Modet att acceptera

                                                                                        *bild från Morguefile.com


Inom oss pågår ett ständigt tjatter. Ett myller av tankar splittrar oss och förvirrar oss och skrämmer oss och förfärar oss.
Och vägrar att låta sig tystas. Vägrar att försvinna. Hur mycket vi än ignorerar de och försöker lägga locket på.
Hur mycket vi än täcker över dem, hur mycket vi än döljer dem.
Så finns de kvar där ändå, som en liten, gnagande och hopplöst irriterande tagg inom oss som inte ger oss någon ro.

Tills vi vågar öppna ögonen och se.
Att vi har denna sida hos oss också. Att det är helt okej.
Att vi faktiskt kan vara både och. Vi behöver inte vara antingen eller.
Vi duger ändå. Trots en del baksidor. Trots att vi tänker fel ibland. Trots att vi inte alltid räcker till fast vi så gärna vill. Trots att vi bär på gammalt agg, missmod, avundsjuka och far med osanningar. Trots att vi är lata när vi önskar att vi inte vore det.

Vissa sidor av oss själva vågar vi inte se utan vi slår snabbt bort blicken och tittar på något annat, mer behagligt, mer godtagbart och framförallt mer accepterat.

Men det är när vi vågar titta på det på vi har chansen till förändring. Det är först när vi vågar möta vårt inre myller av obehagliga sidor och gamla mönster och tjuriga,gnälliga och småsinta tankar som vi äntligen kan bli av med dem. Det är så vi växer och blir lite större och finner lite mer ro inom oss.

Vi tittar på det, genomskådar det och accepterar det. För rädslan försvinner när vi väl lärt oss att sluta blunda. Rädslan ger sig av. Kvar finns bara ett stilla accepterande, så här är jag, den här sidan finns också inom mig. Och vi har våra anledningar. Vi är alla mer eller mindre tilltufsade av livet, brända, vingklippta, tillsagda, hunsade, lämnade i sticket när vi behövde en vän, ja, listan kan göras oändlig. Men det är bara vi själva som kan ta beslutet att lämna all sorg och bedrövelse bakom oss, resa oss upp och gå vidare. Bara vi själva kan ta beslutet att sluta blunda för vår inre sanning och helt enkelt bestämma oss för att acceptera oss själva precis som vi är. Med alla våra skavanker och tillkortakommanden också.

För trots allt är det så att det som skaver ger oss en möjlighet att växa och komma vidare.
Och vi måste komma ihåg detta, att vi duger precis som vi är, just för att vi är unika, ingen annan är som du.

Att få ihop livspusslet

                                                      *bild från morgueFile.com


Det är inte alltid helt enkelt att få ihop livets alla pusselbitar till en harmonisk och sammanhängande helhet.
Att lyckas pussla ihop våra liv till en helhet som vi förtjust kan nicka åt och som ger oss en känsla av förnöjsamhet och tillfredsställelse är en rejäl utmaning. Men får vi ihop bitarna så att vi kan ana hur helhetsbilden börjar skymta fram och ta form blir livet så mycket mer färgsprakande och skimrande och lockande. Och lockar fram vårt leende.


I många fall tar någon bit i våra liv alldeles för stor plats. Den fångar oss, engagerar oss, upptar all vår tid, slukar all vår energi, kräver all vår uppmärksamhet och sedan, alldeles försent, upptäcker vi att den enda pusselbiten har vuxit sig så stor att ett stort antal andra bitar i våra liv helt enkelt inte får plats längre.
Vi får inte ihop det. Vi snubblar och vi famlar oss fram genom vardagen och värjer oss mot alla dess krav för att sedan slutligen stupa och falla alldeles slutkörda och utpumpade över tröskeln hemma när vi äntligen är lediga.


I andra fall så glömmer vi bort eller så ignorerar vi helt enkelt en liten, till synes oviktig bit av våra liv för att få mer tid över till någonting annat. Men dessa eftersatta och bortglömda bitar kommer snart ikapp oss. Vissa saker kan vi helt enkelt inte strunta i om vi vill må bra och få en vettig balans i våra liv.


Och att lägga ett pussel som är anpassat för andra är dömt att misslyckas på förhand.

Vi behöver ta reda på vad vi själva vill ha i våra liv.
Vad som är viktigt för just oss. Vad som får oss att må bra. Vi behöver lära oss vad som ger oss energi och vad som bara stjäl vår tid och kraft utan att tillföra våra liv någonting vi behöver eller vill ha.


Och sedan se till att vi får även dessa bitar lagda till vårt livspussel.
Och fylla i det med våra alldeles egna färger.

När marken rämnar

                                                                *bild från morgueFile.com

Livet är ständig förändring.
Hur gärna vi än vill och hoppas och önskar och kräver att någonting ska förbli som det är för alltid.
Så kommer livet att förändras.
Varje gång. Gång på gång. 
Om vi så bönar och ber på våra bara knän.

Och hur hårt och innerligt vi än håller fast i någonting så att det aldrig ska lämna oss så kommer vi att tappa taget förr eller senare. Ibland för att vi håller så hårt att vi fullständigt krossar den dyrbara och ömtåliga skatt vi fick hålla i våra händer för ett ögonblick, ibland för att en del saker helt enkelt inte går att hålla i fångenskap.
De bryter sig ut förr eller senare.
Slår sig fria. Flyr för sina liv.
För att få luft och utrymme.

Hur gärna vi än vill frysa ett ögonblick av våra liv och stanna kvar där för resten av våra liv så kommer livet att förändras.
Det finns nämligen inga stillbilder i det pågående livet, bara en ständigt rullande film.
Vi har ingen pausknapp.

Livet är ständig förändring.
Trots att vi inte alltid ser det. Trots att vi inte alltid lägger märke till det.
Och trots att vi inte alltid vill se det eller uppskattar det eller önskar det.
Så förändras saker och ting. Ständigt.
Ibland så subtilt och litet och omärkligt att bara ett tränat och uppmärksamt öga kan se det.
Och ibland så outhärdligt definitivt och obarmhärtigt att marken under oss rämnar och vi faller så djupt att vi tror att livet är över.

Men om vi vill kan vi hämta styrka och kraft ur just själva förändringen.
Och försöka minnas när vi befinner oss där i mörkret, nere på botten, när vi känner oss som allra mest nere, fullständigt ensamma, värdelösa, när allt känns hopplöst och tungt och vi inte ser någon väg ut eller upp ur mörkret, att livet är ständig förändring. Allt förändras. Även detta.
Det kommer att bli bättre.

Något nytt är redan på väg.

Ett nytt år, en ny dag, ett nytt liv

                                                                      *bild från morgueFile.com


Ett nytt år ligger framför oss.
Och när det nya året möter oss med sina 365 alldeles blanka och oskrivna dagar med skimrande och förförande löften om ett nytt och bättre liv, inspireras vi till att avge våra alldeles egna löften.

Nu ska vi äntligen ta tag i allt det där som inte blev gjort förra året. Och åren innan dess. Nu ska vi äntligen lyckas med det som vi har misslyckats med alla andra år.
Nu ska vi äntligen ta tag i våra liv.
Nu ska vi börja om, starta upp, styra in på våra drömmars stig och börja vår vandring mot våra högt uppsatta mål.

Ett nytt år ligger framför oss alldeles orört och oförstört. Så nu ska vi äntligen lyckas äta nyttigt, sluta med diverse irriterande och osunda ovanor, bli rika, smala, vältränade, välmående och bli det perfekta jag vi alltid drömt om att bli.
Den där personen som aldrig gör ett enda misstag eller snubblar en enda gång.
Som alltid gör det som anses vara rätt och riktigt.
Och man måste ställa frågan; är vi egentligen inte redan perfekta precis som vi är?

Vi avger våra löften och hoppas på att vi just i år ska kunna hålla fast vid dessa löften året ut åtminstone.
Vi hoppas och tror att det här är vår chans, vår möjlighet, vårt hopp och vår väg framåt mot att få leva vårt liv så som vi önskar att leva det. Utan svagheter. Utan skavanker. Utan misstag.

Och så faller vi.
Och vi ger upp.
Och känner oss karaktärslösa, svaga, misslyckade och fullkomligt hopplösa.

Men det är aldrig sant.
Vi har bara stött på lite hinder på vägen.
Saken är den att vi kan börja om på nytt varje dag. Varje morgon när vi vaknar ligger ett tomt och oskrivet blad framför oss. Varje dag gör vi våra val. Och varje dag har vi en chans och en möjlighet att göra ett annat val än igår. Varje dag inbjuder livet oss till att lämna det som har varit bakom oss och istället blicka framåt och möta det som kommer med mod och tillförsikt och en smula nyfikenhet.

Det ligger inom räckhåll, vårt mål.
De ligger inom räckhåll, våra drömmar.
Med små, små steg, dag för dag, kan vi ta oss dit.
Men vi behöver ha lite överseende med oss själva.
För ibland faller vi. Vi snubblar över stenar som vi inte hinner upptäcka i tid.
Vi fastnar aningslöst i fällor på vägen som vi aldrig kunnat förutse innan vi började och som tar tid innan vi lyckas ta oss ur. Vi faller och vissa gånger faller vi hårt. Vi gör oss illa på någon vass sten som skär upp stora revor i vår dröm. Och så tappar vi hoppet.
Och ibland så river och sliter gårdagen i oss så att vi tycker att vi står och trampar på samma fläck i en evighet utan att komma framåt en meter.

Det är då vi ska minnas att vi får en ny chans varje dag. Att vi kan börja om varje dag.
Och att vi alla faller ibland. Att vi gör oss illa. Men att vi också blir starkare när vi reser oss upp och fortsätter mot våra mål.
Vi behöver inte vänta till nästa år om vi snubblar och faller en bit in på det här året.
Varje dag får vi en ny möjlighet att börja om på nytt.

Det är aldrig ditt fel

Läser med häpnad i pressen om vilken inställning vi på min arbetsplats skulle ha till misshandlade kvinnor.  Blir bestört och upprörd och ledsen, precis som alla de kollegor jag har pratat med. Ingen av oss känner till denna undersökning som vi skulle ha svarat på. Och jag arbetar ändå heltid på denna arbetsplats sedan många år tillbaka. Vi känner inte igen den inställningen. Inte för fem öre. Snarare har vi svårt att hålla våra tårar tillbaka för dessa kvinnors skull. Vi har väl inarbetade rutiner för att ta hand om dessa kvinnor och vi prioriterar alltid dessa kvinnor högt. 

Vi dokumenterar alltid skadorna med fotografier samt i journaler. 

Vi erbjuder alltid kuratorskontakt. Och vi försöker finnas där, kramar om, lyssnar, tröstar. För många av dessa kvinnor är vi en oas där de kan få känna trygghet för ett litet, litet ögonblick. Ett ställe där de äntligen vågar berätta efter år av tystnad. De vet att vi finns där, dygnet runt, när och om de behöver oss. Och att vi står på deras sida. Jag har aldrig hört att någon av mina kollegor skulle ha den inställningen att det är offrets fel att de blivit misshandlade. Aldrig. 

Och nu oroas jag över hur de här skriverierna kommer att påverka dessa kvinnor det berör. Om de kommer att dra sig för att söka sig till oss. Om förtroendet vi har byggt upp under så många år har raserats. Om allt det arbete vi har lagt ner är förgäves. 

För förtroende är A och O i dessa sammanhang. 

Så för att uttrycka det klart, nej, det är aldrig någonsin ditt fel om du blir slagen eller misshandlad eller förödmjukad. 

Det är aldrig ditt fel. 

Våld är aldrig okej. Våld är aldrig godtagbart. 

Du får aldrig någonsin tro att du förtjänar att bli slagen. Du får aldrig någonsin tro att det skulle vara ditt fel, att du inte förtjänar bättre. Och du får aldrig någonsin tro att vi som tar emot dig och plåstrar om dig skulle tänka något annat än att vi står på din sida och bara vill ditt allra bästa. Vi har valt vårt jobb för att vi vill lindra och hjälpa och rädda liv. För att vi älskar att jobba med människor. 

Vi kommer helhjärtat att fortsätta vårt arbete med att plåstra om, sy ihop, krama om, trösta, fotografera, lyssna, gråta över hur våldet skadar och sargar både kropp och själ, bli illa berörda av alla dessa berättelser, hjälpa så gott det går, finnas där och hoppas och drömma om en bättre värld där kärlek och respekt råder och där våld anses oacceptabelt.

Tidigare inlägg; http://nurse-nurseblog.blogspot.com/2011/05/vard-att-skydda.html, http://nurse-nurseblog.blogspot.com/2011/03/nar-orden-inte-racker-till.html

Det är nu eller aldrig

Det finns en sorts otålighet som har slagit rot och vuxit sig stark i vårt samhälle idag.
En otålighet som har nästlat sig in i minsta skrymsle och vrå i våra liv och som lovsjunger stressen och jäkten och hetsen. En sorts nu-eller-aldrig-mentalitet som har tagit plats inom oss och som har bosatt sig runtomkring oss och som hindrar oss från att se riktigt klart.

En otålighet som river och sliter inom oss och som kan få oss att fullkomligt explodera om vi får vänta en endaste minut längre än vad vi hade tänkt oss. En otålighet som bränner djupa hål inom oss och som svider och biter om någonting, det må vara stort eller litet, viktigt eller oviktigt, går oss emot eller tar längre tid än vad vi räknat med. En otålighet som vägrar att acceptera en annan verklighet än att livet går som på räls och vi fullkomligt obekymrade kan susa fram i svindlande hastighet medan behagliga ljumma vindar milt fläktar oss i ansiktet.

En otålighet som får vuxna, förståndiga människor att ilsket kasta ifrån sig en fullastad varukorg i mataffären om det står några personer framför i kön och det inte går fort nog. En otålighet som får oss att stampa med foten och sucka högt och irriterat om någon framför oss är lite fumlig med pengarna eller har svårt att hitta plånboken eller, ve och fasa, har glömt plånboken hemma.
En otålighet som får oss att sluta lyssna på personen vi har framför oss om det tar för lång tid för honom eller henne att hitta orden eller lyckas förklara vad han eller hon menar.
En otålighet som gör att vi inte har tid med någonting längre. Med varandra, med att hämta andan emellan varven, med att höra efter hur någon mår.

En otålighet som får annars så kloka människor att skyndsamt ila över vägen trots rödljus och livlig trafik för att en väntan på några minuter känns olidlig och omöjlig och otroligt irriterande.

Och det är då.
När det är värt att riskera livet för att kunna spara in någon extra minut.
Det är då otåligheten visar sitt sanna och osympatiska och oerhört fula ansikte.
Och istället för att vända bort blicken och låtsas som om vi inte ser vad som pågår, kanske vi skulle välja att stå kvar. I lugn och ro. Och möta otålighetens brännande blick. För om vi har mod nog att möta hennes blick, tappar hon sin kraft och styrka.
Vår medvetenhet väcker förnuftet till liv igen.
Vår medvetenhet väcker vårt lugn och vår eftertänksamhet.
Så att vi nästa gång vi tänker springa över gatan för att spara in en minut eller två, istället står kvar. Och kanske räddar vårt eget liv.

När vi tar oss tid att tänka efter kanske vi inser att det inte är så himla farligt att vänta. Och vi kanske inser att om vi får stå några minuter i en kassakö är det egentligen ingenting att bli arg över, ingenting att gorma åt andra människor för, ingenting att slösa energi på. Världen går inte under. Vi får några minuter att pusta ut på, det kanske kan vara helt okej ändå? Om tåget inte kommer på några minuter eller om det råkar bli rött ljus just när vi ska över vägen så är det ingen katastrof. Det finns viktigare saker i livet än att jaga minuter och sekunder. Och ofta upptäcker vi när vi slappnar av och gör en sak i taget och tar livet som det kommer att vi blir mer effektiva och får mer gjort. Utan att vi behöver fara ut mot vår omgivning och vara otrevliga.

Och vi kanske upptäcker att när vi stillsamt traskar på svindlande stigar genom livet istället för att allt går som på räls, så blir livet plötsligt något annat, så ser vi kanske saker som vi förut bara susade förbi, detaljerna i vår omgivning framträder och får liv och färg och form.

Och istället för att desperat känna att det är nu eller aldrig, kan vi tänka att det är nu, eller kanske lite senare.
Och att det är helt okej.

Livskvalitet

Häromdagen satt jag på en av söders mysiga restauranger och pratade livskvalitet med en kollega. Om hur viktigt det är att vi stannar upp ibland och funderar på vad som är viktigt i just mitt liv och vad livskvalitet innebär för mig. I just den här delen av mitt liv. Just nu, här, idag. Vi är alla olika och definitionerna på livskvalitet varierar. Men vi kan få idéer om vad som skulle förbättra våra liv om vi stannar upp och tänker efter för ett ögonblick eller två.

Ibland står vi nästan gråtfärdiga mitt uppe i våra plikter och uppgifter och åtaganden och bara överväldigas av känslan av att helt enkelt inte räcka till. Vi vill så mycket men tiden räcker inte till. Vi behöver lära oss att vi inte kan göra allt. Vi hinner inte. Vi måste välja. Vi måste sålla bort det oväsentliga. Vi måste lära oss att säga nej till en hel del saker för att kunna säga ja till det som vi verkligen vill ha mer av i våra liv. Saker som vi mår bra av.
Saker som gör våra liv lite mer skimrande och som får oss att le.

Alltför många gånger hinner vi inte ens tänka efter eller reflektera över vad vi vill och faktiskt behöver och innerst inne önskar oss, vi bara kör på och betar av alla våra måsten och borden med förhoppningen att listan tar slut någon gång. Men det gör den aldrig. Det kommer alltid att finnas hur många saker som helst att göra eftersom vi ständigt lägger till nya saker som vi borde och måste göra. Så länge vi inte har lärt oss att prioritera rätt och säga nej ibland kommer våra listor att växa och bli längre och längre. Till slut är listan så lång att vi inte längre kan se slutet på den. Och då börjar vi många gånger må dåligt. För vi vill hinna med och räcka till och lyckas slutföra det vi åtagit oss. Förstås.

Stressen förtär oss inifrån. Stjäl vår livsglädje och livnär sig på vår energi.
Det är så många människor som knappt mäktar med livet längre, så många som baxnar under tyngden av alla saker som behöver utföras att de inte orkar bära en sak till och ger upp.

Vi verkar ha förlorat förmågan att ta hand om oss själva.
Vi behöver sakta in och hoppa av karusellen ibland.
För att känna efter om vi verkligen är på rätt väg. Om vi själva får plats och har tillräckligt med utrymme i våra egna liv. Om vi mår bra precis som det är eller om vi behöver göra någon förändring för att kunna vända på en nedåtgående trend.
Vi mår helt enkelt inte bra av för mycket negativ stress.

Kanske kan vi låta just den här dagen bli en liten vändpunkt i våra liv. Kanske kan vi säga nej till någonting vi helt enkelt inte mäktar med att göra just nu och istället öppna upp för det som vi verkligen har längtat efter att få göra. Men som tidigare inte har fått plats i våra liv.

Gör någonting som får dig att le idag. Eller ännu hellre får dig att skratta högt.
Och får dig att må riktigt, riktigt bra.
För det förtjänar du.