Tänk er en varm sommardag någon gång under 30-talet.
Ett gäng inbjudna gäster tar sig från Stockholm i en samlad trupp för att få komma ut på landet vid Hölö/Mörkö under några sommarmånader och få andas lite frisk luft. Leva lite torparliv.
I inbjudningsbrevet som skickats ut av Erik Asklund har de fått rådet att ta samma tåg allihopa, för enkelhetens skull. De släpar på resväskor och de har blivit ombedda att ta med sig den dricka de anser sig behöva. Efter tågresan kliver gänget av och byter till en buss som stannar vid Pålsundsbron, mitt ute i ingenstans, iallafall vad det verkar som vid den allra första anblicken. Sedan går de en bra bit längs den dammiga landsvägen med sitt bagage för att nå fram till torpen vid Fagervik där de skulle tillbringa sommaren.
Syrenen står i full blom. Torpen är små men luften behaglig.
Det skulle komma att bli flera somrar.
Och sommargästerna skulle så småningom kallas för syrentorparna.
Erik Asklund, Gunnar Ekelöf, Vilhelm Moberg, Nils Ferlin, Ivar-Lo Johansson, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist och Stig Åsberg var några av dessa.
Vilket fantastiskt och respektingivande och underbart inspirerande sällskap.
Tänk om man hade fått möjlighet att vara med och sitta i något hörn alldeles i närheten och bara få lyssna på och njuta av deras samtal. Kanske rent av fått delta i samtalet. Sitta med ett glas vin ute i trädgården och ha Gunnar Ekelöf på en stol alldeles brevid. Fördjupa sig i ett intressant samtal som sträcker sig ända fram på morgontimmarna med Vilhelm Moberg.
Sitta vid samma matbord som Nils Ferlin och Ivar-Lo Johansson.
Tanken svindlar.
Enligt rykten ute på Mörkö låg de dock rätt utslagna i gräset framåt morgonkvisten, syrentorparna.
Och jag har vördnadsfullt vandrat på samma dammiga landsväg.
Jag har försiktigt kikat in i trädgårdarna där dessa syrentorpare hållit till.
I torpen bor nu andra familjer. Om de är medvetna om vilka författare och skalder som tidigare suttit i deras trädgårdar och sovit i deras torp och skålat och skrålat i syrenbersån och skaldat på fälten i närheten vet jag inte.
Men jag tycker mig faktiskt se att de skymtar fram där, syrentorparna, alldeles precis bakom syrenhäcken och de vackert grönskande träden vid de röda små torpen ute vid Fagervik.
Och för ett ögonblicks svindlande sekund befinner jag mig där, hos dem, de stora författarna, någon gång på trettiotalet. Och jag blir alldeles knäsvag av lycka.
En fullkomligt berusande känsla.
Och jag kan inte svära på det, men jag tror faktiskt att jag såg Vilhelm Moberg vinka åt mig.
Lite försynt och med tårar i ögonen vinkade jag tillbaka.
Läs mer; Ivar-Lo Johanssons berättelse, Gunnar Ekelöfs berättelse, se Stig Åsbergs etsningar, Erik Asklund om Stig Åsberg,
