Är tiden din vän eller fiende?

                                                                               * bild från wikipedia

Den tickar på. För de flesta av oss.
Obarmhärtigt. Hänsynslöst. Obevekligt.
Sekund för sekund. Minut för minut. Timme för timme.
Vare sig vi är medvetna om det eller inte, vare sig vi vill det eller inte.
Så fortsätter den att ticka. Ingenting kan stoppa den.

Den tid vi håller i våra händer just nu lösgör sig och försvinner ur vårt grepp hur hårt vi än försöker hålla den kvar. Och det här sker om och om igen. Och igen.
I bästa fall omvandlas tiden till dyrbara minnen eller erfarenheter och vi får behålla essensen av den inom oss. Vi kan plocka fram den då och då och lukta på den, njuta av den, förfäras över den, drömma oss tillbaka till ett gyllene ögonblick som får oss att le inombords och förundras över den.
Tid som är väl använd blir till värdefulla skatter i vårt inre som ingen kan ta ifrån oss.
Som en riktigt nära och älskad vän som alltid finns där när vi behöver den.

Även tid som vi har förbrukat till att gråta, förtvivlat kämpat för att hålla oss flytande, alla gånger då vi misslyckats eller gjort bort oss, får vi behålla som lärorika erfarenheter inom oss. Erfarenheter som hjälper oss vidare i livet. Får oss att förstå andra lite bättre. Håller vår medkänsla vid liv.

Men tiden som går medan vi inte vågar leva förvandlas till dammande stoft i våra händer.
Den upplöses i tomma intet. Det blir ingenting kvar.

Och vi står där, undrande, förvirrade, vilsna, besvikna.
Det ekar tomt inom oss.

Ilsket och bittert och förbryllat undrar vi; vad hände med vårt liv egentligen, vart tog alla dessa dagar vägen?

Men innerst inne vet vi förstås att vi höll dem i våra händer, varenda en av dessa dagar.
Varje morgon. Varje timme och minut. Sekund för sekund var de där hos oss.
Men vi glömde att ta vara på dem. Göra det bästa av dem.

Så låt oss ta ett djupt andetag. 
Och fatta mod.
Och skapa det mest fantastiska och underbara liv vi bara kan.