En rosa orkidé

                                                                          * bild från Morguefile.com

Jag har en underbar rosa orkidé i mitt köksfönster.
Har varit väldigt stolt över detta praktexemplar eftersom den blommat så otroligt länge.
Som jag har gått och skvätt med vatten på denna stackars orkidé.
Och nu pratar vi inte i veckor, eller ens månader. Utan i över ett år.
Kanske till och med närmare två år.
Trott att jag förstått hemligheten i hur man håller liv i en orkidé.
Att det är just orkidéer som är min grej helt enkelt. En medfödd talang.

Tills jag hörde ett samtal på jobbet mellan två riktiga blomstervänner med gröna fingrar och allt.
Någon av dem hade fått sin orkidé att blomma i flera månader.
Den andra häpnade, hon hade bara lyckats i några veckor.

Jag sitter först och myser i mitt hörn och är lite mallig.
Är på väg att öppna munnen och berätta om hur länge jag har fått min rosa orkidé att blomma, kanske rent av ge dessa experter lite tips i all vänlighet, när en tanke plötsligt slår mig.
Tänk om -hemska tanke - det faktiskt inte är en riktig orkidé jag har.
Utan en i plast. Eller tyg. Eller vad de nu gör dessa falska substitut i för material.

Vågar nu inte yttra mig alls i frågan utan lommar försiktigt ut och fortsätter arbeta istället.
Börjar få lite jobbiga flashbacks om att det faktiskt aldrig har varit en vissen blomma eller ens ett litet visset blad på hela tiden. Eller en ny knopp. Och att det inte är ett gott tecken. Om man nu vill behålla sin status som orkidéexpert. Eller ens ha den minsta trovärdighet kvar i vänkretsen när det gäller råd om krukväxter och dylikt.

Den var ju inte äkta förstås. Min rosa orkidé.
Jag förundras över att de kan göra så fantastiska plastblommor nuförtiden.
Det finns ju inte en människa som kan se skillnad.