Ibland kan vägen fram till något som vi kämpar för, hoppas på eller drömmer om kännas evinnerligt lång.
Man hoppas innerligt på att nu, snart, alldeles snart, runt nästa krök, där är det, där bara måste det vara.
Men när vi svänger runt kröken fyllda av förväntan så ser vi att vägen framför oss ser ut att slingra sig oändligt långt bort i fjärran. Den verkar aldrig ta slut. Den bara fortsätter och fortsätter. Och fortsätter.
Och vi förlorar hoppet. Tålamodet. Lusten att ens försöka. Orken att ta ett endaste enda litet steg till.
Det känns plötsligt så tungt och meningslöst och tröstlöst. Ensamt.
Tvivel på vår egen förmåga börjar gro.
Och vi ger upp.
Vi börjar ifrågasätta våra egna förhoppningar och våra ljuvaste drömmar om hur vårt liv ska se ut.
Ofta lyssnar vi på de andra och provar att gå en annan väg. Deras väg. Vi tror att de vet bättre. Ser klarare.
Deras ord väger tyngre än vårt eget.
När det egentligen är precis tvärtom.
Du är den som vet. Bara du.
Du är den som förstår vad som är bäst för dig.
Ingen annan.
Det är du som ska leva med dina val och dina beslut och hitta det du tycker är meningsfullt och värdefullt.
Så fortsätt framåt. Längs din egen väg.
Låt ingen annan bestämma vad som är bäst för dig.
Följ dina egna förhoppningar och drömmar.
Uthärda när vägen känns evinnerlig och ödsligt ensam.
Vet att du går framåt mot det du verkligen drömmer om.
Och att du når målet förr eller senare.
Men viktigast av allt är att du vet att du följer din egen väg och är sann mot dig själv.
Och bara det gör världen lite rikare.
Det finns nämligen ingen som du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar