lördag 27 augusti 2011

Det är inte mer saker vi behöver


När man bor i en storstad är det lätt att leva hela sitt liv inom dess gränser. Allt finns inom räckhåll. Vad man än kan tänkas behöva eller önska sig eller vilja ha. Och finns det inte alldeles inpå knuten går det säkert att beställa på nätet. Sedan är det är bara att gå och hämta ut det man beställt på närmaste Ica-affär några dagar senare. Mycket bekvämt.

Så att vi kan lägga den åtråvärda och efterlängtade och dyrbara och ultramoderna saken till våra övriga ständigt växande högar med saker. Vi samlar och samlar och samlar.
Vi vill ha mer och bättre och större och finare.
Som små ekorrar springer vi runt och samlar på hög inför den kommande vintern.
Och vi blir aldrig nöjda. Aldrig någonsin.

För vi har aldrig tid att sätta oss ner brevid våra högar med vackra saker och andas ut och bara njuta av allt det vi samlat på oss. Vi hinner knappt se på det vi har skaffat innan det är dags för nästa sak, något nyare och ännu bättre. Våra fina saker ligger oanvända och orörda och oälskade och bara samlar damm och tar upp plats i något hörn.
Tills vi bestämmer oss för att sälja av lite av alla våra prylar på en loppmarknad.

Vi hinner inte reflektera över om det vi köper är någonting vi verkligen behöver eller egentligen vill ha. Alla andra har det ju, då måste det väl ändå vara bra? Som om alla människor har samma sorts behov och samma önskemål. Som om alla lever samma sorts liv och behöver samma saker. Som om det som är bra för en är bra för alla.

Vi fyller våra liv med saker vi behöver och saker vi tror att vi behöver. Och med ännu fler saker som vi absolut inte behöver men vill ha ändå. Och vi fyller det ekande tomrummet i vårt inre med den ena häftiga upplevelsen efter den andra, vi hakar på nya trender vi egentligen inte bryr oss om och vi anstränger oss hårt för att lyckas och nå våra egna och andras högt uppsatta mål och bli sedda. Få bekräftat att vi lyckats. Att vi är duktiga. För då känns det plötsligt inte lika tomt där inom oss längre. För ett litet, litet ögonblick.

Denna ständiga jakt på att fylla tomrummen i vårt inre leder oss ingenstans.
Vi blir inte lyckligare. Vi blir inte tillfredsställda. Vi blir inte mätta. Vi blir aldrig nöjda.
Ekorrhjulet slutar aldrig snurra så länge vi fortsätter springa. Vi måste hoppa av.

Kanske skulle vi må lite bättre om vi stannade upp då och då och ägnade lite tid åt att bara vara?
Om vi tillät oss att sätta oss ner för ett ögonblick vid alla de saker som vi redan har och ta vara på det vi tidigare bara rusat förbi?

Så att vi hinner komma ikapp oss själva. Landa. Ta plats i vårt eget liv.

Och istället för att shoppa passa på att gå ut i skogen för en dag och njuta av den andlöst vackra och magiska naturen. Vi glömmer så lätt bort hur magiskt det kan vara att dra på sig ett par gamla, ohippa byxor och gå ut alldeles ensam i skogen en solig sommardag. Eller en andlöst vacker höstdag. Vi missar helt hur sanslöst vacker skogen är och vad mycket det finns att se och uppleva där när vi bara jagar efter mer prylar.
Och vi missar hur läkande naturen är för våra stressade själar.

Är det något vi behöver mer av i våra liv så är det naturen.
Det går inte att vara stressad och jäktad efter en lång skogspromenad.
Skogens magi smyger sig in och lägger sig som en värmande hand runt vår stressade och spända kropp. Och vi slappnar av. Och känner att tomrummet äntligen lämnar oss när vi landar och stannar kvar där vi hör hemma. Inom oss. Här och nu.

Det är nämligen inte mer saker vi behöver i våra liv.
Det är mer närvaro. Mer kontakt med naturen och människorna omkring oss.
Och mer innerlig kontakt med oss själva.

torsdag 25 augusti 2011

Konsten att rikta sin ilska åt rätt håll




Inte helt sällan när vi blir upprörda över någonting eller anser oss orättvist eller felaktigt behandlade så skäller vi på första bästa person i vår närhet. Ofta blir det den person som vi har framför oss och som jobbar på golvet allra längst bort från den plats där alla beslut fattas. Blir vi upprörda över de höga livsmedelspriserna höjer vi rösten åt kassörskan och ifrågasätter varför det är så och ber henne förklara sig. Blir vi upprörda över att vi får vänta alldeles för länge på att få träffa doktorn eller tycker att sjukvårdssystemet fungerar dåligt så skäller vi på sjuksköterskan vi har precis framför oss. Vi ägnar vår tid och slösar vår energi åt att attackera och anfalla en allierad istället för att rikta vårt anfall mot fienden.
På det viset motarbetar vi själva den förändring vi önskar oss och så väl behöver.

Så mycket bättre det skulle vara om vi stannade upp för ett ögonblick nästa gång vi blir upprörda över någonting och funderar på vem eller vad vi egentligen är upprörda över. Och så ägna vår tankekraft och vår energi åt att komma på ett vettigt sätt att göra någonting åt situationen.
På det viset kan en verklig förändring kanske ske.

Efter att ha jobbat två nätter där jag fått ägna en stor del av min arbetstid åt att förklara något jag själv är upprörd över och försvara min person mot angrepp från upprörda anhöriga och ilskna patienter är jag helt utmattad. Folk upprördes över att jag var ensam sjuksköterska och att det bara fanns en läkare på en disk med uppemot trettio patienter. Vi skrev ut patienter på löpande band men det tillkom lika många i en stadig ström. Och all den tid jag ägnade åt att ta emot klagomål och synpunkter och åt att hålla upp en sköld för att skydda mig mot alla personangrepp var tid jag borde ha kunnat ägna åt mitt jobb. Åt patientvård.

Vill vi ha en verklig förändring av någonting så måste vi lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.
Precis som en kassörska ytterst sällan har ansvar för prisutvecklingen i landet eller en dagisfröken bär ansvaret för att det är alltför stora barngrupper på dagis har sjukvårdspersonalen ingen möjlighet att påverka hur många läkare som anställs eller hur många vårdplatser det finns i landet eller hur sjukvården är utformad. Vi kan knappt påverka våra egna löner. Vi kämpar med näbbar och klor för att få till en förändring. Vi har valt att jobba inom vården för att vi vill rädda liv, bota, hjälpa, lindra och trösta. Vi är era allierade. Era bundsförvanter.
Alla förändringar som måste till inom sjukvården och inom andra områden som vi är missnöjda med måste komma uppifrån. Från beslutsfattarna. Från ledningen. Från makthavarna.

Vi måste lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.

måndag 22 augusti 2011

Vi ser bara det vi vill se

                                                                           * bild från morgueFile.com


Ibland kan livet kännas så enformigt och meningslöst och hopplöst trist och grått och tråkigt att vi är färdiga att ge upp. Resignera.
Vi suckar och beklagar oss högljutt men det gör ingen skillnad.
Ingenting förändras ändå.
Vårt lilla ekorrhjul fortsätter att snurra. Runt, runt, runt. Och vi springer på. Fortare och fortare.
Våra rutiner kväver oss och snärjer oss. Våra plikter och måsten lägger sig som ett koppel runt vår hals och vi tycker inte att vi kommer någonstans. Vi ser samma saker om och om igen på vår färd genom våra dagar och veckor och månader. Vi gör samma saker om och om igen.

Vissa dagar önskar vi att vi bara kunde dra täcket över huvudet och gömma oss för omvärlden och blunda för den bistra verkligheten därutanför.
Och vi önskar oss väldigt långt, långt bort någonstans. Helst till något avlägset och fjärran land. Och vi önskar oss långt, långt bort ifrån vår egen kropp. Och vårt eget liv. Vi vill vara någon annan. Ha ett helt annat liv. Bo på en annan plats. Kanske i en annan tid.
För då skulle nog allt kännas bättre. Livet skulle bli så mycket enklare.
Plötsligt skulle vi bli sedda och hörda och förstådda.
Vi skulle lyckas med allt vi företog oss.
Om allt bara var annorlunda.

Fast det fungerar ju inte så. Det vet vi ju.
Gräset är inte grönare på andra sidan staketet. Det ser bara så ut.
Vi riktar nämligen hela tiden blicken utåt, bort från oss själva.
Och vi glömmer bort att vi själva faktiskt befinner oss utanför vårt eget synfält.
Vi ser helt enkelt inte oss själva.
Och vi ser inte hur grönt gräset faktiskt är på vår egen sida av staketet.

Ibland kan det vara läge att förändra vårt fokus.
Och vända blicken inåt.

För när livet känns trist och grått är det väldigt sällan för att det verkligen är trist och grått.
Och det beror sällan på omständigheterna.
Eller på någon annan runt omkring oss.

Istället beror det allt som oftast på att vi bara ser det vi vill se.
Vi ser det vi fokuserar på och riktar vår uppmärksamhet emot.

Och om vi ständigt väljer att rikta den mot andras liv så går vi helt miste om alla upplevelser i vårt eget. För om vi blickar inåt kommer vi att häpna över de rikedomar som faktiskt redan finns där.
Vi har allt vi behöver där inom oss för att kunna leva ett oerhört spännande och inspirerande intressant liv. Vår fantasi har inga gränser, våra tankar kan bege sig vart som helst och utforska vad helst de vill.

Om livet känns grått och trist och tråkigt kanske vi ska rikta blicken inåt och se om det finns någonting vi kan göra för att förändra det. Bryta våra invanda rutiner. Öppna oss för vår inre värld, våga bli lite mer och större och färggladare och modigare än vad vi redan är. Göra sådant som vi verkligen känner för även om det är något annorlunda eller om vi riskerar att sticka ut från mängden. Öppna oss för världen runt omkring oss. Prata med människor vi aldrig brukar prata med. Se en typ av film vi aldrig brukar se. Äta en typ av mat vi aldrig vågat pröva förut.
Att testa något vi aldrig gjort förut kan snabbt förvandla den tråkigaste dag till en dag att minnas i åratal efteråt.

Ofta sitter vi stenhårt fast i våra gamla vanor och rutiner. Vi ser samma sorts film om och om igen, fast med andra skådespelare. Vi lyssnar på samma typ av musik, fast med olika band.
Vi äter samma sorts mat om och om igen.
Det är inte så konstigt att vi blir uttråkade ibland.

Men om vi öppnar oss för något nytt varje dag, kanske vi inser att det finns så oerhört mycket som vi aldrig tidigare har utforskat eller upptäckt eller lagt märke till.
Så många fantastiska saker som vi bara undvikit att närma oss eller titta på.

Och när vi inser det förstår vi att livet egentligen inte kan vara tråkigt och grått och meningslöst.
Det är bara vi som inte vågat gå ut i världen och börjat leva livet fullt ut.


söndag 14 augusti 2011

Förankra dina luftslott stadigt i marken

                                                                 * bild från wikipedia


Alldeles för ofta när vi drömmer och planerar och önskar oss något nytt och något annat i våra liv så glömmer vi bort att förankra det vi drömmer om i verkligheten. Vi bygger, utan att vara medvetna om det, ett fullkomligt fantastiskt luftslott som bara blir större och finare och bättre ju mer vi finjusterar våra drömmar och önskemål.
Och ju mer tiden går och ju längre bort från vår verklighet våra drömmar når, ju högre upp i skyn stiger vårt vackra luftslott. Tills det till slut försvinner bort över horisonten och vi inte kan se det längre. Och så blir vi besvikna och bittra och djupt desillusionerade.
Och vi bestämmer oss för att drömmar bara är till för förlorare.

Men det är aldrig sant.
Drömmar är till för oss. Allesammans.
De är till för just dig.

Det är genom våra drömmar och våra önskemål om något nytt som vi tar oss vidare genom livets snårskog.
Det är våra drömmar och våra förhoppningar som lyser upp vår väg när allting tycks rasa samman runt omkring oss och vi famlar hjälplöst i mörkret, osäkra på vart vi ska gå och hur vi ska komma vidare.

Vi måste bara komma ihåg att förankra våra drömmar i verkligheten.
Vi måste komma ihåg att förtöja vårt luftslott stadigt och säkert på marken.
Och vi måste se till att skydda det från angrepp utifrån innan vi byggt färdigt.
Vi behöver inte visa världen vad vi bygger förrän vi är redo för det.
Har vi otur visar vi vårt drömbygge för någon som med några väl valda ord sticker hål på vårt fina luftslott. Och luften går ur både våra drömmar och oss själva. Vi sjunker ihop. Och så står vi där. Tillintetgjorda. Fulla av tvivel på vår egen förmåga. Tomma och plötsligt så förfärligt trötta.

Våra drömmar och idéer måste skyddas under sin uppväxttid.
Och förankras stadigt i verkligheten.
Då växer de sig starka.

Och när tiden är mogen och när vi har gjort allt det som krävs av oss, ser vi plötsligt att vårt luftslott fått stabila väggar av sten och det vackraste golv av marmor.
Och vi har byggt vår dröm rakt in i verkligheten.
Vår dröm har fått liv.

Men vi får aldrig glömma bort att ett bygge alltid kostar på.
Att det faktiskt krävs något av oss.
Vill vi lyckas bygga upp vår dröm i verkligheten, måste vi spotta i nävarna och vara beredda på att jobba för det.
Vi måste investera både tid och en noggrann planering och massor av tålamod och kanske en del pengar i vår dröm.
Allt beroende på vad vi drömmer om, förstås.
Men om vi förankrar våra luftslott stadigt i marken så har vi kommit en bra bit på väg mot att förverkliga våra drömmar.

onsdag 10 augusti 2011

Ett andäktigt besök i syrentorparnas trädgård

                                                        * bild från Hölö/ Mörkö bygdeförening 

Tänk er en varm sommardag någon gång under 30-talet.
Ett gäng inbjudna gäster tar sig från Stockholm i en samlad trupp för att få komma ut på landet vid Hölö/Mörkö under några sommarmånader och få andas lite frisk luft. Leva lite torparliv.
I inbjudningsbrevet som skickats ut av Erik Asklund har de fått rådet att ta samma tåg allihopa, för enkelhetens skull. De släpar på resväskor och de har blivit ombedda att ta med sig den dricka de anser sig behöva. Efter tågresan kliver gänget av och byter till en buss som stannar vid Pålsundsbron, mitt ute i ingenstans, iallafall vad det verkar som vid den allra första anblicken. Sedan går de en bra bit längs den dammiga landsvägen med sitt bagage för att nå fram till torpen vid Fagervik där de skulle tillbringa sommaren.
Syrenen står i full blom. Torpen är små men luften behaglig.
Det skulle komma att bli flera somrar.
Och sommargästerna skulle så småningom kallas för syrentorparna.

Erik Asklund, Gunnar Ekelöf, Vilhelm Moberg, Nils Ferlin, Ivar-Lo Johansson, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist och Stig Åsberg var några av dessa.
Vilket fantastiskt och respektingivande och underbart inspirerande sällskap.

Tänk om man hade fått möjlighet att vara med och sitta i något hörn alldeles i närheten och bara få lyssna på och njuta av deras samtal. Kanske rent av fått delta i samtalet. Sitta med ett glas vin ute i trädgården och ha Gunnar Ekelöf på en stol alldeles brevid. Fördjupa sig i ett intressant samtal som sträcker sig ända fram på morgontimmarna med Vilhelm Moberg.
Sitta vid samma matbord som Nils Ferlin och Ivar-Lo Johansson.
Tanken svindlar.

Enligt rykten ute på Mörkö låg de dock rätt utslagna i gräset framåt morgonkvisten, syrentorparna.

Och jag har vördnadsfullt vandrat på samma dammiga landsväg.
Jag har försiktigt kikat in i trädgårdarna där dessa syrentorpare hållit till.
I torpen bor nu andra familjer. Om de är medvetna om vilka författare och skalder som tidigare suttit i deras trädgårdar och sovit i deras torp och skålat och skrålat i syrenbersån och skaldat på fälten i närheten vet jag inte.

Men jag tycker mig faktiskt se att de skymtar fram där, syrentorparna, alldeles precis bakom syrenhäcken och de vackert grönskande träden vid de röda små torpen ute vid Fagervik.
Och för ett ögonblicks svindlande sekund befinner jag mig där, hos dem, de stora författarna, någon gång på trettiotalet. Och jag blir alldeles knäsvag av lycka.
En fullkomligt berusande känsla.

Och jag kan inte svära på det, men jag tror faktiskt att jag såg Vilhelm Moberg vinka åt mig.
Lite försynt och med tårar i ögonen vinkade jag tillbaka.


Läs mer; Ivar-Lo Johanssons berättelse, Gunnar Ekelöfs berättelse, se Stig Åsbergs etsningar, Erik Asklund om Stig Åsberg,
                             

tisdag 9 augusti 2011

Modet att sjunga en alldeles egen sång


Alla har vi en unik och alldeles egen historia att berätta.
Och den behöver faktiskt berättas. Med våra egna ord. Igen och igen.
För alla i vår närhet och för alla de människor som vi berör på vår väg framåt igenom livet.
Vår personliga och speciella version av verkligheten och vår egen unika version av världen behövs.
Men alldeles för ofta stämmer vi försynt in i bakgrundskören istället för att sjunga vårt eget solo.

Vi är så rädda för att inte duga. Vi är så rädda för att inte passa in. Vi är så rädda för att sjunga fel och för att sjunga falskt och för att vi ska glömma bort texten och för att vi ska ta för mycket plats. Och vi är så rädda för att inte vara snygga nog eller tuffa nog eller hippa nog eller fina nog eller smala nog eller starka nog eller duktiga nog.
Så vi gör allt för att inte bryta harmonin.
Vi gör vad som helst för att inte sticka ut för mycket.
Vad som helst.

Vi sjunger samma gamla beprövade stämmor fastän vi innerst inne längtar efter något helt annat. Det är tryggt och säkert och vi stör inte det allra minsta. Vi stör inte någon.
Vi smälter in i bakgrundssorlet. Vi passar in och ingen blir irriterad.

Vi får vara med men vi får betala ett väldigt högt pris för vår skönsång.
När vi ständigt håller oss i bakgrunden och gör allt vad vi kan för att undvika att strålkastarljuset hamnar på just oss, blir vi alldeles osynliga för världen. Vi syns inte.
Ingen ser oss särskilt tydligt om de ens lagt märke till oss.
Ingen hör vad vi egentligen sjunger.
Vi smälter in i bakgrunden.
Vi finns där men om vi skulle fråga hur vi skötte oss kan ingen riktigt svara.
I bästa fall mumlar någon lite vagt att vi var okej.
Och vi går därifrån med en gnagande och molande känsla av obehag i maggropen.
Ingen minns den som hela tiden håller sig i bakgrunden.

Ibland är det så uppfriskande och befriande med en egensinnig melodi som bryter av från mönstret.
Något som får oss att vakna till. Reagera. Även om sången inte alls är i vår smak.
Även om melodin eller sångrösten inte tilltalar oss det allra minsta.
Så kan det ändå finnas något den har att berätta för oss. Något vi aldrig har tänkt på förut.
Melodin kanske sår ett frö någonstans.

Vår alldeles unika röst kanske väcker genklang hos någon.
Det vi säger kanske är precis vad någon behöver höra just då.
Vi kan aldrig veta i vilken omfattning vi påverkar vår omgivning.

Men det är så viktigt för både vår egen skull och för alla runt omkring oss att vi faktiskt börjar sjunga på vår egen sång.
Att vi kliver ut från skuggorna och tar vår plats i strålkastarljuset.
Att vi fyller våra lungor med luft och uppbådar det mod vi behöver.
Ibland kommer vi även i fortsättningen att behöva stämma in i kören.
Men när vi vill kommer vi att kunna brista ut i en unik och alldeles underbart vacker solosång.
Eller vara helt tysta.

Det är en gåva till världen när vi äntligen vågar visa våra sanna jag.
Och det är en dyrbar gåva till oss själva.
När vi vågar vara oss själva kan vi inta vår plats i världen och bidra med det som är helt unikt.
Det är så världen förändras och förbättras och det är så nya idéer tar form och det är så nya projekt startas.
Och det är så konsten får liv och kärleken växer till.

När vi finner det där modet djupt inom oss att sjunga en alldeles egen sång.