilska. Och vi vi kan förstås aldrig berätta. Vi kan bara försöka förklara att sjukast går först. Men vi kan aldrig säga mer än så.

En hjärtinfarkt syns inte alltid utanpå. En cancersjuk med kraftigt nedsatt immunförsvar är inte alltid mager och skallig. En person med ett snabbt förmaksflimmer kan sitta lugn och till synes opåverkad i väntrummet. Likaväl som att den som har en urinvägsinfektion kan sitta och skrika högt och kräva uppmärksamhet och omvårdnad med detsamma. Den som skriker högst är inte alltid sjukast. Snarare tvärtom, har min erfarenhet lärt mig.

Igår sade en patient till mig att han tänkte se till att ta en ambulans nästa gång han sökte akut eftersom han ansåg att han fått vänta alldeles för länge. Alternativt skulle han gå ut och slå ner någon och komma in med polis istället eftersom han upplevde att de som kom in med polis fick gå före. När jag lugnt försökte förklara att så inte var fallet utan att vi alltid jobbar efter principen att sjukast och mest akut går först vägrade han att lyssna.
För personerna som kommit med polis blödde ju inte.

Den här attityden som finns i samhället idag att vi inte kan vänta utan allt måste ske direkt och omedelbart utan det minsta dröjsmål stressar oss och förstör för oss. Vi behöver dra ett djupt andetag och hejda oss lite emellanåt. Hämta andan och tänka efter.

Vi måste lära oss att det inte alltid syns utanpå.
Sjukdom syns inte alltid. Smärta syns inte alltid. Ondska syns inte alltid. Ensamhet syns inte alltid.
Kanske behöver vi lära oss att bli lite mer ödmjuka.
Inför livet och inför varandra.

Kanske vet vi trots allt inte alltid bäst. Kanske har vi inte alltid rätt. Kanske ser vi inte riktigt så klart och tydligt på saker och ting som vi tror att vi gör. Och vi behöver kanske inte alltid stå först i kön eller komma snabbast fram. Vi behöver kanske inte rusa på i blindo utan att reflektera över vad eller vilka vi trampar på på vägen. Vi behöver kanske inte brusa upp och gapa och gorma innan vi vet vad vi pratar om.

Vi kanske skulle påminna oss själva och varandra om att det faktiskt inte alltid syns utanpå.
Vad det än gäller.
Och istället ta oss tid att försöka nå lite djupare, under ytan.
Låta någon annan komma före ibland.
Kanske sträcka ut en hjälpande hand istället för att ilsket hytta med näven.
Ta oss tid att försöka förstå istället för att upprört gorma och skrika.

Om vi kunde mötas halvvägs och försöka förstå livet ur någon annans perspektiv då och då istället för att bara tänka på oss själva skulle nog världen bli en betydligt trevligare plats för oss alla att vistas på.

Liv till varje pris?

2011-10-27T13:51:00.000+02:00

* bild från morgueFile.com

Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar.
Det finns dagar då livet ler emot oss och allting bara flyter på.
Och så finns det de där andra dagarna.
Som vi alla möter. Och måste hantera på ett eller annat sätt.

Det finns bra dagar när arbetet som sjuksköterska är helt fantastiskt. När det faktiskt känns som att man måste ha världens bästa jobb. Dagar när man bokstavligt talat är med om att rädda liv.
När man ser ett hjärta som slutat slå vakna till liv. Dagar när man kan göra skillnad. Lindra smärta.
Dagar när man hinner med och räcker till och når fram.

Och så finns det de här andra dagarna.
När mötet med alltför många både unga och gamla svårt sjuka patienter berör alldeles för mycket och kryper in under huden och biter sig fast. Dagar när berättelser om hur sjukdomar slagit sig ner och tagit plats i en kropp som fortfarande vill dansa och springa och hoppa av glädje tynger och bränner som eld.
Dagar när livet tar så tvära kast att man har svårt att hinna hämta andan.

Och så dessa mardrömslika dagar när man måste göra ett jobb som inte känns värdigt. Dagar när man måste slita och dra i en ömtålig och skör och värkande kropp. Dagar när man måste rycka och sticka och klä av någon som bara vill bli lämnad ifred och få somna in i lugn och ro.

Det oroar mig och bekymrar mig att vi är så vansinnigt rädda för döden att vi till varje pris måste rädda liv. Inte helt sällan skickar man in patienter som ligger på en palliativ avdelning och är svårt sjuka i obotlig cancer för att vi ska rädda deras liv. Patienter som man har ordnat en plats för för att de ska kunna få somna in i lugn och ro med sina nära och kära i sin närhet på ett värdigt sätt och med tillräcklig smärtlindring och omvårdnad.
De skickar man in till akuten för återupplivning.
Var ligger värdigheten i detta? Respekten?
För den som någon gång har varit på en akutmottagning vet hur kaotiskt det kan vara. Vissa dagar kan det te sig som en krigszon. Det är fullt kaos. Vi har hårda, smala britsar och ett ytterst litet antal rum.
Det finns inte tillräckligt med personal och det är ofta ett väldigt oväsen.

Och ändå. Det är ett förfärande antal händer som jag har hållit i på ett bås eller i en korridor på väg någonstans när någon dragit sitt sista andetag. Det är ett förfärande antal kinder jag smekt farväl i någon vrå på akuten.

Jag har skrivit om det förut. Om den evige följeslagaren som vi alla dras med.
Missförstå mig inte nu. Jag älskar att rädda liv. Men inte till varje pris.
Vi måste våga släppa taget. Vara lite modigare och möta rädslan.
Och låta de som är sjuka och har ont få bestämma själva.
För den som är sjuk är kanske inte alltid livet att föredra. Ibland kan döden komma som en befrielse.

Alla borde ha rätt att få dö i värdighet omgivna av sin familj och sina vänner när det finns möjlighet till det.

Det är okej att förlora ibland

2011-10-25T10:56:00.000+02:00

Ibland förlorar vi.
Trots att vi gör allt vad vi kan för att vinna. Trots att vi kämpar med näbbar och klor och tar till list och alla tricks och knep och metoder vi bara kan och vågar. Trots att vi kanske har satsat allt vi äger och har, trots att vi lagt ner hela vår själ och vårt nervöst bultande hjärta i det vi gör och trots att vi verkligen ansträngt oss. Och trots att vi verkligen vill och behöver och önskar så innerligt hett att få vinna.
Kanske mer än någon annan.
Så förlorar vi ändå ibland.

Och misströstar. Ger upp.
Eller blir ilskna. Och otrevliga.

När det blir viktigast att vinna till varje pris tappar vi för ett ögonblick vår klarsyn och får ett snävt och begränsat synfält. Vi fäster blicken på den där punkten långt bort i fjärran och vi ser ingenting annat på ett bra tag. Vi fokuserar så hårt och så intensivt på vårt mål att vi inte märker att vi springer över folk på vägen fram dit. Att vi trampar en del på tårna. Och att vi faktiskt kanske missar en hel del chanser och möjligheter som dyker upp längs vägen men som vi helt enkelt inte hinner se. När vi strävar efter att hela tiden komma först och att bli bäst och att få klättra högst upp på pallen så är risken stor att vi missar en del detaljer i det som händer runt omkring oss.
I själva livet. Vårt liv. Och risken är att vi förlorar något eller någon på vägen.

Om vi satsar allt för att vinna, om själva vinsten blir viktigare än allt annat, blir vi kanske irriterade och aggressiva mot vår omgivning om vi förlorar. Vi låter vår uppgivenhet och vår ilska över att inte komma först och vår besvikelse och bitterhet över våra uteblivna vinster gå ut över våra vänner, över våra nära och kära. Och priset vi kan komma att få betala för det kan vara högt. Alldeles för högt.

En äldre herre berättade för mig nyligen att han spelat pingis i många år med en god vän, men till slut sade till sig själv att det var nog. Vännen var en dålig förlorare och lät det alltid gå ut över honom. Så han sade till sin vän - "Aldrig mer, inte en match till." Efter det tiggde och bad vännen att få komma tillbaka och spela och bedyrade att han skulle bättra sig. Men han fick kalla handen. Han var inte rolig att ha att göra med, sade mannen som berättade det här för mig. Han hade fått nog av att spela med honom. För det ska vara trevligt och roligt att göra saker tillsammans.

När det blir viktigast att vinna till varje pris så känner vi oss så förfärligt små och värdelösa och tillintetgjorda och misslyckade när vi väl förlorar. Vi tappar fotfästet. Vi tror att vi förlorat all vår heder och ära. Att ingen längre kommer att se oss.
Vi tror att vi förlorat all respekt. Att vi måste ha gjort någonting fel.

Men det är faktiskt okej att förlora ibland.
Det är okej att inte alltid komma först. Att inte alltid vara bäst och störst och modigast och vackrast. Det är okej att göra misstag. Det är okej att göra saker utan att behöva känna att man måste vara bäst.

Det ligger en dold rikedom i att förlora.
Det är genom att förlora vi lär oss att resa oss upp och komma igen.
Och våra förluster lär oss något. Varenda en av dem.

Jag är inte bara sjuksköterska

2011-10-20T18:16:00.000+02:00

*bild från morgueFile.com
Jag är inte bara sjuksköterska.
Jag är också städerska, tolk, värdinna, sakletare, transportör, medlare i konflikter, fotograf, sekreterare och emellanåt apparatfixare.

Samtidigt som det förväntas att jag effektivt sköter mitt jobb utan ett enda misstag i en kaotisk miljö, springer på larm, räddar liv, ger läkemedel, sätter nålar och ventrikelsonder, sköter CPAP:en och kopplar blodvärmaren, lindar stukade fötter, gipsar frakturer, ger råd, ställer in kryckor, dokumenterar både på papper och i två olika journalsystem, svarar i telefon, tröstar och lindrar, tar hand om misshandlade kvinnor, våldtagna män, fotar skador, duschar hemlösa, tar blodprover, tar ankomstsamtal och prioriterar, dvs triagerar, tolkar EKG, kopplar upp övervakningsutrusning, ger injektioner och vaccinationer, så ska jag också städa, torka av ytor och damma, ordna med att bre smörgåsar, koka kaffe, fylla på i skåp och lådor, springa i förråd och leta efter försvunna plånböcker och strumpor, tvätta kläder, fixa krånglande datorer och skrivare.
Och listan görs bara längre.

En tidigare kollega som arbetar på Åland har berättat att det ser helt annorlunda ut där.
Där har man städare som städar. Labb-personal som springer med prover. Personal speciellt anställd för att koka kaffe och ordna med fika. Förrådspersonal som fyller på skåpen.
Sjuksköterskor får jobba med det de är bäst på - att vara just sjuksköterskor.

Det är inte helt ultimat att mitt i den enorma belastning som den svenska sjukvården nu har att dessutom låta sjuksköterskor få sköta allt arbete runtomkring i besparingssyfte. Att vi istället för att få ägna vår tid åt patienter, ska springa och torka golv och så vidare.
Speciellt inte med tanke på hur underbetalda vi faktiskt är.

Hälso- och sjukvårdspersonal ståtar med att ligga i topp vad gäller sjukskrivningar och utbrändhet. Det är inte direkt förvånande med tanke på hur verkligheten i svensk sjukvård ser ut idag.

Men det förvånar mig verkligen att man inom hälso- och sjukvården är så dåliga på att ta hand om sina egna anställda. Att man inte ser och uppmärksammar att situationen är ohållbar.
Och att det är dags att göra något åt den här situationen nu. Idag.

Att man inom en bransch där själva navet i verksamheten är förebyggande av ohälsa och sjukdom ståtar med ett enormt antal sjukskrivna och utbrända anställda ger en bild av hur illa det egentligen står till. Rimligtvis borde väl sjukvården föregå med gott exempel och gå i täten och visa vägen hur man undviker utbrändhet och ohälsa och sjukdom.

Istället intar man en slit-och släng attityd där man anser att det bara är att anställa nytt när den egna personalen inte orkar längre. Förlorad kompetens reflekterar man inte över.
Och under tiden är det patienterna som kommer i kläm.
Gamla och sjuka och svaga människor.
De är de som far illa inom svensk sjukvård när belastningen är hög.
Och det är den tyvärr väldigt ofta.

Små vita lögner och stora sanningar

2011-10-15T14:43:00.000+02:00

Vi är inte genomskinliga.
Det syns oftast inte utanpå hur vi mår och vad vi tänker eftersom vi så tidigt fått lära oss att klistra på falska leenden och svara med standardsvar om att allt bara är bra om någon händelsevis skulle få för sig att fråga hur vi mår. Och det syns oftast inte utanpå om vi börjar nagga i kanten på sanningen och fylla i de utrymmen i våra liv som ter sig tomma och ointressanta med lite spännande detaljer. Sådant som folk vill höra. Eller sådant som vi tror att folk vill höra.
Små vita lögner har väl aldrig skadat någon?

Så vi fortsätter.
Och så börjar de små vita lögnerna staplas på varann. En efter en. Den ena lögnen leder till den andra. Vitt blir så småningom till grått. Och det gråa lägger sig som en tung dimma över våra liv och skymmer vår sikt. Vi kan inte se klart längre. Vi börjar frenetiskt irra runt och leta efter någon som kan visa oss vägen hem igen. Någon. Vem som helst. Förhoppningsvis hittar vi ingen. Har vi otur kan vi nämligen i vår utsatta position råka illa ut och träffa på någon som leder oss in i en härva av ännu större lögner. Det är bättre att ta sig hem på egen hand. Med hjälp av den enkla sanningen. För lögnerna gör att vi tappar greppet om vilka vi är. Vi förlorar oss själva i en oändlig härva av osanningar. Och vi urholkar vår självbild, sakta men säkert.

Vi kan lura en hel värld för ett ögonblick att vi är någon helt annan än den vi verkligen är.
Men i slutändan avslöjar någon oss. Så småningom skalar någon av oss alla lager av lögner och masker och färg och fernissa och ser vilka vi verkligen är. Vare sig vi nu är politiker, affärsbiträden, hemmafruar, lärare eller lastbilschaufförer. Och då är det försent.

Vi tappar i trovärdighet. Vi tappar i respekt. Vi tappar i styrka.
Vi förlorar vår värdighet, åtminstone för ett ögonblick.
Lögnare är aldrig speciellt attraktiva när de avslöjas.

Listan kan tyvärr göras lång.
Politiker som smusslar och fuskar och ljuger. Sångerskor som bara mimar eftersom de inte kan sjunga och låter någon annan lägga på sången. Hjälporganisationer som snor åt sig pengar som skänkts åt de fattiga och hungriga. Idrottsmän och kvinnor som vinner världsrekord med hjälp av otillåtna medel. Det fuskas och det döljs och det ruckas på sanningen som aldrig förr. Var finns glädjen i att vinna när det är genom fusk och lögner? Var ligger stoltheten i att ha ett jobb som man inte förtjänar? Att ta emot hedersbetygelser som man aldrig borde haft? Hur känns det att kalla sig sångerska men inte kunna ta en ton eller att kallas för hjälte medan man bedrar de personer man påstår sig hjälpa?

Det här med att rucka på sanningen lite då och då för att kunna framstå som bättre och klokare och smartare och intressantare eller bara lite roligare är inte alltid en speciellt bra idé. Det skadar oss själva i det långa loppet. Lögnerna, hur små de än är, stjäl vår energi och fräter sig inåt, får oss att tappa bort vår inre kompass och vägledning.

Sanningen är alltid vackrare än den mest listiga och väl genomtänkta vita lögn. Sanningen bygger broar och öppnar upp för nya möjligheter i våra liv. Även om det kan krävas en hel del mod att vara ärlig så är det uppfriskande befriande.

Eller som Aristoteles så insiktsfullt och klokt formulerade det;

Värdighet ligger inte i att inneha hedersbetygelser,
utan i att ha förtjänat dem.

En stilla bön om bättring

2011-10-10T14:55:00.000+02:00

* detalj från Rembrandt,"Portrait of an old man in red", bild från wikipedia

Häromdagen under ett långt och egentligen alldeles för tungt arbetspass slog det mig.
Åter igen.
Hur många människor som blir misshandlade och förnedrade och tillintetgjorda av någon som står dem nära. Alldeles för ofta av en partner som påstår sig älska dem. Hur många som dagligen får höra att de är värdelösa, fula, misslyckade, dumma, ointelligenta, oönskade och oälskade.
Hur många som sväljer gråten och klistrar på ett falskt leende för att uthärda och klara av sin arbetsdag. Som lever i ständig osäkerhet och med en gnagande oro för hur det kommer att vara när de kommer hem. Och som inte har styrka nog att gå därifrån och gå vidare.

Och hur många av oss som är missnöjda, otillfredsställda, alltför stressade, ihåliga och fullkomligt utsvultna på medkänsla och uppskattning och känslan av att ha ett meningsfullt liv.
Hur många av oss som fått uppfattningen att vi inte duger som vi är. Hur många av oss som tror att vi måste stöpas i samma form som alla andra för att bli någon, för att få höja våra röster, för att våga ta plats och för att kunna vara nöjda med våra liv. Hur vi ursäktar oss och gömmer oss. Och hur det här bäddar för att vi accepterar när andra behandlar oss illa. Eftersom vi tror att de har rätt. Vi tror inte att vi förtjänar bättre.

Det är alldeles för många som ihärdigt och febrilt letar efter reservdelar som egentligen inte behövs eftersom ingenting är trasigt. Vi tror på tok för ofta helt felaktigt att vi är ofärdiga och halva och trasiga. Att vi saknar någon del för att få räknas. Att vi saknar någonting för att kunna vara lyckliga. Vi tror att vi behöver någon annan, något annat, att vi behöver vara någon annanstans, vid någon annan tid, och att vi behöver helt andra förutsättningar för att kunna må bra och trivas med livet. Så vi irrar omkring, vilsna och ständigt sökande efter någon eller något som kan befria oss, fylla vårt liv med mening, få oss att känna oss värdefulla, älskade, lyckade och som kan skänka oss känslan av att äntligen ha kommit hem.
Vi tror att det är bättre att stanna hos människor som behandlar oss illa än att ge oss av. Vare sig det gäller vår partner, våra föräldrar, våra arbetskollegor eller våra vänner.
Vad som helst bara vi inte blir lämnade ensamma.

Vi opererar oss och gör om oss till oigenkännlighet för att kunna passa in i andras mallar om vad som duger och är godtagbart. Vi klär oss efter hur någon annan bestämt är det enda godtagbara, vi uttrycker oss efter hur vi lärt oss att man bör uttrycka sig och vi försöker hela tiden göra som alla andra gör.

Men ingenting utifrån kan någonsin få oss att känna att vi duger. Ingen annan person kan skänka oss känslan av meningsfullhet. Ingen operation i världen kan få oss att bli nöjda med oss själva.
Vi måste hitta det inom oss själva. Vi måste känna att vi duger inför oss själva först. Och det gör vi genom att börja acceptera vilka vi är. Varje dag. Vi gör det genom att inse att vi räknas, precis som vi är. Det spelar ingen roll om vi anser att vi är dåliga på matte, bär på några kilon för mycket eller för lite, anser oss vara för långa eller för korta, känner oss töntiga, hippa eller bara som en i mängden som aldrig syns eller hörs.
Vi duger. Precis som vi är just nu.

Och finns det någon som säger något annat till dig, gå därifrån.
Låt aldrig, aldrig någonsin någon annan få trycka ner dig, eller få dig att känna dig liten, eller värdelös, eller misslyckad.
Aldrig någonsin.
Du förtjänar bättre.

Vi behöver lära oss att stå på oss. Inte acceptera vad som helst.
Aldrig tillåta någon annan behandla oss som mindre värda gång på gång på gång.
Istället ska vi resa oss upp, sträcka på oss och gå vår väg.

Och det kommer inte att innebära ensamhet.
För det finns fullt med människor här i världen som behandlar andra med respekt och vänlighet.
Men vi kan aldrig hitta dem om vi stannar kvar på den plats där vi blir illa behandlade.

När tärningen väl är kastad

2011-09-26T12:17:00.000+02:00

Många gånger ger vi oss in i allehanda olika projekt och sjösätter storslagna planer spontant och fulla av förväntningar utan att fundera igenom det hela det allra minsta innan vi börjar.

Fulla av entusiasm och jublande glädje sätter vi igång. Vi är fyllda till brädden och underbart inspirerade av vad som känns som oändlig och sprudlande energi som hotar att svämma över åt alla håll och kanter när vi startar något nytt. Det känns så lockande och roligt och vi kan inte vänta med att komma igång. Och vi känner på oss att den här gången, nu, äntligen, ska det lyckas.

Vi ska komma hela vägen fram till mål.

Vi ska ta oss över den där mållinjen den här gången.

För nu gäller det.

Kosta vad det kosta vill.

Vare sig våra projekt nu handlar om att börja gå till gymmet regelbundet för att äntligen lyckas komma i form, renovera huset, bygga en ny och lite finare brygga, spara till den där drömresan, starta ett nytt företag, skriva en bok, flytta utomlands, börja baka vårt eget bröd, lära oss prata franska, eller bara gå på bio lite oftare så kostar det oss en hel del energi och tid och inte helt sällan även pengar, att planera och förbereda och starta upp och komma igång.

Vi kanske involverar andra människor i vår närhet i våra planer.

Vår entusiasm smittar ofta av sig och väcker förväntningar och förhoppningar.

Vilket är bra, förstås.

Men när tärningen väl är kastad och spelet är igång på allvar är det som om all energi rinner av oss och försvinner. Plötsligt står vi där mitt i vardagen och ska få det hela att gå ihop. Och vi möter en del dagar då det blåser kalla vindar rakt i ansiktet på oss och ibland kanske det rent av blåser upp till storm och där och då känns det plötsligt inte det minsta lockande att göra uppoffringar eller lägga ner en massa hårt arbete för att ro vårt projekt iland.

Det ligger ju ändå så långt bort i fjärran, det där målet.

Det gör väl inget om vi fuskar lite just idag? Och det gör det inte heller, förstås.

Men så radar dagarna upp sig och blir till veckor. Och veckorna blir till månader.

Och månader blir till år.

Och projektet ros aldrig iland.

Istället startar vi upp nya projekt. Vi bestämmer oss för att ta nya tag.

Vi hittar ett nytt mål, en ny idé tar form. Nya planer smids.

Och så kastar vi med friskt mod och nyvunnen entusiasm tärningen på nytt.

Den här gången, nu gäller det. Nu ska vi ta oss hela vägen fram till mål.

Men så kommer de där dagarna när det känns lite tungt och motigt att fortsätta.

Gång på gång startar vi upp nya projekt och gör upp nya planer och sätter upp nya mål.

Och det är underbart, det är precis som det ska vara, det är så vi kommer vidare, det är så vi finner vad vi söker, det är så vi skapar oss ett innehållsrikt och intressant liv och det är så vi förhoppningsvis kan få en bättre värld.

Men vi behöver bli bättre på att föra våra projekt i hamn. Vi behöver samla ihop lite mod och kraft och lite mer viljestyrka. Så att vi vågar fortsätta att ro vidare med vårt projekt även när det stormar runt omkring oss. Så att vi orkar fortsätta även de regniga dagarna. Och de dagar när vi tycker att allt känns hopplöst och att det bara känns som bortkastad tid. Och vi behöver börja tro på oss själva, inse att det vi har att ge till världen och även till oss själva är något unikt och värdefullt. Det är värt att fullfölja.

Du förtjänar det och världen förtjänar det.

Ibland hisnar tanken och världen står stilla för ett ögonblick när jag tänker på alla skatter som ligger gömda hemma i folks byrålådor. Dikter som aldrig blivit färdigskrivna. Låtar som aldrig spelats in. Teckningar som bara påbörjats. Uppfinningar som inte presenterats för världen. Hus som aldrig byggts. Resor som aldrig blivit av. Talanger och gåvor som blivit bortglömda för att de aldrig används. Talanger inom alla områden som givit upp.

Vi behöver välja ut våra projekt lite mer omsorgsfullt. Fundera över vad som verkligen är viktigt för oss. Vad som skulle lyfta våra liv till en helt annan nivå om vi lyckades ro just det projektet iland. Vad som egentligen kan få oss att vilja och orka gå upp på morgonen med ett leende. Vad som skulle vara värt att ro igenom stormar för och vad vi egentligen behöver i våra liv just nu. Och så använda oss av den motivationen när det blåser runt omkring oss. Påminna oss om varför vi påbörjat projektet när vi börjar vackla. Och bestämma oss för att inte starta något nytt förrän vi rott vårt nuvarande projekt iland.

Och när tärningen väl är kastad så stannar vi kvar. Och vi fortsätter. Och vi fullföljer.

För vi vet att det är värt det.

Vi fortsätter att ro trots att det ibland känns som att vi inte ens kommer en meter framåt.

Och vi fortsätter trots att våra armar värker.

Och vi fortsätter trots de där rösterna inom oss och runt omkring oss som säger att vi inte duger, att det inte är bra nog, viktigt nog, intressant nog eller tillräckligt perfekt.

För visst, det kommer stormiga dagar. Dagar när det kommer att kännas tungt.

Men det kommer också att finnas dagar då solen strålar från en klarblå himmel och havet ligger alldeles glittrande framför oss.

Det finns en speciell sorts glädje som kommer ur att fullfölja och slutföra det vi påbörjat.

Att ha en massa oavslutade projekt dränerar oss på välbehövlig energi.

Medan däremot att föra ett projekt i hamn kan berika både världen och oss själva.

Unna dig själv lite mer, inte mindre

2011-09-23T13:55:00.000+02:00

När livet rusar på och vi är stressade och pressade och vi har så fullt upp att göra att vi måste hoppa över vissa saker på vår evighetslånga att-göra-lista, är det inte helt ovanligt att vi hoppar över oss själva. Att det blir våra egna behov som får stryka på foten. Att det blir våra egna önskningar och förhoppningar som får stå tillbaka. Och att det blir just vår så välbehövliga och välförtjänta och hett efterlängtade egentid som försvinner.
Alla andras behov kommer förstås först.

Vi tror att det måste vara så. Vi har fått lära oss att det ska vara så och att det borde vara så.
Att vi är egoistiska och själviska knölar om vi inte bryr oss om alla andra först och främst.
Sedan, om det finns tid och kraft och ork över, då kan vi få ägna lite tid åt oss själva.
Men problemet är bara att det alldeles för sällan blir någon tid över. Och om det blir det så har ändå ofta kraften tagit slut när vi väl kan sätta oss ner vid slutet på dagen. Så vi skjuter upp det. Igen och igen och igen. Till en annan dag, när vi har tid. Till någon annan gång, när vi orkar.
När vi inte har fullt så mycket att göra. När livet är lite lugnare.
Och så går dagarna. En efter en.
Utan att vi hinner med oss själva.

Och ju mer vi skjuter upp våra egna behov, ju mer vi ignorerar våra egna önskningar och vårt eget välbefinnande, ju mer vi lämnar oss själva i sticket, desto mer tappar vi kontakten med vilka vi är. Vi glömmer bort vad vi egentligen tycker är roligt, vad vi njuter av, vad vi skulle älska att göra.
Och till slut vet vi inte längre vad vi vill eller behöver så vi hamnar i en ond cirkel och börjar göra ännu mer saker för andras skull.

Men vi förtjänar bättre. Vi är ändå det värdefullaste vi har.
Utan oss själva har vi ingenting.
Och ju bättre vi mår, ju mer tillfredsställda vi är, ju bättre vi lär känna oss själva, desto lättare har vi att orka med livet och allt som händer och sker och kunna finnas till för andra. Att ha energi nog att hjälpa andra.
Vi måste bara lära oss att börja i rätt ände. Sluta sätta oss själva sist. Se till att vi är med på vår egen prioriteringslista.

Vi kanske ska stanna upp för ett ögonblick.
Just här och nu. Idag.
Vi kanske inte ska skjuta upp det längre.

Vi kanske ska unna oss lite mer. Se till att vi får plats i våra egna liv. Att vi får tillräckligt med utrymme och andrum och plats att växa. Att vi har tillräckligt med tid så vi hinner med oss själva, att vi hinner reflektera, fundera, prioritera och att vi har tid till att bara njuta av livet.

Vi behöver ta hand om oss själva också. Se till att vi mår bra. Att vi får det vi behöver.
Och när vi mår bra, när vi tar oss tid att fylla våra egna behov och för in lite mer skratt och närvaro och kärlek i våra liv, får vi plötsligt en massa energi över.
Och livet blir lite lättare att hantera.

Så när livet känns stressigt och tungt och ohanterligt, glöm inte bort dig själv.
Se till att du får det du behöver, att du tar dig tid till dig själv och vad du behöver för att må så bra du kan.
Unna dig själv lite mer, inte mindre.
Vi behöver vara lite mer rädda om oss själva.

Något nytt har vaknat till liv

2011-09-22T19:15:00.000+02:00

Förändring är en naturlig och jobbig och inspirerande och ibland en fullkomligt förfärlig del av livet.
Och ingen av oss kommer undan. Det finns inga genvägar.
Livet förändras ständigt. Människor förändras. Förutsättningar förändras.

Vi kan inte på något enkelt sätt fuska oss förbi det eller försiktigt be om lite uppskov, vi kan inte kräva och begära att få avvakta ett tag tills vi mår lite bättre eller är lite mer förberedda, vi kan inte muta någon för att försöka slippa undan eller tigga och be om ett litet undantag, bara för den här gången. Det spelar ingen roll hur mycket vi än tigger och ber, om vi så går ner på våra bara knän, om vi skriker och ropar och hoppar och sliter vårt hår i förtvivlan, det spelar heller ingen roll om vi anser oss som snälla och goda och trevliga människor eller om vi tror att vi är ett stort och farligt och alldeles kolsvart får, det gör nämligen ingen skillnad. Förändringarna kommer ändå.

Förändringar i livet är inget straff eller en efterlängtad och välförtjänt belöning, de råkar bara vara en del av själva villkoret med att leva. Med att vistas här på jorden.
Med att ha relationer med andra människor.
Livet självt är i ständig rörelse, livet är förändring.

Och ofta är det just när vi har dragit en djup suck av lättnad och funnit oss väl tillrätta i vår favoritvrå av världen och dragit upp benen under oss för att äntligen kunna slappna av och njuta, just när vi känner oss trygga och säkra och hemmastadda och när vi är övertygade om att nu står vi på stadig mark, när vi känner att nu är vi framme, nu har vi landat precis där vi vill vara, ofta är det just då som någon eller något rycker upp oss ur vår dvala och helt oförberedda står vi plötsligt där och gnuggar oss yrvaket i ögonen. Och vi är tvungna att vakna till. Titta upp. Och se klart.

För förändringar rycker obarmhärtigt tag i oss. Sliter och drar och river. Inte helt sällan alldeles för vårdslöst och hårdhänt och oförsiktigt. Ibland så brutalt att vi slås omkull och blir liggande på den kalla marken, helt oförmögna att ta oss upp igen på egen hand. Någon enstaka gång närmar sig förändringen oss försiktigt, milt viskande, lockande och inbjudande.
Och räcker oss en utsträckt hand.

Förändringar drabbar oss alla då och då. Slår omkull oss. Förvirrar oss. Lyfter upp oss. Befriar oss. Ibland passerar de ganska obemärkt förbi. Små förändringar som inte stör oss det allra minsta. De sveper snabbt förbi oss som en mild och ljummen sommarbris, vi känner bara hur det fläktar lite lätt och vi drar in lite ny frisk luft i våra lungor. Får lite ny energi, lite nya idéer, lite ny inspiration.

Men de andra förändringarna.
De som på ett enda ögonblick river ner allt som vi har byggt upp och som vi tror på och som lämnar oss helt ensamma och vilsna och fullständigt tillintetgjorda vid ett vägskäl utan den minsta vägledning om hur vi ska kunna komma vidare. Och de förändringar som gräver upp själva marken vi står på och tvingar oss att hitta ett helt annat sätt att leva, ett annat sätt att förhålla oss till livet, de som får oss att börja söka efter en helt ny grund. De förändringar som skiljer oss från den eller det vi älskar, som separerar oss från vår dröm, som tar ifrån oss vår hälsa, som stjäl vårt hopp eller kidnappar våra framtidsplaner.
De förändringar som känns som om de berövar oss själva livet.
Hur ska vi bemöta dem? Hur ska vi skydda oss mot dem?

Saken är den att vi aldrig kan skydda oss från förändringar. Vi kan aldrig försäkra oss fria från dem. Vi kan inte stänga förändringar ute från våra liv, hur höga murar vi än bygger omkring oss. Hur gärna vi än vill. Hur mycket vi än hoppas.
Och vi kan och vi får aldrig hålla fast något som inte vill stanna kvar hos oss.
Men vi kan lära oss att vi alltid har det vi behöver för att komma vidare inom oss.

När vi möter förändringar är det ofta något som försvinner ut ur våra liv.
Något som dör. Något som går förlorat. Och vi sörjer. Vi vill hålla fast och vi vill hålla kvar.
Vi vill ha tillbaka saker precis sådana som de en gång var. Vi vill snarast möjligt tillbaka till det som var tryggt och säkert och vi vill till den plats som kändes som hemma.

Men när vi vaknar upp och kommer till sans igen, när vi blickar ut över det fält som nu ligger öde framför oss men där vi förut hade byggt upp hela vårt liv, ser vi att något har hänt, vi ser att själva förändringen har gett oss en gåva;

Något nytt har vaknat till liv.

För när förändringen drabbar oss kan vi vara säkra på en sak,
något bättre är redan på väg.
Även om vi inte ser det klart just då.

De små sakerna är inte alltid så små

2011-09-21T12:23:00.000+02:00

Ibland kan en enda liten, till synes oviktig och snudd på helt obetydlig gest förändra ett liv.
På ett ögonblick.
Ett enda litet vänligt ord kan lysa upp hela tillvaron för någon.
Ibland kan det där lilla vi gjorde, det där som kändes som en bisak, eller det där som vi nästan lät bli att säga eller göra, det där som egentligen inte kostade oss det allra minsta, vara bland det viktigaste som vi någonsin har gjort. Våra ord kanske lever kvar i ett helt liv inom någon annan. Vårt leende kan ha räddat ett liv.

Det lilla vi gör kan få stora konsekvenser.
Det kan inspirera, ge livslust, läka ett trasigt hjärta, väcka glädje till liv, vända en tankegång, skingra tvivel, skapa stigar där det verkade omöjligt att ta sig fram, så ett frö till något stort, vända nederlag till seger eller trösta någon som behöver det.

Alltför många gånger glömmer vi bort det här.
Vi är så upptagna med våra liv att vi inte hinner stanna upp och tänka.
Ofta är vi så upptagna och stressade att vi inte hinner se. Eller höra. Eller bry oss.
Vi bara rusar förbi och vidare och framåt och så missar vi det uppenbara.

Småsaker betyder faktiskt något.
Ibland betydligt mer än de stora sakerna.
Ett leende från en främling kan lysa upp en hel dag för någon som känner sig ensam.
Att någon orkar lyssna på det man har att säga kan förändra allt för den som behöver få prata av sig. Det kan vara det som gör hela skillnaden i om man orkar fortsätta leva eller inte.
Att någon hälsar i korridoren på jobbet kan göra all skillnad i världen om man känner sig utanför och fullständigt osynlig.
Om någon tar sig tid att hålla upp en dörr istället för att drämma den i ansiktet på en känns plötsligt livet lite trevligare. Lite lättare.

Att hämta en kopp kaffe åt en stressad kollega, bjuda någon på lunch, ge beröm helt spontant, ta sig tid att växla några ord med någon som alltid sitter ensam eller skicka ett vänligt sms kan faktiskt göra skillnad.
Men alldeles för ofta glömmer vi bort det här i vår stressade tillvaro. Vi hinner inte höra av oss till våra vänner och bekanta. Vi väntar med att säga att vi uppskattar någon. Vi har så bråttom av bussen att vi inte märker att vi trampar folk på tårna och boxar någon i magen med vår väska.
Vi ser inte. Vi hör inte.

Jag möter många patienter som är svårt sjuka, en del av dem med vetskapen om att deras tid är väldigt begränsad. Många av dem berättar just om hur mycket de här små sakerna i livet betyder. Att någon har hjälpt dem upp om de ramlat ute. Att någon hört av sig för att höra hur de mår. Att de möts med vänliga ord istället för irriterade suckar inom sjukvården. Jag glömmer aldrig en patient som berättade att hon fått höra att hon hade vackra ögon av en främling trettio år tidigare. Och fortfarande blev alldeles varm och lycklig när hon tänkte på det.

Det är alldeles för många som mår dåligt i vår omgivning. Som känner sig ensamma, misslyckade, förbisedda, osynliga och obetydliga. Människor som bara längtar efter ett vänligt ord.
Det kommer in så många människor på akuten som skadar sig själva i ett desperat rop på hjälp.
Som skär sig för att få lite uppmärksamhet och omtanke och kärlek.
Och det kommer in så många människor som känner sig ensamma och upplever att de tynar bort för att de inte har någon att prata med.

Vi behöver sakta ner tempot lite då och då. Prestera lite mindre, inte alltid vara så duktiga och effektiva. För om vi saktar ner på tempot hinner vi kanske se. Och vi hinner kanske höra av oss till någon som väntar på vårt samtal. Och vi hinner kanske hälsa på vår bästa vän. Eller ta oss tid och hjälpa damen med rollatorn som försöker kliva på bussen. Med små gester kan vi göra skillnad. Med lite vänlighet kan vi komma långt.

De små sakerna är nämligen inte alltid så små.

Förändring börjar alltid inifrån

2011-09-14T14:26:00.000+02:00

Vi vill så väl. Vi vill så innerligt och vi önskar så hett och vi hoppas så mycket.
Och vi vill så gärna.
Ändå lyckas vi nästan aldrig.

Vi ser på andras ovanor och brister och fel och onyttiga och rent av livsfarliga vanor och beteende och tänker att här borde vi väl ändå hjälpa till. Göra en insats. Påpeka allt som vi anser vara fel. Göra en god gärning genom att få denna person att inse att han eller hon lever helt fel.
Enligt våra definitioner.

Så vi påpekar om någon äter för mycket eller äter för lite. Om någon röker eller dricker för mycket läsk eller vin eller alldeles för lite vatten. Om någon äter för onyttigt eller alldeles för nyttigt.
Vi kastar en menande blick om någon med några kilon för mycket äter lite choklad.
Vi har åsikter om någon sitter för mycket framför datorn, eller är alldeles för upptagen med sin smartphone, eller om någon pratar för mycket eller för lite, sitter inne för mycket eller är ute på tok för mycket. -När ska det hinnas fixas hemma?
Vi kommenterar om någon inte orkar träna. Vilken latmask!
Och vi lägger oss ivrigt i om någon tränar alldeles för mycket.
Herregud, det kan väl ändå inte vara nyttigt att hålla på sådär?

Så vi ger råd.
Vi sträcker ut en hjälpande hand i all välmening.
Och så blir vi irriterade när våra goda råd inte alls tas emot väl eller om de inte blir det minsta uppskattade. Eller så tas de emot artigt men vi ser att själva förändringen uteblir. Plötsligt blir vi en sorts förmyndare och polis åt den person vi gett våra goda råd. Och vi tycker oss ha rätt att bedöma och döma och förminska eftersom vi upplever att den här personen måste vara vansinnigt lat och misslyckad och helt utan karaktär och viljestyrka som inte lyckas bättre än så.

Men vi kan aldrig förändra någon annan. Och vi har inte rätt att kräva en förändring.
Vi är alla fria att leva våra liv precis som vi vill. Precis som vi behagar.
Alla är vi unika och speciella och har vårt eget sätt att närma oss den värld vi bor i.
Det som är bra för en är inte nödvändigtvis bra för någon annan.

Och vi vet ingenting om de sår som river och värker och blöder djupt där inuti någon annan och som skriker efter lindring i form av mat, vin, godis, en trygg soffa, ett ständigt springande eller en cigarett i mungipan. Eller om personen helt enkelt bara njuter av sina vanor.

Poängen är att vi inte vet. Vi ser inte hela bilden. Vi känner inte till anledningen. Vi har ingen aning om vad som är bra eller dåligt för någon annan. Egentligen. Vi bara tror vi vet.

Och det känner vi förstås redan till.
Men vi fortsätter våra ansträngningar och vår välvilja känner inga gränser.
Vi anser att vi vet bättre. Att vi kan bättre.

Men en äkta och varaktig förändring börjar alltid, alltid inifrån.
Varje gång.

Ingen alkoholist har någonsin lyckats sluta dricka för att någon anhörig begär det eller kräver det eller ställer tuffa ultimatum eller ber på sina bara knän om det. Inga tårar i världen kan få en alkoholist att smälta och låta bli flaskan. Det fungerar bara inte så. Hur gärna vi alla än önskar.
Ingen rökare har lyckats sluta för att bästa vännen tigger och ber eller utlovar de allra finaste belöningar. Eller för att sjukvården kräver det. Ingen överviktig går ner i vikt bara för att föräldrarna önskar det eller för att någon annan kräver det. Ingen soffpotatis kliver upp ur soffan för att börja träna bara för att kompisgänget tjatar sig hesa.

Motivationen föds stilla i ensamhet, i tysthet, på en plats dit ingen annan någonsin har möjlighet att nå in. Den verkliga viljan till förändring och den enorma styrka som vi alla sett häpnadsväckande exempel på och som faktiskt kan förflytta berg föds i det egna hjärtat.
Tiden måste vara mogen. Insikter måste sakta vakna till liv.

Vi kan istället ge människorna omkring oss gåvan och tillåtelsen att få vara precis som de är.
Släppa taget om alla våra förväntningar om hur de ska vara och bete sig.
Och ägna vår energi åt att ta hand om oss själva.

Förändring börjar alltid inifrån.
Men när en längtan till förändring väl har fötts kan vi finnas där och stötta.
Och vara beredda att sträcka ut den där hjälpande handen när någon ber om den.

Våga visa vem du är

2011-09-11T16:10:00.000+02:00

Det finns en fara i att alltid hålla med.
Att alltid gömma sig bakom andras åsikter för att inte sticka ut. Att ivrigt nicka bifall trots att man inte riktigt förstår vad som egentligen sägs. Att alltid stryka medhårs och att alltid vara snäll.
Att aldrig säga emot eller säga ifrån eller ifrågasätta eller sätta ner foten.
Det finns en risk med att alltid undvika att ta plats, att försöka undvika att bli sedd eller hörd, att konsekvent gömma sig i det mörkaste hörnet och att aldrig säga sin mening.

Vi kanske tror att vi är snälla. Att vi gör det för att undvika konflikter.
Vi kanske rent av ser oss själva som en fredsmäklare och en leende och räddande ängel som alltid håller med och flyger dit vinden bär oss.
Vi kanske tror att det är av hänsyn till andra som vi håller tyst.
Att vi gör det för att undvika att såra eller göra någon illa eller trampa någon på tårna.

Men vi har missuppfattat det hela.
Vi förväxlar innebörden av att vara snäll med ren feghet.

Risken med att alltid nicka bifall och att aldrig våga ta plats är uppenbar.
Om vi inte vågar säga vad vi tycker i det lilla, i vardagen, på vår arbetsplats, i matvaruaffären, i hemmets trygga vrå eller i goda vänners lag, hur ska vi hitta det mod som krävs i verkligt utmanande situationer? När det krävs av oss att vi säger nej och säger ifrån till en mobbare, till en misshandlare eller till en förtryckare? När vi ser arbetsförhållanden som inte är okej, när vi ser att en vän far illa?

Vi är inte snälla när vi undviker att säga vad vi tycker.
Vi är inte snälla och rara bara för att vi aldrig vågar säga emot eller säga ifrån.
Och vi blir inte mer omtyckta bara för att vi ständigt lämnar vår rättmätiga plats åt någon annan.
Vi kanske syns mindre. Våra konturer kanske blir lite suddigare.
Vår röst kanske tappar i kraft och styrka.
Men det gör oss inte snällare.
Snarare tvärtom.

Fegheten kan få oss att darrande hålla tyst just när vår röst som bäst behövs och hade kunnat göra skillnad. Den kan få oss att obarmhärtigt vända bort blicken och hastigt gå vår väg när någon blir illa behandlad. Och den kan få oss att klappa i händerna åt någon vi i tysthet egentligen skulle vilja klappa till. Hårt.

Till slut, efter åratal av tystnad och medhåll, förlorar vi kontakten med vårt sanna jag.
Vi förlorar vår känsla för rätt och fel. Och om någon frågar oss om vår åsikt har vi ingen att komma med, hur gärna vi än skulle vilja. Vi vet inte längre vilka vi är eller vad vi tycker. Vi vet inte var vi står. Och vi vet inte längre vad vi vill. Ibland går det så långt att vi behöver fråga andra om råd i allt, för vi litar inte längre på oss själva.
Och så känner vi oss tomma. Och värdelösa. Ingen ser oss, ingen hör oss.
Vi har blivit osynliga.

Vi behöver lära oss att ta plats och sticka ut lite mer och låta vår röst bli hörd.
Världen har alldeles för många passiva åskådare som har ställt sig vid sidan av själva livet och bara tittar på. Som låter andra leva åt dem.

Så fatta mod och lämna åskådarplatsen och kliv in på själva arenan istället.
Säg ifrån och säg till och våga säga emot. Sätt ner foten när det behövs.
Säg ja när du menar ja och nej när du menar nej.
Var tydlig och var inte rädd för att komma med en avvikande åsikt.
Det är din gåva till världen.
Du kanske gör betydligt större skillnad än du tror.

Det är dags att våga visa världen vem du är.

Det är dags att sluta blunda

2011-09-10T18:59:00.000+02:00

Det är inte lätt att bli gammal i dagens samhälle.
Och det är sannerligen inte lätt att bli gammal och sjuk.
För hur det än är, trots att vi alla enligt lag har rätt till god vård på lika villkor, så ser verkligheten inte riktigt ut så. Även om vi alla innerligt hoppas och önskar och tror och vill att det ska vara så.
Plockar vi bort skygglapparna vi har framför ögonen ser vi en skrämmande sanning.

Våra äldre far illa när vården är tungt belastad. För den som är ensam och trött och sjuk och van att vänta på sin tur istället för att hojta och skrika högt blir det en lång och tröttsam väntan.
I ett samhälle där allt handlar om att bevara och hylla ungdomen och allt det den förknippas med vill vi inte gärna konfronteras med ålderdomen. Med det sköra och bräckliga. Med det sjuka och svaga och skrynkliga. Nej, vi väljer att se bort och blunda och sopa problemen under mattan och låtsas som ingenting. Det som inte syns, finns ju inte, som bekant. Så vi riktar strålkastarljuset mot det unga och vackra, vi beundrar och förförs och lockas av yta och glamour och glans.

Vi ser på skalet och tror att det är allt som finns och behöver finnas.
Hur frukten egentligen smakar spelar ingen roll så länge vi håller oss till att beundra den blanka ytan. Det som finns inuti, det som har skavt emot tidens tand och blivit skimrande vackert och fullt av berättelser och visdom och minnen och äventyr ser vi inte. Vi vågar inte och vi hinner inte och vi inser inte vad vi missar.

Någon måste börja föra de äldres och de sjukas talan.

Som vården ser ut idag kan det bli många och långa timmars väntetid på akuten innan man får träffa en läkare. Belastningen är hög. Och om man är gammal och sjuk kan det bli näst intill outhärdligt och inte helt sällan väldigt ovärdigt. Många av våra äldre vågar inte eller orkar inte eller kan inte säga till personal om de behöver hjälp. Och att ligga i flera timmar utan att kunna ta sig upp på toaletten eller kunna meddela sig om man är törstig eller har ont måste vara förfärligt.
Vi i personalen är förstås medvetna om detta. Men vi räcker helt enkelt inte till. Istället går vi hem från våra arbetspass och mår dåligt för att vi inte hunnit göra allt det vi vill göra. Och borde göra.

Antalet äldre i vårt land växer. Livslängden ökar. Vi drabbas allt oftare av välfärdssjukdomar.
Hur går det ihop med en sjukvård som ständigt bantas? Där man istället för att välja att vara flexibel och att anpassa vården efter de behov som finns helt stelbent och envist väljer att hitta nya sätt att dra in och dra ner och lägga ner? Till sist når man en gräns för hur mycket man kan spara. Hur kostnadseffektiv vården kan vara.

Vissa saker går helt enkelt inte att kompromissa med i ett samhälle.

Det borde finnas minst ett sjukhus bara för äldre i Stockholm.
Ett sjukhus som kan möta deras behov, där det finns tillräckligt med personal och kunskap och utrustning för att ta hand om de som behöver det. Där ingen skulle behöva ligga på en kall och hård brits i alldeles för många timmar utan att få hjälp. Där kontakter knyts med hemsjukvård och hemhjälp och där man hinner se till helheten. Där man hinner kontrollera hur hemsituationen ser ut, om den verkligen fungerar på ett tillfredsställande sätt. Och tid att lösa det som behöver lösas innan någon skickas hem. På det viset skulle man kunna minska antalet återresor till sjukhusen. Alldeles för ofta skickas de äldre hem alldeles för tidigt och kommer åter inom några dagar och då ofta i sämre skick. Det främjar inte en god hälsa för de äldre. Och det belastar systemet. I längden skulle det säkerligen spara pengar åt samhället om det istället för neddragningar satsades på vård av god kvalitet.

Vi kan inte fortsätta blunda för verkligheten.
En dag ligger vi själva där.

Taggarna kan få oss att vakna

2011-09-01T13:13:00.001+02:00

Ibland kommer vi på kant med tillvaron. Livet är och blir inte alls som vi tänkte oss att det skulle bli. Förvirrade och förvånade stannar vi upp. Vi försvarar oss mot osynliga fiender.
Vi går vilse och befinner oss plötsligt på okänd mark.
Vi stöter emot oförutsedda och vassa hörn och gör oss illa. Rejält.
Vi sticker oss på livets taggar.
Ibland så illa att det går hål på vår skyddsbarriär och vi börjar blöda.
Och vi önskar att livet var lite lättare. Lite mjukare. Lite vänligare.

Vi önskar oss ett liv där allting går som på räls. Vi vill inte ha något motstånd.
Vi vill inte möta någonting som smärtar eller är obehagligt eller krävande.
Vi vill ha sol och skratt och glädje och lycka. Ren lycka. Varje dag.

Så vi jagar lyckan med ljus och lykta. Vi försöker tvinga fram skrattet genom att fylla varje sekund av vår vakna tid med olika aktiviteter. Och skulle vi möta på motstånd någonstans på vägen så vänder vi om så fort vi bara kan. Tar en annan väg. Ger upp och vänder tillbaka.
Vi vill inte möta hinder på vår väg mot lyckan.
Det stjäl vår energi. Det rubbar vårt fotfäste. Det stör och irriterar.

I dagens slit-och-slängsamhälle förbrukar vi människor och prylar på löpande band.
Vi slänger och kasserar allt så fort det inte fungerar som det ska. Det blir så betydligt mycket enklare och bekvämare på det viset. Vi lagar ingenting som går sönder. Vi struntar i att jobba med våra relationer. Vi läker inga sår. Vi säger inte förlåt. Vi frågar inte varför. Vi försöker inte ens.

Det finns ju en enklare väg att gå.
Det finns nämligen alltid en ny sak att införskaffa. En ny människa. Ett nytt jobb.
Så vi byter ut det mesta så fort vi bara kan. I en rasande fart.

Den lätta vägen innebär alltid att vända om så fort man stöter på minsta lilla motstånd.
Om vägen vi går på plötsligt smalnar av och blir obekvämt grusig och snårig och obehagligt svårframkomlig vänder vi om omedelbart.
Och vi styr snabbt tillbaka till den bekväma och breda asfalterade motorvägen.
Den som alltid är upplyst och livligt trafikerad med tydliga skyltar så vi inte riskerar att åka vilse.
Där vi inte behöver tänka själva.
Bara tuta och köra.
Av någon anledning har vi fått för oss att det är där vi kommer att möta lyckan.

Men vi har fått allt om bakfoten.
Vi missar själva poängen.

Vi lämnar människor när de börjar bli obekväma.
När de känner oss alltför väl för att vi ska kunna gömma oss bakom våra fasader.
När de pekar på saker vi skulle kunna göra bättre.
När de uppenbarar sanningen för oss; nämligen att vi fortfarande har saker kvar att lära.
När vi behöver kompromissa med våra egna behov till förmån för någon annan.

Då väljer vi att gå vår väg.
Och så missar vi lärdomen.
Vi förlorar chansen att utvecklas och växa.
Att se sanningen och våga möta den föder en stilla glädje.

Att möta svårigheter och motgångar är jobbigt och kostar på. Men i slutändan får vi vår belöning. När vi står raka och modiga och möter det som kommer till oss på vår väg framåt i livet så växer vi. Och vår förmåga att känna och uppleva lycka växer i samma takt som vi förmår känna sorg och smärta. Vi lär oss genom att fortsätta gå framåt även när det blir uppförsbacke och snårskog på vår väg ibland.

Och vi lär oss att verklig lycka och innerlig glädje föds när vi mött en motgång och klarat av den.
När vi blivit sams med vår vän istället för att gå vår väg.
När vi har lagat det som var trasigt istället för att kasta det på soptippen.

Den breda asfalterade vägen må vara bekväm och trygg och lättsam.
Men den får att somna till, vandra genom livet halvt medvetslösa och oengagerade.

Taggarna som river oss när vi väljer att vandra genom snårskogen kanske gör oss illa ibland.
Men de får oss att vakna upp.
Och börja leva.
På riktigt.

Det är inte mer saker vi behöver

2011-08-27T12:36:00.000+02:00

När man bor i en storstad är det lätt att leva hela sitt liv inom dess gränser. Allt finns inom räckhåll. Vad man än kan tänkas behöva eller önska sig eller vilja ha. Och finns det inte alldeles inpå knuten går det säkert att beställa på nätet. Sedan är det är bara att gå och hämta ut det man beställt på närmaste Ica-affär några dagar senare. Mycket bekvämt.

Så att vi kan lägga den åtråvärda och efterlängtade och dyrbara och ultramoderna saken till våra övriga ständigt växande högar med saker. Vi samlar och samlar och samlar.
Vi vill ha mer och bättre och större och finare.
Som små ekorrar springer vi runt och samlar på hög inför den kommande vintern.
Och vi blir aldrig nöjda. Aldrig någonsin.

För vi har aldrig tid att sätta oss ner brevid våra högar med vackra saker och andas ut och bara njuta av allt det vi samlat på oss. Vi hinner knappt se på det vi har skaffat innan det är dags för nästa sak, något nyare och ännu bättre. Våra fina saker ligger oanvända och orörda och oälskade och bara samlar damm och tar upp plats i något hörn.
Tills vi bestämmer oss för att sälja av lite av alla våra prylar på en loppmarknad.

Vi hinner inte reflektera över om det vi köper är någonting vi verkligen behöver eller egentligen vill ha. Alla andra har det ju, då måste det väl ändå vara bra? Som om alla människor har samma sorts behov och samma önskemål. Som om alla lever samma sorts liv och behöver samma saker. Som om det som är bra för en är bra för alla.

Vi fyller våra liv med saker vi behöver och saker vi tror att vi behöver. Och med ännu fler saker som vi absolut inte behöver men vill ha ändå. Och vi fyller det ekande tomrummet i vårt inre med den ena häftiga upplevelsen efter den andra, vi hakar på nya trender vi egentligen inte bryr oss om och vi anstränger oss hårt för att lyckas och nå våra egna och andras högt uppsatta mål och bli sedda. Få bekräftat att vi lyckats. Att vi är duktiga. För då känns det plötsligt inte lika tomt där inom oss längre. För ett litet, litet ögonblick.

Denna ständiga jakt på att fylla tomrummen i vårt inre leder oss ingenstans.
Vi blir inte lyckligare. Vi blir inte tillfredsställda. Vi blir inte mätta. Vi blir aldrig nöjda.
Ekorrhjulet slutar aldrig snurra så länge vi fortsätter springa. Vi måste hoppa av.

Kanske skulle vi må lite bättre om vi stannade upp då och då och ägnade lite tid åt att bara vara?
Om vi tillät oss att sätta oss ner för ett ögonblick vid alla de saker som vi redan har och ta vara på det vi tidigare bara rusat förbi?

Så att vi hinner komma ikapp oss själva. Landa. Ta plats i vårt eget liv.

Och istället för att shoppa passa på att gå ut i skogen för en dag och njuta av den andlöst vackra och magiska naturen. Vi glömmer så lätt bort hur magiskt det kan vara att dra på sig ett par gamla, ohippa byxor och gå ut alldeles ensam i skogen en solig sommardag. Eller en andlöst vacker höstdag. Vi missar helt hur sanslöst vacker skogen är och vad mycket det finns att se och uppleva där när vi bara jagar efter mer prylar.
Och vi missar hur läkande naturen är för våra stressade själar.

Är det något vi behöver mer av i våra liv så är det naturen.
Det går inte att vara stressad och jäktad efter en lång skogspromenad.
Skogens magi smyger sig in och lägger sig som en värmande hand runt vår stressade och spända kropp. Och vi slappnar av. Och känner att tomrummet äntligen lämnar oss när vi landar och stannar kvar där vi hör hemma. Inom oss. Här och nu.

Det är nämligen inte mer saker vi behöver i våra liv.
Det är mer närvaro. Mer kontakt med naturen och människorna omkring oss.
Och mer innerlig kontakt med oss själva.

Konsten att rikta sin ilska åt rätt håll

2011-08-25T10:59:00.000+02:00

Inte helt sällan när vi blir upprörda över någonting eller anser oss orättvist eller felaktigt behandlade så skäller vi på första bästa person i vår närhet. Ofta blir det den person som vi har framför oss och som jobbar på golvet allra längst bort från den plats där alla beslut fattas. Blir vi upprörda över de höga livsmedelspriserna höjer vi rösten åt kassörskan och ifrågasätter varför det är så och ber henne förklara sig. Blir vi upprörda över att vi får vänta alldeles för länge på att få träffa doktorn eller tycker att sjukvårdssystemet fungerar dåligt så skäller vi på sjuksköterskan vi har precis framför oss. Vi ägnar vår tid och slösar vår energi åt att attackera och anfalla en allierad istället för att rikta vårt anfall mot fienden.
På det viset motarbetar vi själva den förändring vi önskar oss och så väl behöver.

Så mycket bättre det skulle vara om vi stannade upp för ett ögonblick nästa gång vi blir upprörda över någonting och funderar på vem eller vad vi egentligen är upprörda över. Och så ägna vår tankekraft och vår energi åt att komma på ett vettigt sätt att göra någonting åt situationen.
På det viset kan en verklig förändring kanske ske.

Efter att ha jobbat två nätter där jag fått ägna en stor del av min arbetstid åt att förklara något jag själv är upprörd över och försvara min person mot angrepp från upprörda anhöriga och ilskna patienter är jag helt utmattad. Folk upprördes över att jag var ensam sjuksköterska och att det bara fanns en läkare på en disk med uppemot trettio patienter. Vi skrev ut patienter på löpande band men det tillkom lika många i en stadig ström. Och all den tid jag ägnade åt att ta emot klagomål och synpunkter och åt att hålla upp en sköld för att skydda mig mot alla personangrepp var tid jag borde ha kunnat ägna åt mitt jobb. Åt patientvård.

Vill vi ha en verklig förändring av någonting så måste vi lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.
Precis som en kassörska ytterst sällan har ansvar för prisutvecklingen i landet eller en dagisfröken bär ansvaret för att det är alltför stora barngrupper på dagis har sjukvårdspersonalen ingen möjlighet att påverka hur många läkare som anställs eller hur många vårdplatser det finns i landet eller hur sjukvården är utformad. Vi kan knappt påverka våra egna löner. Vi kämpar med näbbar och klor för att få till en förändring. Vi har valt att jobba inom vården för att vi vill rädda liv, bota, hjälpa, lindra och trösta. Vi är era allierade. Era bundsförvanter.
Alla förändringar som måste till inom sjukvården och inom andra områden som vi är missnöjda med måste komma uppifrån. Från beslutsfattarna. Från ledningen. Från makthavarna.

Vi måste lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.

Vi ser bara det vi vill se

2011-08-22T16:24:00.000+02:00

* bild från morgueFile.com

Ibland kan livet kännas så enformigt och meningslöst och hopplöst trist och grått och tråkigt att vi är färdiga att ge upp. Resignera.
Vi suckar och beklagar oss högljutt men det gör ingen skillnad.
Ingenting förändras ändå.
Vårt lilla ekorrhjul fortsätter att snurra. Runt, runt, runt. Och vi springer på. Fortare och fortare.
Våra rutiner kväver oss och snärjer oss. Våra plikter och måsten lägger sig som ett koppel runt vår hals och vi tycker inte att vi kommer någonstans. Vi ser samma saker om och om igen på vår färd genom våra dagar och veckor och månader. Vi gör samma saker om och om igen.

Vissa dagar önskar vi att vi bara kunde dra täcket över huvudet och gömma oss för omvärlden och blunda för den bistra verkligheten därutanför.
Och vi önskar oss väldigt långt, långt bort någonstans. Helst till något avlägset och fjärran land. Och vi önskar oss långt, långt bort ifrån vår egen kropp. Och vårt eget liv. Vi vill vara någon annan. Ha ett helt annat liv. Bo på en annan plats. Kanske i en annan tid.
För då skulle nog allt kännas bättre. Livet skulle bli så mycket enklare.
Plötsligt skulle vi bli sedda och hörda och förstådda.
Vi skulle lyckas med allt vi företog oss.
Om allt bara var annorlunda.

Fast det fungerar ju inte så. Det vet vi ju.
Gräset är inte grönare på andra sidan staketet. Det ser bara så ut.
Vi riktar nämligen hela tiden blicken utåt, bort från oss själva.
Och vi glömmer bort att vi själva faktiskt befinner oss utanför vårt eget synfält.
Vi ser helt enkelt inte oss själva.
Och vi ser inte hur grönt gräset faktiskt är på vår egen sida av staketet.

Ibland kan det vara läge att förändra vårt fokus.
Och vända blicken inåt.

För när livet känns trist och grått är det väldigt sällan för att det verkligen är trist och grått.
Och det beror sällan på omständigheterna.
Eller på någon annan runt omkring oss.

Istället beror det allt som oftast på att vi bara ser det vi vill se.
Vi ser det vi fokuserar på och riktar vår uppmärksamhet emot.

Och om vi ständigt väljer att rikta den mot andras liv så går vi helt miste om alla upplevelser i vårt eget. För om vi blickar inåt kommer vi att häpna över de rikedomar som faktiskt redan finns där.
Vi har allt vi behöver där inom oss för att kunna leva ett oerhört spännande och inspirerande intressant liv. Vår fantasi har inga gränser, våra tankar kan bege sig vart som helst och utforska vad helst de vill.

Om livet känns grått och trist och tråkigt kanske vi ska rikta blicken inåt och se om det finns någonting vi kan göra för att förändra det. Bryta våra invanda rutiner. Öppna oss för vår inre värld, våga bli lite mer och större och färggladare och modigare än vad vi redan är. Göra sådant som vi verkligen känner för även om det är något annorlunda eller om vi riskerar att sticka ut från mängden. Öppna oss för världen runt omkring oss. Prata med människor vi aldrig brukar prata med. Se en typ av film vi aldrig brukar se. Äta en typ av mat vi aldrig vågat pröva förut.
Att testa något vi aldrig gjort förut kan snabbt förvandla den tråkigaste dag till en dag att minnas i åratal efteråt.

Ofta sitter vi stenhårt fast i våra gamla vanor och rutiner. Vi ser samma sorts film om och om igen, fast med andra skådespelare. Vi lyssnar på samma typ av musik, fast med olika band.
Vi äter samma sorts mat om och om igen.
Det är inte så konstigt att vi blir uttråkade ibland.

Men om vi öppnar oss för något nytt varje dag, kanske vi inser att det finns så oerhört mycket som vi aldrig tidigare har utforskat eller upptäckt eller lagt märke till.
Så många fantastiska saker som vi bara undvikit att närma oss eller titta på.

Och när vi inser det förstår vi att livet egentligen inte kan vara tråkigt och grått och meningslöst.
Det är bara vi som inte vågat gå ut i världen och börjat leva livet fullt ut.

Förankra dina luftslott stadigt i marken

2011-08-14T10:26:00.000+02:00

* bild från wikipedia

Alldeles för ofta när vi drömmer och planerar och önskar oss något nytt och något annat i våra liv så glömmer vi bort att förankra det vi drömmer om i verkligheten. Vi bygger, utan att vara medvetna om det, ett fullkomligt fantastiskt luftslott som bara blir större och finare och bättre ju mer vi finjusterar våra drömmar och önskemål.
Och ju mer tiden går och ju längre bort från vår verklighet våra drömmar når, ju högre upp i skyn stiger vårt vackra luftslott. Tills det till slut försvinner bort över horisonten och vi inte kan se det längre. Och så blir vi besvikna och bittra och djupt desillusionerade.
Och vi bestämmer oss för att drömmar bara är till för förlorare.

Men det är aldrig sant.
Drömmar är till för oss. Allesammans.
De är till för just dig.

Det är genom våra drömmar och våra önskemål om något nytt som vi tar oss vidare genom livets snårskog.
Det är våra drömmar och våra förhoppningar som lyser upp vår väg när allting tycks rasa samman runt omkring oss och vi famlar hjälplöst i mörkret, osäkra på vart vi ska gå och hur vi ska komma vidare.

Vi måste bara komma ihåg att förankra våra drömmar i verkligheten.
Vi måste komma ihåg att förtöja vårt luftslott stadigt och säkert på marken.
Och vi måste se till att skydda det från angrepp utifrån innan vi byggt färdigt.
Vi behöver inte visa världen vad vi bygger förrän vi är redo för det.
Har vi otur visar vi vårt drömbygge för någon som med några väl valda ord sticker hål på vårt fina luftslott. Och luften går ur både våra drömmar och oss själva. Vi sjunker ihop. Och så står vi där. Tillintetgjorda. Fulla av tvivel på vår egen förmåga. Tomma och plötsligt så förfärligt trötta.

Våra drömmar och idéer måste skyddas under sin uppväxttid.
Och förankras stadigt i verkligheten.
Då växer de sig starka.

Och när tiden är mogen och när vi har gjort allt det som krävs av oss, ser vi plötsligt att vårt luftslott fått stabila väggar av sten och det vackraste golv av marmor.
Och vi har byggt vår dröm rakt in i verkligheten.
Vår dröm har fått liv.

Men vi får aldrig glömma bort att ett bygge alltid kostar på.
Att det faktiskt krävs något av oss.
Vill vi lyckas bygga upp vår dröm i verkligheten, måste vi spotta i nävarna och vara beredda på att jobba för det.
Vi måste investera både tid och en noggrann planering och massor av tålamod och kanske en del pengar i vår dröm.
Allt beroende på vad vi drömmer om, förstås.
Men om vi förankrar våra luftslott stadigt i marken så har vi kommit en bra bit på väg mot att förverkliga våra drömmar.

Ett andäktigt besök i syrentorparnas trädgård

2011-08-10T18:48:00.001+02:00

* bild från Hölö/ Mörkö bygdeförening

Tänk er en varm sommardag någon gång under 30-talet.
Ett gäng inbjudna gäster tar sig från Stockholm i en samlad trupp för att få komma ut på landet vid Hölö/Mörkö under några sommarmånader och få andas lite frisk luft. Leva lite torparliv.
I inbjudningsbrevet som skickats ut av Erik Asklund har de fått rådet att ta samma tåg allihopa, för enkelhetens skull. De släpar på resväskor och de har blivit ombedda att ta med sig den dricka de anser sig behöva. Efter tågresan kliver gänget av och byter till en buss som stannar vid Pålsundsbron, mitt ute i ingenstans, iallafall vad det verkar som vid den allra första anblicken. Sedan går de en bra bit längs den dammiga landsvägen med sitt bagage för att nå fram till torpen vid Fagervik där de skulle tillbringa sommaren.
Syrenen står i full blom. Torpen är små men luften behaglig.
Det skulle komma att bli flera somrar.
Och sommargästerna skulle så småningom kallas för syrentorparna.

Erik Asklund, Gunnar Ekelöf, Vilhelm Moberg, Nils Ferlin, Ivar-Lo Johansson, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist och Stig Åsberg var några av dessa.
Vilket fantastiskt och respektingivande och underbart inspirerande sällskap.

Tänk om man hade fått möjlighet att vara med och sitta i något hörn alldeles i närheten och bara få lyssna på och njuta av deras samtal. Kanske rent av fått delta i samtalet. Sitta med ett glas vin ute i trädgården och ha Gunnar Ekelöf på en stol alldeles brevid. Fördjupa sig i ett intressant samtal som sträcker sig ända fram på morgontimmarna med Vilhelm Moberg.
Sitta vid samma matbord som Nils Ferlin och Ivar-Lo Johansson.
Tanken svindlar.

Enligt rykten ute på Mörkö låg de dock rätt utslagna i gräset framåt morgonkvisten, syrentorparna.

Och jag har vördnadsfullt vandrat på samma dammiga landsväg.
Jag har försiktigt kikat in i trädgårdarna där dessa syrentorpare hållit till.
I torpen bor nu andra familjer. Om de är medvetna om vilka författare och skalder som tidigare suttit i deras trädgårdar och sovit i deras torp och skålat och skrålat i syrenbersån och skaldat på fälten i närheten vet jag inte.

Men jag tycker mig faktiskt se att de skymtar fram där, syrentorparna, alldeles precis bakom syrenhäcken och de vackert grönskande träden vid de röda små torpen ute vid Fagervik.
Och för ett ögonblicks svindlande sekund befinner jag mig där, hos dem, de stora författarna, någon gång på trettiotalet. Och jag blir alldeles knäsvag av lycka.
En fullkomligt berusande känsla.

Och jag kan inte svära på det, men jag tror faktiskt att jag såg Vilhelm Moberg vinka åt mig.
Lite försynt och med tårar i ögonen vinkade jag tillbaka.

Läs mer; Ivar-Lo Johanssons berättelse, Gunnar Ekelöfs berättelse, se Stig Åsbergs etsningar, Erik Asklund om Stig Åsberg,

Modet att sjunga en alldeles egen sång

2011-08-09T21:15:00.000+02:00

Alla har vi en unik och alldeles egen historia att berätta.
Och den behöver faktiskt berättas. Med våra egna ord. Igen och igen.
För alla i vår närhet och för alla de människor som vi berör på vår väg framåt igenom livet.
Vår personliga och speciella version av verkligheten och vår egen unika version av världen behövs.
Men alldeles för ofta stämmer vi försynt in i bakgrundskören istället för att sjunga vårt eget solo.

Vi är så rädda för att inte duga. Vi är så rädda för att inte passa in. Vi är så rädda för att sjunga fel och för att sjunga falskt och för att vi ska glömma bort texten och för att vi ska ta för mycket plats. Och vi är så rädda för att inte vara snygga nog eller tuffa nog eller hippa nog eller fina nog eller smala nog eller starka nog eller duktiga nog.
Så vi gör allt för att inte bryta harmonin.
Vi gör vad som helst för att inte sticka ut för mycket.
Vad som helst.

Vi sjunger samma gamla beprövade stämmor fastän vi innerst inne längtar efter något helt annat. Det är tryggt och säkert och vi stör inte det allra minsta. Vi stör inte någon.
Vi smälter in i bakgrundssorlet. Vi passar in och ingen blir irriterad.

Vi får vara med men vi får betala ett väldigt högt pris för vår skönsång.
När vi ständigt håller oss i bakgrunden och gör allt vad vi kan för att undvika att strålkastarljuset hamnar på just oss, blir vi alldeles osynliga för världen. Vi syns inte.
Ingen ser oss särskilt tydligt om de ens lagt märke till oss.
Ingen hör vad vi egentligen sjunger.
Vi smälter in i bakgrunden.
Vi finns där men om vi skulle fråga hur vi skötte oss kan ingen riktigt svara.
I bästa fall mumlar någon lite vagt att vi var okej.
Och vi går därifrån med en gnagande och molande känsla av obehag i maggropen.
Ingen minns den som hela tiden håller sig i bakgrunden.

Ibland är det så uppfriskande och befriande med en egensinnig melodi som bryter av från mönstret.
Något som får oss att vakna till. Reagera. Även om sången inte alls är i vår smak.
Även om melodin eller sångrösten inte tilltalar oss det allra minsta.
Så kan det ändå finnas något den har att berätta för oss. Något vi aldrig har tänkt på förut.
Melodin kanske sår ett frö någonstans.

Vår alldeles unika röst kanske väcker genklang hos någon.
Det vi säger kanske är precis vad någon behöver höra just då.
Vi kan aldrig veta i vilken omfattning vi påverkar vår omgivning.

Men det är så viktigt för både vår egen skull och för alla runt omkring oss att vi faktiskt börjar sjunga på vår egen sång.
Att vi kliver ut från skuggorna och tar vår plats i strålkastarljuset.
Att vi fyller våra lungor med luft och uppbådar det mod vi behöver.
Ibland kommer vi även i fortsättningen att behöva stämma in i kören.
Men när vi vill kommer vi att kunna brista ut i en unik och alldeles underbart vacker solosång.
Eller vara helt tysta.

Det är en gåva till världen när vi äntligen vågar visa våra sanna jag.
Och det är en dyrbar gåva till oss själva.
När vi vågar vara oss själva kan vi inta vår plats i världen och bidra med det som är helt unikt.
Det är så världen förändras och förbättras och det är så nya idéer tar form och det är så nya projekt startas.
Och det är så konsten får liv och kärleken växer till.

När vi finner det där modet djupt inom oss att sjunga en alldeles egen sång.

Vardagen är en pålitlig tillflyktsort när det stormar

2011-07-28T11:29:00.000+02:00

* bild från morgueFile.com

När den ibland så skrämmande och obehagliga verkligheten tränger sig alltför tätt inpå kan själva vardagen vara en räddningsplanka att fly till och en stadig stöttepelare att hålla fast i. När verkligheten där utanför brutalt kryper under huden på oss och kräver hela vår uppmärksamhet och påminner oss om hur grymt livet kan vara så kan det vardagliga erbjuda oss en trygg famn att vila i för ett litet ögonblick.

Livet blir mer begripligt och hanterbart när vi då och då tillåter oss att uppslukas av vardagen. Vi kan fokusera vår uppmärksamhet helt och fullt på det vi har framför oss just nu. Vi kan hängivet ägna oss åt att diska, att laga middag, att sy i en knapp, njuta av en kopp kaffe, låta solens strålar värma oss eller läsa en spännande bok.
Vi behöver tänka på något annat för en stund ibland.
Få lite distans till allt det som bekymrar oss och oroar oss.

Vardagen är en suverän och pålitlig tillflyktsort när det stormar runt omkring oss.
Vardagens väl inövade och många gånger ganska så enformiga rutiner kan skänka oss lugn och ro när vi behöver ta oss vidare genom sorg och förluster, när oro över saker och händelser i våra liv hotar att kväva oss, när rädslan får vår puls att rusa och vår mage att protestera, när känslor av vanmakt och hopplöshet hotar att ta över maktpositionen och ledarrollen inom oss.

Men mitt i allt som händer och förändras och försvinner runt omkring oss så upptäcker vi att vardagslivet bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.
Vad som än händer i världen. Vad som än händer i våra liv.
Vad som än händer inom oss.
Hur turbulent och oförståeligt och vansinnigt och oberäkneligt livet än ter sig.
Så fortsätter vardagen att pocka på vår uppmärksamhet.
Tvätt behöver tvättas, mat ska lagas och ätas, golv ska dammsugas, räkningar betalas, fönster tvättas, kaffe kokas, sopor kastas, mat handlas, tänder borstas och jobb måste skötas.
I en evig cirkel.

Och vi kan välja att förfäras och bli avskräckta och uttråkade och kanske illamående av detta eviga kretslopp och det arbete som ständigt måste upprepas. Igen och igen.
Vi kan svära över det och sucka och vi kan gnälla och beklaga oss.

Eller så kan vi välja att bara hoppa in i det utan att tveka, ta ta i något av allt det som behöver göras, koncentrera oss helt och fullt på det vi har framför oss, om det så är att vika tvätt, för om vi slappnar av i stunden och låter bli att tänka på något annat kan vi slutligen känna hur lugnet sänker sig över oss.
Och vi känner den stilla närvaron av ett ögonblicks frid.

Det är en av de gåvor som vardagen skänker oss när vi hängivet ägnar oss åt den.

Som en droppe av rent och friskt vatten

2011-07-26T00:28:00.000+02:00

* bild från wikipedia

Vi tror att det inte spelar någon roll.
Att det vi säger och det vi gör faktiskt är så obetydligt att det inte räknas.
Att det inte märks. Och vi anar inte att våra vassa ord lämnar djupa sår efter sig.
Och vi vet inte att den spontana kram vi gav vår vän fortfarande värmer henne under sömnlösa nätter. Och vi ser inte att vår arbetskamrat funderar på det där vi sagt för så länge sedan och som fortfarande skaver och gör ont och irriterar. Och att vi faktiskt förhindrade ett självmord den där dagen då vi stannade och pratade med den där berusade mannen på bänken.

Och vi vet inte att den tröst vi gav häromdagen upplevdes så ljuvlig och underbar och livgivande som om den var en droppe av rent och friskt vatten på en uttorkad och sprucken tunga.
Och vi har ingen aning om att vi används som ett avskräckande exempel i vissa sammanhang.
Och som ett lysande föredöme i andra.

Vi tror att vi obemärkt passerar förbi världen och att vi inte lämnar det minsta spår efter oss. Vi tror att allt det vi säger bara försvinner bort i tomma intet. Att alla dessa ord vi sagt och viskat och skrikit och stammat fram och ibland basunerat ut från hustaken bara löses upp och blir till ingenting bara för att tid passerar och vänner passerar och olika miljöer passerar och för att vi själva glömmer bort vad vi sagt där och då. Och vi tror att allt det vi gör eller allt det vi låter bli att göra bara påverkar oss själva i våra egna liv.

Men där misstar vi oss.
Vår närvaro i andras liv kan friska upp som en droppe av rent och friskt vatten en stekande het sommardag.
Och vår närvaro i andras liv kan skaka om och väcka till liv och skrämma bort.

Det är så lätt att vi glömmer bort vilka vi är. Vi glömmer bort att vi faktiskt påverkar och vi inspirerar och vi engagerar och vi förändrar allt där vi går fram i vårt liv.
Vi gör skillnad. Betydligt mer än vad vi tror. Betydligt mer än vad vi kan ana.
Och antagligen betydligt mer än vad vi skulle vilja ibland.

Det spelar roll. Det spelar roll vad vi säger till grannen vi möter i trappuppgången.
Det spelar roll om vi hälsar på våra kollegor när vi kommer till jobbet på morgonen eller om vi surmulet låter bli att göra det. Det spelar roll om vi älskar vårt arbete och fylls av glädje och energi när vi arbetar eller om vi hatar varje minut av det och känner oss utmattade och slutkörda och urholkade. Och det spelar roll om vi ser någon fara illa och vi låter bli att göra något åt det. Det spelar roll hur vi beter oss mot varandra och det spelar faktiskt roll vad vi säger.

Och i dessa dagar när ondskan ännu en gång har visat oss sitt fula ansikte så kan vi påminna oss om att vi kan göra skillnad. Vi kan finnas där när någon behöver oss.
Vi kan välja att visa vänlighet och kärlek och omtänksamhet istället för att irritera oss på småsaker som ändå inte betyder något.

Överallt där ondskan visar sig följer outsäglig sorg och vanmakt och smärta och ilska i dess fotspår. Och vi står förvirrade och förtvivlade och handfallna och skakade och vi vet inte hur vi ska hantera det vi ser och det vi hör. Och det verkar fullständigt obegripligt och omöjligt att förstå hur jorden ens kan fortsätta sitt eviga snurrande runt sin axel när ondskan har slagit till.
Och hur livet bara kan fortsätta. Som om ingenting har hänt.

Det spelar faktiskt roll vad vi gör och hur vi går vidare.
Varje dag har vi möjlighet att göra skillnad.
Vi kan sträcka ut en hand till den som skådat in i ondskans ansikte och blivit bränd och skrämd. Vi kan hjälpas åt att bära dem som inte orkar ta ett enda steg till.
Vi kan visa mod och stanna kvar och lyssna när någon behöver få prata om vad som hänt.

Och vi kan välja att bli medvetna om att vi faktiskt påverkar andra runtomkring oss med det vi säger och med det vi gör.

När ensamheten blir ett fängelse

2011-07-23T09:32:00.001+02:00

* bild från morgueFile

För en del av oss är den en välsignelse och en sällsynt och dyrbar gåva.
För en del av oss är den som ett uppfriskande regn en kvalmig och varm sommardag och som ett silkeslent och skyddande plåster på vår skavande själ.

Och för en del av oss är den en förbannelse och ett gissel, ett kvävande fängelse och en skrämmande mardröm som tycks vara helt omöjlig att vakna upp ur.

Ensamheten kan befria oss eller förslava oss, den kan fylla oss med sprudlande lycka och innerlig frid eller väcka vår ångest, strö salt i våra sår och kanta vår väg med tistlar och vassa stenar som gör oss illa.

Ensamhet som är efterlängtad skapar andrum och utrymme och plats för återhämtning och centrering och eftertanke. Ensamhet som är efterlängtad öppnar upp för nya möjligheter och ger näring åt drömmar och fantasier. Ensamhet som är efterlängtad och innerligt önskad skänker tid som den vackraste av sina gåvor.

Medan ensamhet som är fruktad och oönskad och ovälkommen kan vara förödande och ohyggligt tung att bära. Den ensamheten kan leta sig inåt, ta plats i mitten av våra liv och slå rot där. Den kan hota med att aldrig någonsin ge sig av igen.
Att aldrig någonsin släppa greppet den har om oss eller släppa oss fria igen.
För när den väl har slagit rot och gjort sig hemmastadd i våra liv är den svår att jaga bort. Ofrivillig ensamhet kväver och stänger in och försvagar och orsakar sorg och bedrövelse och ljudliga suckar.

Så många i vårt samhälle idag är förfärande ensamma.
Många människor sitter ensamma dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år.
Utan att ha någon att prata med, skratta med, dricka kaffe med, spela bridge med, baka kakor åt eller gråta ut hos.
Då och då söker sig några av de allra ensammaste till akuten och ber om hjälp.
De söker för att de inte står ut en dag till med denna ändlösa ensamhet.
Och det i en storstad full av människor.

Befolkningen växer och ensamheten växer. Vi skulle behöva ha enkla lokaler dit folk kunde gå och där de kunde sitta och läsa sin tidning med folk omkring sig, eller ta en kopp kaffe, eller spela ett parti schack, eller ha möjlighet att se på nyheterna ihop med andra. Vi skulle behöva ha lokaler dit folk kan gå och bara umgås, laga mat tillsammans, se på film och ha möjlighet att diskutera filmen efteråt med andra, spela pingis, ha möjlighet att bolla tankar och idéer med andra, ja, vad som helst, bara det finns andra människor runtomkring .
Det borde finnas fritidsgårdar för vuxna.

Det behövs fler naturliga mötesplatser där tankar kan delas och idéer kan få växa till sig och gro, ställen där den ofrivilliga ensamheten förlorar sitt järngrepp om sina arma fångar och sakta försvinner bort i fjärran.
För att aldrig, aldrig någonsin återvända.

Med rätt att byta

2011-07-21T10:39:00.001+02:00

Vi är så väldigt utsatta.
Speciellt om vi blir sjuka eller om vi råkar ut för en olycka.
Om vi blir plötsligt blir beroende av sjukvård och behandlingar och mediciner för att få ett drägligt liv och ha en chans att överleva.
Många blir helt och fullständigt utlämnade till sin ansvarige läkare.
Och till den vårdpersonal som råkar jobba just då, den dagen.
Och alltför många gånger vågar vi inte säga ifrån, eller ifrågasätta, eller diskutera eller framföra våra egna funderingar och åsikter och önskemål. Många gånger tror vi att vi måste acceptera att vi blir behandlade hårdhänt och ilsket, respektlöst och oengagerat, utan empati och medmänsklighet.
Men det är inte sant.
Vi har alltid rätt att byta.
Bytesrätt gäller även inom sjukvården.

Det är just när vi är sjuka och svaga och kanske helt beroende av andra som det är så viktigt, rent av livsviktigt, att vi blir bemötta med kärlek och respekt och värdighet. Det är just när vi har ont och är oroliga för framtiden och när vi inte kan klara oss själva som det är så viktigt att vi har en kontakt med sjukvården som fungerar och känns bra. Och det är just när vi är svårt sjuka eller skadade som vi behöver en kompetent och professionell vård som inte förminskar oss eller försvagar oss ytterligare.
Och det är just när vi är i så stort behov av det som vi också har svårigheter att orka säga ifrån. Tyvärr.

Men det är bara att inse.
Trots att läkare i Sverige har samma grundutbildning kan det vara en milsvid skillnad mellan deras kompetens och deras förmåga att bemöta patienter.
Och trots att sjuksköterskor i Sverige har samma grundutbildning bakom sig skiljer det sig enormt mellan deras kompetens och förmåga att bemöta patienter.

Det här gör förstås att vi blir väldigt utsatta när vi blir sjuka eller skadar oss.
Det skiljer i kompetens och hur vi blir behandlade, hur vi blir bemötta och hur vi blir omhändertagna.
Många gånger är det personbundet.
Det här gör att vi måste våga säga ifrån.
Vi har rätt att byta läkare. Vi har rätt att bli behandlade med respekt.
Att bli tagna på allvar.

Igår, i det fina mötet med en svårt sjuk man på jobbet, blev jag så oerhört ledsen när han anförtrodde mig om hur han blivit bemött och behandlad. Hur man hade gjort honom illa till både kropp och själ. Läkaren på akuten ordnade så att han äntligen skulle få byta läkare och sjukhus. Men den här mannen hade redan lidit i flera år.

Vi måste våga bli tuffare. Säga ifrån.
Vilket i och för sig inte är en lätt sak när man är svag och trött och sjuk. Men om vi känner att vi inte blir behandlade och bemötta med respekt och omtanke, eller om vi inte har förtroende för den personal som tar hand om oss, eller om vi inte får den vård vi så väl behöver, så måste vi komma ihåg.
Att sjukvården är faktiskt till för de sjuka. Att forskning utförs för att kunna göra sjuka friska igen. Att läkemedel tillverkas för att kunna bota och lindra. Och att sjukvårdspersonal och läkare utbildar sig för att kunna bota och lindra.

Sjukvården är alltid till för att hjälpa, inte stjälpa.
Sjukvården är till för att lindra och hela, inte skada.
Vi har alltid rätt att byta läkare, byta vårdcentral, byta sjukhus.

Och ju fler som tar mod till sig och vågar det, desto större krav ställs det också på läkare och vårdpersonal. desto större krav ställs det på vårdcentraler och sjukhus.
Då kanske vi kan åstadkomma en förändring.

Så att ingen någonsin mer i tysthet ska behöva genomlida flera år av felaktiga behandlingar, eller av respektlöst bemötande, eller av smärtor som ingen tagit på allvar.

Vi behöver inte alltid förklara oss

2011-07-19T10:28:00.000+02:00

* bild från Sverigesradio.se

Många av oss ägnar alldeles för mycket energi under dagen åt att förklara oss och försvara oss och ursäkta oss. Igår när jag vände ut och in på mig själv i mina försök att förklara de långa väntetiderna på akuten utan att lyckas insåg jag att det inte spelade någon roll. Mannen hade redan bestämt sig för att jag hade fel. Ingenting jag sade kunde ändra på det. Så jag kunde antingen ägna resten av kvällen åt att förklara och försöka få honom att förstå eller så kunde jag strunta i det helt.
Jag valde det senare.

Det är utmattande och uttröttande och det dränerar vår energi fullständigt att ideligen försöka förklara oss. Och försvara oss. Vi tror att vi måste förklara varför vi gör någonting. Fast vi ibland inte ens själva har svaret. Fast vi själva faktiskt inte alltid vet. Och vi tror att vi måste förklara vad som motiverar oss. Och vad vi gör. Och hur vi gjorde och varför det blev fel. Och om det blev rätt så har vi behov av att förklara vad som bidrog till att det gick rätt. Vi måste förklara oss om det var någon som hjälpte oss på vägen och vi måste förklara oss om vi inte fick någon hjälp alls.
Vi har långa förklaringar till hands om vi måste ringa oss sjuka, om vi kommer försent, om vi inte har möjlighet att komma på en fest, om vi inte vill gå med ut på afterwork efter jobbet, om vi inte vill äta kött, om vi inte orkar jobba över och om vi inte vill flytta på vår semester. Allt ska förklaras. Allt måste försvaras.

Det här tar musten ur oss utan att vi ens reflekterar över det. Det suger ur vår kraft och det stjäl vår energi.
Och många gånger är det inte ens nödvändigt med några långa förklaringar eller väl inövade försvarstal.
Många gånger räcker det med ett enkelt nej. Eller ett hederligt ja.
Ibland kan det till och med vara mer kraftfullt att låta bli att förklara och försvara.
Dels för att vi spar vår energi åt viktigare saker, dels för att det faktiskt inger respekt när vi låter bli alla dessa förklaringar och bortförklaringar.

Sedan finns det förstås tillfällen när vi är skyldiga en förklaring. Tillfällen där det faktiskt krävs att vi försvarar oss. Tillfällen då det kan vara bra att ha ett väl inövat försvarstal till hands. Men det är inte de tillfällena jag syftar på här. Utan de helt vardagliga situationerna. Där vi känner att vi inte har rätt att säga varken ja eller nej utan en hastigt påkommen undanflykt eller en ursäkt. De situationer där vi känner att vi inte kan eller vågar eller mäktar med att helt enkelt svara ja eller nej och låta det stå för sig själv.

Vi är så rädda för att såra andra. Vi är så rädda för vad de andra ska tycka och tänka om oss. Men det spelar faktiskt ingen roll vad andra tycker och tänker om oss. Det som betyder något är vad vi tycker och tänker om oss själva. Det som betyder något är vad vi vill. Och att vi är ärliga mot oss själva.
Och att vi alltid vågar säga ja när vi menar ja och nej när vi menar nej.
Så att vi så småningom inser att vi faktiskt inte behöver ha huvudet fullt med ursäkter och bortförklaringar redo att användas.

Vi behöver nämligen inte alltid förklara oss.

Helt utan start- och landningsbana

2011-07-18T11:24:00.001+02:00

* bild från wikipedia

För de allra flesta av oss är vårt hem en trygghet i våra liv, en startpunkt och en utgångspunkt för varje ny dag, en underbar viloplats efter en lång dags arbete, en oas där vi fyller på med nya krafter och en källa till glädje och ro och harmoni. Vi har vår alldeles egna skyddande plats på jorden, vår egen lilla vrå, där ingen kan nå oss om vi behöver och önskar och längtar efter att få vara ifred. Vi har ett ställe där vi kan förvara våra kläder och våra prylar, där vi kan laga vår mat och dricka vårt kaffe i lugn och ro och ett ställe där vi kan tvätta av oss så ofta vi vill. När vi vill.
Våra minnen av ett helt liv finns samlade i vårt hem.

I mitten och i centrum av våra liv ligger vår start- och landningsbana, vår hangar och vår destinationsort.
Det ställe där vi kan sparka av oss skorna, ta på oss våra skönaste kläder och bara slappna av och vara oss själva.

Men så finns det de som inte har något hem alls.
Det finns de som är helt utan start- och landningsbana.
Det finns de som vilset måste vandra runt i tillvaron och som inte har någon fast punkt att utgå ifrån. Det finns de som inte har något ställe att återvända till när det börjar skymma på kvällen.
Och som inte har någonstans att sova.
Det finns de som har allt de äger och har i den där resväskan de ständigt släpar på eller i de plastkassar de bär. Det finns de som använder tidningspapper som en värmande filt under natten.
Det finns de som inte har några hemnycklar eller ett ställe att gömma sig i för omvärlden när allting blir för påfrestande runt omkring.

Jag stöter på dessa människor då och då i mitt arbete. Och jag har träffat dem och för ett ögonblick skådat in i deras verklighet under min praktik hos Teamet för Hemlösa här i Stockholm. Och det är en skrämmande och bister och fullständigt omskakande verklighet.

Och visst.
Många av de hemlösa har problem med droger och alkohol och även psykiska sjukdomar.
Men inte alla. Och i en hel del fall är det inte så självklart och säkert vad som kom först. Om problem med droger orsakat hemlösheten eller om det utsatta och hårda livet som hemlös gjort att man börjat med droger för att uthärda tillvaron.
Jag har sett exempel på alla varianter.
Många av dessa hemlösa står på den absolut yttersta kanten av tillvaron och riskerar att falla när som helst.

Hemlösheten är en tung och obehaglig och besvärande fråga.

Men tanken slog mig igår när jag mötte en proper, nykter och välsminkad kvinna som släpade allt hon ägde och hade efter sig, att det måste vara så oerhört tungt och påfrestande att leva så i vårt samhälle. Där så mycket kretsar kring våra hem.
Och i ett land där kylan lamslår landet under vinterhalvåret.

Det är en svindlande och skrämmande tanke att försöka sätta sig in i hur det skulle kännas att inte ha något hem. Att vara tvungen att sova i trappuppgångar eller slumra på någon bänk nere i tunnelbanan.

Och jag fylls av en enorm tacksamhet över att jag har ett ställe som jag kallar för mitt hem och som alltid tar emot mig. Att jag kan låsa om mig om natten och koka te när jag har lust. Att jag kan duscha och laga mat och ägna mig åt musiken när andan faller på. Och att jag kan svepa in mig i varma filtar när jag fryser och ta ett glas vatten om jag blir törstig.

Det är så lätt att glömma bort att vi faktiskt har det ganska så bra.
De allra flesta av oss.

Ett alldeles nytt, oskrivet blad

2011-07-17T22:22:00.000+02:00

* bild från morgueFile.com

Ibland har vi planer och förhoppningar om att kunna åstadkomma en betydande förändring i våra liv. Då och då vill vi helt enkelt göra en helomvändning.

Tanken på att få börja om från början lockar oss och förför.

Att kunna få starta på nytt, att få en ny chans och en ny möjlighet känns nästan som att få ett nytt liv. Det känns behagligt fräscht och det fläktar underbart när nya vindar blåser in i våra liv. Vi fylls av glädje och inspiration och självkänsla och livslust.

Och vi tänker att om vi bara kunde få stryka ett streck över allt det gamla, allt det där som gnager och skaver och stör så skulle vi sätta igång. Om vi bara kunde få sudda ut och radera och glömma bort våra snedsteg och våra felaktiga beslut och alla de gånger som vi ramlat och slagit oss och alla de gånger vi gett efter för något som vi bestämt oss för att vi definitivt ska motstå. Om vi bara kunde få det. Då. Då skulle folk få se. För då skulle vi äntligen lyckas. Då skulle vi inte göra några fler misstag.

Och redan här banar vi väg för vårt nästa fall. Vi lägger ut snubbeltråd åt oss själva och minerar vägen där vi tänkt oss att gå och sedan undrar vi varför vi inte kommer längre, varför just vi alltid ska snava och snubbla och kliva på minor och aldrig nå fram dit vi vill. Och vi känner oss små och svaga och bedrövligt misslyckade.

Alldeles i onödan.

Vi tror att vi måste vänta till en lämplig tidpunkt någon gång i framtiden då vi kan starta om och börja leva vårt nya liv. Att vi får lov att vänta till nästa måndag, tills hösten är här, eller kanske rent av ända till årsskiftet. Och vi inbillar oss att om vi ska kunna åstadkomma en förändring i våra liv, måste vi vara strängt disciplinerade och obarmhärtiga mot oss själva och stålsätta oss. Vi tror att om vi gör det minsta misstag så får vi gå hela vägen tillbaka till Gå. Och så ger vi upp. Vi stannar. Och vi struntar i att genomföra den där förändringen. Vi låter bli att träna eftersom det ändå inte blir lika regelbundet och hårt och ofta som vi hade tänkt oss. Vi struntar helt i vårt löfte om att undvika socker eftersom att vi redan fallit för frestelsen vid ett enstaka tillfälle eller två.

Vi tror att vi måste vänta till ett speciellt och särskilt tillfälle innan vi börjar.

Och att vi inte får göra några misstag.

Men det är aldrig sant. Vi kan börja nu, idag, i samma ögonblick som vi har bestämt oss. Vi kan börja vilken veckodag som helst, vid vilken tidpunkt under dagen som helst och vid vilken årstid som helst. Och vi behöver inte gå spikrakt fram på vår utvalda väg för att vi ska komma någon vart. Vi behöver inte vara felfria och fläckfria och så förberedda att vi aldrig mer riskerar att falla omkull innan vi sätter igång. Tvärtom. Vi kommer att lära oss på vägen. Vi kommer att falla, vi kommer att snubbla och misslyckas och ta rejäla snedsteg då och då. Men det hör liksom till.

Det är en del av själva livet.

Nästa ögonblick av våra liv vilar som ett alldeles nytt, oskrivet blad precis framför oss. Det finns alltid chans att välja om och välja nytt och göra annorlunda och göra en förändring. Närsomhelst. Idag. Just nu.

Vi behöver inte vänta på den rätta tidpunkten.

Vi behöver bara sätta igång.

Det tomma, oskrivna bladet ligger alldeles framför oss.

Och det är vårt att fylla i precis som vi vill.

När minnet sviker

2011-07-14T20:58:00.000+02:00

* bild från morgueFile.com

Som barn är vi fullständigt utlämnade och hjälplösa.
Vi är totalt beroende av andra. Vi klarar oss inte annars.
Vi skulle inte överleva en dag utan hjälp från andra.
Förhoppningsvis har vi kärleksfulla föräldrar vid vår sida. Som ser efter oss. Tar hand om oss. Och älskar oss. Som ser till att våra behov blir tillfredsställda och att vi håller oss varma, torra, mätta och att vi får tillräckligt med vätska och tillräckligt med sömn. Varje dag. Tills vi så småningom blir mer och mer självständiga och till slut fullt kapabla att ta hand om oss själva.

När vi blir äldre och när minnet sviker är vi också helt utlämnade och hjälplösa.
Vi blir totalt beroende av andra på nytt.
Med den skillnaden att det inte är lika självklart att det finns någon vi känner som kan eller vill eller har tid eller möjlighet att se efter oss och ta hand om oss.
Istället blir vi många gånger beroende av fullkomliga främlingar.

Främlingar som plötsligt har det fulla ansvaret för oss.
Främlingar som stressat ska klä på oss och klä av oss, rycka i vår kanske redan värkande och ömma kropp.
Främlingar som ska duscha oss, följa med oss in på toaletten, kanske mata oss, se till att vi får våra mediciner, se till att vi håller oss varma och torra och mätta och att vi får tillräckligt mycket att dricka.

När minnet sviker och vi är helt utlämnade till andra, är det inte sällan främlingar som tar plats vid vår sida. Främlingar som får ansvar för vår hälsa. Främlingar som ofta inte har någon aning om vilka vi är eller vad vi har gjort i våra liv. Främlingar som inte har en aning om vad vi älskar för mat, vilka kläder vi tycker är sköna eller att vi längtar vilt efter en kram ibland. Främlingar som inte vet att vi är helt galna i choklad. Och att vi skulle älska att få höra den store Vladimir Horowitz spela Rachmaninoff´s Concerto no 3 varje kväll innan vi somnar.
För främlingar vet inte sådana saker. Det kan de inte veta.

Idag på jobbet i mötet med en äldre man som var svårt sjuk slogs jag av hur fullständigt utlämnad han var.
Åt oss, på akutrummet. Åt våra nålar och sprutor och vår EKG-tagning och våra hårdhänta blodtrycksmanschetter och hur vi klädde av honom hans kläder och satte på honom den vita och anonyma sjukhusskjortan.

Och han var bara så ensam och tyst och utlämnad.

Och jag slogs av hur utlämnad han var åt andra främlingar på det ställe där han kom ifrån. Och hur utlämnad han kommer att bli åt ytterligare andra. Igen och igen. Och igen. Under resten av sitt liv.

För den som inte har någon när minnet sviker står hoppet om ett uthärdligt liv till alla dessa främlingar.
Och för den som inte har någon alls när minnet sviker står hoppet till att alla dessa främlingar som håller liv och död i sina händer också har ett hjärta som ser människan där bakom. Och hoppet står också till att de har ett par mjuka händer som lyhört och uppmärksamt och omtänksamt uppmärksammar alla behov.
Någon med respekt och vördnad för ett magiskt liv levt i just den kroppen. Någon som ser spåren av ett helt liv inskrivet i linjerna i ansiktet. Någon som ser skönheten i dessa händer som smekt varsamt, arbetat hårt, skapat, uppfostrat barn, lagat vidunderliga måltider och en gång, för länge sedan, varit små och näpna och skrynkliga och rosa och alldeles oanvända.

För när minnet sviker är vi återigen helt hjälplöst utlämnade åt andra.
Och då, om vi inte har någon vid vår sida, om vi är ensamma, då står vi och faller med att det finns en fungerande äldrevård i samhället.

Och det gör det inte idag.

Det finns en person

2011-07-12T23:58:00.001+02:00

* bild från morgueFile.com

Det finns en person i våra liv som vi ständigt negligerar och ofta glömmer bort.
Någon som vi oupphörligen avbryter och som vi sällan eller aldrig vill eller orkar eller tycker det är speciellt nödvändigt eller det minsta intressant att lyssna på.
En person som trots det är ständigt närvarande i våra liv och alltid finns kvar.

Det finns en person som ofta hamnar i skuggan och i utkanten och vid sidan av.
Aldrig i centrum. Aldrig mitt i. Eller precis tätt intill.
En person som allt som oftast får stå tillbaka, som vi ber hålla tyst, hålla sig i skinnet, hålla igen och hålla tillbaka. Som vi helst vill ska hålla sig utanför och långt borta i fjärran någonstans och inte lägga sig i så mycket i vad vi gör. Som vi skäms för och blundar för och önskar långt bort dit där pepparn växer när han eller hon råkar slinka igenom våra murar och vågar synas och höras och ta plats.

Det finns en person i våra liv som i tysthet och i allra största hemlighet bär på drömmar och förhoppningar om oss. Som tror på oss. Som hejar på oss och står på vår sida. Och som anar och vet att vi kan betydligt mer än vad vi visar.
En person som anar storslagenhet och mod där vi bara ser misslyckanden och tillkortakommanden och den där bedrövliga fegheten som vi inte lyckas skaka av oss hur gärna vi än vill och försöker.
En person som ser vår skönhet och strålglans och alla våra underbara och fullkomligt makalösa talanger som bara väntar på att vi ska upptäcka att de finns där förväntansfullt vilande inom oss.
Och göra anspråk på dem.

Det finns en person i våra liv, en person som vi är rädda för att möta, men som faktiskt är vår trognaste bundsförvant, vår närmaste vän, vår tydligaste rådgivare och vår säkraste och tryggaste klippa när det stormar runt omkring oss.
Och det är vårt riktiga jag, vårt hjärta och vår kärna och vår mitt.

Vårt sanna jag finns alltid där. I varje andetag. I varje steg vi tar. I varje ord vi yttrar. Och hur ihärdigt vi än försöker maskera och dölja och täcka över allt det som sticker ut från mängden och är annorlunda och nytt och unikt, så lyckas vi aldrig helt tysta den röst som bara vi kan höra och som är vår. Och hur hårt vi än målar över och slätar över och polerar och filar i all oändlighet på de saker vi säger och tycker och tänker, så lyser vårt sanna jag, det som är äkta och på riktigt, igenom. Ibland med den allra svagaste och ljudlöst flämtande lilla låga. Men det unika finns alltid där.
För den som vill se.

Vi glömmer så lätt bort att utan oss själva blir det ekande tomt och ödsligt i våra liv.
Och vi glömmer bort att vår utsiktpunkt varifrån vi betraktar världen är helt unik.
Och att vi får ett betydligt rikare och intressantare och behagligare liv om vi tar våra egna behov och intressen och visioner med i beräkningen.

Så var rädd om dig själv.
Och börja räkna dig själv till en av dessa personer som betyder något.

När ord bränner och svider som eld

2011-07-10T21:43:00.002+02:00

* bild från wikipedia

Idag blev jag återigen påmind om hur viktigt det är med vårt bemötande.
Hur vi behandlar varandra och hur vi beter oss mot varandra.
Och vad vi säger till varandra och hur vi säger det.
Det spelar nämligen roll. Det gör skillnad.

Alla är vi nog mer eller mindre överens om hur den som arbetar inom ett serviceyrke ska bete sig. Det är självklart och självskrivet på något sätt. Alla nickar ivrigt instämmande på huvudet om någon berättar om en snäsig kassörska eller en otrevlig sjuksköterska eller en nonchalant servitris eller om en läkare som inte lyssnar.
Vi förstår direkt hur det gått till. En sådan person skulle ju inte få jobba med serviceyrken överhuvudtaget utan stå i skymundan på ett lager någonstans.
Om ens det.
Vi känner alla igen situationen.
Vi har alla mött dessa personer. Någon gång. Någonstans.
Så ingen ifrågasätter. Domen faller snabbt och lätt och helt utan rättegång.
Utgången är alltid densamma. Skyldig.

Men åt andra hållet gäller helt andra regler. Som kund eller patient nästan förväntas man ställa krav och högljutt säga ifrån och sätta gränser. Sällan ifrågasätts man. Kunden har ju alltid rätt. Som kund kan man gorma och skrika, gå till personangrepp, ha alla taggarna utåt, vara spydig och nedlåtande, bitter och arg.
Och personen som tillhandahåller service och hjälp ska helst bemöta detta beteende med vänlighet och värdighet och respekt. När ord bränner och svider som eld ska man ändå alltid ha ett vackert leende till hands och helst vara beredd att vända ut och in på sig själv i sin iver i att tillfredsställa kundens/patientens behov.

Personligen tycker jag det är enormt viktigt med ett gott bemötande från servicepersonalens sida. Det är a och o inom min bransch.
Men efter en lång rad av otrevliga och direkt ohyfsade patienter under dagen undrar jag om det inte borde finnas en gräns. Att det skulle vara okej att säga stopp.
Att få säga "hit men inte längre, tack".
Och jag undrar om det inte borde finnas krav på gott bemötande även från den som tar emot tjänster.
De flesta dagar går det bra med en lite lagom blandning otrevligheter, fula ord och hot, en del spydiga kommentarer om yrkeskompetens och skicklighet och tusen frågor om varför det är så lång väntetid, följt av det självklara svaret från samma person att vi som jobbar antagligen är för slöa och lata och långsamma.

Vad som ofta glöms bort är att servicepersonal också är människor av kött och blod.
Som under det där leendet också har känslor.
Och som ofta jobbar helt utan skyddsutrustning.

Och när ord bränner och svider som eld spelar det ingen roll längre om det är en kassörska eller en överläkare eller en taxichaufför eller en gammal dam i kassakön eller en patient eller en civilklädd polis eller en hungrig tonåring i McDonald´s-kön som tar emot dem.
För vissa ord ödelägger och förstör och lämnar brännmärken och sot och aska kvar efter sig.

När har du tid att vara sjuk?

2011-07-09T12:36:00.001+02:00

* bild från morgueFile.com
Vi har inte tid att vara sjuka.
En av de absolut vanligaste kommentarerna jag hör på mitt jobb är "jag har inte tid med det här". Det är alltid något annat som pågår. Alltid något annat som måste prioriteras först. Alltid någon som väntar. Svärmor som skulle komma på besök. Katten som jamande och alldeles utsvulten sitter ensam hemma. En konsert. En resa. Ett flyg att hinna med. En livsviktig deadline på jobbet. Ett mail som måste skickas. Jag har hört det mesta.

Sjukdom drabbar oss ofta när vi minst av allt väntar oss det.
När vi helt aningslöst traskar runt i vår vardag och pysslar och donar med vårt.
När vi minst av allt har tid eller lust eller ens möjlighet att vara sjuka eller skadade.
När vi har fullspäckade scheman som inte går att rubba.
Eller när vi har något vi har sett fram emot en lång, lång tid precis framför oss.
När vi är mitt uppe i någonting vi absolut inte kan avbryta.
När vi har fullt upp med att leva våra liv.
Så kommer plötsligt sjukdomar och stör. Avbryter.
Blandar sig i hur vi ska leva våra liv.

Olyckshändelser och sjukdomar drabbar oss utan att någon frågar oss om lov, utan att vi har gett vårt tillstånd eller vårt godkännande eller vår välsignelse. Utan att någon ber oss att kolla i förväg i våra fullspäckade almanackor om när vi har tid och möjlighet att vara sjuka. Precis som Följeslagaren dyker dessa besökare bara upp i våra liv, oinbjudna och oönskade och skakar om vår värld. Ändrar våra livsvillkor på ett enda litet ögonblick. Drar undan den trygga plattformen som vi står på och får oss fullständigt ur balans. Plötsligt tycks vi stå osäkert balanserande på en lina mitt ute i ingenstans med ett bråddjupt mörker under oss och överallt runtomkring oss.

Sjukdomar och olyckor sveper alltid oinbjudna in i våra liv och ruskar om oss. Hårt och obarmhärtigt och hänsynslöst. Men inte sällan leder de oss i en helt ny riktning, får oss att upptäcka och uppskatta nya värden i livet, kanske ett nytt sätt att leva. När vi drabbas stängs det dörrar omkring oss och ljuset släcks och vi famlar trevande i mörkret. Ibland under en lång tid. Men så märker vi en dag att det finns andra dörrar att ta sig ut igenom, och vi upptäcker att ljuset fortfarande finns kvar därute.

Ibland får vi oväntat och oönskat besök.
Och vi har inte tid.
Men kanske, kanske, får vi göra plats i våra almanackor för oss själva.
Och tillåta oss lite tid för att tillfriskna innan vi kör på i full fart igen.
Tillåta oss att läka våra sår.
Kanske betyder vår egen hälsa och vårt eget välbefinnande en hel del trots allt.
Kanske blir våra liv lite lättare att leva om vi accepterar att vi inte kan planera och förutsäga allt.
Att vår tillvaro kan vändas upp och ner på kortare tid än det tar för oss att ta ett enda andetag.

Vi är nämligen inga maskiner.
Vi kan inte ignorera våra kroppar och dess behov i all evighet.
Vi kan inte bortse ifrån att vi behöver tid för återhämtning och vila.
Vissa saker är helt enkelt inte upp till oss att bestämma över.
Men vi kan bestämma över hur vi ska handskas med dem när och om de dyker upp i vårt liv.

Och vi kan bestämma vad som är viktigast för oss.
Om vårt jobb kommer först.
Med alla våra plikter och måsten och uppgifter och krav.
Om alla andras behov och önskningar betyder allra mest.
Om det är viktigast att vara duktig och bäst och lyckad och framgångsrik.

Eller om vi värdesätter vårt eget liv så högt att vi inser att vi behöver vara lite mer rädda om oss.

Om jag fick bestämma

2011-07-08T23:11:00.000+02:00

* bild från morgueFile.com

Om jag fick bestämma skulle det vara slut med alla dessa nedläggningar av väl fungerande och inte helt sällan nyrenoverade avdelningar och sjukhus. I min värld rimmar det illa att minska antalet sjukhusplatser i ett land där både befolkningen och vårdbehoven ökar. Jag skulle utöka antalet vårdplatser. Redan igår. När det kommer rapporter från sjukhus efter sjukhus att trycket på akutmottagningarna ökar, när överbeläggningarna ökar konstant, när patienter blir hemskrivna trots att de faktiskt behöver ytterligare vård, när det sker misstag med olyckliga konsekvenser för att det är en ohanterlig situation för alla inblandade, talar det sitt eget tydliga språk. Vårdplatserna i det här landet räcker helt enkelt inte till. Punkt.

Om jag fick bestämma skulle politikerna och beslutsfattarna få komma på ett obligatoriskt besök mitt i verkligheten på akuten en vanlig måndagkväll. Så att de skulle få se vad det egentligen handlar om. Och vilket kaos det vanligtvis är. Att det i kölvattnet efter deras fattade beslut finns verkliga människor av kött och blod som blir hårt drabbade. Människor som inte kan hålla sig flytande längre och som förlitar sig på de livlinor som vi kastar ut till dem.

Om jag fick bestämma skulle politikerna få se hur personalen, som nu i sommar jobbar så mycket övertid att de knappt vet vad de heter längre, gör allt för att ge en god vård men hur ekvationen är svår att få ihop eftersom resurserna helt enkelt inte räcker till. De skulle få se listor på all personal med en enorm kompetens som sagt upp sig på grund av den omöjliga och fullständigt kaosartade situationen. Och jag skulle visa på hur personalen på golvet oftast är så stressade när det är dags för deras halvtimmes lunch att de inte kan äta något. Eller kastar i sig maten.

Om jag fick bestämma skulle det läggas pengar på att det fanns tillräckligt med material att tillgå. På akuten skulle det finnas tillräckligt med väl fungerande EKG-apparater, termometrar, blodtrycksmanschetter och andra nödvändiga saker. För att få arbetet att flyta mer effektivt och smidigt. Och för att det i vissa fall kan rädda liv.

Om jag fick bestämma skulle jag hellre än att lägga pengar på att ständigt anställa och utbilda ny personal göra allt jag kunde för att få den erfarna personalen att stanna kvar. Och känna sig uppskattad och värdefull och att de har en rimlig lön.
Jag skulle låta erfarenhet och kompetens löna sig. Och jag skulle göra allt för att inte låta personalen behöva jobba alltför mycket övertid när belastningen är hög och situationen är som den är.

Om jag fick bestämma skulle jag se till att det fanns tillräckligt med personal ute på golvet. Där patienterna finns.
Och där kampen mellan liv och död utkämpas, dygnet runt, året om.
Så att patienterna kunde få den hjälp de behöver. När de behöver den. Så att ingen behöver ligga i timtal och vänta på att få hjälp till toaletten. Så att ingen behöver vänta alldeles för länge på att få smärtlindring.

Om jag fick bestämma skulle jag prioritera lite annorlunda.
För jag tror att det är viktigt med en väl fungerande sjukvård.
Jag anser att människor som har betalat skatt i hela sitt liv bör ha rätt till hjälp och vettig vård när de inte längre klarar sig själva. Jag tycker att människor som inte kan stå på sina ben längre, som inte orkar eller kan äta eller dricka, som inte kan sköta sin medicinering eller ta hand om sig själva ska få den hjälp de behöver.
Jag ser hur resursbristen inom sjukvården drabbar just dem som har det som tuffast.
De sjuka och svaga och chockade, de orkeslösa och uppgivna och smärtpåverkade, de ensamma och olycksdrabbade och otursförföljda.
De som inte orkar säga ifrån.

Det är dags att vi börjar prioritera annorlunda.
För ett människoliv kan inte mätas i pengar.

Sakta men säkert framåt

2011-07-07T22:54:00.000+02:00

*bild från morgueFile.com

Det kan vara oerhört värdefullt att ta lite tid för en timeout från våra liv då och då.
Alldeles på egen hand, bara för oss, en timeout där ingen annan har någonting att säga till om. Så att vi kan skaffa oss en liten uppdatering om var vi egentligen står.
Om vi är där vi vill vara. Om vi gör det vi vill göra. Om vi gör det vi kan göra.
Om vi hinner med det vi verkligen vill hinna med.
Och om vi prioriterar att hinna med det vi faktiskt tycker är viktigt och värdefullt och glädjerikt och roligt och inspirerande. Eller om våra liv mest består av plikter och måsten och borden och uppoffringar och en hel del suckar.

Vi behöver stanna upp ibland och avbryta mitt i allt som pågår i våra liv och bara sätta oss ner för en stund och fundera över hur det går. Om det går som vi vill att det ska gå. Om vi lever det liv som vi önskar att leva. Om vi är nöjda och lyckliga och det går framåt. Eller om det kanske är dags att byta taktik. Om det är läge att spara på krafterna och hitta sätt att bygga upp och stärka kropp och själ eller om det rent av är dags för att satsa allt. Ge järnet.
Det är viktigt att vi känner efter då och då hur vi egentligen mår.

Att ta sig tid för ett ögonblicks reflektion över hur våra liv fungerar eller inte fungerar ger oss möjlighet att göra en del justeringar och rätta till alla de där ovanorna som kan få oss ur kurs om vi inte gör något åt dem i tid.
Om vi tar oss tid att tänka efter kanske vi upptäcker att det finns saker som vi vill ska ingå i våra liv men som vi har glömt bort att göra plats för.

Vi kanske också upptäcker att en oskyldig liten ovana som vi har lagt oss till med håller på att få oss att gå i helt fel riktning, vi kanske till och med är på väg tillbaka till den plats som vi nyss så desperat har flytt ifrån.
Fast vi egentligen vill fortsätta framåt. Utvecklas. Komma vidare. Klättra högre.
Det gäller att upptäcka alla dessa små men nog så viktiga saker i tid.
Och att avlägsna allt det som faktiskt inte längre är önskvärt i våra liv.

Om vi tar oss tid att identifiera några mål som vi önskar uppnå i livet, är det sedan lättare att se om vi är på väg åt rätt håll. Och eftersom våra mål kan förändras i takt med att vi själva förändras, måste vi känna efter ibland hur livet känns och om vi behöver justera våra mål en aning.

Oftast är det inte några stora förändringar som krävs. Sällan behöver vi rymma vår väg, fly fältet, bränna broar eller sälja allt vi äger och har. Men vi kanske behöver sätta oss ner och ta reda på vad vi egentligen och verkligen vill. Och sedan öppna oss för möjligheten att med öppna armar välkomna det in i våra liv.
Om vi till exempel skulle älska att odla grönsaker men bor i en liten lägenhet kanske vi kan lära oss att odla i krukor i köksfönstret. Och vi kan ta reda på om det finns möjlighet att skaffa en kolonilott i närheten av där vi bor, eller vi kan fundera på om vi hellre vill flytta ut på landet, eller skaffa oss en sommarstuga, eller ägna våra lediga dagar åt att gå i handelsträdgårdar och njuta.

Eller vi kanske vet och anar att vi skulle älska att teckna men vi bestämde oss tidigt för att vi inte kan, att vi inte har den minsta talang för det. Men vi skulle kunna föra in det i våra liv bara för att det är någonting vi skulle älska att göra.
För att bjuda oss själva på lite livskvalitet.
Även om vi anser att vi bara hinner med det fem minuter någon gång i veckan. Eller en gång om året, på den där sommarkursen som vi alltid har drömt om att gå.

Vi kan bestämma oss att vi faktiskt kan göra något varje dag som för oss sakta men säkert framåt.
Vi skulle kunna prioritera att se till att vi hinner med det vi tycker är värdefullt och givande och lustfyllt.
Varje dag. Dag efter dag.
Det är för det mesta helt enkelt en fråga om vilka val vi gör.
Och hur vi prioriterar.

Och om vi tar ett litet, litet steg framåt varje dag, bara envist och långsamt och oförfärat och oförskräckt fortsätter framåt, steg för steg, så kommer vi utan att vi knappt har lagt märke till det ha färdats så långt att vi fullkomligt häpnar när vi vänder oss om och ser tillbaka.

Skenet kan bedra

2011-07-06T00:49:00.000+02:00

* bild från wikipedia

Livet spelar oss små spratt ibland.

Testar oss. Håller ett öga på oss och insisterar på att vi håller oss vakna och alerta och lyhörda för vår omgivning. Undersöker om vi fortfarande är med i matchen, om vi verkligen har fattat vad det handlar om. Egentligen.

För det vi ser framför oss är inte alltid vad det verkar att vara.

Det vi ser med våra ögon och allt det som vi observerar och noggrant granskar är inte alltid det vi tror att det är. Hur övertygade vi än är om motsatsen.

Skenet kan bedra.

Och gör det ganska så ofta. För att inte säga nästan jämt.

Ytan kan lura oss och vilseleda oss. Det yttre kan förföra oss och locka oss och avskräcka oss och skrämma oss eller fullkomligt hänföra oss.

Vi behöver lära oss att se igenom alla dessa fasader och hur vi ska kunna klättra över höga murar, vi behöver utveckla ett sätt att ta oss in under ytan på den mest förhärdade rustning, vi behöver lära oss att knyta upp dubbelknutar och att dyrka upp hänglås där ägaren slängt bort nyckeln för länge sedan, vi behöver komma på ett sätt att skrapa bort rost och lyfta bort skrot och skräp och allehanda ting som är i vägen.

För där under, där bakom alla dessa stängsel och skydd och murar, där bakom allt det yttre, bakom allt det som döljer och låser inne och håller tillbaka, där finns det som är sant och äkta och unikt.
Och när vi en gång har sett den inre kärnan, när vi väl har hört dess hjärta slå, så förstår vi att det är värt allt arbete och varje steg på vägen som det kostar oss att nå in dit.

Vi tror alldeles för ofta och helt felaktigt att det bara är det yttre som räknas och betyder något.
Att om vi inte är snygga nog och om vi inte är smala nog så duger vi ingenting till.
Och om vi inte är rika nog eller har prylar nog så räknas vi inte. Så syns vi inte.
Och om vi inte syns så finns vi inte. Och om vi inte är vältränade nog eller hippa nog eller intressanta nog eller anpassade nog så får vi inte vara med.
Och så känner vi oss värdelösa och fullkomligt hopplösa.

På mitt jobb möter jag så många människor som skadar sig själva av ren frustration och outsäglig sorg över att inte duga och aldrig passa in att jag gråter inombords. Unga tjejer med hela livet framför sig som bara vill dö för att de inte orkar med kraven som ställs på dem. Smala och söta tjejer som upplever sig själva som fula och äckliga och tjocka. Unga killar som kommer in med bröstsmärta och ångest för att de inte orkar upprätthålla fasaden längre. Kvinnor och män i alla åldrar och yrkesgrupper som bryter ihop så fort de kommit innanför dörren på undersökningsrummet för att de känner sig fullständigt osynliga och otillräckliga och utmattade av ansträngningen att upprätthålla det yttre skenet.
Vi tror att vårt yttre sken är det enda som betyder något.

Så vi opererar oss och vi bantar om och om igen och vi gör om oss och gör oss till och vi lovar bot och bättring för att kunna passa in och duga.
Och vi gör våld på våra egna jag för att få plats och för att synas och för att höras och kunna bli någon.

Men sanningen är att skenet bedrar.
Vi är redan någon.
Det finns inget vackrare än det som är alldeles äkta och naturligt och med lite skavanker här och där. Det finns inget finare.
Ditt verkliga jag behöver inte göra ett dugg för att passa in eller duga eller för att räknas.
Du räknas redan.

Och ju mer vi inser att allt inte bara är yta och fernissa och ett perfekt yttre, ju mer kan vi slappna av och äntligen börja leva vårt alldeles egna liv. Vi kan börja bjuda lite mer på oss själva. Skratta åt våra misstag och tillkortakommanden. Ta lite lättare på saker och ting som drabbar oss. Skaffa oss lite sund distans till oss själva.
Se lite ljusare på tillvaron.
Och tillåta oss att se bortom allt det yttre och istället kika in bakom fasaden.
Även hos oss själva.

Ordlös kommunikation

2011-07-02T00:47:00.000+02:00

* bild från morgueFile.com

En stor del av det som sägs när vi talar med varandra uttalas aldrig med ord.
Vårt språk och vår förmåga att kommunicera med varandra är så mycket större och djupare och betydligt mer innehållsrikt och intressant än vad våra ord har förmåga att uttrycka.
Hur väl vi än formulerar oss uppstår det missförstånd. Hur noga vi än förbereder oss är det någon som inte förstår vad vi menar. Och hur gärna vi än vill nå fram med vårt budskap så kommer vi ofta bara halvvägs. Om ens det.
Mycket av det vi kommunicerar uttrycker vi på helt andra sätt.

Orden är begränsade. Svårtolkade. Otillräckliga. Ibland alltför intetsägande, platta, små och farligt tvetydiga.
Vi tror att vi förstår vad någon vill säga när vi egentligen har fått allt om bakfoten.
Vi har olika referensramar och orden har alltför skiftande och varierande betydelser för oss för att de ska kunna förklara och beskriva allt. Inom oss har vi alla våra egna högst personliga förklaringar till våra ords betydelser.
Vi har alla olika relationer till samma ord.
Orden kan förlora sin kraft och styrka och innebörd någonstans på vägen under överföringen.

Istället för att fästa alltför stor vikt vid de ord som sägs kan vi fokusera mer uppmärksamt på allt det som uttrycks och sägs helt utan ord. Det som kommuniceras till oss subtilt och finstilt och ofta helt ljudlöst. Det som sägs med blickar och ansiktsuttryck. Det som berättas för oss med kroppspråket. Det som uttrycks i det nervösa och ihärdiga och det vansinnigt irriterande plockandet med en penna. Det som sägs med den flackande blicken och den stampande foten. Det som uttrycks med en hand på en axel. Det som sägs med det frenetiska tvinnandet av en hårslinga.
Allt det där som orden inte förmår att förmedla.
Kroppen talar sitt eget språk.

Om vi lyssnar tillräckligt noga kan vi tolka kroppens signaler och plötsligt förstår vi vad som egentligen sägs. Vi ser att ögonen uppenbarar sanningen för oss. Vi läser snabbt och tyst av känslostämningar, ser igenom lögner, avslöjar hälsotillstånd och kan upptäcka om någon är fientligt inställd till oss eller om det faktiskt är en bundsförvant vi har där framför oss.

Den ordlösa kommunikationen är en viktig och ofta förbisedd och ignorerad länk för att undvika missförstånd. För att kunna se bakom en hård och kall fasad. För att kunna avslöja lurendrejare. För att kunna fånga upp en vän eller en främling som mår dåligt. För att kunna trösta och ge stöd. För att kunna nå varandra.

Ordlös kommunikation lägger till en helt annan dimension till vår samvaro.

Det finns tillfällen när mod är önskvärt

2011-06-29T23:49:00.000+02:00

*bild från morgueFile.com

Det finns tillfällen då livet obarmhärtigt för oss alldeles ensamma och oförberedda och oskyddade och utlämnade fram till ett vägskäl.
Och väl där framme är vi tvungna att fatta ett beslut.
På egen hand. Och kanske i all hast.
Det är inte alltid vi ges utrymme för en särskilt lång betänketid.
Ibland får vi ingen tid alls.
Och alla andra, de som vi alltid brukar fråga till råds, de som vi litar på vet bäst för oss och vet bäst för alla, de som alltid har det rätta svaret och den rätta lösningen, de finns plötsligt inte där vid vår sida.
Det är helt upp till oss nu.
Det är vårt beslut och vårt val.

Det finns tillfällen då vi måste fatta vårt beslut omedelbart.
Och där konsekvenserna kan bli förödande. Eller rent av rädda liv.
Tillfällen då vi ställs inför en situation där vi måste fatta allt mod vi har och kan uppbåda och samla ihop och sedan våga säga ifrån. Sätta stopp. Säga nej.

Tillfällen när vi ser våld och övergrepp utspelas framför våra ögon. Tillfällen när vi vet att någon blir misshandlad. Tillfällen när vi ser eller anar eller förstår att någon blir illa behandlad, utfryst, mobbad, retad, hånad eller utskrattad. Tillfällen när det pratas illa om någon, när det stöts och blöts och diskuteras och ifrågasätts och skvallras utan att personen i fråga är närvarande och tillåts eller ges möjlighet till att kunna försvara sig. Tillfällen när barn far illa. När barn kommer i kläm.
Tillfällen när våra äldre far illa. När patienter vanvårdas.
Tillfällen när djur blir illa behandlade, hunsade, vanvårdade.

Det finns alltför många skrämmande tillfällen, vi stöter alla på dem.
Tillfällen när vi måste fatta ett snabbt beslut.
Och riskera att marken vacklar under våra fötter. Att hela vår tillvaro skakas om.

Eller så väljer vi att blunda. Och så låtsas vi att vi inte ser. Eller hör.
Vi säger inget, gör inget.
Och pratar vi aldrig om det igen.

Men vi kan vara den enda som ser. Vi kanske är den enda som hör. Och förstår.
Vi kanske är den enda potentiella räddande ängeln som kommer att gå förbi.
Vi kan inte lita på att någon annan kommer att göra något.
Eller att någon annan kommer att reda ut saken.
Ibland är det upp till oss.
Någon annan kanske aldrig dyker upp.

Det finns tillfällen när mod är önskvärt.
Och det tillfälle när vi plötsligt står öga mot öga med respektlöshet och mobbing och övergrepp är just ett sådant tillfälle.

Det är i de små sakerna det visar sig

2011-06-27T10:53:00.000+02:00

*bild från morgueFile.com

Det är de små detaljerna som gör det.
Det är i de små sakerna det visar sig.
Det är i det lilla, det till synes obetydliga, det som ter sig oviktigt, försumbart och smått och rent av helt värdelöst som själva resultatet av våra ansträngningar grundläggs.
Och ändå är det ofta just när det gäller själva detaljerna som vi bestämmer oss för att där kan vi spara in på vår kraft och energi utan att någon lägger märke till det, där finns det utrymme att dra ner, hoppa över, slarva med vårt arbete och det är detaljerna vi inbillar oss att vi kan strunta i.
Det är de små sakerna vi tror att vi till och med kan ignorera.
Utan att det syns. Eller förändrar resultatet.

Men en granskning av detaljerna hjälper oss att utan svårighet sålla agnarna från vetet.
Ett väl utfört arbete tål att synas i sömmarna. Varje gång.
Vid ett mindre väl utfört arbete spricker sömmarna när vi lyfter upp det för inspektion.
Det syns på resultatet hur mycket vi har förstått av det arbete vi håller på med.
Vare sig det nu gäller att laga kvällens middag, förbereda akutrummet inför nästa inkommande larm, sticka en tröja, städa, skriva en bok, dansa tango, bygga ett hus, uppfostra en hund eller sätta upp en tavla.
Detaljerna avslöjar oss. Obarmhärtigt och ofrånkomligt.

Och när saker och ting går fel, när ingenting stämmer, dagar när allt går på tok, är det oftast i det lilla som det havererar. Vi snubblar på den där mattkanten som vi inte orkade vika tillbaka vid ett tidigare tillfälle. Vi dricker ur den där trasiga koppen som vi inte orkade slänga igår och skär oss på läppen. Vi hittar inte det vi letar efter eftersom vi inte orkade lägga tillbaka det förra gången vi använde det.

Detaljerna avslöjar oss. Det syns. Det märks. Det uppmärksammas.
Även om vi är benägna att tro och hoppas och önska något annat.
Även om ingen säger något och vi pustar ut och firar att vi klarat oss.
Den här gången också.
Kvaliteten på det vi gör blir lidande om vi ignorerar detaljerna.
Om vi inte är noggranna i det lilla riskerar vi att vårt arbete rasar samman.

Det är inte så dumt att ägna lite tid åt detaljerna ibland.
Både i vårt arbete och i allt annat vi tar oss för här i livet.
För sanningen är att vi faktiskt inte har råd att strunta i dem.
Det är i de små sakerna det visar sig.

Släpp taget och andas in doften av frihet

2011-06-25T22:41:00.000+02:00

* bild från wikipedia

Ibland kan det vara bra att släppa taget om alla förväntningar som vi går och bär på. Vi har förväntningar på allt och alla vi möter, vi har förväntningar på väder och vind, på vad folk ska säga, hur folk ska bete sig i olika sammanhang, vilka kläder folk bör ha på sig, vilken sorts reaktioner och uppskattning vi borde få, vi önskar att få och innerligt och desperat behöver och hoppas och längtar efter att få. Listan kan göras hur lång som helst. Våra förväntningar kan bli hur tunga som helst. Vi bär runt på bördan av tusen och åter tusen förväntningar inom oss. Och vi kroknar under tyngden.

Vi är inte alltid medvetna om hur mycket våra förväntningar tynger oss och hindrar oss och försinkar oss och försenar oss. Hur mycket de besvärar oss. Och hur de kan göra våra liv mer komplicerade och tillkrånglade och betydligt mer svåra att leva. För det händer inte alltför sällan att våra förväntningar inte uppfylls. Folk beter sig inte som vi önskar och vill och hoppas. Vädret gäckar oss och spelar oss ideligen spratt. Livet lägger sig i våra planer. Gång på gång.
Både våra egna och andras förväntningar kan lätt snärja oss och skrämma oss och lägga sig som ett tungt ankare efter oss och dra ner oss på botten om vi inte lyckas skaka av oss dem i tid. Och hamnar vi där får vi kämpa hårt och länge för att lyckas ta oss upp till ytan igen.

Och sedan, gåendes hand i hand med våra förväntningar, finner vi våra fördomar.
De stela och fula och ibland rent av förfärande små och trångsynta mallar som vi utgår ifrån och som begränsar och granskar och förminskar allt vi möter utefter vår väg.

Med högt ställda och snävt tilltagna förväntningar på hur saker och ting ska och borde och måste vara begränsar vi vår egen väg framåt. Och vi blir garanterat ledsna och besvikna och upprörda.

Om vi istället släpper taget och tillåter allt att bara vara precis som det är.
Om vi släpper taget och accepterar och möter det som kommer i vår väg utan en massa förutfattade meningar eller fördomar eller förväntningar. Om vi låter människor få chansen att visa oss. Överraska oss. Charma oss. Förtrolla oss.
Om vi låter varje stund få vara det den är utan att vi rör till allt eller krånglar till allt genom att vi önskar att den vore något annat. Om vi bara sakta går framåt i våra liv och observerar och förundras över hur storslaget och fascinerande livet faktiskt kan vara.

Så ser vi.

Att utan förväntningar och fördomar kan vi möta varje stund och varje människa med tillförsikt och med en befriande öppenhet.
Och utan snäva förväntningar kan livet bli ett storslaget och inspirerande äventyr.

Om vi släpper taget så kan vi andas in doften av frihet.

Inta tronen i ditt eget kungarike

2011-06-24T22:07:00.000+02:00

*bild från morgueFile.com
Vi vet men vi glömmer bort.
Vi hör budskapen men vi låtsas att vi inte hör och vi låtsas att vi inte förstår.
Vi skulle kunna och vi skulle förmodligen dessutom må alldeles underbart bra av det men vi låter bli.
Vi har kunskapen och informationen men vi har inte alltid viljan eller lusten eller orken.
Vi har förmågan och möjligheterna men vi väljer ändå ofta att titta bort.
Vi riktar hellre blicken alldeles vid sidan av eller strax nedanför eller högt, högt över den plats där vi vet att sanningen bor.

Vi vet mycket väl vad som skulle få oss att må lite bättre.
Vi vet vad våra kroppar behöver för att orka med och hålla sig friska.
Vad våra hjärtan mår bra av och vad de tar skada av.
Vad vi inte kan kompromissa med om vi vill må bra.
Vi vet att vi bör dricka lagom mycket vatten, vi vet vilken mat som är hälsosam för oss och vilken som inte är det. Vi vet att motion är bra och nödvändigt, att vi behöver frisk luft och tillräckligt med sömn och vila.
Men vi har inte alltid vårt eget bästa för ögonen.

Och därför struntar vi så många gånger i det allra viktigaste och dyrbaraste och finaste vi har i våra liv.
Vi struntar ofta helt och fullständigt i oss själva.
Trots att vi vet att vårt liv skulle bli ganska så tomt och tyst och mörkt och innehållslöst utan oss.
Från det allra första andetaget har vi varit med. Och sett. Och hört. Och förstått.
Vi har anat. Och vi har insett.
Att vi är en rätt så central person som trots allt är ganska viktig i vårt eget liv.
Även om vi försöker låtsas något annat.

Du är nämligen regissören och huvudpersonen och rollbesättaren i ditt eget liv.
Ingen annan kan ta din plats, någonsin, inte ens den mest välrenommerade stand-in kan komma i närheten av att vara du. Ingen annan.
Du är unik. Dyrbar. Älskad.
Och värdefull.

Du är starkare än vad du tror och än vad du kanske någonsin kommer att förstå.
Du har mer inom dig än vad du någonsin kunnat ana.
När du behöver det kommer du att upptäcka att du djupt där inom dig har mod som det tuffaste lejon.
Att du har styrkan att möta utmaningar du inte trodde att någon skulle kunna överleva.
Att du har förmågan att skapa, uppfinna, leda, producera och förverkliga saker du hade trott var helt utom räckhåll för dig. Du är full av dolda resurser och talanger och oupptäckta förmågor.

Du förtjänar det allra bästa. Det godaste. Det finaste.
Du förtjänar att njuta av livet och skratta och lyckas med allt du vill åstadkomma.

Och just därför.
Just därför ska du vara rädd om dig.
Ta hand om dig själv lite bättre.
Unna dig lite mer.

Det är dags inta tronen i ditt eget kungarike.

På jakt efter en försvunnen skatt

2011-06-22T22:11:00.000+02:00

Djupt inom mig bor det en skattletare.
En äventyrare på jakt efter en försvunnen helig graal.
En nostalgiker som uppmärksamt letar efter sedan länge borttappade och numera bortglömda dyrbarheter.
Denna längtan efter försvunna skatter lever inom mig och håller ständigt utkik efter tecken på om jag närmar mig någon klenod.

Jag söker med ljus och lykta efter den försvunna eller iallafall mer och mer sällsynta artigheten.

Många skulle nog kanske välja att kalla mig för omodern eller alltför otidsenlig eller rent av för en mossig bakåtsträvare.
Men jag saknar verkligen den försvunna artigheten.
Jag sörjer att den blir mer och mer sällsynt.
Jag längtar efter lite mer okomplicerad och enkel artighet i vardagen.
Nuförtiden är den så sällan skådad, iallafall i mitt liv, att jag blir alldeles rörd och mina ögon fylls av tårar av ren lycka när jag möter den.

Men alltför ofta ser vår vardag inte alls ut så. Vi gråter sällan glädjetårar.
Oftast går det inte en dag utan att dörrar slår igen mitt framför näsan på oss, eller att vi blir trampade på tårna, puttade, undanskuffade eller runtskuffade. Vi får ducka för paraplyer och gåstavar med livsfarliga spetsar riktade emot oss som vapen, vi får trycka oss tätt, tätt intill husväggar för att kunna släppa förbi andra som går i bredd och som inte släpper efter eller rubbar på sitt utrymme en endaste millimeter för vår skull. Vi får hålla oss utefter kanterna i mataffären för att undvika att bli påkörda eller överkörda av kundvagnar och vi får hålla i oss för kung och fosterland när vi står i rulltrappan för att inte svepas med av vinddraget när någon stressad medmänniska skyndsamt ilar förbi.
Jag vet inte om det här är ett storstadsfenomen eller om det är allmänt utbrett.
Men jag saknar verkligen lite vanlig, gammaldags artighet i mitt liv.

Artighet kan nämligen förgylla en vanlig grå och tung och trist vardag.
Sätta guldkant på en annars intetsägande dag.
Framkalla värme inombords åt en stelfrusen och ensam själ. Artighet kan vara lika berusande vacker som den där handen som sträcks ut och drar upp någon som ramlat omkull och som ger styrka åt den som inte orkar mer.
Artighet kan få den som varken syns eller hörs och som aldrig märks eller uppmärksammas att äntligen få känna sig levande och pånyttfödd och plötsligt se sig få konturer och färg och skimmer.
Artighet kan framkalla glädje och lycka och samhörighet och inte helt sällan en längtan efter att få föra artigheten vidare. För att det känns så bra och för att artighet kan vara så ljuvlig för en ständigt ansatt och angripen själ. För att artighet smälter hårdhet och får ilskna blickar att mjukna.

Artighet kan skänka glans och värdighet åt våra liv.
Få oss att känna oss sedda och respekterade och värdefulla.
Och få våra liv att flyta på lite lättare.

Rätt använd är den som en skattkista full av de dyrbaraste stenar, artigheten.
Den förgyller och berikar våra liv.
Och gör vår vardag lite vackrare och behagligare och trevligare.

Högre och högre, mot stjärnorna

2011-06-20T09:34:00.000+02:00

* bild från morgueFile.com

Ibland tror jag att vi drömmer för smått. Och alldeles för fegt.

Vi förminskar och anpassar våra drömmar tills de passar in och tar plats i ett undanskymt hörn någonstans och känns acceptabla och respektabla och godtagbara.

Och då har vi förändrat dem så pass mycket att de inte längre känns som våra drömmar.

Och de förlorar all sin kraft.

Och när vi tänker på dem kan vi inte längre uppbåda den där inspirerande energin och känslan av innerlig lycka som vi kände när drömmen föddes, när den var alldeles ny och tog andan ur oss bara vi snuddade vid den med tanken.

Innan vi började anpassa och förminska den.

Nu lyckas den inte ens framkalla ett enda litet leende.

Och vi behöver den där energin och känslan av lycka så väl för att kunna uppnå det vi drömmer om.

Vi behöver drömma större. Vackrare. Intensivare. Oftare.

Vi behöver sätta oss ner och tänka ut det finaste, största, underbaraste och absolut bästa som vi kan tänka oss att vi vill uppnå i livet. Och sedan dra ett djupt andetag, fatta mod och se om vi inte kan göra drömmen ännu större. Använda vår fantasi.

Vi behöver skapa drömmar som får oss att lyfta högre och högre, mot stjärnorna.

Mot det okända. Vi behöver drömma nytt. Och vi behöver drömma stort.

Och sedan måste vi ha modet att låta våra drömmar få behålla själva essensen av det vi längtar efter.

Och för det krävs det en hel del mod och styrka.

Vi är så ofta rädda för att inta vår rättmätiga plats här i världen. Vi bockar gärna och niger för andra, vi uppmuntrar andra i deras strävan efter att nå sina drömmar. På ett villkor förstås. Att deras drömmar verkar rimliga och någorlunda vettiga.

Men när det gäller oss själva vill vi inte verka för kaxiga eller förmätna.

Vi vill helst passa in i ledet utan att sticka ut eller synas alltför tydligt.

Våra innerligaste drömmar kan inspirera oss till stordåd.

Om vi vågar låta våra drömmar vara våra egna, om vi struntar i att klippa till kanterna och jämna till ytan så att drömmen passar in i redan färdiga mallar och passar de andra. Om vi istället glädjs över själva ymnigheten och storslagenheten i våra drömmar, om vi låter färgerna och formerna växa och frodas och fullkomligt explodera och vi sedan i vår fantasi tänker oss något ännu större och ännu bättre.

Så kan våra drömmar leda oss precis dit vi vill komma.

Det är så vi för världen framåt.

Det är så stora uppfinningar ser dagens ljus.

Det är så ljuvlig och gudomligt vacker musik skapas och det är så hänförande och underbart inspirerande böcker skrivs.

Det är så vi har kommit dit vi är idag.

Men ingenting säger att vi behöver stanna där vi står just idag.

Även om vi är nöjda och trivs med livet.

Ingenting hindrar oss från att fortsätta att drömma och växa och att följa vår innersta längtan. Ingenting.

Vår fantasi är gränslös.

Den kan ta oss längre och längre och högre och högre, mot stjärnorna.

Om vi bara vågar drömma.

Bara gapa och svälj

2011-06-18T00:17:00.000+02:00

* bild från morgueFile.com

Vi vill ha det enkelt och lättsmält och färgglatt.
Helst helt utan tuggmotstånd eller några som helst besvär som gör att vi behöver anstränga oss.
Det ska vara problemfritt och luktfritt och smärtfritt.
Utan att vi ska behöva ödsla tid på att behöva tänka själva.

Och så vi vill gärna ha det kostnadsfritt. Förstås. Gratis är gott. Och om inte det går, så vill vi iallafall ha det så billigt som möjligt.
Vi vill bara ha mer och mer och bättre och billigare och nyare.
Och vi vill ha det redan igår.
Om det vore möjligt.
Helst utan att vi behöver tänka efter hur det ska gå till.
Och vem som ska betala priset.
Det vi inte vet lider vi ju som bekant inte av.

Så att det knapras piller som aldrig förr i det här landet är inte speciellt förvånande.
Det är så vi vill ha det.
Enkla lösningar, snabba resultat, strunt samma om det har obehagliga biverkningar eller efterverkningar eller rent av får ödesdigra konsekvenser.
Tänk inte efter, låt någon annan tänka åt dig. Ansträng dig inte i onödan.
Låt någon annan göra jobbet åt dig. Låt någon annan ta ansvaret.
Visa inte hur du mår eller vad du egentligen känner.
Vi polerar och putsar på ytan och gör allt för att den ska vara fläckfri.

Mår du lite dåligt, bry dig inte om att sätta dig ner och försöka ta reda på vad som är fel. Om det kanske finns något du kan ändra på i ditt liv så att du mår lite bättre.
Om du är deprimerad och lider av självmordstankar, om du är uttråkad, stressad, om du drabbas av sorg, om du ställs inför en kris, eller om du bara känner dig lite allmänt nere och ledsen så finns det en enkel lösning som passar alla.

Ta ett lyckopiller. Bara gapa och svälj.
Strunta i att bearbeta din ångest, förändra ingenting i ditt liv om det inte fungerar längre, för det är betydligt mer besvärligt och tar lite längre tid. Acceptera inte att sorg är en del av livet och bör få ta tid. Det här är vad samhället lär oss.

Och ändå.
Trots att vi har lyckopiller och bantningspiller och dagen-efterpiller och sömnpiller och piller för de flesta andra tillstånd vi kan drabbas av, så är vi inte lyckligare, vi är inte smalare, vi sover inte bättre, vi är inte starkare eller hälsosammare och vi mår uppenbarligen inte bättre.

För vi har missat själva poängen.
Piller är bara en tillfällig lösning, en hjälp på vägen, ibland till och med en vän i nöden, en livräddare och en livlina och en livboj när vi är ute på djupt vatten.
Men själva grundorsaken till våra problem finns kvar så länge vi inte åtgärdar saken.

Kanske skulle vi må lite bättre av att erkänna för oss själva hur vi mår.
Och sluta förneka våra känslor.
Sluta blunda för sanningen att vi behöver ta tag i vissa delar av våra liv.
Och istället börja göra något åt situationen. Låta allting få ha sin tid och få ta sin tid.
Det är nämligen okej att vara ledsen ibland. Det är okej att gråta.
Det är okej att misslyckas.

Livet kanske inte alltid blir som man har tänkt sig.
Inga piller i världen kan skydda oss från livets hårda kanter som vi stöter emot ibland.
Sorg och förtvivlan och rädsla och oro drabbar oss ibland som ett hårt slag i ansiktet.
Och när vi till slut vågar möta allt detta så växer vi. Vi utvecklas, vi blir starkare, mer förstående, mer toleranta, mer insiktsfulla och mer kärleksfulla.

Ibland är det nämligen rena hälsokuren med lite tuggmotstånd.

Verkligheten hinner alltid ikapp

2011-06-15T01:54:00.000+02:00

Vissa dagar ser jag.

Och verkligheten hinner ifatt.

Jag ser alla dessa sjuka patienter som trängs i korridorer och väntrum på akuten.

Jag ser alla dem som behöver en brits att ligga på men som får lov att sitta ner i väntrummet för att det helt enkelt inte finns några lediga britsar. Jag ser alla som behöver sitta men som ibland är tvungna att stå eftersom sittplatserna inte räcker till.

Jag ser alla dessa gamla, trötta, orkeslösa och sjuka som halkat på sniskan på de hårda britsarna och har den blåa landstingsfilten i en hög nere vid fötterna. Jag ser alla dessa som är livrädda för vad de kan ha drabbats av men som bedöms som stabila av oss och därför får lov att vänta. Jag ser rädslan och ilskan lysa ur ögonen för att vi inte gör någonting. Jag ser alla som blivit slagna, knivskurna, misshandlade, illa behandlade och felbehandlade.

Jag ser era utsträckta händer, jag ser era bedjande blickar, jag ser era oknäppta skjortor, jag ser att ni fryser, svettas, att ni är törstiga, hungriga, kissnödiga, att ni har så ont att ni inte vet vart ni ska ta vägen, att ni längtar hem och att ni önskar att er sjuksköterska inte var så elak och hård och kallsinnig.

Jag ser. Och jag förstår.

Men jag hinner inte förklara.

Jag hinner inte berätta att om du kan stå upp och skrika så mår du troligtvis bättre än personen som vi försöker rädda livet på i rummet bredvid. Jag hinner inte ta mig tid att förklara att vi alltid prioriterar livshotande tillstånd först. Någon gång försökte jag förklara men fick höra att vi tänkte fel, självklart måste även vi på akuten ta hänsyn till inskrivningstid.

Nej, det måste vi inte och det kan vi inte.

Det är det vårdcentralerna är till för.

Jag hinner inte heller förklara att jag redan har sett dig.
Att jag bevakar din ansiktsfärg och dina andetag när jag går förbi.
Att jag lyssnar på hur du låter när du pratar. Att jag ideligen noterar hur du rör dig, hur du sitter, färgen på dina läppar och storleken på dina pupiller.
Och att min främsta uppgift är att se till att du överlever.

Vissa dagar ser jag.

Och jag gråter inombords under mitt arbetspass för att jag helt enkelt inte räcker till.

Ibland som ensam ansvarig för uppemot trettio till fyrtio mer eller mindre svårt sjuka patienter är det tunga förutsättningar för att utföra ett bra jobb.

Efter vissa arbetspass bryter vi ihop i omklädningsrummen över allt vi inte hunnit med att göra.

Över att vi vill så mycket men hinner så lite.

Och över all sorg och smärta och allt onödigt våld vi möter.

Andra dagar är jag tvungen att ha skygglappar på för att kunna utföra mitt jobb på ett effektivt sätt.

Jag vet att ni finns där, men går ändå förbi för att göra klart det jag håller på med.

Jag vet att många av er anser att vi är hårdhudade, rent av elaka, att vi låter er vänta med flit av ren ondska.

Jag vet det eftersom det oftast inte går en timme utan att det påpekas.

Det är inte helt ovanligt att vi blir hotade, utskällda, påhoppade, förringade eller får höra att vi ska bli anmälda.

Det är inte enskilda elaka och lata sjuksköterskor eller läkare som ställer till det.

Problemet är större än så.

Vi räcker inte till. Hur hårt vi än jobbar.

Hur många extrapass vi än tar. Hur mycket vi än biter ihop. Hur gärna vi än vill.

Det behövs helt enkelt ett sjukhus till i Stockholm.

Situationen är ohållbar. Outhärdlig.

För patienterna först och främst.

För deras anhöriga.

Och för personalen.

Man kan blunda för verkligheten ett tag.

I vissa lägen kan det göra att man kan arbeta mer effektivt.

Men till slut måste man öppna ögonen och vakna.

Och se.

Innan det är försent.

Verkligheten hinner alltid ifatt.

Sommar, gyllene sol och ond bråd död

2011-06-12T23:58:00.001+02:00

*bild från morgueFile.com

Varje år är det samma sak.

Den ljuvliga sommarvärmen kommer och förför mig med sin skönhet och värme och de mest fantastiska dofter.

Äntligen är det dags att få gå barfota i det mjuka gräset, känna ljumma sommarvindar svalka solbränd hud, njuta av långa, ljusa sommarkvällar och samla ny kraft.

Sitta nere på bryggan och meta aborre. Gå långa promenader i skogen. Plocka vackra blommor på ängen. Sitta alldeles tyst och stilla och betrakta hur den svartvita flugsnapparen skickligt flyger ut och in ur boet för att mata de små.

Och varje år blir jag lika brutalt påmind.

Att med sommaren och den efterlängtade värmen tinar inte bara vi stelfrusna nordbor upp utan allehanda insekter och konstiga varelser vaknar också till liv.

Och dessa varelser ska av någon anledning alltid komma så märkligt nära. Varför de måste vara så närgångna förstår jag inte. Jag har aldrig riktigt lyckats genomskåda deras motiv. Att det är något lömskt de har i tankarna förstår jag. De ska nämligen alltid krypa precis tätt intill. Gärna in i öron, innanför byxben, varhelst de kan. Vad de har för planer med att vara där vill jag helst inte fundera över.

Djurvän som jag är försökte jag tidigare i mitt liv ingå ett avtal med dessa krypande och flygande, ibland små och tyvärr, ibland rent av enorma varelser. Om jag lät bli att slå ihjäl dem så skulle de låta mig vara ifred. Jag kan meddela att de inte är ett dugg pålitliga. De höll inte sin del av avtalet. Inte en enda dag.

Så nu lever dessa kryp farligt i närheten av mig.

Om de inte lyckas se tillräckligt otäcka ut för att jaga iväg mig.

Då springer jag istället. Och bidar min tid.

Nu i helgen har jag varit ute i skärgården.

Och haft det riktigt, riktigt bra.

Förutom alla dessa oerhört närgångna varelser jag ideligen har stött på.

Första attacken sattes in redan under fredagskvällen.

Hela kvällen hade jag kliat mig på benet. Myggor, tänkte jag irriterat.

Vilket visade sig vara en enorm felbedömning.

När jag tog av mig byxorna ramlade en stor, svart, otäck skalbagge ut.

Hur länge den krupit runt där vågar jag inte tänka på.

Nu kryper den iallafall inte längre.
Den skalbaggen dog en ond, bråd död.

På lördagskvällen sedan kryper det upp en gigantisk tusenfoting ur mitt linne. Den bara dyker upp där och försöker ta sig upp på vänstra axeln. Jag for upp och försökte skaka av mig eländet, vilket resulterade i att den försvann. För att en kvart senare ge sig till känna genom att krypa runt på min rygg.

Jag skrek och sprang och lyckades bli av med den någonstans på vägen.

Så idag när det kröp en stor spindel över min hand när jag satt och läste i solen reagerade jag knappt.

Bara ett litet pip och lite flaxande med armarna.

Ständigt närvarande vardagsmagi

2011-06-08T09:16:00.001+02:00

*bild från morgueFile.com

Ibland är vi så fokuserade på nästa gång vi ska vara lediga, nästa helg, nästa semester, att vi helt enkelt missar den ständigt närvarande vardagsmagin.
Den som vi har mitt framför ögonen på oss varje dag.
Det finns de som är skickliga på att se den.
Det finns de som aldrig missar en solnedgång, det finns de som lever i nuet, varje dag, minut för minut.
Det finns de som är riktiga vardagskonstnärer.
Som har förmågan att se glimtar av ren lycka en stressig måndagmorgon.
Som kan ana ett skimmer av guld över kanten på högar av smutsig vardagsdisk.

Och så finns det alla vi andra som vill se. Som önskar att vi kunde se.
Som önskar att vi hittade alla de där ögonblicken av vardagslycka och magi men inte alltid lyckas så bra.
Vi som förlorar oss i vardagstristess och vardagsstress. Gång på gång. Trots att vi nyper oss i armen då och då för att påminna oss själva. Trots att vi nyper så hårt vi kan så glömmer vi bort det gång på gång, att livet är här och nu och precis framför oss och aldrig sedan eller där borta.
Det finns bara här och nu.

De verkliga vardagskonstnärerna har insett att det är i vardagen möjligheterna öppnar sig för oss för att kunna förändra våra liv. Det är i vardagen vi kan åstadkomma mirakel. Steg för steg, dag för dag, är det i vardagen vi kan gå från att vara degiga soffpotatisar till vältränade energiknippen. Vi kan förvandlas från stela, orörliga och lata till viga och starka balettdansöser. Vi kan få en död och öde trädgård att bli till ett prunkande paradis. Vi kan lära oss ett nytt språk, fördjupa oss i kokkonsten, lära oss att sy och bli nästa hippa chefsdesigner.
Vi kan skriva en bok, en dikt, en sång.

Vi kan åstadkomma nästan vad vi vill om vi tar till vara på alla våra vardagar. De behöver inte vara en grå massa av tristess, en tung, evighetslång uppförsbacke fram till helgen, ett måste eller ett krav. De behöver inte tynga oss eller stjäla all vår energi.

Vardagarna kan vara våra bundsförvanter, våra stöttepelare, vår väg ut ur ett liv vi inte trivs med till ett liv vi skulle älska att leva. De kan vara den vän som hjälper oss att äntligen, äntligen komma i form. Det är vardagarna som hjälper oss att nå våra mål. Som ger oss en möjlighet att lyckas med det omöjliga.

Det är den ständigt närvarande vardagsmagin som kan hjälpa oss att åstadkomma mirakel i våra liv.
Den kan hjälpa oss att lyckas med det vi tidigare trodde var helt omöjligt att åstadkomma.

Somliga bara går sin väg

2011-06-06T13:20:00.001+02:00

* bild från morgueFile

Somliga bara går sin väg.
Utan förvarning. Raka vägen ut ur våra liv.
Utan att säga hejdå. Utan att lämna en förklaring.
En dag reser de sig upp, går sin väg, stänger dörren och plötsligt så är de ute ur våra liv.
För alltid.
Utan att vi hunnit begripa vad som hänt.
Eller så hämtar Följeslagaren hem dem alldeles för tidigt.
Och hur mycket vi än skriker och bönar och ber och tigger om att de ska komma tillbaka in i vårt liv igen så kommer de inte tillbaka.

Och där står vi kvar. Ensamma. Övergivna.
Och vi frågar oss varför. Om och om igen.
Men vi får aldrig några svar.
Det är bara tyst och alldeles förfärligt tomt runt omkring oss.

Och vi måste hitta ett sätt att gå vidare, fortsätta framåt, för vi får aldrig ge upp eller lämna in eller tro att våra liv är slut. Och vi måste hitta ett sätt att hantera alla dessa minuter och evighetslånga timmar vi plötsligt har till vårt förfogande.

Vi måste hitta ett sätt att hantera saker som händer oss oväntat i livet.
Så att våra hjärtan mjukt kan fortsätta att slå, så att våra andetag kan fortsätta att ge oss liv och kraft och ny energi.
Vi måste hitta sätt att hantera saker så att vi kan slappna av och sluta knyta våra händer så hårt.
Och istället vända upp våra handflator och vara redo att ta emot.
För livet har alltid så mycket, mycket mer att ge.

Somliga stannar kvar vid vår sida.
De finns kvar i våra liv så länge att vi till slut tror att vi anlände hit tillsammans.
Och att de alltid ska finnas där hos oss när vi behöver dem.

Men vi får aldrig förväxla den tryggheten och stabiliteten med fast mark under fötterna.
Vi får aldrig börja bygga upp hela våra liv på en annan människa, i tron att han eller hon är själva klippan i våra liv eller grunden vi står på.
För livet drabbar oss. Saker händer. Sjukdomar hälsar på.
En sak är säker och det är att livet ständigt förändras.
Livet är förändring och rörelse.

Och har vi byggt våra liv på någon annan, eller något annat, om vi tror att en enda person eller sak ska kunna vara klippan i våra liv, och det sedan uppstår en spricka i den klippan, så faller vi.
Och fallet blir djupt, skoningslöst, hårt och obarmhärtigt.
Vi kan inte undvika att göra oss illa.
Vi går sönder.
Och vaknar upp långt nere i avgrunden. På botten.
Klättringen uppåt sedan kan vara det svåraste vi har gjort i hela vårt liv.

Så vi måste bygga våra liv på fast mark.
Hitta en stadig grund att stå på.
Och det gör vi enklast genom att blicka inåt.

Och när vi hittat vår plats med näringsrik jord och en stabil grund som ger oss den stadga vi behöver, behöver vi tillåta oss att ta oss tid till att slå rot.
Och växa oss starka.

Sedan kan vi sträcka ut våra grenar åt alla håll, välkomnande, och vi kan erbjuda närhet och skydd och vänskap och kärlek åt den som behöver det.

Och när livet förändras och vintern plötsligt är över oss, kanske vårt vackra bladverk faller av oss och vi blir stående nakna ute i kylan för ett tag, tills ett varmt snötäcke lägger sig över oss och värmer oss.

Men vi faller inte omkull utan står stadigt rotade i marken.
Och vi vet att vi kommer att slå ut i full blom igen.
Alldeles, alldeles snart.

Där solen brutit igenom

2011-06-04T23:29:00.000+02:00

* bild från morgueFile.com

Vår omgivning påverkar oss mycket mer än vad vi tror. Vi är betydligt mer lättpåverkade än vad vi vill erkänna ens för oss själva. Nästan omärkbart fångar vi upp andras sinnesstämningar och idéer, övertygelser och tankar, blandar ihop allt detta inom oss själva med våra egna föreställningar och tror sedan ändå fullt och fast att vi är helt opåverkbara utifrån.

Att vi står starka som rejäla furor djupt rotade i marken. Ingenting kan rubba oss. Ingen vind kan blåsa omkull oss, ingen torka kan få oss att törsta ihjäl.

Få tror sig till exempel bli påverkade av reklam. Budskapet upprepas gång på gång, i otaliga reklampauser, timme efter timme, dag efter dag, vi hör det, tar emot det, sväljer lydigt, men vi är fullständigt övertygade om att vi inte blir påverkade.

Ändå säljer produkterna som aldrig förr efter köpt reklamtid.

Vädret påverkar oss på ett annat sätt. Vi blir så mycket piggare och gladare när solen skiner en ljummen sommardag än en kylig, gråsvart vinterdag när regnet piskar oss i ansiktet. Ljuset får oss alla att må lite bättre, andas lite lättare, orka lite mer.

Och klagomål och gnällande påverkar oss i allra högsta grad.

Vårt evinnerliga missnöje och gnällande sprider sig som ringar på vattnet.

Den tidigare så klarblå himlen ovanför oss fylls av våra tunga klagomoln och mörknar mer och mer över både oss själva och alla de som har oturen att behöva lyssna på oss.

Ju mer vi fokuserar på allt som har gått fel och troligtvis kommer att gå fel, ju mer missnöjda och förbittrade blir vi. Och det dåliga humöret sprider sig snabbt vidare.

Gnällande för oss aldrig framåt till den plats dit vi egentligen vill komma.

Ett ständigt klagande förbättrar inte vårt utgångsläge, får oss aldrig att må bättre.

Istället skymmer det solen för oss.

Och för alla runt omkring oss.

Vill vi ha en förändring i våra liv är det inte en klagomur vi behöver där vi kan stoppa in vår ständigt växande bitterhet eller våra gnälliga mantran i redan murkna sprickor. Istället behöver vi en lojal och energisk hejaklack inom oss som uppmuntrar oss att se på allt det som faktiskt fungerar och är riktigt bra i våra liv. Som håller på oss i alla lägen. Även om vi skulle råka förlora en match eller två. Även om det till och med råkar gå så illa att vi gör självmål. Och när vi känner att vi är betrodda, önskade, accepterade och fullständigt mänskliga, när vi inser att vi alla påverkas av varandra och att det är helt okej, så behöver vi kanske inte låtsas vara så opåverkbara och onåbara längre.

Och om vi inser att vi faktiskt drar mörka moln över oss själva och andra med vårt gnällande, kanske vi kan göra en ansträngning att sluta gnälla för ett ögonblick eller två. Kanske kan vi se om vi kan locka fram ett skratt istället.

Vara någon annans hejaklack. Lysa upp någon annans liv.

Och skingra de mörka molnen.

Man kan alltid se spåren av ett leende på de platser där solen brutit igenom.

Och det leendet sprider sig ofta vidare till någon annan.

Och sedan till ytterligare någon annan.

Vi påverkar vår omgivning mycket mer än vad vi tror.

Rätt kompetens och erfarenhet

2011-06-03T10:25:00.000+02:00

* bild från svt.se

Det diskuteras en hel del runt om i landet angående SOS Alarm just nu.
Patienter som uppenbart haft behov av omedelbar vård har vägrats ambulanstransport in till sjukhus.
Och i väntan på att operatören på SOS Alarm ska förbarma sig och skicka ut en ambulans har ett antal personer avlidit.
Att lite strålkastarljus äntligen riktas åt en så pass viktig samhällsfunktion är välkommet och efterlängtat.

På alla arbetsplatser finns det folk som helt enkelt inte är lämpliga för det arbete de anställts för att utföra.
De har hamnat helt fel. Ibland för att de inte har de rätta kunskaperna eller den erfarenhet som krävs. Ibland för att de är totalt ointresserade, likgiltiga och har helt fel attityd till sitt jobb.
Och ibland för att arbetsgivaren inte känner igen rätt kompetens när de nyanställer, eller att de inte har ekonomi eller möjlighet att betala för den.

Det finns enorma kunskapsskillnader inom vården. Gapet är ibland enormt.
Efter det att sjuksköterskeexamen avlagts görs det ingen som helst granskning över att de kunskaper som behövs verkligen finns där. I en del andra länder, Thailand för att ta ett exempel, får sjuksköterskorna göra ett test var femte år för att få behålla sin legitimation.
I Sverige ställs inga liknande krav.

På min arbetsplats, som jag upplever som rätt krävande, var det till för bara några år sedan krav på minst två års erfarenhet inom akutsjukvård för att få anställning.
Nu anställer man helt nyutexaminerade sjuksköterskor.
Det märks tyvärr dagligen i verksamheten.

Det är förstås aldrig lätt att avskeda någon på grund av misstag som begåtts.
Trots allt begår vi alla misstag.
Av mer eller mindre allvarlig art. Det är en del av att vara människa.
Men när konsekvenserna blir så oerhört stora, när ett misstag kostar ett människoliv?
Var ska vi dra gränsen?
Är det okej, ska vi förlåta och förstå och erbjuda en andra och även en tredje chans?
Kanske borde det avgöras av misstagets art. Om det verkligen var ett misstag, eller om det egentligen handlade om ren okunskap eller nonchalans.

Ytterligare en aspekt på det hela, som det inte talas så mycket om, är alla dessa samtal som strömmar in till SOS Alarm. Människor som inte är helt sanningsenliga när de ringer. Alla busringningar, receptförfrågningar, ensamma människor som vill småprata, felringningar, stundentskämt... Listan kan göras lång.
Att sålla bland alla dessa samtal och på några minuter avgöra vad som är på allvar och vem som faktiskt överdriver, skämtar, ljuger och vem som faktiskt har ett livshotande tillstånd eller är allvarligt sjuk är säkerligen en oerhörd utmaning.

Men rätt kompetens och erfarenhet för yrket underlättar.

Läs mer; Sydsvenskan, DN, Aftonbladet, DN Sthlm, SvD

Detaljerna låter sig inte fångas i efterhand

2011-06-02T12:13:00.000+02:00

                                                                                                 *bild från morgueFile.com

När vi färdas riktigt fort framåt i våra liv hinner vi sällan lägga märke till några detaljer.
Möjligtvis så ser vi någonting skymta förbi som ett otydligt töcken i ögonvrån medan vi rusar vidare i tillvaron. Men vi ser inte. Detaljerna i våra liv suddas ut och försvinner. De går förlorade.
De blir till enstaka små färgklickar ute i periferin någonstans.
De finns där men helt utom räckhåll för oss.
Vi försöker minnas och få fatt på dem men vi lyckas inte.

Detaljerna låter sig nämligen inte fångas i efterhand.
De fångas upp med vår närvaro i varje stund och med vår medvetenhet.
Med vår fokusering på vad vi har framför oss just nu.
De fångas upp och blir våra när vi tittar på dem, betraktar dem nyfiket, vänder och vrider på dem, smakar på dem och luktar på dem och andas in dem.
Då kan vi plocka fram detaljerna ur våra liv när som helst, när vi vill och har lust och önskar, de kan lätt lockas fram och de erbjuder glädje och tröst och magiska bilder och dofter och smaker och glimtar ur ett liv.

Detaljerna döljer sig för oss när vi rusar fram genom livet och ständigt jagar efter nästa mål.
När vi glömmer bort att livet är här och nu.
De gömmer sig för alla som har glömt bort hur man ser.
För alla dem som har glömt bort vikten av att stanna till ibland och bara vara.
Detaljerna väntar lugnt på oss precis i vägkanten, osynliga, dolda, oupptäckta så länge vi inte har tid att lägga märke till vår omgivning.
De visar sig bara när stressen har lagt sig.
De syns inte alls när du är på språng.

Istället visar de sig när du slutat springa och glatt visslande långsamt strosar gatan fram.
Och de dyker upp framför dig när du en dag struntar i din långa att-göra-lista och istället tillåter dig att bara vara.
När du låter livet visa sig för dig och du njuter av varje stund.
Och de visar sig när du struntar i att tänka på allting du inte hunnit med, allt som du måste och skall och borde göra och istället koncentrerar dig på det eller den du har framför dig just nu.
Då finns de plötsligt där framför dig i all sin rikedom.
Och när du betraktar detaljerna så står tiden plötsligt stilla.
Du upplever att livet blir rikare och roligare och att tiden på något märkligt sätt faktiskt verkar gå långsammare.

Varje ögonblick av våra liv finns de där, alldeles intill vägkanten, detaljerna och de små glädjeämnena som har förmågan att berika våra liv.
Men vi måste fånga upp dem genom att vara närvarande i nuet.
Detaljerna i våra liv låter sig inte fångas i efterhand.

I den här världen, just idag

2011-05-31T22:47:00.000+02:00

                                                                                                        * bild från morgueFile.com

Tänk om det fanns en värld där taket var så högt att alla som ville kunde få hoppa högre och högre utan rädsla att slå i huvudet i någon annans snäva begränsningar eller väl dolda missunnsamhet.
Tänk om det i den världen vore tillåtet och till och med uppmuntrades att våga sikta mot stjärnorna.

Och tänk om det fanns en värld där nyanserna var så varierande och mångskiftande och uppskattade och att detta ansågs så värdefullt och speciellt och berikande så att ingen någonsin behövde göras om.
Tänk om det fanns en värld där det inte fanns utrymme för några renoveringsprogram där allt stöps efter samma form och målas i samma färger.
En värld där man värderar det äkta och oförfalskade som dyrbara skatter värda att skyddas.

Tänk om det fanns en värld där det faktiskt vore okej och till och med önskvärt att vara precis som den man är.
Utan omskrivningar. Utan rättningar. Utan justeringar.
Utan man vore välkommen och efterlängtad och älskad precis som den man är. Innerst inne.

Och alla eventuella justeringar och förbättringar skulle bara tillåtas att få göras därinifrån.
Utifrån en längtan och lust och önskan av att få växa, bli större, bli mer, lära något nytt, utvecklas och komma vidare i livet. Utifrån glädje.
Aldrig utifrån en känsla av brist. Eller att något skulle var fel.
Och aldrig, aldrig utifrån en känsla av att inte duga.

Tänk om det fanns en värld där färgerna var så klara och formerna så många att alla kunde uppskattas och värderas och älskas precis som de är.
Just nu och just här.
Inte efter elva operationer och åratal av självsvält och ensidiga bantningsmetoder och ett antal gör-om-mig-snälla-du-så-jag-duger-program.

Utan just nu. Rakt upp och ner.
Med alla eventuella skavanker.

I den här världen, just idag, ser det lite annorlunda ut.
Men sanningen kvarstår.
Att du är välkommen och värdefull och dyrbar precis som du är.
Att du inte behöver banta tills du svimmar för att duga. Att du inte behöver operera dig och göra om dig för att våga gå utanför dörren. Att du inte behöver välja kläder eller sysselsättning eller någonting i ditt liv för att försöka duga eller passa in.

För det finns plats. Det finns plats just för dig.
Det här är din värld lika väl som någon annans.

I den här världen, just idag, behöver du bara andas ut och sedan fundera på vad som skulle få dig att må bra.
Och så se till att vara rädd om dig själv.
Du är så oerhört dyrbar precis som du är.

Som eld och som vatten

2011-05-27T22:50:00.000+02:00

* bild från morgueFile.com

Det har diskuterats förr.
På många, otaliga, oräkneliga sätt. I många olika och vitt skilda sammanhang.
Och det kommer att diskuteras igen.
Denna makt som ord besitter.

Hur de kan vändas och vridas åt olika håll och böjas och töjas och filas ner till oigenkännlighet för att få folk att sluta tänka själva och följa efter den som talat. Hur de kan packas in i prydliga små paket med vackert knutna rosetter och räckas över med ett falskt leende enbart i syfte att manipulera någon.

Hur orden kan sättas samman i meningar som överrumplar oss, förför oss, förfärar oss, vägleder oss och stärker oss. Hur de kan uttrycka vår allra djupaste sannning eller vår största lögn. Och allting däremellan. Alla subtila och ibland enormt besvärande nyanser som så lätt skapar djupa klyftor emellan oss när vi missförstår. Och så de befriande uppriktiga orden som bygger broar där framkomligheten var i det närmaste obefintlig.

Hur samma bokstäver som kan söndra också kan sammanfogas och ge liv åt vidunderligt vackra historier, som hänför och helar oss. Eller hur de kan skimra till i ett magiskt ögonblick i sorgens mörker och skänka tröst åt det som var otröstligt. Hur orden kan sätta frön i ett hjärta där allting verkade oändligt kargt och öde. Och förunderligt nog få det hjärtat att slå ut i full blom. Och hur orden på de mest märkliga sätt kan förändra liv.

Vissa ord kan nästla sig in hos oss och göra sig påminda när vi minst av allt vill komma ihåg dem.

Det finns ord som bränner som eld, som förtär allt i sin väg och endast lämnar aska kvar.
Och, tack och lov, så finns det ord som svalkar och lindrar och stärker som vatten.

Ett ord sagt utan eftertanke kan leva kvar ett helt liv i det hjärta som tog emot det.
Åratal efter det att förfärliga, fula och elaka ord yttrats kan de fortfarande skava och värka och stjäla kraft.

Och åratal efter det att vackra, vänliga och uppmuntrande ord yttrats kan de fortfarande ge dagliga doser av näring och livslust.

Våra ord är som eld och som vatten.
De kan bränna och skada och göra illa.
Men de kan också lugna och svalka och ge liv.

Med dörren en aning på glänt

2011-05-26T08:41:00.001+02:00

* bild från morgueFile.com

Lämna alltid dörren en aning på glänt när du går.
Behåll nyckeln och se till att det inte finns någon anledning till att de som blir kvar anser att de behöver byta ut låset. För man vet aldrig.

Livet lämnar aldrig några garantier.
Ibland kan resan framåt innebära en sväng tillbaka och plötsligt kanske du befinner dig utanför den dörr du smällde igen så hårt tidigare. Den som du stängde i ilska och med hårda ord vinande i luften efter dig.
Och nu måste du knacka på och hoppas på att någon hör dig.
Att någon vill höra.
Och att dörren öppnas och du välkomnas in.

Med dörren en aning på glänt fungerar våra liv lite smidigare.
Med dörren en aning på glänt släpper vi in lite mer ljus och luft i våra liv.

Även när folk väljer att lämna oss med sårande och kanske förgiftade ord kan vi välja att glänta lite på dörren som slagits igen rakt i ansiktet på oss.
Det är alltid vårt eget val i det läget.

Om vi ska huka oss bakom en stängd dörr och av rädsla för att bli sårade låta dörren förbli stängd.
Vi kan välja att låsa dörren, skaffa säkerhetslås, till och med flytta fram tunga möbler och ställa framför dörren så att ingen någonsin kommer in igen.
Så att vi aldrig kan bli sårade igen.

Eller så kan vi glänta lite på dörren efter det att de ilskna, klampande stegen tonat bort i fjärran. Vi kan glänta lite på dörren, försiktigt, försiktigt och om vi vill kan vi slicka våra sår i skydd därbakom dörren för ett tag.
Tills vi så småningom känner att det faktiskt strömmar in frisk luft genom dörrspringan.
Vi kanske upptäcker att vi nyfiket börjar betrakta folk som går förbi utanför vår dörr.
Vi kanske känner doften av blommor och regn och av själva livet därutanför.
Och då kanske vi väljer att putta upp dörren lite till. Och lite till. Och sedan lite till.
Tills vi upptäcker att dörren faktiskt står vidöppen.
Och då kanske vi äntligen vågar ta steget ut.
Kliva över den där tröskeln.
Med tillförsikt.
Och våga börja leva igen.

Herre på täppan

2011-05-24T22:40:00.003+02:00

* bild från morgueFile.com

Vem är det som bestämmer i ditt liv?
Du vet väl att du har full bestämmanderätt?
Ibland så släpper vi taget om rodret och låter andra ta över befälet och sköta navigeringen åt oss. De vet kanske bättre. Tror vi. Hoppas vi. De är kanske lite modigare. För det krävs mod att föra befäl. Det krävs mod att gå i täten. Och det krävs mod att själv försöka styra skeppet mot hamn när det stormar och blåser orkan runtomkring.
Ibland är det helt enkelt lättare att låta någon annan ta över.
Det blir enklare så. Så vi kompromissar. Vi vill inte ställa till besvär.

Eller så släpper vi taget om årorna och låter vår lilla eka guppa runt ute till havs lite vind för våg. Och så hoppas vi innerligt att ödet ska visa oss vägen. Föra oss varsamt i land vid våra drömmars strand.

Vi vet inte heller alltid vad vi vill. Tiden går och går, dagarna fylls med allt som hör vardagen till, det är inte så ofta vi hinner stanna upp, sätta oss ner och fundera på vad vi egentligen vill ha ut av livet.

Men det kanske är värt tiden.
Det kanske är värt besväret.

Vi kanske upptäcker att vi gått på någon annans stig alltför länge.
Låtit någon annan, eller några andra, eller rent av alla andra i vår närhet peka ut riktningen åt oss.
Men hur ska de kunna känna till vår väg?
Vår destination kanske ligger åt ett helt annat håll än vad de hoppas på.
Deras drömmar för oss kanske inte alls stämmer överens med våra egna.

Det är dags att återta befälet över våra egna liv.
Bestämma oss för i vilken riktning vi vill segla. Åt vilket håll vi ska färdas.
Göra det bästa vi kan för att få det liv vi drömmer om.
Oavsett vad andra tycker och tänker om den saken.

Det är dags att vi intar platsen som herre på täppan i våra egna liv.
Den tillhör nämligen oss.

Värd att skydda

2011-05-23T17:12:00.001+02:00

* bild från morgueFile.com

Alldeles för ofta i mitt jobb tar jag emot kvinnor som är misshandlade av sina män.
Många av dessa kvinnor väljer att aldrig göra någon polisanmälan.
De syns inte i någon statistik. Någonsin.
Och de vågar sällan berätta för någon i sin närhet.
De ler ljuvt mot dig när du frågar hur det är och de säger att allt är bra.
De lever anonyma liv, de är vettskrämda, livrädda, många har förlorat kontakt med släkt och vänner.
De har många gånger tappat hoppet om att någon skulle bry sig.
De har slutat tro att de är värda att någon bryr sig.
För de tror inte att de förtjänar bättre.
De tror att det är deras fel att de blir slagna, skymfade, hotade till livet. De skäms.
De tror att de ändå är älskade av denna man och att de aldrig kan hitta någon annan som kan älska dem.

Dessa kvinnor sätter djupa spår hos oss som möter dem, syr ihop deras sår, tröstar.
Kvinnan jag mötte igår var inget undantag.

Medan jag gråtfärdig inspekterade och dokumenterade skadorna på kvinnans kropp kände jag att vi människor måste bli bättre på att sätta upp gränser. Skydda vårt eget revir. Våga säga nej och stopp och sluta.
Och lära oss att bli mer lyhörda för när andra markerar en gräns.
Den gränsen får vi aldrig, aldrig, aldrig någonsin träda över.

Vi behöver få lära oss redan i skolan att vi har ett egenvärde.
Att vi betyder något. Att vi räknas. Att vi är värdefulla precis som vi är.
Många barn får aldrig lära sig detta hemifrån.

Och om man inte tror att man betyder något, är det svårt att sätta upp gränser för hur folk får behandla en.
Om man tror att man inte räknas, är det inte lätt att säga stopp vid den första hånfulla kommentaren.

Man sätter inte upp gränser för att skydda något som inte man inte tror är värt att skydda.

Så till dig som tror att kärleken är så liten att den måste stänga dig inne och begränsa dig, till dig som tror att du är så värdelös att du inte förtjänar mer än ett ögonblicks lugn och ro innan nästa slag kommer, vill jag bara säga;

Du har missförstått. Du har inte sett vem du verkligen är.
För du är värd tusen och åter tusen gånger mer än så.
Du har inte insett ditt eget värde.

För du är fin och dyrbar.
Du är unik och speciell.
Det finns ingen som du i hela världen.
Du är värd att skydda.

Och när du väl inser det, sätt upp dina egna gränser.
Markera och säg ifrån när någon gör ett övertramp.

Och lär dig att känna igen kärleken.
Kärleken tar aldrig till våld.
Kärleken slår inte sönder ditt huvud mot hårda betonggolv.
Kärleken hånar dig aldrig.
Den gör sig aldrig någonsin lustig på bekostnad av din värdighet.
Kärleken hotar dig aldrig till livet eller försöker kväva dig.

Kärleken uppskattar dig och är rädd om dig.
Den ser dig och gläds åt vad den ser.
Kärleken stöttar dig och uppmuntrar dig.
Den håller om dig.

För kärleken är du som den vackraste och ljuvligaste blomma.
Glöm inte det.

Kärleken vet att du är värd att skydda.

Livskraft

2011-05-20T12:48:00.000+02:00

* bild från wikipedia

Under gårdagen var jag på besök i Rosendals Trädgård. Och bara njöt av livet. Hämtade ny kraft. Och förundrades över naturen.
Solen tittade fram under eftermiddagen och värmde gott, äppelträden blommade och doftade ljuvligt, fåglarna kom på besök vid bordet och tiggde brödsmulor, maten var riktigt god, ölet var kallt och svalkande och sällskapet trevligt.

När vi vandrade runt och tittade på de blommande äppelträden häpnade jag.
Flera hundra år gamla träd som i en del fall såg ut som om hela stammen var borta.
Det såg ut som om de vilade på en bit torr bark.
Men de stod i full blom.
En del av träden var helt ihåliga och verkade knastertorra men var översållade av underbart vackra blommor.

Det är så fantastiskt. Och oerhört inspirerande.
Denna enorma livskraft som finns i naturen.
Som gör att det kan växa de allra vackraste blommor på vad som verkar vara platser helt utan möjlighet till liv.
Och få träd att fortsätta växa och blomstra trots att själva stammen är rejält skadad.
Få blommor att ta sig igenom asfalt.

Och det får mig att tänka på den livskraft som en del människor besitter.
De som hittar en anledning att le i omständigheter som verkar vara omöjliga att orka ta sig igenom.
De som fortsätter att gå framåt trots kraftiga motvindar.
De som finner ett sätt att fylla på med ny livskraft även när de befinner sig i vad andra skulle beskriva som en hopplös situation.
De visar vägen för oss.

Det går.
Ingenting är omöjligt.
Vad än andra säger.
Du kan.
Även om ingen annan tror på dig.
Även om det verkar hopplöst.

Se dig omkring nästa gång du är på väg att ge upp.
Nästa gång du svär över all olycka som drabbar dig.
När hopplösheten känns övermäktig.

Det omöjliga sker faktiskt varje dag.

Fågelsång och svindlande vacker tystnad

2011-05-18T15:32:00.000+02:00

* bild från morgueFile.com

Efter en underbar helg i skärgården med kvittrande fågelsång och däremellan en svindlande vacker tystnad slås jag av hur mycket ljud av alla de slag som omger mig en vanlig dag på jobbet. På väg till jobbet. På den stressiga halvtimmen när alla slänger i sig sin lunch. På väg hem från jobbet. Hur mycket oljud som slår emot mig och som jag inte har någon möjlighet att värja mig emot.
Det är svårt att stänga ute ljud.

Det tjuter i taket från larm. Någon skriker högt av smärta. Någon vrålar av ilska. Jag blir utskälld för att allt tar så lång tid. Fem personer pratar i munnen på varandra, rapporterar nya patienter, ordinerar mediciner, ber om avdelningsplats, frågar mig något samtidigt som jag sitter i telefon och försöker ge råd till en orolig anhörig.
Det borras på våningen över. Sökare piper ideligen. Det ringer från olika rum och i många telefoner samtidigt. Det slamras från britsar och smälls i dörrar.
Och efter en helg utan allt detta märker jag plötsligt att jag störs rejält av det oväsen som omsluter mig dagarna i ända och som inte ger mig någon ro. Plötsligt blir jag irriterad över att alla pratar i munnen på varandra och ändå förväntar sig att jag ska höra och komma ihåg vad som sagts.

Jag vill bara fly in i tystnaden för ett ögonblick.

Om det finns något vi inte vill se i vår omgivning kan vi alltid välja att blunda. Vända bort blicken. Fokusera en liten bit bortanför det man absolut inte vill eller orkar se. Det är kanske inte alltid önskvärt. Men det går.

Men när det kommer till allt ljud omkring oss, till oväsen, till prat och skratt, skrik och tjut, gråt och hostattacker, larmsignaler och telefonsignaler, slammer från ombyggnader och borrmaskiner och alla andra ljud, kan vi inte välja. Det är inte lika lätt att stänga av hörseln. Öronproppar skulle kanske hjälpa men är inte riktigt något alternativ, inte på mitt jobb iallafall.

Men vad som skulle hjälpa tror jag är om vi lärde oss ta lite mer hänsyn till varandra.
Visar lite mer respekt.
Inte avbryter och börjar prata med någon som sitter upptagen i telefon, för att ta ett exempel.
Såvida det inte är livsviktigt och absolut inte kan vänta, förstås.
Inte pratar i munnen på andra.
Det är ju också ett mycket bättre sätt att kommunicera.
Att vänta tills någon har tid att lyssna.
Då kan man också lättare bli förstådd och hörd.
Och man vet att det budskap man lämnar över blir uppfattat och emottaget.

Mycket av alla de ljud som omger oss och sköljer över oss i vår vardag är svåra att eliminera.
Men med vårt sätt att kommunicera med andra kan vi ändå göra en liten skillnad, tror jag.
Genom att visa respekt för att andra inte kan ta emot vad vi säger när de är upptagna med annat och istället väntar några minuter kan vi underlätta för både oss själva och varandra.

Och om vi unnar oss att uppsöka tystnaden ibland kan vi få lite balans i det ständiga sorlet som omger oss.
För det är oerhört svårt att urskilja sin egen röst mitt i allt oväsen.
Det är svårt att höra vad man själv vill.
Det kan till och med vara svårt att uppfatta vad man själv tänker och tycker.

I tystnaden kan vi plötsligt höra vår egen röst tala.
Med våra alldeles egna ord.
Och vi hör den berätta om vad som är viktigt för just oss.

Och det är så vi lär oss vilka vi verkligen är.
Det är så vi kan finna vår egen väg i livet.

Han kommer alltid en vanlig dag

2011-05-11T12:51:00.001+02:00

* bild från wikipedia

Jag har skrivit om honom förut, följeslagaren.
Han kommer då och då på besök i mitt jobb. Det går helt enkelt inte att undvika.
Det går inte alltid att stoppa honom i dörren. Fastän vi nästan alltid försöker. Med alla knep vi känner till. På alla sätt vi kan. Och även om man oändligt många gånger önskar att det vore så. Att han gick att stoppa.
Att det gick att förhandla med honom. Köpslå om lite mer tid. Att man faktiskt kunde böna och be om att få lite fler timmar, dagar, veckor, år eller till och med evigt liv. Vad som helst. Bara lite mer.

Men ibland är han väntad, i vissa lägen rent av efterlängtad.
För en del kommer faktiskt följeslagaren som en räddande ängel.
Några ser honom som ett ljus i mörkret, något att hoppas på.

Fast de allra flesta är livrädda, vettskrämda, skräckslagna vid blotta tanken på honom.
Det vill säga om de ens vågar tänka på honom.

Idag smög han sig in tyst, tyst, alldeles tyst, tassande på tå, för att vi inte skulle ana att han var nära, som en mörk skugga dold i ett hörn där ingen fäste sin blick. Ingen upptäckte att han var där.
Förrän han gav sig av.
Med henne.

Idag var han inte väntad. Inte det minsta efterlängtad.
Idag var han inte det minsta välkommen.
Även om han skötte sitt jobb relativt snyggt. Smärtfritt.

Men kvar stod en ensam anhörig.
Som överhuvudtaget inte var förberedd.

Inte idag.
Vilken dag som helst, men snälla, snälla, bara inte idag.
Det här skulle ju bara vara en vanlig dag.
En dag vilken som helst.
Det finns ju saker kvar att säga. Så oerhört mycket kvar att säga.
Det finns spännande hemligheter att viska, galna historier att berätta, nyfikna frågor att ställa.
Saker att reda upp, makalösa recept att dela, skratt att dela.
Kaffe som skulle drickas, nybakade kakor som skulle ätas.
Så mycket kärlek att ge.

Följeslagaren kommer sällan när vi är beredda.
Det blir aldrig rätt dag.
Inte för de som blir lämnade kvar.
Han kommer alltid en vanlig dag.
En dag vilken som helst.

Ikväll tänder jag ett ljus för henne.
Och för den som blev lämnad kvar.
Och jag tänder ett ljus för att vi ska bli bättre på att säga det vi vill ha sagt.
För att vi ska bli bättre på att leva och skratta och älska.
För att vi ska lyckas vara lite mer rädda om varandra.

För han kommer nämligen alltid en vanlig dag, följeslagaren.
En dag vilken som helst.

På tillfälligt besök i en annan värld

2011-05-08T22:23:00.000+02:00

* bild från wikipedia

Då och då brukar jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan, sätta mig i någon tidsmaskin och dyka in i verkligheten någonstans på måfå. Göra lite blixtvisiter här och där. I olika århundraden. På helt skilda platser, i olika världsdelar. Bara för att få insupa atmosfären och möta människorna som levde och arbetade och drömde och älskade då.

Jag vill andas in het ökenluft och hälsa på hos beduinerna. Jag vill sitta på en liten, trång och skum jazzklubb i New York och höra Miles Davis improvisera fram sina magiska toner. Jag vill besöka gamla torp i Sverige och se hur vardagslivet såg ut förr i tiden. Jag vill åka till Egypten under faraonernas tid och besöka Luxor under en stor högtid. Jag vill se hur de byggde pyramiderna och få se en skymt av Ramses II.

För jag vill försöka förstå hur det kändes att leva i en helt annan tid på denna jord, som en helt annan person. För att bättre kunna förstå hur det kommer sig att världen ser ut som den gör idag. För att stilla min nyfikenhet. För att lära mig mer, utvecklas, vidga mina vyer.

Det går ju förstås inte.

Men snudd på.
För i böckernas värld kan jag uppleva allt detta.
Få en aning om hur det kan ha känts att leva vid en viss tid, hur det kan ha sett ut där, hur man levde och dog. I välskrivna böcker försvinner jag på tillfälliga besök till helt andra världar. Jag har vunnit omöjliga krig tillsammans med Alexander den Store, varit ensam på en öde ö med en stor svart häst, varit kirurg i Sydafrika under svåra förhållanden och räddat oräkneliga liv, vuxit upp med hyenor, levt i snart varenda världsdel, under många epoker, varit slav och slavägare, kung och fattig bonde som brukat myllan i Sverige.

Det är helt magiskt.
Det är magiskt med ord. Magiskt med berättelser. Med böcker.
För ett ögonblick tar orden oss med till en helt annan värld.
En värld där vi kan hämta allt vi behöver ifrån.
Vare sig vi nu vill stilla vår nyfikenhet eller hämta kraft och visdom eller bara fly vår egen verklighet för en stund.

Spelglädje

2011-05-04T19:55:00.001+02:00

* bild från morgueFile.com

Under många år av mitt liv spelade jag piano åtskilliga timmar per dag.
Samtidigt som jag jobbade heltid med annat.
Jag hade en rätt tuff pianolärare som drev på.
Till slut blev de där timmarna vid pianot en ren disciplinfråga och en mardröm.
Jag fick övertala mig själv för att orka gå och sätta mig framför pianot.
Istället för att låta fingrarna dansa lekfullt över tangenterna och njuta av att spela började jag avsky mina stunder vid pianot. Vissa gånger grät jag. Det kändes mer och mer som ett krav än något annat.

Och till slut var det bara jag, pianot och ett oändligt antal skalor och ackord och övningar.
Musiken försvann på något obemärkt sätt ut ur ekvationen.
Spelglädjen var borta.

Jag började spela mindre och mindre.
Komponera mindre.
Sjunga mindre.

Inbillade mig själv att mitt musikintresse helt enkelt hade dött.

Tills jag en dag plötsligt insåg att det inte var musikintresset som hade dött.
Eller min kärlek till pianot. Eller min lust att komponera. Eller mitt behov av att sjunga.
Det var min vilja att spela för att ständigt göra någon annan nöjd som dog.
Min vilja att hela tiden prestera mer. Bättre. Snabbare.
Jag ville inte mer. Orkade inte.

Men efter ett tag växte den där längtan efter att få spela i mig.
Jag saknade musiken som man kan sakna en riktigt kär vän.
Så jag började klinka lite igen. Och lite till.
Och så upptäckte jag att spelglädjen dök upp igen helt utan förvarning.
Det var plötsligt underbart roligt att spela ändlösa skalor och gamla övningar.
För övning och disciplin behövs förstås också.
Jag vet det.

Men om det bara är ändlösa krav som möter oss och vi känner pressen att prestera mer och bättre för varje gång vi gör någonting, kväver vi kreativiteten. Vi måste ge utrymme för både-och. Hitta den sköra balansen mellan arbete och lek. Mellan det nödvändiga, disciplinerade övandet och de stunder när magisk musik blir till. Och vi måste våga misslyckas ibland. Och fira våra segrar på vägen mot vårt mål.

Stanna ibland utefter vägen och bara vara nöjd med det som är.
Just där och just då.

Det gäller att lära sig att se vad man redan har uppnått, samtidigt som man bär på en längtan att nå längre.

Respektlöst mobiltelefonprat

2011-05-03T21:07:00.000+02:00

* bild från webbtips.se

Mer än en gång har jag varit med om när jag stått på akutrummet att patienten har svarat i sin mobiltelefon under pågående larm. Det är alltid något viktigt samtal som absolut inte kan vänta. Inte ens om man ligger på akuten med ett helt team omkring sig som jobbar med att försöka rädda ens liv eller någon kroppsdel.
Första gången det hände var jag övertygad om att patienten bara skulle stänga av sin mobil eftersom den störde. Men icke. Det skulle pratas. Delegeras arbete.
Vi jobbade under tidsbrist för att hinna rädda funktionen i en förlamad kroppshalva.
Patienten kunde inte släppa sitt arbete ens i ett sådant akut skede.

Den gången tappade jag hakan.
Blev mållös.
Idag vet jag bättre.

Det händer även ibland när vi kommer in till en patient för att utföra något arbete eller fråga något.
Eller mitt under deras samtal med läkaren.
Mobiltelefonen ringer.
Och ringer det så måste man svara.
Ändå kan de ha väntat uppemot åtta timmar för att få träffa en läkare.
Som ofta inte stannar längre än fem, högst tio minuter.
Men en del väljer alltså att svara i telefon istället.

Det här förundrade mig också till en början.
Men inte längre.

Jag vet inte riktigt vad det beror på.
I vissa lägen kanske patienten befinner sig i chock eller förnekelse om det allvarliga i sin situation.
Men är det egentligen läge att svara i mobilen iallafall? Även om man inte förstår att det är bråttom?
Respekten för andra människors tid och arbetsuppgifter kanske vore ett skäl nog att vänta ett tag med att svara?

Tycker det ibland händer samma sak ute i samhället.
För inte så länge sedan berättade en arbetskamrat för mig att han blir ledsen när andra plockar upp mobilen och svarar mitt under deras samtal. Och många gånger följer sedan ett långt samtal. Han upplever det som om han inte var viktig eller intressant nog.

Jag har varit med om detsamma ute på fik med kompisar.
Mobilen ringer, ett långt samtal inleds.
Till slut vet man inte om man ska gå sin väg eller själv ta upp telefonen och ringa någon. Eller råka välta ut lite kaffe över bordet...
Likadant om det skrivs sms. Vet inte hur många gånger jag pratat med någon som får ett sms och bara måste läsa det med en gång. Och svara. Och så får man börja om från början med det man vill ha sagt. Och hoppas på att man hinner berätta klart innan ett nytt sms droppar in...
Annars är det bara att börja från början igen.

Jag kanske bara inte hänger med min tid.
Men jag saknar lite vanlig hövlighet ibland. Lite artighet.
Och lite respekt för andras tid.

Att våga se sanningen

2011-05-02T12:23:00.000+02:00

* bild från morgueFile.com

Ibland blundar vi för saker som pågår i våra liv för att slippa se verkligheten.
Vi riktar blicken åt ett helt annat håll. Fokuserar vår uppmärksamhet på helt andra saker.
Får tiden att gå med olika sysselsättningar i hopp om att saker och i ting ska bli bättre.
Att problem ska lösa sig av sig själva.
Att vi ska vakna upp en morgon och upptäcka att allting är precis som det ska igen.

Vi går i en annan riktning, försöker smita undan från det som hotar och stör oss.
Vi ler utåt och våra liv fortsätter på samma sätt som förut. Ingen kan ana att något är fel.
Men inombords så känner vi att det är någonting som saknas.
Att det är något som inte stämmer.

Det kanske inte behövs några större förändringar.
Kanske är det bara en liten justering som behövs för att vår vardag ska fungera lite bättre.
För att vi ska må lite bättre.
För att våra förhållanden och relationer ska fungera bättre.

Men det är viktigt att inte blunda för sanningen om vi känner att något inte riktigt stämmer i våra liv.
Vare sig det är ett jobb som sliter på oss eller en vänskap som håller på att rinna ut i sanden eller om vi bara känner att vi inte hinner med det vi vill och önskar. Eller om vår kropp börjar säga ifrån.
Vi behöver öppna våra ögon och se sanningen i vitögat.
Ofta finns det en liten, liten förändring vi kan göra för att få våra liv att fungera lite smidigare igen.
För att få balans i vårt liv.

Men om vi ihärdigt och envist blundar för sanningen så hinner den upp oss en dag.
Och då kostar det oss betydligt mer.

Att våga hoppa

2011-04-29T23:22:00.002+02:00

*bild från morgueFile.com

Den där vägen vi aldrig vågat gå fast vi gärna skulle vilja.
Den där uppgiften som vi tackade nej till för att vi helt enkelt inte trodde på vår egen förmåga att utföra den.
Och för att vi misstänkte att ingen annan heller gjorde det.
Det där otänkbara som vi sedan länge drömmer om att göra men bara i allra största hemlighet, om det där som ingen får veta eller ens ana att vi funderar på.
Som vi själva knappt vågar fantisera om längre.
Det där hoppet vi önskar att vi hade vågat oss på för en evighet sedan men som aldrig blivit av.

Allt det där begränsar oss. Får oss att känna oss mycket, mycket mindre än vad vi verkligen är.
Och nästa gång blir vi ännu räddare och vågar ännu mindre.
Vi ger näring åt tanken att vi inte kan.
Så vi försöker inte ens.

En del saker tänker vi att vi ska ta tag i, senare, men vi skjuter det alltför ofta på framtiden. Fyller våra liv med annat, håller oss ständigt sysselsatta så att vi slipper höra den där pockande rösten som vill visa oss på en annan väg. Som viskar att vi har gått vilse. Att vi går åt helt fel håll.
Vi kanske rent av hoppas på att vi aldrig ska behöva ta språnget.
Aldrig behöva konfontreras med vår rädsla igen.

Det är så oerhört befriande och stärkande för självförtroendet att klara av någonting som man aldrig vågat tro att man skulle kunna utföra.
Att bara våga hoppa. Att ge sig av ut på okänt territorium.
Att på egen hand lyckas med någonting som man länge trott var omöjligt att lära sig. Vad det än gäller. Ofta får vi för oss av en eller annan anledning att vissa saker helt enkelt inte är våran grej. Ibland kan vi ha fått höra någon kommentar om våra tillkortakommanden inom området som gör att vi helt enkelt tappar lusten att fortsätta. Vilket medför att vi undviker att göra detta så gott det går genom livet.

Men rädslan försvinner inte för att vi stänger in den.
Den ger sig inte av bara för att vi låter bli att göra det vi är rädda för.
Tvärtom.
Det är det som får den att växa till och få övertaget i våra liv.

Så nästa gång vi står inför något som skrämmer oss, nästa gång vi står inför något som vi inte tror att vi klarar av, nästa gång vi har på tungan att säga att vi inte kan, vad sägs om att våga hoppa istället för att sänka ner blicken och försiktigt backa tillbaka?
För rädslan försvinner bara om vi ser den i ögonen och fortsätter ändå.
Trots att vi darrar som små asplöv. Trots att vi tror att vi inte kan eller törs eller borde.
Och resultatet spelar egentligen ingen roll.
För när vi vågar, fylls vi av nytt självförtroende och glädje.
Vår värld blir lite större.
Vår väg framåt lite tydligare.

Och vi börjar se vilka vi verkligen är.
Att vi kan så mycket mer än vi tror.
Om vi bara vågar ta språnget och hoppa.

Vi får aldrig någonsin glömma

2011-04-28T15:45:00.001+02:00

* fotografi Jonathan Torgovnik, bild från Fotografiska Museet

Häromdagen var jag på Fotografiska Museet här i Stockholm för lite ny inspiration.
Och jag blev alldeles förstummad. Djupt gripen. Och väldigt berörd.
Utställningen Intended Consequences där fotografen Jonathan Torgovnik tar oss med till de överlevande, våldtagna kvinnornas Rwanda skakade om min värld rejält. Han har fotat kvinnor med de barn som blev resultatet av brutala, systematiska våldtäkter. Med tårar i ögonen läste jag historia efter historia och insåg att det finns en förunderlig styrka och ett makalöst mod inom oss människor. Och att vissa historier måste få berättas. För att det är helande att få berätta för den som varit med om det. För att vi aldrig någonsin får glömma det som hänt.
Så att vi förhoppningsvis kan förhindra att det någonsin händer igen.

Och jag insåg hur lätt vi glömmer.
Att även om folkmordet fått ett slut, även om kriget är över, även om vi inte hör något om det i vår del av världen längre, så blir livet aldrig som förr för dessa människor. De måste dag efter dag vakna upp till sin nya verklighet, livet fortsätter på något förunderligt sätt, men det kan aldrig bli detsamma igen.

Vi glömmer. Igen och igen.
För världens ögon riktas alltid mot den senaste katastrofen, de nya offren, den senaste tragedin.
När folkmordet i Rwanda var över i början av juli 1994 hade ca 937 000 människor brutalt mördats.
Och alldeles förfärligt många kvinnor hade våldtagits.
En hel del av dessa våldtäkter ledde till graviditet.
Och varje dag får dessa kvinnor kämpa med att övervinna hat och rädsla.
De har förlorat många av sina nära och kära.
De får utstå att bli förskjutna från sina familjer på grund av att de blivit våldtagna.
En del av kvinnorna ser dessa barn som en gåva, trots omständigheterna.
Andra har svårt att känna någon kärlek för sina barn eftersom barnen påminner de om det hemska.

En del önskade att de bara hade fått dö.

Vi får aldrig någonsin glömma bort att när tvkamerorna släcks, när världens ögon riktas åt ett helt annat håll, när den mest akuta katastrofen är över, då återstår det enorma arbetet att bygga upp allt det som raserats. Att hela alla de hjärtan som krossats. Att kunna bygga broar där det bara finns djupa raviner och vassa kanter kvar. Att försöka förstå och dra fram alla förödande fördomar i ljuset så att de förhoppningsvis kan försvinna en gång för alla.
Vi måste våga öppna ögonen och se vad som händer i världen.
Först då kan vi hoppas på en förändring.

Ljuva, efterlängtade vår

2011-04-26T23:08:00.000+02:00

* bild från morgueFile.com

Jag har mött våren i all sin prakt de här senaste dagarna.
Och jag bara häpnar och förundras över dess storslagenhet och skönhet.
På bara några dagar känns det som att hela världen fullkomligt förvandlas inför mina ögon.
En helt annan verklighet möter mig när jag går utanför min dörr.
Det är en behaglig ny värld.
En värld som förtrollar mig.

Det som var mörkt och kallt och grått och trist har försvunnit och ersatts av ljus och värme och ljuvliga färger och jublande våryra. Bitande förfärande iskalla vindar har gett sig av, snön är borta, skyltarna som varnar för fallande istappar är instuvade i något förråd någonstans. Istället ser jag underbara färgrika blommor, glatt kvittrande fåglar och utefik fulla av människor som pratar och skrattar och umgås. Jag ser träd som nyss stod alldeles kala och utan minsta tillstymmelse till liv och som nu fullkomligt har exploderat av liv och grönska.

Och jag blir fullständigt betagen och hänförd.
För att det är så ljuvligt och härligt och nästan ofattbart vackert.
Och för att det inger hopp och livslust och ren glädje och ny inspiration.

För med våren blir vi påminda om att det som verkade så omöjligt att föreställa sig för bara ett antal veckor sedan, nu är här. Äntligen. Och vi blir påminda om att trots att mörkret och kylan ibland tycks ha kommit för att stanna för alltid, så hittar ljuset och värmen alltid fram och skingrar mörkret. Ofta när vi minst anar det.
Det kan vända så snabbt.
Förändringen kan vara total och fulländad.
Och vi undrar hur det kunde komma sig att vi inte anade att ljuset var så nära.
Våren påminner oss också om att ingenting varar för evigt. Den lär oss att fånga ögonblicket, ta vara på stunden, leva här och nu.

Våren visar oss att mirakel faktiskt kan ske.
Att det som verkade dött kan plötsligt få liv igen.
Och den visar oss att det alltid, alltid, finns hopp, att det blir bättre och ljusare och lättare igen.

Våren lär oss att vi alltid kan fortsätta hoppas och tro och önska och längta.
För ljuset och värmen kommer.
Hur mörkt och hopplöst det än ser ut.

Livet från den sjuka sidan

2011-04-24T22:50:00.000+02:00

* bild från morgueFile.com

Stapplande, långsamma, ensamma steg som ekar genom evighetslånga korridorer.
Utsträckta välvilliga händer som tar emot när balansen sviker.
Tunga andetag av ansträngningen.
På väg hem. Utskriven.
Platsbrist.

Någon beställer en sjukresa hem.
Lång, utdragen, nästintill outhärdlig väntan på en hård stol vid entrén.
Har de verkligen beställt en resa? Eller är jag bortglömd? Osynlig?
Smärta bak i ryggen. Igen. Alltid.

Någon ropar ett välbekant namn.
Darrande ben lyckas bära en trött kropp ytterligare en bit.
På väg hem. Utskriven.

Hemma. Igen.
Ingen där. Inget välkomnande. Ingen som märkt att någon saknats.
Ingen famn som tröstar. Inget leende som lyser upp eller en öm hand som stryker över kinden.
Bara tystnad. Denna eviga tystnad.
Ett tomt kylskåp. En obäddad säng.

Och inga krafter. Tungt att andas. Ont. Alltid ont.
Hungrig, men inga möjligheter att handla mat.
Trött. Vansinnigt trött.
Stapplande, långsamma, ensamma steg på väg mot toaletten.
Ramlar. Benen bär inte längre.
Ingen tar emot denna gång.

På väg in igen. Till sjukhuset.

Det här händer gång på gång. Ett evigt snurrande ekorrhjul.
Alldeles för ofta får vi skriva ut patienter för att det helt enkelt inte finns plats för dem.
De är i stort behov av sjukhusvård, men vi är tvungna att prioritera.
Välja ut vilka som har störst behov av vård. Välja bort.
Fast alla har rätt till god vård på lika villkor.
Det finns helt enkelt inte resurser att ta hand om alla som behöver det.
Och om vi saknar resurser i normala fall - hur blir det om det händer något som kräver resurser utöver det vanliga? Vart är vi på väg?

Definitionen av en katastrof enligt Sten Lennquist (Katastrofmedicin, 2002);

"Situation där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet och där belastningen är så hög att normala kvalitetskrav för medicinsk behandling inte längre kan upprätthållas trots adekvata åtgärder."

Skrämmande nog känns denna definition som en klockren beskrivning av situationen på akutmottagningen där jag jobbar. Precis så. Och det är i normala fall. En måndag vilken vecka som helst. Vilken dag som helst.
Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år.
Våra resurser räcker inte till.

Jag vet att man i ledningen inom sjukhus och landsting är medveten om att det finns ett problem. Att man tittar på det. Försöker lösa det.
Men det händer inte mycket.

Och under tiden får jag och mina kolleger svälja gråten och fortsätta att skicka hem sjuka människor.
Som behöver sjukhusvård. Som inte klarar sig själva hemma.

Och dessa sjuka människor får fortsätta åka jojo fram och tillbaka mellan sjukhuset och hemmet.
Tills de till slut är så sjuka att det är de som prioriteras högst och får en välbehövlig plats.

Jag önskar verkligen att det fanns en sjukhussäng till alla som är i behov av vård.
Att det fanns tillräckligt med personal för att kunna tillgodose vård av hög kvalitet.

Och att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer behöver följa en patient som knappt kan stå på benen, än mindre gå, ut till entrén för att boka en resa hem.

Bakom masken, under ytan

2011-04-19T21:57:00.001+02:00

                                                                                                     * bild från wikipedia

Det första intrycket vi får av någon dröjer sig gärna kvar. Envist håller vi fast vid den bild vi har fått av en person vid det första, flyktiga ögonkastet.
En bild som det inte är speciellt lätt att få oss att släppa taget om.
Vi är nämligen ganska så ofta övertygade om att vi vet vad någon går för efter att ha kastat en snabb första blick på ytan. Fasaden. Masken.
Vi vet direkt vilken typ det rör sig om. Vi bara vet.
Och vi vet precis vad vi anser om den typen.

Jaha, kolla, hon är en sådan där.  Eftersom hon ser ut sådär. Och går klädd i de där kläderna.
Och så missar vi världens goaste tjej för att vi glömmer bort att det bara är det yttersta skiktet. Vi tar aldrig reda på vad som finns därinunder. Hon får aldrig en chans.

Eller han, som beter sig på det där viset, det vet man väl precis vad sådana typer går för.
Utdömd på förhand. För att vi inte vågar lyfta lite, lite på masken för att åtminstone få se en hastig skymt av det verkliga ansiktet därunder.

Och när vi ser någon som glänser och skiner som av guld blir vi djupt imponerade och fascinerade.
Det spelar ingen roll att de kan ha jobbat på sin strålglans så länge och hårt att de inte hunnit med insidan överhuvudtaget. Eller att guldet kanske visar sig vara falskt om vi skulle skrapa lite på den glänsande ytan. Men det gör vi förstås helst inte.

Vi bär alla våra masker, spelar våra roller, anpassar oss och passar in så gott vi kan.
Och lika ogärna som vi tar oss en titt under masken på någon annan, vill vi lyfta av vår egen och avslöja vilka vi verkligen är. Vi behåller den gärna på i tron att den skyddar oss. Mot något eller någon.
Vi putsar och putsar på ytan för att få den att bli spegelblank.
Så att förbipasserande kan spegla sig i oss men inte se vilka vi verkligen är, där, bakom masken.
Och så undrar vi varför vi känner oss så ensamma. Otillfredsställda. Förvirrade.
Vi tappar bort oss själva där under masken.

Vi behöver få lyfta bort den där masken ibland.
Ge oss själva utrymme att andas fritt. Fylla våra lungor med luft.
Våga visa världen att just så här är jag, precis så här, inte större, inte mindre, men alldeles äkta, alldeles underbart fri och sann och helt unik. För utan våra masker kanske vi ser att det verkliga, levande ansiktet är fullständigt betagande. Att vi inte kan slita blicken ifrån det. För det som är äkta och verkligt berör oss. Förtrollar oss. Fascinerar oss.

Vi behöver ibland se bakom masken, under ytan, gå innanför muren på de människor vi har omkring oss.
Glömma bort våra förutfattade meningar och sudda ut våra stereotypa bilder av hur folk är och ska vara. Ge plats och utrymme åt varandra att få vara de vi verkligen är. Och ta oss tid att faktiskt omvärdera vårt första intryck av en person. Kanske fick vi fel uppfattning vid första anblicken. Kanske missade vi rent av något som var värt att se. Eller lära känna. Eller ödmjukt lyssna till.

För första intrycket kanske trots allt inte alltid säger oss sanningen.