Jag har precis överlevt ett riktigt tungt nattpass.
Och innan dess en kaotisk heldag där jag var tvungen att stanna kvar för personalen räckte helt enkelt inte till. För varje pass jag går hem och inga större missöden har inträffat så tackar jag min lyckliga stjärna och andas ut. Jag klarade det en dag till.
Det handlar inte längre om yrkeskompetens eller erfarenhet på de här passen när belastningen är så här hög.
Är man ensam ansvarig sjuksköterska för mellan tjugo till fyrtio patienter handlar det mer om tur i vissa lägen.
En enda dålig patient kan kräva att man är där och gör insatser större delen av tiden.
Och när man har tjugofem patienter blir det till att prioritera. Vem är sjukast?
Vissa saker kommer långt ner på att-göra listan i såna lägen.
Inatt så många svårt sjuka patienter att läkaren jag arbetade med var på väg att rymma sin väg.
Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Istället bet vi ihop och jobbade på.
Och mötte många saker vi hade behövt prata igenom efteråt.
Men det finns det ingen tid till.
Ibland berör helt enkelt all sorg och sjukdom och död extra djupt.
Förr i tiden fanns det tid för reflektion efter det att man som vårdpersonal mött tragiska dödsfall eller sjukdomsfall. Så är det tyvärr inte längre.
Det är bortrationaliserat.
Vi har en halvtimmes paus på ett tiotimmars arbetspass, det inkluderar toabesök, för sånt kan man inte springa iväg på under tiden man jobbar.
Mycket tid tas till att lösa frågan vart alla dessa patienter ska ta vägen?
När sjukhuset är överbelagt redan vid passets början?
Att trolla fram platser är det vi försöker med. Ringa runt. Böna och be att någon avdelning ska ta på sig ytterligare en överbeläggning i korridoren. Sitta i telefon och ringa runt till andra sjukhus. Geriatriken.
Och detta tar tid ska ni veta.
Tid som borde läggas på patienterna och ren medicinsk omvårdnad.
Men när man sedan inte lyckas trolla mer. När tricksen tagit slut och ingenting fungerar.
Då är det bara att se verkligheten.
Det finns inte tillräckligt med vårdplatser i Stockholm.
Så en del patienter får ligga kvar hos oss. I korridoren. Och en del får åka hem.
Fast de behöver sjukhusvård.
Så ser det tyvärr ut idag. Varje dag.
Läs gärna denna intressanta artikel av Jan Halldin, visserligen inte purfärsk men problemet har inte blivit mindre direkt.
Jag önskade att Filippa Reinfeldt hade dykt upp inatt och sett hur verkligheten ser ut.
4 kommentarer:
Åh, jeg vet! Du sier nok sannheten her. Trist sannhet. Jobb smartere sier de. Men det går liksom ikke å rasjonalisere diarre, og oppkast. Og ikke kan man planlegge dødsfall og delir. Sånt skjer, når det skjer. Og da forventes vi være der. Ingen hensyn taes til søndager, eller vaktskift. Men jeg elsker møtet med pasienten, eller når man har dager, når jobben virkelig blir vel utført. Det lever jeg for!
Precis. Till slut når man en punkt där det inte går att jobba effektivare. Och livet är som det är, som du mycket riktigt påpekar. Det går inte att planlägga dödsfall. Det måste finnas utrymme för det händer hela tiden oväntade saker när man jobbar med människor.
Men det är också det som är det underbara med det här jobbet. Håller med dig, mötet med patienten är en av de bästa sakerna med det här jobbet!
Tråkigt att läsa att det är så. Konstigt att de alltid ska skära ner på arbeten som handlar om att ta hand om människor på olika sätt. Tid att reflektera är ju jätteviktigt! Jag märker själv hur barngrupperna på fritids bara växer medan personalstyrkan minskar och mer och mer "pappersarbete" läggs på oss i stället för tid och resurser att göra verksamheten så bra som möjligt för barnen. Barnen är vår framtid. De som ska ta hand om oss när vi blir gamla. Ännu värre är det när det handlar om sjuka människor som behöver vård...
Hej Ansibecki!
Ja visst är det tråkigt och sorgligt. Tycker också jag märker att alla dessa yrken där man tar hand om människor lågprioriteras. Det gäller både inom barnomsorg, skola och vården.
Det behövs verkligen en omprioritering här och en förändring i systemet.
Hoppas du får en fin dag!
Skicka en kommentar