När orden inte räcker till

                                                                    * bild från Kungsbacka.se

Vissa dagar kan det kännas som världens tyngsta jobb att vara sjuksköterska.
Riktigt tunga dagar när den våldsamma verkligheten därute kryper alldeles för långt under skinnet.
Dagar när man bara vill blunda och låtsas att de bilder som bränner sig fast på näthinnan är från den senaste filmen man såg och inte från dagen som nyss passerat.

Dagar när man vill så mycket och förmår så lite.
Dagar när man vill trösta och lindra men det finns inget att säga för orden räcker inte längre till.
De förmår ingenting. De faller bara platt till marken som torra löv och uträttar ingenting alls.

Sådana dagar som idag.

Men det kan också kännas som världens bästa jobb att vara sjuksköterska.
Dagar när man känner att själva livet annonserar sin närvaro precis där i skuggan av döden. Man vågar andas ut igen.
Och världen blir begriplig för ett litet, litet ögonblick.
För mitt under kaoset och dramatiken sker verkliga möten mellan människor.

När det handlar om liv eller död tappar vi ofta våra masker och möts ansikte mot ansikte.
Precis som vi är. Murarna faller och vi möts över gränserna.
En främling visar sig kunna vara en vän.
Vi behöver inte låtsas vara större eller starkare än vi faktiskt är. Plötsligt spelar inte vårt utseende, vår titel, årsinkomst, hippa prylar eller bostadsadress någon roll.
Vi är alla människor och vi delar denna upplevelse.

Och när orden inte räcker till kan ibland en utsträckt hand nå fram.
En famn kan finnas till hands och erbjuda tröst.
Och då behövs inga ord.
Man förstår.

Man är aldrig helt ensam.