Konsten att verkligen lyssna

                                                                           * bild från morgueFile.com


Ibland märks det så tydligt.
Att vi talar helt olika språk.
Att vi kommer från helt olika världar.
Och att vi inte alls förstår vad folk vill ha sagt eller vad de egentligen menar. 
Vi tror förstås att vi förstår och att vi har hela bilden klar för oss.
Vi utgår alldeles för ofta ifrån att vi vet vad någon annan menar.
Så därför lyssnar vi inte heller så noga på vad de har att säga.
Vi tänker på annat. Hör ett och annat ord. Ett ord här och ett ord där.
Vi avbryter. Gärna ofta och mycket.
Och vi fyller i tomrummen mellan deras ord med våra egna tankar och funderingar, målar över med våra egna färger. Och vi tror att vi förstår.
Men vi missförstår.
Alltför ofta. Alldeles på tok för ofta.

För att lyssna och verkligen höra vad någon annan säger måste man vara helt närvarande.
Beredd att koppla bort sig själv för en liten, liten stund.
Strunta i alla förutfattade meningar man har.
Låta bli att avsluta andras meningar bara för att den som talar behöver ett ögonblick på sig för att hitta de rätta orden. Ha lite tålamod. Det lönar sig.

För om vi lär oss att verkligen lyssna så öppnar sig en helt ny värld för oss.
Vi får för ett ögonblick chansen att blicka in i en helt annan verklighet.
Se världen som någon annan upplever den.

Och vi kanske upptäcker att det inte alls var som vi trodde.
Utan helt annorlunda.
Och att vi för en gångs skull faktiskt förstår vad någon menar.

Det är en stor gåva, att ge någon annan, att lyssna och försöka förstå.

För att prata och uppleva att någon verkligen lyssnar på det man har att säga, det är så sällsynt i vår stressade värld. Det är snudd på magiskt.
Det är som rent balsam för själen.

Och det har en förmåga att hela brustna hjärtan.

Stanna upp för ett ögonblick

                                                                                      * bild från morgueFile.com

Vad viktigt det är att vi stannar upp ibland och tar en paus ifrån det vi håller på med.
Tar oss tid att dra några riktigt djupa andetag. Andas ut. Släpper på kraven.
Unnar oss en stunds välförtjänt vila från allt runtomkring oss.

Smiter undan från sorlet som omger oss och uppsöker tystnaden.
Det kan räcka med några minuter.
Så att man hinner sträcka ut kroppen om man suttit stilla i samma läge en längre tid.
Hinner sätta sig ner och vila benen om man står och går hela dagarna.
Eller så att man kan ta sig en kopp kaffe och växla några ord med en kollega.
Eller hinna göra det där toabesöket man väntat med alldeles för länge för att man helt enkelt inte har haft tid.

Alldeles för ofta glömmer vi bort de små mikropauserna. Andhämtningspauserna.
De är mer värdefulla än man kanske tror.
Vi kan hämta kraft och ny energi även där.
De är minst lika viktiga som de längre rasterna, dessa minipauser.
Att vi verkligen tar oss tid till några minuters mikropaus då och då under dagens lopp är väl investerade minuter.
Det kan faktiskt göra en enorm skillnad.
Vi tror att vi måste vänta tills vi har tid att ta en lite längre paus.
Eller ännu hellre tills vi är helt färdiga med det vi håller på med.

Och så visar det sig att vi aldrig hinner ta den där pausen, för det dyker alltid upp någonting nytt.
Och sedan kommer ytterligare något i vår väg som vi bara måste ta itu med på en gång.
Sedan när dagen närmar sig sitt slut så är vi alldeles slutkörda. Orkar inte tänka klart.
Vi får huvudvärk. Vi blir stela i nacke och axlar. Blir irriterade och folkilskna.
Vi är helt enkelt jättetrötta.

Mikropauserna kan få oss att må lite bättre mitt i vår stressiga vardag.
Om vi bara kommer ihåg att ta dem. De kan fylla på vårt energiförråd.
Få oss att göra ett bättre jobb eftersom vi blir lite piggare efteråt.
Om vi kunde påminna oss om att inte låta det gå alltför många timmar innan vi tar en liten men ytterst medveten paus.
Om vi kunde unna oss att ta oss tid vid ett flertal tillfällen under vår dag och trycka på pausknappen.
Och helt enkelt stanna upp för ett ögonblick och hämta andan.
Om så bara för några minuter.

Så skulle vi kanske få en betydligt behagligare arbetsdag.
Och vi skulle hinna känna efter hur vi egentligen mår.
Och om vi behöver göra något åt det.

Alldeles vilse i hälsodjungeln

                                                                            * bild från morgueFile.com


Ibland blir det helt enkelt för mycket av det goda.
Världen och vår vardag fullkomligt svämmar över av goda råd och välmenande tips om det bästa sättet att leva, det bästa sättet att äta, det bästa sättet att träna, vad man bör dricka och vad man inte bör dricka, när man bör dricka, hur mycket man bör dricka...
Det är GI-metoder hit och Atkins-dieter dit och detox-helger och fruktdieter och jag vet inte allt. Varenda tidning skriver om det. På tv pratar de om det.
På lunchrasterna på jobbet diskuteras det.
Och alla har den rätta lösningen. Hur vi ska bli mer vältränade och må bättre. Hur vi ska bli piggare och fullkomligt stråla av hälsa. Hur vi ska nå målet. Med hjälp av den ena eller den andra eller varför inte den tredje metoden.
Vi får höra att just den här metoden är den rätta. Den enda. Iallafall idag.
Imorgon gäller nog troligtvis något annat och något helt nytt. Förstås.
Då kan det också visa sig att den första metoden inte alls var så hälsosam trots allt. Utan rent av skadlig. Hoppsan.

Jag kan bara inte tro att en enda väg är den rätta.
Jag tror att det är en lättköpt lösning för att vi ska slippa tänka själva.
Det kanske kan funka ett tag, eller till en viss del. Och det är ju bra på sitt sätt.
Men om man vill hitta ett sätt att leva så att man mår så bra som möjligt i vardagen, behöver man nog gå åt ett helt annat håll. Snegla inåt istället för på världen utanför.

Och jag tror att det är viktigt att hitta sin alldeles egna väg mitt i hälsodjungeln.
Trampa upp en egen stig mitt ibland alla snåren.
Men akta dig därinne i djungeln. För där är det lätt att gå vilse.
Speciellt när man lite rädd och osäker smyger runt där i vildmarken ensam.

Testa vad som funkar för dig och vad som inte gör det.
Det som är bra för någon mår någon annan inte alls bra av.
Välj den mat som du märker att du mår bra av och tycker är god.
Försöka hitta en träningsform som du trivs med och som du älskar.

Vi är alla olika, har olika behov och helt olika förutsättningar.
Det är svårt att tro att en metod, ett sätt att leva, skulle passa varenda en av oss.
Vi måste våga prova oss fram till det som får just oss att fungera som bäst.

Hitta en väg som känns inspirerande och kul. För det mesta iallafall.
Inte för någon annan.
Utan för dig.

Lyssna på vad du behöver för att må bra. Fråga dig själv vad du vill göra.
Och ta dig tid för att göra just det.
För du är värd att må bra.

Ständigt vaksamma ögon

                                                                                    * bild från morgueFile.com

                                                                             
De finns där runtomkring oss, hela tiden. De som alltid vet bäst. De som kan precis allt.
Med sina ständigt vaksamma ögon följer de oss ihärdigt och bevakar oss.
Betraktar oss och bedömer oss. Väntar. Bidar sin tid.
Vägrar släppa oss med blicken ens för en endaste liten stund.
De ser förstås varenda misstag vi gör. Och de är alltid redo att slå till.
Alltid lika snabba och effektiva att attackera oss.

Och vi kanske inte alltid är beredda och blir rejält tilltufsade.
Förvånade och fullständigt förvirrade börjar vi försvara oss och förklara oss.
Fast vi egentligen inte behöver. Fast vi egentligen inte vill eller orkar.
För det stjäl så mycket tid och energi ifrån oss, detta eviga förklarande och försvarande.
Och det urholkar vårt självförtroende.
Konstruktiv kritik är för det mesta väldigt bra och givande.
Om man tar det på rätt sätt och verkligen lyssnar.
Det kan hjälpa oss att utvecklas, bli ännu bättre på det vi gör, kanske bli effektivare.

Direkta påhopp för att någon har behov av att hävda sig själv är det däremot inte.
Att leta småfel utan större betydelse hos allt och alla och ständigt komma med kommentarer, anklagelser och tillsägelser tjänar inget syfte.
Det leder inte vidare någonstans. Det tar stopp. Ingen växer och utvecklas av det.
Det är en simpel återvändsgränd.

Och det är viktigt att komma ihåg att de inte alltid har rätt, dessa personer som tror sig veta allt.
Vi behöver lära oss skillnaden. Veta när det är värt att lyssna och när man kan slå dövörat till.
Och alltid minnas att vi alla är människor.

Vi är inga förprogrammerade maskiner som fungerar felfritt till den dag vår motor går sönder.
Vi har underbara dagar då allt bara fungerar.
Och mindre underbara dagar då vi önskar att vi aldrig gått utanför dörren.
Så ser det ut för de flesta av oss. Det är en del av att vara människa.
Och det är okej.

Det blir så lätt att vi fokuserar på allt det vi inte tycker fungerar att vi glömmer bort allt det som görs riktigt bra och faktiskt fungerar som det ska.
Och vi glömmer alltför ofta bort att berömma människorna vi har i vår närhet för detta.
Faktum är att om vi vill att något ska fungera bättre, är det bästa vi kan göra att uppmuntra och ge beröm.

Ofta leder det till en större ansträngning och bättre resultat eftersom beröm inspirerar och lyfter folk att prestera ännu bättre.
Det kostar inte oss så mycket, att vara lite mer generösa med uppmuntran.
Men det kan göra en enorm skillnad i någons liv.

Hela livet i din hand

                                                                                          * bild från morgueFile.com

Varje dag när du vaknar har du en möjlighet att göra ett val. Ett nytt val.

Du håller morgondagen där, i din hand.
Det är du som bestämmer hur du vill att den ska se ut.
Bara du.

Om du inte trivs med hur du lever ditt liv, välj igen. Gör något annat. Hitta på något, vad som helst.
Gå i en helt annan riktning, vänd tillbaka och börja om från början om du så vill, men stanna för allt i världen inte kvar där du är idag. Inte om du inte trivs.

För missnöje och besvikelse föder bitterhet och ilska. Och irritation.
Och en missljudande klagosång. Det kan leda till depression.
Smärta och spänningstillstånd och panikångest.

Och vad du än tänker och hur du än ser på dig själv och din betydelse här på jorden så påverkar du människorna runtomkring dig mer än du tror.
 
Det spelar faktiskt roll hur du mår. Att du hinner med det du vill hinna med.
Att du tar dig tid att göra de saker du älskar att göra.
Och att du tagit dig tid för att ta reda på vad du älskar att göra.
Att du har landat i dig själv och känner dig hemma där.
Livet är alldeles, alldeles för kort för att levas för alla andras skull.
Det måste levas för dig.

Du håller livet där, i din hand.
Det är du som bestämmer hur du vill att det ska se ut.
Bara du.

Det spelar också roll hur du trivs med ditt liv.
Först och främst för din egen skull. Du förtjänar ett liv som du trivs med och som gör dig glad.     
Och det spelar även roll för alla de människor som lever och andas i din närhet.

Det är så viktigt att vi blir bättre på att ta hand om oss själva.
Tar hänsyn även till oss själva. Är rädda om oss. Ser till att vi mår bra.
Ingen kan göra det bättre än just vi.
Och ju bättre vi blir på att ta hand om oss själva, ju mindre behöver folk oroa sig för oss.
Vi blir inte så ilskna, krävande och hopplöst negativa.
Vi blir så mycket lättare att umgås med.

Du håller morgondagen där, i din hand.
Bestäm dig för hur du vill att den ska se ut.
Och bered dig på att möta den.

Dags för barfotaspring?

-vårfru? vaffra? våffla?

                                                                                               * bild från arla.se

Någon som har funderat på varför vi firar våffeldagen den tjugofemte mars egentligen?
Idag på jobbet funderades det och spekulerades rätt vilt.
Ingen av oss visste. Men det kom fram de mest osannolika och fantastiska teorier.
Vågar inte återge dem här...
Men tänkte att jag skulle kolla upp det av ren nyfikenhet.
Och det är helt underbart från början till slut.
Betydligt mer osannolikt än de flesta gissningar jag hörde idag.

Den här dagen, Marie bebådelsedag, eller i folkmun vårfrudagen, (Vår fru syftar då på Jungfru Maria), har firats i kristna länder sedan 600-talet, nio månader före jul för att högtidlighålla att Maria då fick veta att hon var havande med Jesus.
Den firades också här i Sverige för att markera vårens ankomst.
I västra Sverige har även Springa trana, en folklig vårsed då man sprang barfota runt stugan eller runt gödselhögarna i byn, förknippats med denna dag.
Genom att springa barfota som om det redan var varmt ute, hoppades man på att framkalla en tidig vår.
Den här barfotaspringningen ansågs vara mycket välgörande för fötterna, den sades bland annat hjälpa mot förkylning, skydda mot sår på fötterna under hela året, samt ormbett.
Tranans ankomst var ett viktigt vårtecken denna dag och därför klädde barnen ut sig till tranor kvällen innan och sprang runt och slängde tranbrev till varandra.

Kanske en tradition att återuppliva i våra dagar?
Allt som kan påskynda vårens ankomst är klart värt att prova.
Skulle dessutom vara helt obetalbart för att inte säga helt underbart att få se folk utklädda till tranor springa barfota här på Stockholms gator så här i slutet på mars.




-utklädda stockholmare som längtar efter våren?

                                                                                                      *bild från tetrix.se
                                                                                                                                  
Det är alltså en salig blandning av en havande jungfru, tranor, barfotaspring och - våfflor?

Att våfflorna kom in i bilden är tydligen ett resultat av att man helt enkelt hört fel.
Man har hört fel på vårfru och våfflor.
Och höra fel kan vi väl alla göra någon gång.
Fast i det här fallet måste väl ett flertal personer ha hört fel många gånger?

Jag är bara innerligt glad och tacksam att man inte trodde att man hörde tofflor istället.

Det är helt klart oerhört fascinerande och intressant med dessa traditioner vi har.
Tänk om man hade en tidsmaskin så man kunde åka tillbaka i tiden och se hur denna högtidsdag firats genom åren. Och kanske bevittna hur den första våfflan lagades till?

Källor: Nordiska Museet., svenska wikipedia, svensk uppslagsbok.se, learning4sharing.nu, påsksidan.se

Trots omständigheterna

                                                                                  * bild från Rädda Barnen

För många år sedan jobbade jag som volontär i ett krigshärjat Angola.
Jag åkte dit med en ganska naiv förhoppning om att kunna hjälpa till att förändra och rädda världen. Göra skillnad. Förbättra villkoren för svältande barn.

Men istället upptäckte jag att det var jag som förändrades. Och det rätt rejält.
Min bild av världen sprack i tusen bitar.
Marken darrade och skälvde under mina fötter.

Och jag blev alldeles förundrad. Fullständigt betagen i det enorma landet med den röda jorden.
Förälskad i människorna där och deras enorma livsglädje och kärlek och medmänsklighet.
Och samtidigt förfärad över hur livet kan vara. Hur olika våra förutsättningar är.

Jag trodde att jag skulle möta ett nedslaget, gråtande, kuvat och lidande folk.
Men istället mötte jag ett stolt, lyckligt, kärleksfullt och öppet folk.

Visst fanns det spår av lidande. Kriget var ständigt närvarande.
Det gjorde sig påmint på olika sätt. På många sätt.
Alla dessa soldater. Alla dessa barn som förlorat ett ben eller en hand eller arm när de klivit på en mina. Utegångsförbudet efter klockan 18.00. Fattigdomen.

Men mitt i allt detta mötte jag en sådan enorm glädje. Vänlighet. Omtänksamhet. Framtidstro. Tacksamhet.
Och en stark gemenskap och sammanhållning. Som jag aldrig mött någon annanstans.

Det var då jag för första gången anade att vi alltid har ett val om hur vi ska förhålla oss till vår omvärld.
Att det faktiskt är möjligt att hitta livslusten under nästan vilka omständigheter som helst.

Vi har alltid ett val.
Om vi ska välja att hitta fel på allt och alla eller välja att fokusera på det som är bra.
För sanningen är att det går alltid att hitta något eller någon att gnälla på. Om man nödvändigtvis vill.
Men det går också att hitta det motsatta. Något att glädjas åt. Någon att berömma och uppmuntra.
I vilken situation man än möter här i livet.

Det är inte alltid omständigheterna runtomkring oss som avgör hur vi mår inuti.
Utan vad vi väljer att se. Trots omständigheterna.

Luft under vingarna

                                                                         * bild från wikipedia

Plötsligt en dag står vi där och känner det som om vi sitter fast.
Livet känns så grått och outhärdligt trist och det verkar som om precis allt och alla går emot oss.
Vi känner oss fastlåsta i vårt eget liv och vi vet inte hur vi ska ta oss loss.
Om vi överhuvudtaget någonsin, någon gång kommer att komma loss.
Vi längtar efter att fly vår väg. Rymma långt bort från alla plikter.
Långt, långt bort från vårt eget liv.
Vi längtar efter mer frihet. Lite luft under vingarna.

Men de flesta av oss stannar kvar. Vi försöker stå ut.
Trots att det känns som om vi är ensammast i världen och ingen förstår.
Ingen bryr sig. Ingen tycker om oss.
Världen är orättvis och grym.

Vi skyller gärna på ödet, dålig karma, otur, vårt jobb, ja, alla anledningar vi kan komma på när vi tycker att våra liv inte fungerar. Det är sällan vårt eget fel.
Och när vi tycker att det inte finns någonting att glädjas över eller att se fram emot och framtiden ser mörk och förfärande tråkig ut så är det alltid någon annans fel.
Ödet igen förstås. Våra gener. Alla andra.

Det finns ju ingenting vi kan göra åt saken eftersom det inte är vårt eget fel.
Det finns alltid någon eller något att skylla på.
Och vi slipper ta ansvar och ta itu med våra liv.

Tänk om vi skulle våga se det som att vi faktiskt har ansvar för vårt eget liv.
Och för hur vi upplever det. Och till och med för hur vi väljer att leva det.
Tänk om vi skulle ta av skygglapparna som vi allt som oftast går omkring med och börja se oss omkring.

För livet kanske inte är alldeles grått och trist bara för att vi upplever det så.
Det kanske inte ens är helt svart eller vitt.
Utan alldeles fullt av sprakande färger och underbara människor och möjligheter bara vi ser oss omkring.

Det är så lätt att bara gå på i gamla hjulspår och irriteras över att det aldrig händer något roligt eller spännande i ens tillvaro. Att sucka över att ingen hör av sig och att man känner sig ensam och bortglömd. Att fortsätta göra det man alltid gjort och uppgivet undra man var man ska kunna hämta ny inspiration ifrån.
Var man ska kunna få ny energi och livslust ifrån.
Undra över vem som ska komma och rädda en och när denna person ska dyka upp.

Och egentligen finns möjligheten till ett annat liv där hos oss hela tiden.
Om vi bara öppnar våra ögon och börjar se världen omkring oss.
Om vi börjar se att vi kan mer än vi tror. Mycket mer.
Om vi lyfter blicken.
Och upptäcker våra egna vingar.

Och plötsligt inser att ingen behöver komma och rädda oss.
Det är bara att breda ut vingarna och börja flyga.

Är tiden din vän eller fiende?

                                                                               * bild från wikipedia

Den tickar på. För de flesta av oss.
Obarmhärtigt. Hänsynslöst. Obevekligt.
Sekund för sekund. Minut för minut. Timme för timme.
Vare sig vi är medvetna om det eller inte, vare sig vi vill det eller inte.
Så fortsätter den att ticka. Ingenting kan stoppa den.

Den tid vi håller i våra händer just nu lösgör sig och försvinner ur vårt grepp hur hårt vi än försöker hålla den kvar. Och det här sker om och om igen. Och igen.
I bästa fall omvandlas tiden till dyrbara minnen eller erfarenheter och vi får behålla essensen av den inom oss. Vi kan plocka fram den då och då och lukta på den, njuta av den, förfäras över den, drömma oss tillbaka till ett gyllene ögonblick som får oss att le inombords och förundras över den.
Tid som är väl använd blir till värdefulla skatter i vårt inre som ingen kan ta ifrån oss.
Som en riktigt nära och älskad vän som alltid finns där när vi behöver den.

Även tid som vi har förbrukat till att gråta, förtvivlat kämpat för att hålla oss flytande, alla gånger då vi misslyckats eller gjort bort oss, får vi behålla som lärorika erfarenheter inom oss. Erfarenheter som hjälper oss vidare i livet. Får oss att förstå andra lite bättre. Håller vår medkänsla vid liv.

Men tiden som går medan vi inte vågar leva förvandlas till dammande stoft i våra händer.
Den upplöses i tomma intet. Det blir ingenting kvar.

Och vi står där, undrande, förvirrade, vilsna, besvikna.
Det ekar tomt inom oss.

Ilsket och bittert och förbryllat undrar vi; vad hände med vårt liv egentligen, vart tog alla dessa dagar vägen?

Men innerst inne vet vi förstås att vi höll dem i våra händer, varenda en av dessa dagar.
Varje morgon. Varje timme och minut. Sekund för sekund var de där hos oss.
Men vi glömde att ta vara på dem. Göra det bästa av dem.

Så låt oss ta ett djupt andetag. 
Och fatta mod.
Och skapa det mest fantastiska och underbara liv vi bara kan.

Ensam är inte alltid stark

                                                                    * bild från wikipedia

-Jag vill inte leva längre. -Jag orkar inte mer. -Jag ber varje dag om att jag ska få dö.
Det här är meningar som jag hör dagligen på jobbet, alldeles förfärligt många gånger dagligen.
Det är alltid lika hjärtskärande att höra. Ofta från äldre, inte speciellt sjuka människor.
När jag undrar vad som ligger bakom denna önskan får jag nästan alltid till svar;
-Jag är så ensam.

Den tärande, icke-självvalda ensamheten verkar vara skrämmande utbredd bland den äldre delen av befolkningen i vårt land. En del av de äldre jag möter har inte kommit ut och träffat en endaste människa under hela vintersäsongen. Dels för att de inte vågar gå ut på grund av snön och risken för halka, dels för att de inte har någonstans att gå. Vänner och bekanta har gått ur tiden. Det finns inget lättillgängligt ställe för äldre att spontant träffas. Om man inte bor på ett välfungerande servicehus. Och många väljer ändå att bo kvar i sin egen lägenhet så länge de bara kan. Man vill inte störa sina släktingar och be om ett besök.

Detta enligt min högst personliga undersökning och erfarenhet från akutmottagningen.

Igår mötte jag en alldeles betagande dam som bland det första hon gjorde var att anförtro mig om att hon inte ville leva längre.
För ensamheten var fullständigt outhärdlig.
Hon satt bara och väntade på att tiden skulle gå på dagarna så att det blev kväll. Då kunde hon se lite på tv eller läsa i en bok. Hon hade inte kommit ut på hela vintern. En gång i veckan kom stressad personal från hemtjänst och var där och hjälpte till i en halvtimme. Hennes enda kontakt med omvärlden.
Hon hade en son men ville inte störa eftersom han hade så mycket att göra och alltid var så upptagen.
Grannarna ville hon inte störa  "-vem vill prata med en gammal tant"...

När vi pratat en stund började det lysa om henne. Hon levde upp.
Hon berättade om hur hon alltid varit ute och rest mycket.
Varit aktiv och social. Nu kände hon att hon inte hade någonting att se fram emot längre.

För många år sedan berättade min pianolärare från Barcelona att där fanns ett helt annat sätt att leva för de äldre. De brukade samlas i någon lokal längst ner i vanliga bostadshus och laga mat tillsammans, umgås, hålla lite koll på varandra. Om någon saknades gick någon till dennes lägenhet för att höra att allt var okej.

Ibland önskar jag att verkligheten såg annorlunda ut. Att ingen skulle behöva sitta isolerad och förlora sin livslust på grund av ensamhet. Att vi vågade fråga mer hur folk runtomkring oss mår. Att vi vågade erkänna att vi faktiskt känner oss ensamma om vi gör det. För vi behöver varandra ibland.

Ensam är inte alltid stark.

Fortsätt framåt längs din egen väg

                                                                   * bild från morguefile.com

Ibland kan vägen fram till något som vi kämpar för, hoppas på eller drömmer om kännas evinnerligt lång.
Man hoppas innerligt på att nu, snart, alldeles snart, runt nästa krök, där är det, där bara måste det vara.
Men när vi svänger runt kröken fyllda av förväntan så ser vi att vägen framför oss ser ut att slingra sig oändligt långt bort i fjärran. Den verkar aldrig ta slut. Den bara fortsätter och fortsätter. Och fortsätter.

Och vi förlorar hoppet. Tålamodet. Lusten att ens försöka. Orken att ta ett endaste enda litet steg till.
Det känns plötsligt så tungt och meningslöst och tröstlöst. Ensamt.

Tvivel på vår egen förmåga börjar gro.
Och vi ger upp.

Vi börjar ifrågasätta våra egna förhoppningar och våra ljuvaste drömmar om hur vårt liv ska se ut.
Ofta lyssnar vi på de andra och provar att gå en annan väg. Deras väg. Vi tror att de vet bättre. Ser klarare.
Deras ord väger tyngre än vårt eget.

När det egentligen är precis tvärtom.

Du är den som vet. Bara du.
Du är den som förstår vad som är bäst för dig.
Ingen annan.
Det är du som ska leva med dina val och dina beslut och hitta det du tycker är meningsfullt och värdefullt.

Så fortsätt framåt. Längs din egen väg.
Låt ingen annan bestämma vad som är bäst för dig.

Följ dina egna förhoppningar och drömmar.

Uthärda när vägen känns evinnerlig och ödsligt ensam.
Vet att du går framåt mot det du verkligen drömmer om.
Och att du når målet förr eller senare.

Men viktigast av allt är att du vet att du följer din egen väg och är sann mot dig själv.

Och bara det gör världen lite rikare. 

Det finns nämligen ingen som du.

När orden inte räcker till

                                                                    * bild från Kungsbacka.se

Vissa dagar kan det kännas som världens tyngsta jobb att vara sjuksköterska.
Riktigt tunga dagar när den våldsamma verkligheten därute kryper alldeles för långt under skinnet.
Dagar när man bara vill blunda och låtsas att de bilder som bränner sig fast på näthinnan är från den senaste filmen man såg och inte från dagen som nyss passerat.

Dagar när man vill så mycket och förmår så lite.
Dagar när man vill trösta och lindra men det finns inget att säga för orden räcker inte längre till.
De förmår ingenting. De faller bara platt till marken som torra löv och uträttar ingenting alls.

Sådana dagar som idag.

Men det kan också kännas som världens bästa jobb att vara sjuksköterska.
Dagar när man känner att själva livet annonserar sin närvaro precis där i skuggan av döden. Man vågar andas ut igen.
Och världen blir begriplig för ett litet, litet ögonblick.
För mitt under kaoset och dramatiken sker verkliga möten mellan människor.

När det handlar om liv eller död tappar vi ofta våra masker och möts ansikte mot ansikte.
Precis som vi är. Murarna faller och vi möts över gränserna.
En främling visar sig kunna vara en vän.
Vi behöver inte låtsas vara större eller starkare än vi faktiskt är. Plötsligt spelar inte vårt utseende, vår titel, årsinkomst, hippa prylar eller bostadsadress någon roll.
Vi är alla människor och vi delar denna upplevelse.

Och när orden inte räcker till kan ibland en utsträckt hand nå fram.
En famn kan finnas till hands och erbjuda tröst.
Och då behövs inga ord.
Man förstår.

Man är aldrig helt ensam.

En rosa orkidé

                                                                          * bild från Morguefile.com

Jag har en underbar rosa orkidé i mitt köksfönster.
Har varit väldigt stolt över detta praktexemplar eftersom den blommat så otroligt länge.
Som jag har gått och skvätt med vatten på denna stackars orkidé.
Och nu pratar vi inte i veckor, eller ens månader. Utan i över ett år.
Kanske till och med närmare två år.
Trott att jag förstått hemligheten i hur man håller liv i en orkidé.
Att det är just orkidéer som är min grej helt enkelt. En medfödd talang.

Tills jag hörde ett samtal på jobbet mellan två riktiga blomstervänner med gröna fingrar och allt.
Någon av dem hade fått sin orkidé att blomma i flera månader.
Den andra häpnade, hon hade bara lyckats i några veckor.

Jag sitter först och myser i mitt hörn och är lite mallig.
Är på väg att öppna munnen och berätta om hur länge jag har fått min rosa orkidé att blomma, kanske rent av ge dessa experter lite tips i all vänlighet, när en tanke plötsligt slår mig.
Tänk om -hemska tanke - det faktiskt inte är en riktig orkidé jag har.
Utan en i plast. Eller tyg. Eller vad de nu gör dessa falska substitut i för material.

Vågar nu inte yttra mig alls i frågan utan lommar försiktigt ut och fortsätter arbeta istället.
Börjar få lite jobbiga flashbacks om att det faktiskt aldrig har varit en vissen blomma eller ens ett litet visset blad på hela tiden. Eller en ny knopp. Och att det inte är ett gott tecken. Om man nu vill behålla sin status som orkidéexpert. Eller ens ha den minsta trovärdighet kvar i vänkretsen när det gäller råd om krukväxter och dylikt.

Den var ju inte äkta förstås. Min rosa orkidé.
Jag förundras över att de kan göra så fantastiska plastblommor nuförtiden.
Det finns ju inte en människa som kan se skillnad.

Ett helt annat perspektiv

                                                                                          * bild från wikipedia

Det uppstår så ofta missförstånd mellan oss människor.
Vi är så säkra på att vi förstår vad någon annan menar så vi slutar lyssna ganska omgående i ett samtal.
Stänger igen öronen och bildar oss en alldeles egen uppfattning om innebörden av orden som sägs.
Börjar ivrigt argumentera och försvara oss. Avbryter när ett nytt försök görs till att förklara. Ilsknar till.
Kanske rent av vänder ryggen till och går vår väg.

Vi glömmer så lätt bort att vi alla betraktar världen från helt olika perspektiv.
Att våra utgångspunkter ofta kan vara vitt skilda åt.

Om jag sitter och lurar i vassen ser jag något helt annat ur mitt grodperspektiv än vad du gör som stolt flyger högt ovanför mitt huvud och betraktar världen uppifrån.
Det är helt olika perspektiv. Totalt olika.
Det innebär inte att det ena eller andra perspektivet nödvändigtvis är bättre eller sämre.
Vi ser bara världen på olika sätt därifrån vi står.

Det är därför det är så viktigt att ta sig tid att verkligen lyssna på det som sägs.
Läsa mellan raderna ibland. Se längre och djupare än till den yttre presentationen.

Inse att mitt perspektiv inte är det enda. Inte heller alltid det bästa eller det rätta.
Och inse att bara för att jag byter perspektiv ibland så rasar inte min värld samman.
Men det kanske uppstår sprickor i de murar jag byggt upp omkring mig.

Och min värld kanske blir lite rikare och fylld med nya färger.

Ett ständigt balanserande på kanten

                                                                                                   * bild från La Clique

Att hitta rätt balanspunkt i livet är inte det lättaste.
Ibland känns det som om det kan tippa över åt fel håll när som helst.
Vi har ingen aning om hur långt fallet kan bli eller hur illa vi riskerar att slå oss.
Om vi ens överlever fallet.
Och det skrämmer oss rejält och får oss att klamra oss fast ännu hårdare.
Minsta sak kan få en i obalans. Speciellt om man balanserat på kanten under en längre tid.

Det är svårt att få ihop det man måste göra för att få en fungerande vardag med det man vill göra.
Det man borde göra med det man drömmer om att göra.
Så vi gör det vi måste göra allra först.
Vi går till jobbet. Vi handlar och tvättar och städar och lagar mat. Har vi kraft och ork kvar efter det så vill vi förstås umgås med våra nära och kära. Höra av oss till vänner som vi inte sett på länge.
Inte så sällan hamnar våra egna slumrande önskedrömmar långt ner på att-göra-listan.
Om inte allra längst ner. Dit vi väldigt sällan hinner förrän det är dags för en ny dag och en ny lista.
Och nya måsten.

Jag tror det är viktigt att vända på listan någon gång ibland.
Prioritera våra egna drömmar först. Göra något vi varken måste eller borde utan bara vill och önskar.
Bara för vår egen skull.

Kanske är det det som behövs för att hålla oss i balans här i livet.
Att vi vågar prioritera oss själva, sätta våra egna behov i första rummet ibland utan att skämmas.
Tar vi bättre hand om oss själva kanske vi inte behöver tappa balansen för minsta lilla sak.
Tillåter vi oss att ta oss tid även mitt i den hektiska vardagen till att förverkliga en del av våra drömmar, vare sig det nu är att köpa ett skissblock eller hyra en islandshäst för en timmes ridtur i skogen, eller vad vi nu än drömmer om, så får vi garanterat ny energi och livslust av det. Av att få göra något vi verkligen vill göra för en gångs skull.

Det är mycket möjligt att det får oss att le när vi viker tvätt nästa gång. Eller rent av får oss att gnola på en ny melodi på väg till jobbet.

Det är också mycket möjligt att det kan få livet att kännas lite roligare och mer som vårt liv.

Kloka ord från svunna tider

                                                                 *bild  från rondasomontano.com

Det finns en bok som jag bara älskar att återvända till gång på gång.
Den är skriven år 1647 av jesuitprästen Baltasar Gracián och består av en samling av aforismer, närmare bestämt trehundra stycken. Boken heter "Handbok i levnadskonst" och erbjuder råd om hur man bäst reder sig i världen och om hur man uppnår gott anseende och rent av fullkomlighet.

En underbar källa till inspiration och eftertanke.

Här ett exempel, från aforism 195;

Att förmå uppskatta.
Det finns ingen som inte kan vara någon annans läromästare på något område, och alltid någon som överträffar den som överträffar andra. Det är nyttig kunskap att finna något att glädjas åt hos var och en. Den vise uppskattar alla, ty han ser något gott i varje människa och vet hur mycket det kostar på att göra saker och ting väl. Dåren föraktar alla, eftersom han inte känner det goda och alltid väljer det sämsta.


Tänkvärt är att detta alltså är skrivet år 1647. Det finns en hel del kloka ord att hämta inspiration ifrån i litteraturen. Jag tycker det är skönt och trösterikt att veta att det finns så mycket kunskap och värdefulla insikter kvar att upptäcka även bakåt i tiden. Vilken skattkista att ösa ur!

Det är sånt fokus på nytt, nyare och nyast nuförtiden. Populärast. Alla läser samma bok.
Blir alltid så glad om jag ser någon som läser något helt annat än någon av de senaste böckerna på topplistan.

Det finns ju så ofantligt mycket litteratur att upptäcka!
Biblioteket är inte ett så dumt ställe att gå till när världen snurrar för fort och man inte tycker att man hinner med sig själv. Eller när man behöver ny inspiration om man kört fast i något. Eller om man vill fly från världen för en liten stund. Eller om man vill stilla sin nyfikenhet i någon fråga. Eller om man känner att man vill lära sig något nytt, eller bara vill få veta lite mer i största allmänhet. Eller om man bara vill drömma sig tillbaka i tiden för ett ögonblick.

Nattligt kaos

                                                                       *bild från morguefile.com

Jag har precis överlevt ett riktigt tungt nattpass.

Och innan dess en kaotisk heldag där jag var tvungen att stanna kvar för personalen räckte helt enkelt inte till. För varje pass jag går hem och inga större missöden har inträffat så tackar jag min lyckliga stjärna och andas ut. Jag klarade det en dag till.

Det handlar inte längre om yrkeskompetens eller erfarenhet på de här passen när belastningen är så här hög.
Är man ensam ansvarig sjuksköterska för mellan tjugo till fyrtio patienter handlar det mer om tur i vissa lägen.
En enda dålig patient kan kräva att man är där och gör insatser större delen av tiden.
Och när man har tjugofem patienter blir det till att prioritera. Vem är sjukast?
Vissa saker kommer långt ner på att-göra listan i såna lägen.

Inatt så många svårt sjuka patienter att läkaren jag arbetade med var på väg att rymma sin väg.
Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Istället bet vi ihop och jobbade på.
Och mötte många saker vi hade behövt prata igenom efteråt.
Men det finns det ingen tid till.
Ibland berör helt enkelt all sorg och sjukdom och död extra djupt.

Förr i tiden fanns det tid för reflektion efter det att man som vårdpersonal mött tragiska dödsfall eller sjukdomsfall. Så är det tyvärr inte längre.
Det är bortrationaliserat.
Vi har en halvtimmes paus på ett tiotimmars arbetspass, det inkluderar toabesök, för sånt kan man inte springa iväg på under tiden man jobbar.

Mycket tid tas till att lösa frågan vart alla dessa patienter ska ta vägen?
När sjukhuset är överbelagt redan vid passets början?

Att trolla fram platser är det vi försöker med. Ringa runt. Böna och be att någon avdelning ska ta på sig ytterligare en överbeläggning i korridoren. Sitta i telefon och ringa runt till andra sjukhus. Geriatriken.
Och detta tar tid ska ni veta.
Tid som borde läggas på patienterna och ren medicinsk omvårdnad.
Men när man sedan inte lyckas trolla mer. När tricksen tagit slut och ingenting fungerar.

Då är det bara att se verkligheten.
Det finns inte tillräckligt med vårdplatser i Stockholm.
Så en del patienter får ligga kvar hos oss. I korridoren. Och en del får åka hem.
Fast de behöver sjukhusvård.
Så ser det tyvärr ut idag. Varje dag.

Läs gärna denna intressanta artikel av Jan Halldin, visserligen inte purfärsk men problemet har inte blivit mindre direkt.

Jag önskade att Filippa Reinfeldt hade dykt upp inatt och sett hur verkligheten ser ut.

Behåll din nyfikenhet

                                                                                        *bild från wikipedia

Jag tror att det är viktigt att behålla sin nyfikenhet.
Att fortsätta ställa frågor. Fundera över hur och varför.
Hitta nya perspektiv att betrakta världen utifrån.

Våga tänka i nya banor, kanske på något helt nytt ämne jag aldrig reflekterat över?
Upptäcka nya vägar att gå, nya berg att bestiga.
Kanske finns det andra sätt att göra saker på än just mitt sätt?
Jag kanske till och med skulle tycka bättre om att göra saker på något annat sätt?

Ibland är man så fast i sin övertygelse och i sin bild av hur världen ser ut att man glömmer bort att det finns alternativ. Andra möjligheter. En helt ny värld, om man så vill.

Så har du kört fast, tycker livet stagnerat och varenda dag känns grå och trist och värdelös?
Ge inte upp. Det är inte alls kört.
Prova med ett helt nytt perspektiv! Väck din nyfikenhet till liv igen!
Gör något du aldrig någonsin gjort förut. Ät någonting du aldrig provat förut.
Gör något helt annat än det du brukar göra.
Du kanske upptäcker att det finns något du gillar som du aldrig trott skulle falla dig i smaken.
Vidga din världsbild litegrann, måla lite utanför de ramar och begränsningar du satt upp för dig själv.

Det kan göra en enorm skillnad i ditt liv.
Världen är trots allt full av möjligheter.

Skrattet befriar

                                                                     

Alldeles för ofta märker jag att jag glömmer bort att ha roligt.
Livet rusar på, plikter och saker som bara måste göras stjäl min uppmärksamhet och så fastnar jag där.
Mitt i allvaret. Och vardagen känns tung och trist.

Tills jag blir påmind av något eller någon hur befriande härligt det är att bara få skratta och ha riktigt kul.
Bara slappna av och strunta i alla krav för en stund. Bara få vara.

Och så inser jag att man självklart kan ha roligt samtidigt som man utför saker och ting som måste göras.
Det ena utesluter faktiskt inte det andra. Tvärtom faktiskt.

På akuten där jag jobbar tycker jag det här blir extra tydligt.
Hur befriande det kan vara med lite humor även i mötet med de allra sjukaste patienterna.
Det är förstås olika från person till person och självfallet beror det på vad det är för situation man möts i, men jag upplever mer och mer att skrattet kan ta udden av det mest eländiga för en stund.
Och skrattet öppnar ofta vägen till en känsla av gemenskap och samhörighet.
Får oss att må lite bättre. Vi får lite distans till det vi står i och kämpar med.

Skrattet och humorn ger oss tid till lite återhämtning från all stress och alla krav.
När skrattade du senast?

Snödroppar

                                                                   *bild från wikipedia

Idag verkar det vara en underbar nästan-vårdag ute. Solen hedrar oss med sin närvaro och snön droppar från taken.
Förhoppningsvis hinner en del snö försvinna under dagen, det vore så skönt att kunna gå på barmark utan att behöva oroa sig för att halka på dessa isgator. Jag längtar. Äntligen närmar den sig.

Våren väcker hoppet inom mig.
Ett hopp om ljusare och bättre tider. Tid för gemenskap och värme.
Tid för glädje och skratt och ren lycka.

Den här vintern har varit så full av kyla och mörker och sorg.
Nästintill outhärdlig.

Så blir jag påmind om att det alltid blir ljusare igen.
Att det alltid är som mörkast före gryningen.
Att våren alltid kommer till oss, även efter den kallaste och mörkaste vinter.

Den är så vacker, våren.

Munkavle på?

                                                            * bild från expressen.se  
                                                                                                                                                           

Det är turbulens på jobbet.
Många som har slutat, ska sluta eller funderar på att sluta.
De flesta på grund av missnöje med vår arbetssituation.
Det är för tungt, stressigt och detta i kombination med låga löner och hopplösa arbetstider får folk att söka sig vidare. Trots att de älskar själva jobbet med patienterna.

Det leder oundvikligen till en del prat och åsiktsutbyten i vårt personalrum.
Enda stället där vi hinner reflektera och prata med varandra.

Igår fick jag höra att det tydligen inte är okej längre.
Vi skrämmer bort de nyanställda med vår negativa inställning.
Det har tagits upp på ett flertal möten och nu är det nya riktlinjer som gäller.
Det ska bara pågå positiva samtal under lunchen nuförtiden.

Men om folk går på knäna. Knappt orkar ta sig igenom en arbetsdag.
Ska man inte tillåtas att lufta sina känslor med sina kollegor?
Oftast känns det lite bättre efteråt. Man får lite ny kraft, hittar kanske en ny infallsvinkel.
Så orkar man möta kaoset ett tag till.

Vad skulle det leda till om alla är tvungna att le och säga att vi är nöjda med vår arbetssituation i det här läget? Det måste väl vara bättre på alla sätt att det förs en öppen dialog om hur verkligheten ser ut. Att missnöjet förs fram i ljuset och man kan titta på hur situationen ska bli bättre istället.

De flesta av oss som jobbar förstår förstås att det är viktigt att inte bara gnälla eller vara negativa, och faktum är att vi skrattar en hel del på våra raster också.
Men man kan inte dölja att en arbetsplats är för hårt belastad med att be folk att visa upp ett falskt leende och säga att allt är bra. Det löser inte några problem. Tyvärr.

Glöm inte bort dig själv

 * bild från morgueFile.com    

                                                                                                                      
Jag tror att vi alldeles för ofta gör saker för att vi måste och borde.
För att andra tycker att vi ska.
För att folk förväntar det av oss.

Jag vet att jag gör det.
På tok för ofta.

När det gäller de små och stora valen du står inför i livet, väljer du att göra det du verkligen vill och brinner för eller ger du efter för vad andra tycker och tänker eller vad normen säger?
Det krävs mod att gå sin egen väg.
Och det krävs att man tar sig tid att lyssna till sig själv, att man tar reda på vad man själv verkligen vill.
Det är inte alltid det lättaste.

Vissa val kan man kompromissa med förstås.
Men andra val kan få större och allvarligare konsekvenser. Det märks inte alltid direkt.
Det smyger sig på ens tillvaro. Sakta men säkert. Olusten. Irritationen. Det dåliga humöret.

Det är jätteviktigt att du inte glömmer bort dig själv mitt uppe i det du står i i livet
Ta dig tid varje dag att göra något du tycker om att göra. Bli lite modigare idag.
Ta hand om dig själv för du är det dyrbaraste du har.

Det kommer att få dig på betydligt bättre humör och ge dig den energi du behöver.

Smslivräddare

                                                                    
Jag är med i något som heter smslivräddarna som jag tycker är ett otroligt bra projekt.
Man får ett sms om man befinner sig i närheten av ett hjärtstopp så att man kan hjälpa till att påbörja HLR (hjärtlungräddning) innan ambulans hinner komma på plats.

Varje sekund är förstås viktig när det gäller hjärtstopp, för varje minut som går minskar chansen att överleva med ca 10 %. När hjärtat stannar så upphör all blodcirkulation i kroppen och därmed finns det ingen syretransport till hjärnan eller andra organ i kroppen. Redan efter ca 5 minuter tar hjärnans celler skada.
I Sverige är överlevnaden låg om man drabbas av hjärtstopp utanför sjukhus, mellan 5-10 % räknar man med överlever.  Det är därför det här projektet är så viktigt!

Än så länge pågår det bara i Stockholms län, men förhoppningsvis kan det kanske sprida sig om det faller väl ut. Rent praktiskt går det till så att man får ett sms med gatuadress och ev portkod, samt att man strax efter det blir uppringd och får en automatisk telefonröst i andra änden av luren som berättar att det är ett hjärtstopp i närheten av där man befinner sig. Så får man svara om man tänker springa dit eller om man är upptagen med ett knapptryck.
Jag tror statistiken är rätt bra, smslivräddarna hinner ganska ofta fram före ambulansen och kan påbörja HLR. Vilket är suveränt.

I kassakön prövas tålamodet

Redan innan frukost hann jag bli bjuden på middag nästa vecka samt få bekräftat att det blir äta ute och lite vin imorgon kväll =). Trevligt med dagar som börjar i den andan..

Den hade gärna fått fortsätta på samma sätt.
Men icke.

Tvättstugan bokad, städning nödvändig.
Humöret sjunker mer och mer.
Glödlampan i köket går sönder.
Glömmer bort att äta något.
Bestämmer mig för att gå ut och shoppa i stället på eftermiddagen.

Miljoner människor har kommit på samma tanke och vill in i samma butiker som mig..
Glömmer bort att det är sportlov.

I kassan på ica står jag länge och väl i kö för en liter mjölk.
Kassörskan springer iväg för att leta reda på något pris åt en dam som står lite före mig i kön och är borta en bra stund. När hon äntligen är tillbaka och damen fått sina varor visar det sig att kortet som killen före mig i kön ska betala med inte fungerar. Hemskt det där, jag vet, för jag har själv råkat ut för samma sak.
Pinsamt så det räcker. Det tar iallafall en bra stund det också med olika försök att blåsa på kortet och putsa det till höger och vänster men till slut får de ge upp...

Under tiden försöker jag utrusta mig med tålamod.
Och jag lyckas riktigt bra. Tänker att jag ändå inte har bråttom hem till något, så jag behöver inte stressa upp mig. Och till slut får kassörskan undan killens varor och så är det min tur =)
Tack och lov fungerade mitt kort..