När marken rämnar

                                                                *bild från morgueFile.com

Livet är ständig förändring.
Hur gärna vi än vill och hoppas och önskar och kräver att någonting ska förbli som det är för alltid.
Så kommer livet att förändras.
Varje gång. Gång på gång. 
Om vi så bönar och ber på våra bara knän.

Och hur hårt och innerligt vi än håller fast i någonting så att det aldrig ska lämna oss så kommer vi att tappa taget förr eller senare. Ibland för att vi håller så hårt att vi fullständigt krossar den dyrbara och ömtåliga skatt vi fick hålla i våra händer för ett ögonblick, ibland för att en del saker helt enkelt inte går att hålla i fångenskap.
De bryter sig ut förr eller senare.
Slår sig fria. Flyr för sina liv.
För att få luft och utrymme.

Hur gärna vi än vill frysa ett ögonblick av våra liv och stanna kvar där för resten av våra liv så kommer livet att förändras.
Det finns nämligen inga stillbilder i det pågående livet, bara en ständigt rullande film.
Vi har ingen pausknapp.

Livet är ständig förändring.
Trots att vi inte alltid ser det. Trots att vi inte alltid lägger märke till det.
Och trots att vi inte alltid vill se det eller uppskattar det eller önskar det.
Så förändras saker och ting. Ständigt.
Ibland så subtilt och litet och omärkligt att bara ett tränat och uppmärksamt öga kan se det.
Och ibland så outhärdligt definitivt och obarmhärtigt att marken under oss rämnar och vi faller så djupt att vi tror att livet är över.

Men om vi vill kan vi hämta styrka och kraft ur just själva förändringen.
Och försöka minnas när vi befinner oss där i mörkret, nere på botten, när vi känner oss som allra mest nere, fullständigt ensamma, värdelösa, när allt känns hopplöst och tungt och vi inte ser någon väg ut eller upp ur mörkret, att livet är ständig förändring. Allt förändras. Även detta.
Det kommer att bli bättre.

Något nytt är redan på väg.

Ett nytt år, en ny dag, ett nytt liv

                                                                      *bild från morgueFile.com


Ett nytt år ligger framför oss.
Och när det nya året möter oss med sina 365 alldeles blanka och oskrivna dagar med skimrande och förförande löften om ett nytt och bättre liv, inspireras vi till att avge våra alldeles egna löften.

Nu ska vi äntligen ta tag i allt det där som inte blev gjort förra året. Och åren innan dess. Nu ska vi äntligen lyckas med det som vi har misslyckats med alla andra år.
Nu ska vi äntligen ta tag i våra liv.
Nu ska vi börja om, starta upp, styra in på våra drömmars stig och börja vår vandring mot våra högt uppsatta mål.

Ett nytt år ligger framför oss alldeles orört och oförstört. Så nu ska vi äntligen lyckas äta nyttigt, sluta med diverse irriterande och osunda ovanor, bli rika, smala, vältränade, välmående och bli det perfekta jag vi alltid drömt om att bli.
Den där personen som aldrig gör ett enda misstag eller snubblar en enda gång.
Som alltid gör det som anses vara rätt och riktigt.
Och man måste ställa frågan; är vi egentligen inte redan perfekta precis som vi är?

Vi avger våra löften och hoppas på att vi just i år ska kunna hålla fast vid dessa löften året ut åtminstone.
Vi hoppas och tror att det här är vår chans, vår möjlighet, vårt hopp och vår väg framåt mot att få leva vårt liv så som vi önskar att leva det. Utan svagheter. Utan skavanker. Utan misstag.

Och så faller vi.
Och vi ger upp.
Och känner oss karaktärslösa, svaga, misslyckade och fullkomligt hopplösa.

Men det är aldrig sant.
Vi har bara stött på lite hinder på vägen.
Saken är den att vi kan börja om på nytt varje dag. Varje morgon när vi vaknar ligger ett tomt och oskrivet blad framför oss. Varje dag gör vi våra val. Och varje dag har vi en chans och en möjlighet att göra ett annat val än igår. Varje dag inbjuder livet oss till att lämna det som har varit bakom oss och istället blicka framåt och möta det som kommer med mod och tillförsikt och en smula nyfikenhet.

Det ligger inom räckhåll, vårt mål.
De ligger inom räckhåll, våra drömmar.
Med små, små steg, dag för dag, kan vi ta oss dit.
Men vi behöver ha lite överseende med oss själva.
För ibland faller vi. Vi snubblar över stenar som vi inte hinner upptäcka i tid.
Vi fastnar aningslöst i fällor på vägen som vi aldrig kunnat förutse innan vi började och som tar tid innan vi lyckas ta oss ur. Vi faller och vissa gånger faller vi hårt. Vi gör oss illa på någon vass sten som skär upp stora revor i vår dröm. Och så tappar vi hoppet.
Och ibland så river och sliter gårdagen i oss så att vi tycker att vi står och trampar på samma fläck i en evighet utan att komma framåt en meter.

Det är då vi ska minnas att vi får en ny chans varje dag. Att vi kan börja om varje dag.
Och att vi alla faller ibland. Att vi gör oss illa. Men att vi också blir starkare när vi reser oss upp och fortsätter mot våra mål.
Vi behöver inte vänta till nästa år om vi snubblar och faller en bit in på det här året.
Varje dag får vi en ny möjlighet att börja om på nytt.

Något nytt har vaknat till liv

Förändring är en naturlig och jobbig och inspirerande och ibland en fullkomligt förfärlig del av livet.
Och ingen av oss kommer undan. Det finns inga genvägar.
Livet förändras ständigt. Människor förändras. Förutsättningar förändras.

Vi kan inte på något enkelt sätt fuska oss förbi det eller försiktigt be om lite uppskov, vi kan inte kräva och begära att få avvakta ett tag tills vi mår lite bättre eller är lite mer förberedda, vi kan inte muta någon för att försöka slippa undan eller tigga och be om ett litet undantag, bara för den här gången. Det spelar ingen roll hur mycket vi än tigger och ber, om vi så går ner på våra bara knän, om vi skriker och ropar och hoppar och sliter vårt hår i förtvivlan, det spelar heller ingen roll om vi anser oss som snälla och goda och trevliga människor eller om vi tror att vi är ett stort och farligt och alldeles kolsvart får, det gör nämligen ingen skillnad. Förändringarna kommer ändå.

Förändringar i livet är inget straff eller en efterlängtad och välförtjänt belöning, de råkar bara vara en del av själva villkoret med att leva. Med att vistas här på jorden.
Med att ha relationer med andra människor.
Livet självt är i ständig rörelse, livet är förändring.

Och ofta är det just när vi har dragit en djup suck av lättnad och funnit oss väl tillrätta i vår favoritvrå av världen och dragit upp benen under oss för att äntligen kunna slappna av och njuta, just när vi känner oss trygga och säkra och hemmastadda och när vi är övertygade om att nu står vi på stadig mark, när vi känner att nu är vi framme, nu har vi landat precis där vi vill vara, ofta är det just då som någon eller något rycker upp oss ur vår dvala och helt oförberedda står vi plötsligt där och gnuggar oss yrvaket i ögonen. Och vi är tvungna att vakna till. Titta upp. Och se klart.

För förändringar rycker obarmhärtigt tag i oss. Sliter och drar och river. Inte helt sällan alldeles för vårdslöst och hårdhänt och oförsiktigt. Ibland så brutalt att vi slås omkull och blir liggande på den kalla marken, helt oförmögna att ta oss upp igen på egen hand. Någon enstaka gång närmar sig förändringen oss försiktigt, milt viskande, lockande och inbjudande.
Och räcker oss en utsträckt hand.

Förändringar drabbar oss alla då och då. Slår omkull oss. Förvirrar oss. Lyfter upp oss. Befriar oss. Ibland passerar de ganska obemärkt förbi. Små förändringar som inte stör oss det allra minsta. De sveper snabbt förbi oss som en mild och ljummen sommarbris, vi känner bara hur det fläktar lite lätt och vi drar in lite ny frisk luft i våra lungor. Får lite ny energi, lite nya idéer, lite ny inspiration.

Men de andra förändringarna.
De som på ett enda ögonblick river ner allt som vi har byggt upp och som vi tror på och som lämnar oss helt ensamma och vilsna och fullständigt tillintetgjorda vid ett vägskäl utan den minsta vägledning om hur vi ska kunna komma vidare. Och de förändringar som gräver upp själva marken vi står på och tvingar oss att hitta ett helt annat sätt att leva, ett annat sätt att förhålla oss till livet, de som får oss att börja söka efter en helt ny grund.  De förändringar som skiljer oss från den eller det vi älskar, som separerar oss från vår dröm, som tar ifrån oss vår hälsa, som stjäl vårt hopp eller kidnappar våra framtidsplaner.
De förändringar som känns som om de berövar oss själva livet.
Hur ska vi bemöta dem? Hur ska vi skydda oss mot dem?

Saken är den att vi aldrig kan skydda oss från förändringar. Vi kan aldrig försäkra oss fria från dem. Vi kan inte stänga förändringar ute från våra liv, hur höga murar vi än bygger omkring oss. Hur gärna vi än vill. Hur mycket vi än hoppas.
Och vi kan och vi får aldrig hålla fast något som inte vill stanna kvar hos oss.
Men vi kan lära oss att vi alltid har det vi behöver för att komma vidare inom oss.

När vi möter förändringar är det ofta något som försvinner ut ur våra liv.
Något som dör. Något som går förlorat. Och vi sörjer. Vi vill hålla fast och vi vill hålla kvar.
Vi vill ha tillbaka saker precis sådana som de en gång var. Vi vill snarast möjligt tillbaka till det som var tryggt och säkert och vi vill till den plats som kändes som hemma.

Men när vi vaknar upp och kommer till sans igen, när vi blickar ut över det fält som nu ligger öde framför oss men där vi förut hade byggt upp hela vårt liv, ser vi att något har hänt, vi ser att själva förändringen har gett oss en gåva;

Något nytt har vaknat till liv.

För när förändringen drabbar oss kan vi vara säkra på en sak,
något bättre är redan på väg.
Även om vi inte ser det klart just då.

Förankra dina luftslott stadigt i marken

                                                                 * bild från wikipedia


Alldeles för ofta när vi drömmer och planerar och önskar oss något nytt och något annat i våra liv så glömmer vi bort att förankra det vi drömmer om i verkligheten. Vi bygger, utan att vara medvetna om det, ett fullkomligt fantastiskt luftslott som bara blir större och finare och bättre ju mer vi finjusterar våra drömmar och önskemål.
Och ju mer tiden går och ju längre bort från vår verklighet våra drömmar når, ju högre upp i skyn stiger vårt vackra luftslott. Tills det till slut försvinner bort över horisonten och vi inte kan se det längre. Och så blir vi besvikna och bittra och djupt desillusionerade.
Och vi bestämmer oss för att drömmar bara är till för förlorare.

Men det är aldrig sant.
Drömmar är till för oss. Allesammans.
De är till för just dig.

Det är genom våra drömmar och våra önskemål om något nytt som vi tar oss vidare genom livets snårskog.
Det är våra drömmar och våra förhoppningar som lyser upp vår väg när allting tycks rasa samman runt omkring oss och vi famlar hjälplöst i mörkret, osäkra på vart vi ska gå och hur vi ska komma vidare.

Vi måste bara komma ihåg att förankra våra drömmar i verkligheten.
Vi måste komma ihåg att förtöja vårt luftslott stadigt och säkert på marken.
Och vi måste se till att skydda det från angrepp utifrån innan vi byggt färdigt.
Vi behöver inte visa världen vad vi bygger förrän vi är redo för det.
Har vi otur visar vi vårt drömbygge för någon som med några väl valda ord sticker hål på vårt fina luftslott. Och luften går ur både våra drömmar och oss själva. Vi sjunker ihop. Och så står vi där. Tillintetgjorda. Fulla av tvivel på vår egen förmåga. Tomma och plötsligt så förfärligt trötta.

Våra drömmar och idéer måste skyddas under sin uppväxttid.
Och förankras stadigt i verkligheten.
Då växer de sig starka.

Och när tiden är mogen och när vi har gjort allt det som krävs av oss, ser vi plötsligt att vårt luftslott fått stabila väggar av sten och det vackraste golv av marmor.
Och vi har byggt vår dröm rakt in i verkligheten.
Vår dröm har fått liv.

Men vi får aldrig glömma bort att ett bygge alltid kostar på.
Att det faktiskt krävs något av oss.
Vill vi lyckas bygga upp vår dröm i verkligheten, måste vi spotta i nävarna och vara beredda på att jobba för det.
Vi måste investera både tid och en noggrann planering och massor av tålamod och kanske en del pengar i vår dröm.
Allt beroende på vad vi drömmer om, förstås.
Men om vi förankrar våra luftslott stadigt i marken så har vi kommit en bra bit på väg mot att förverkliga våra drömmar.

Ett alldeles nytt, oskrivet blad

* bild från morgueFile.com

Ibland har vi planer och förhoppningar om att kunna åstadkomma en betydande förändring i våra liv. Då och då vill vi helt enkelt göra en helomvändning. 

Tanken på att få börja om från början lockar oss och förför. 

Att kunna få starta på nytt, att få en ny chans och en ny möjlighet känns nästan som att få ett nytt liv. Det känns behagligt fräscht och det fläktar underbart när nya vindar blåser in i våra liv. Vi fylls av glädje och inspiration och självkänsla och livslust.

Och vi tänker att om vi bara kunde få stryka ett streck över allt det gamla, allt det där som gnager och skaver och stör så skulle vi sätta igång. Om vi bara kunde få sudda ut och radera och glömma bort våra snedsteg och våra felaktiga beslut och alla de gånger som vi ramlat och slagit oss och alla de gånger vi gett efter för något som vi bestämt oss för att vi definitivt ska motstå. Om vi bara kunde få det. Då. Då skulle folk få se. För då skulle vi äntligen lyckas. Då skulle vi inte göra några fler misstag.

Och redan här banar vi väg för vårt nästa fall. Vi lägger ut snubbeltråd åt oss själva och minerar vägen där vi tänkt oss att gå och sedan undrar vi varför vi inte kommer längre, varför just vi alltid ska snava och snubbla och kliva på minor och aldrig nå fram dit vi vill. Och vi känner oss små och svaga och bedrövligt misslyckade. 

Alldeles i onödan.

Vi tror att vi måste vänta till en lämplig tidpunkt någon gång i framtiden då vi kan starta om och börja leva vårt nya liv. Att vi får lov att vänta till nästa måndag, tills hösten är här, eller kanske rent av ända till årsskiftet. Och vi inbillar oss att om vi ska kunna åstadkomma en förändring i våra liv, måste vi vara strängt disciplinerade och obarmhärtiga mot oss själva och stålsätta oss. Vi tror att om vi gör det minsta misstag så får vi gå hela vägen tillbaka till Gå. Och så ger vi upp. Vi stannar. Och vi struntar i att genomföra den där förändringen. Vi låter bli att träna eftersom det ändå inte blir lika regelbundet och hårt och ofta som vi hade tänkt oss. Vi struntar helt i vårt löfte om att undvika socker eftersom att vi redan fallit för frestelsen vid ett enstaka tillfälle eller två. 

Vi tror att vi måste vänta till ett speciellt och särskilt tillfälle innan vi börjar. 

Och att vi inte får göra några misstag.

Men det är aldrig sant. Vi kan börja nu, idag, i samma ögonblick som vi har bestämt oss. Vi kan börja vilken veckodag som helst, vid vilken tidpunkt under dagen som helst och vid vilken årstid som helst. Och vi behöver inte gå spikrakt fram på vår utvalda väg för att vi ska komma någon vart. Vi behöver inte vara felfria och fläckfria och så förberedda att vi aldrig mer riskerar att falla omkull innan vi sätter igång. Tvärtom. Vi kommer att lära oss på vägen. Vi kommer att falla, vi kommer att snubbla och misslyckas och ta rejäla snedsteg då och då. Men det hör liksom till. 

Det är en del av själva livet. 

Nästa ögonblick av våra liv vilar som ett alldeles nytt, oskrivet blad precis framför oss. Det finns alltid chans att välja om och välja nytt och göra annorlunda och göra en förändring. Närsomhelst. Idag. Just nu. 

Vi behöver inte vänta på den rätta tidpunkten. 

Vi behöver bara sätta igång. 

Det tomma, oskrivna bladet ligger alldeles framför oss. 

Och det är vårt att fylla i precis som vi vill. 

  

Sakta men säkert framåt

                                                      *bild från morgueFile.com   
                                                                 
Det kan vara oerhört värdefullt att ta lite tid för en timeout från våra liv då och då.
Alldeles på egen hand, bara för oss, en timeout där ingen annan har någonting att säga till om. Så att vi kan skaffa oss en liten uppdatering om var vi egentligen står.
Om vi är där vi vill vara. Om vi gör det vi vill göra. Om vi gör det vi kan göra.
Om vi hinner med det vi verkligen vill hinna med.
Och om vi prioriterar att hinna med det vi faktiskt tycker är viktigt och värdefullt och glädjerikt och roligt och inspirerande. Eller om våra liv mest består av plikter och måsten och borden och uppoffringar och en hel del suckar.

Vi behöver stanna upp ibland och avbryta mitt i allt som pågår i våra liv och bara sätta oss ner för en stund och fundera över hur det går. Om det går som vi vill att det ska gå. Om vi lever det liv som vi önskar att leva. Om vi är nöjda och lyckliga och det går framåt. Eller om det kanske är dags att byta taktik. Om det är läge att spara på krafterna och hitta sätt att bygga upp och stärka kropp och själ eller om det rent av är dags för att satsa allt. Ge järnet.
Det är viktigt att vi känner efter då och då hur vi egentligen mår.

Att ta sig tid för ett ögonblicks reflektion över hur våra liv fungerar eller inte fungerar ger oss möjlighet att göra en del justeringar och rätta till alla de där ovanorna som kan få oss ur kurs om vi inte gör något åt dem i tid.
Om vi tar oss tid att tänka efter kanske vi upptäcker att det finns saker som vi vill ska ingå i våra liv men som vi har glömt bort att göra plats för.

Vi kanske också upptäcker att en oskyldig liten ovana som vi har lagt oss till med håller på att få oss att gå i helt fel riktning, vi kanske till och med är på väg tillbaka till den plats som vi nyss så desperat har flytt ifrån.
Fast vi egentligen vill fortsätta framåt. Utvecklas. Komma vidare. Klättra högre.
Det gäller att upptäcka alla dessa små men nog så viktiga saker i tid.
Och att avlägsna allt det som faktiskt inte längre är önskvärt i våra liv.

Om vi tar oss tid att identifiera några mål som vi önskar uppnå i livet, är det sedan lättare att se om vi är på väg åt rätt håll. Och eftersom våra mål kan förändras i takt med att vi själva förändras, måste vi känna efter ibland hur livet känns och om vi behöver justera våra mål en aning.

Oftast är det inte några stora förändringar som krävs. Sällan behöver vi rymma vår väg, fly fältet, bränna broar eller sälja allt vi äger och har. Men vi kanske behöver sätta oss ner och ta reda på vad vi egentligen och verkligen vill. Och sedan öppna oss för möjligheten att med öppna armar välkomna det in i våra liv.
Om vi till exempel skulle älska att odla grönsaker men bor i en liten lägenhet kanske vi kan lära oss att odla i krukor i köksfönstret. Och vi kan ta reda på om det finns möjlighet att skaffa en kolonilott i närheten av där vi bor, eller vi kan fundera på om vi hellre vill flytta ut på landet, eller skaffa oss en sommarstuga, eller ägna våra lediga dagar åt att gå i handelsträdgårdar och njuta.

Eller vi kanske vet och anar att vi skulle älska att teckna men vi bestämde oss tidigt för att vi inte kan, att vi inte har den minsta talang för det. Men vi skulle kunna föra in det i våra liv bara för att det är någonting vi skulle älska att göra.
För att bjuda oss själva på lite livskvalitet.
Även om vi anser att vi bara hinner med det fem minuter någon gång i veckan. Eller en gång om året, på den där sommarkursen som vi alltid har drömt om att gå.

Vi kan bestämma oss att vi faktiskt kan göra något varje dag som för oss sakta men säkert framåt.
Vi skulle kunna prioritera att se till att vi hinner med det vi tycker är värdefullt och givande och lustfyllt.
Varje dag. Dag efter dag.
Det är för det mesta helt enkelt en fråga om vilka val vi gör.
Och hur vi prioriterar.

Och om vi tar ett litet, litet steg framåt varje dag, bara envist och långsamt och oförfärat och oförskräckt fortsätter framåt, steg för steg, så kommer vi utan att vi knappt har lagt märke till det ha färdats så långt att vi fullkomligt häpnar när vi vänder oss om och ser tillbaka.

Högre och högre, mot stjärnorna

       

* bild från morgueFile.com

Ibland tror jag att vi drömmer för smått. Och alldeles för fegt.

Vi förminskar och anpassar våra drömmar tills de passar in och tar plats i ett undanskymt hörn någonstans och känns acceptabla och respektabla och godtagbara. 

Och då har vi förändrat dem så pass mycket att de inte längre känns som våra drömmar. 

Och de förlorar all sin kraft. 

Och när vi tänker på dem kan vi inte längre uppbåda den där inspirerande energin och känslan av innerlig lycka som vi kände när drömmen föddes, när den var alldeles ny och tog andan ur oss bara vi snuddade vid den med tanken. 

Innan vi började anpassa och förminska den. 

Nu lyckas den inte ens framkalla ett enda litet leende. 

Och vi behöver den där energin och känslan av lycka så väl för att kunna uppnå det vi drömmer om.

Vi behöver drömma större. Vackrare. Intensivare. Oftare. 

Vi behöver sätta oss ner och tänka ut det finaste, största, underbaraste och absolut bästa som vi kan tänka oss att vi vill uppnå i livet.  Och sedan dra ett djupt andetag, fatta mod och se om vi inte kan göra drömmen ännu större. Använda vår fantasi. 

Vi behöver skapa drömmar som får oss att lyfta högre och högre, mot stjärnorna.

Mot det okända. Vi behöver drömma nytt. Och vi behöver drömma stort.

Och sedan måste vi ha modet att låta våra drömmar få behålla själva essensen av det vi längtar efter. 

Och för det krävs det en hel del mod och styrka. 

Vi är så ofta rädda för att inta vår rättmätiga plats här i världen. Vi bockar gärna och niger för andra, vi uppmuntrar andra i deras strävan efter att nå sina drömmar. På ett villkor förstås. Att deras drömmar verkar rimliga och någorlunda vettiga. 

Men när det gäller oss själva vill vi inte verka för kaxiga eller förmätna. 

Vi vill helst passa in i ledet utan att sticka ut eller synas alltför tydligt. 

Våra innerligaste drömmar kan inspirera oss till stordåd.

Om vi vågar låta våra drömmar vara våra egna, om vi struntar i att klippa till kanterna och jämna till ytan så att drömmen passar in i redan färdiga mallar och passar de andra. Om vi istället glädjs över själva ymnigheten och storslagenheten i våra drömmar, om vi låter färgerna och formerna växa och frodas och fullkomligt explodera och vi sedan i vår fantasi tänker oss något ännu större och ännu bättre. 

Så kan våra drömmar leda oss precis dit vi vill komma. 

Det är så vi för världen framåt.

Det är så stora uppfinningar ser dagens ljus. 

Det är så ljuvlig och gudomligt vacker musik skapas och det är så hänförande och underbart inspirerande böcker skrivs.

Det är så vi har kommit dit vi är idag.

Men ingenting säger att vi behöver stanna där vi står just idag. 

Även om vi är nöjda och trivs med livet.

Ingenting hindrar oss från att fortsätta att drömma och växa och att följa vår innersta längtan. Ingenting.

Vår fantasi är gränslös. 

Den kan ta oss längre och längre och högre och högre, mot stjärnorna.

Om vi bara vågar drömma. 

Ständigt närvarande vardagsmagi

*bild från morgueFile.com

Ibland är vi så fokuserade på nästa gång vi ska vara lediga, nästa helg, nästa semester, att vi helt enkelt missar den ständigt närvarande vardagsmagin.
Den som vi har mitt framför ögonen på oss varje dag.
Det finns de som är skickliga på att se den.
Det finns de som aldrig missar en solnedgång, det finns de som lever i nuet, varje dag, minut för minut.
Det finns de som är riktiga vardagskonstnärer.
Som har förmågan att se glimtar av ren lycka en stressig måndagmorgon.
Som kan ana ett skimmer av guld över kanten på högar av smutsig vardagsdisk.

Och så finns det alla vi andra som vill se. Som önskar att vi kunde se.
Som önskar att vi hittade alla de där ögonblicken av vardagslycka och magi men inte alltid lyckas så bra.
Vi som förlorar oss i vardagstristess och vardagsstress. Gång på gång. Trots att vi nyper oss i armen då och då för att påminna oss själva. Trots att vi nyper så hårt vi kan så glömmer vi bort det gång på gång, att livet är här och nu och precis framför oss och aldrig sedan eller där borta.
Det finns bara här och nu.

De verkliga vardagskonstnärerna har insett att det är i vardagen möjligheterna öppnar sig för oss för att kunna förändra våra liv. Det är i vardagen vi kan åstadkomma mirakel. Steg för steg, dag för dag, är det i vardagen vi kan gå från att vara degiga soffpotatisar till vältränade energiknippen. Vi kan förvandlas från stela, orörliga och lata till viga och starka balettdansöser. Vi kan få en död och öde trädgård att bli till ett prunkande paradis. Vi kan lära oss ett nytt språk, fördjupa oss i kokkonsten, lära oss att sy och bli nästa hippa chefsdesigner.
Vi kan skriva en bok, en dikt, en sång.

Vi kan åstadkomma nästan vad vi vill om vi tar till vara på alla våra vardagar. De behöver inte vara en grå massa av tristess, en tung, evighetslång uppförsbacke fram till helgen, ett måste eller ett krav. De behöver inte tynga oss eller stjäla all vår energi.

Vardagarna kan vara våra bundsförvanter, våra stöttepelare, vår väg ut ur ett liv vi inte trivs med till ett liv vi skulle älska att leva. De kan vara den vän som hjälper oss att äntligen, äntligen komma i form. Det är vardagarna som hjälper oss att nå våra mål. Som ger oss en möjlighet att lyckas med det omöjliga.

Det är den ständigt närvarande vardagsmagin som kan hjälpa oss att åstadkomma mirakel i våra liv.
Den kan hjälpa oss att lyckas med det vi tidigare trodde var helt omöjligt att åstadkomma.