Inta tronen i ditt eget kungarike

                                                                     *bild från morgueFile.com
Vi vet men vi glömmer bort.
Vi hör budskapen men vi låtsas att vi inte hör och vi låtsas att vi inte förstår.
Vi skulle kunna och vi skulle förmodligen dessutom må alldeles underbart bra av det men vi låter bli.
Vi har kunskapen och informationen men vi har inte alltid viljan eller lusten eller orken. 
Vi har förmågan och möjligheterna men vi väljer ändå ofta att titta bort. 
Vi riktar hellre blicken alldeles vid sidan av eller strax nedanför eller högt, högt över den plats där vi vet att sanningen bor. 


Vi vet mycket väl vad som skulle få oss att må lite bättre.
Vi vet vad våra kroppar behöver för att orka med och hålla sig friska.
Vad våra hjärtan mår bra av och vad de tar skada av.
Vad vi inte kan kompromissa med om vi vill må bra.
Vi vet att vi bör dricka lagom mycket vatten, vi vet vilken mat som är hälsosam för oss och vilken som inte är det. Vi vet att motion är bra och nödvändigt, att vi behöver frisk luft och tillräckligt med sömn och vila.
Men vi har inte alltid vårt eget bästa för ögonen.

Och därför struntar vi så många gånger i det allra viktigaste och dyrbaraste och finaste vi har i våra liv.
Vi struntar ofta helt och fullständigt i oss själva. 
Trots att vi vet att vårt liv skulle bli ganska så tomt och tyst och mörkt och innehållslöst utan oss.
Från det allra första andetaget har vi varit med. Och sett. Och hört. Och förstått. 
Vi har anat. Och vi har insett.
Att vi är en rätt så central person som trots allt är ganska viktig i vårt eget liv.
Även om vi försöker låtsas något annat.

Du är nämligen regissören och huvudpersonen och rollbesättaren i ditt eget liv.
Ingen annan kan ta din plats, någonsin, inte ens den mest välrenommerade stand-in kan komma i närheten av att vara du. Ingen annan.
Du är unik. Dyrbar. Älskad.
Och värdefull.

Du är starkare än vad du tror och än vad du kanske någonsin kommer att förstå.
Du har mer inom dig än vad du någonsin kunnat ana.
När du behöver det kommer du att upptäcka att du djupt där inom dig har mod som det tuffaste lejon.
Att du har styrkan att möta utmaningar du inte trodde att någon skulle kunna överleva.
Att du har förmågan att skapa, uppfinna, leda, producera och förverkliga saker du hade trott var helt utom räckhåll för dig. Du är full av dolda resurser och talanger och oupptäckta förmågor.

Du förtjänar det allra bästa. Det godaste. Det finaste.
Du förtjänar att njuta av livet och skratta och lyckas med allt du vill åstadkomma.

Och just därför.
Just därför ska du vara rädd om dig.
Ta hand om dig själv lite bättre.
Unna dig lite mer.

Det är dags inta tronen i ditt eget kungarike.

Respektlöst mobiltelefonprat

                                                                            * bild från webbtips.se


Mer än en gång har jag varit med om när jag stått på akutrummet att patienten har svarat i sin mobiltelefon under pågående larm. Det är alltid något viktigt samtal som absolut inte kan vänta. Inte ens om man ligger på akuten med ett helt team omkring sig som jobbar med att försöka rädda ens liv eller någon kroppsdel.
Första gången det hände var jag övertygad om att patienten bara skulle stänga av sin mobil eftersom den störde. Men icke. Det skulle pratas. Delegeras arbete.
Vi jobbade under tidsbrist för att hinna rädda funktionen i en förlamad kroppshalva.
Patienten kunde inte släppa sitt arbete ens i ett sådant akut skede.

Den gången tappade jag hakan.
Blev mållös.
Idag vet jag bättre.

Det händer även ibland när vi kommer in till en patient för att utföra något arbete eller fråga något.
Eller mitt under deras samtal med läkaren.
Mobiltelefonen ringer.
Och ringer det så måste man svara.
Ändå kan de ha väntat uppemot åtta timmar för att få träffa en läkare.
Som ofta inte stannar längre än fem, högst tio minuter.
Men en del väljer alltså att svara i telefon istället.

Det här förundrade mig också till en början.
Men inte längre.

Jag vet inte riktigt vad det beror på.
I vissa lägen kanske patienten befinner sig i chock eller förnekelse om det allvarliga i sin situation.
Men är det egentligen läge att svara i mobilen iallafall? Även om man inte förstår att det är bråttom?
Respekten för andra människors tid och arbetsuppgifter kanske vore ett skäl nog att vänta ett tag med att svara?

Tycker det ibland händer samma sak ute i samhället.
För inte så länge sedan berättade en arbetskamrat för mig att han blir ledsen när andra plockar upp mobilen och svarar mitt under deras samtal. Och många gånger följer sedan ett långt samtal. Han upplever det som om han inte var viktig eller intressant nog.

Jag har varit med om detsamma ute på fik med kompisar.
Mobilen ringer, ett långt samtal inleds.
Till slut vet man inte om man ska gå sin väg eller själv ta upp telefonen och ringa någon. Eller råka välta ut lite kaffe över bordet...
Likadant om det skrivs sms. Vet inte hur många gånger jag pratat med någon som får ett sms och bara måste läsa det med en gång. Och svara. Och så får man börja om från början med det man vill ha sagt. Och hoppas på att man hinner berätta klart innan ett nytt sms droppar in...
Annars är det bara att börja från början igen.

Jag kanske bara inte hänger med min tid.
Men jag saknar lite vanlig hövlighet ibland. Lite artighet.
Och lite respekt för andras tid.

Kloka ord från svunna tider

                                                                 *bild  från rondasomontano.com

Det finns en bok som jag bara älskar att återvända till gång på gång.
Den är skriven år 1647 av jesuitprästen Baltasar Gracián och består av en samling av aforismer, närmare bestämt trehundra stycken. Boken heter "Handbok i levnadskonst" och erbjuder råd om hur man bäst reder sig i världen och om hur man uppnår gott anseende och rent av fullkomlighet.

En underbar källa till inspiration och eftertanke.

Här ett exempel, från aforism 195;

Att förmå uppskatta.
Det finns ingen som inte kan vara någon annans läromästare på något område, och alltid någon som överträffar den som överträffar andra. Det är nyttig kunskap att finna något att glädjas åt hos var och en. Den vise uppskattar alla, ty han ser något gott i varje människa och vet hur mycket det kostar på att göra saker och ting väl. Dåren föraktar alla, eftersom han inte känner det goda och alltid väljer det sämsta.


Tänkvärt är att detta alltså är skrivet år 1647. Det finns en hel del kloka ord att hämta inspiration ifrån i litteraturen. Jag tycker det är skönt och trösterikt att veta att det finns så mycket kunskap och värdefulla insikter kvar att upptäcka även bakåt i tiden. Vilken skattkista att ösa ur!

Det är sånt fokus på nytt, nyare och nyast nuförtiden. Populärast. Alla läser samma bok.
Blir alltid så glad om jag ser någon som läser något helt annat än någon av de senaste böckerna på topplistan.

Det finns ju så ofantligt mycket litteratur att upptäcka!
Biblioteket är inte ett så dumt ställe att gå till när världen snurrar för fort och man inte tycker att man hinner med sig själv. Eller när man behöver ny inspiration om man kört fast i något. Eller om man vill fly från världen för en liten stund. Eller om man vill stilla sin nyfikenhet i någon fråga. Eller om man känner att man vill lära sig något nytt, eller bara vill få veta lite mer i största allmänhet. Eller om man bara vill drömma sig tillbaka i tiden för ett ögonblick.

Egenvård

Tror vi har alldeles för dåliga kunskaper i egenvård i det här landet.
Vi måste bli bättre på att ta hand om oss själva.

Tycker det är häpnadsväckande att så många yngre och fullt friska personer ringer ambulans och insisterar på att åka in akut pga vanlig maginfluensa.
Ja, man mår skitdåligt när man har maginfluensa.
Man får inte behålla någonting, det är fruktansvärt att kräkas och ha diarréer hela tiden.

Men det går över!
Och är man fullt frisk utan någon grundsjukdom i botten klarar man av en maginfluensa utan att uppsöka akuten. Och man mår oftast bättre av att hålla sig hemma och vila.
Istället för att åka in akut och riskera att sprida smittan vidare.
Ibland kan det få verkligt olyckliga konsekvenser tyvärr.

Det är viktigt att vi lär känna oss själva och våra krämpor.
Blir mer lyhörda för hur vi mår.
Använder vårt sunda förnuft.

Det kan bli lika fel åt andra hållet förstås.
Att man väntar alldeles för länge att åka in med allvarliga symtom som plötslig svaghet i ett ben eller en arm, plötsliga bröstsmärtor eller andningsbesvär, etc..

En svår balansgång förstås.

Men att bli mer lyhörda för hur vi mår tror jag är jätteviktigt.
Hur vi mår både fysiskt och psykiskt.
Och att vi tillåter oss att må dåligt ibland.
Vi har alla bra dagar och dåliga dagar.
Och det måste vara ok att inte alltid vara på topp.