Sakta men säkert framåt

                                                      *bild från morgueFile.com   
                                                                 
Det kan vara oerhört värdefullt att ta lite tid för en timeout från våra liv då och då.
Alldeles på egen hand, bara för oss, en timeout där ingen annan har någonting att säga till om. Så att vi kan skaffa oss en liten uppdatering om var vi egentligen står.
Om vi är där vi vill vara. Om vi gör det vi vill göra. Om vi gör det vi kan göra.
Om vi hinner med det vi verkligen vill hinna med.
Och om vi prioriterar att hinna med det vi faktiskt tycker är viktigt och värdefullt och glädjerikt och roligt och inspirerande. Eller om våra liv mest består av plikter och måsten och borden och uppoffringar och en hel del suckar.

Vi behöver stanna upp ibland och avbryta mitt i allt som pågår i våra liv och bara sätta oss ner för en stund och fundera över hur det går. Om det går som vi vill att det ska gå. Om vi lever det liv som vi önskar att leva. Om vi är nöjda och lyckliga och det går framåt. Eller om det kanske är dags att byta taktik. Om det är läge att spara på krafterna och hitta sätt att bygga upp och stärka kropp och själ eller om det rent av är dags för att satsa allt. Ge järnet.
Det är viktigt att vi känner efter då och då hur vi egentligen mår.

Att ta sig tid för ett ögonblicks reflektion över hur våra liv fungerar eller inte fungerar ger oss möjlighet att göra en del justeringar och rätta till alla de där ovanorna som kan få oss ur kurs om vi inte gör något åt dem i tid.
Om vi tar oss tid att tänka efter kanske vi upptäcker att det finns saker som vi vill ska ingå i våra liv men som vi har glömt bort att göra plats för.

Vi kanske också upptäcker att en oskyldig liten ovana som vi har lagt oss till med håller på att få oss att gå i helt fel riktning, vi kanske till och med är på väg tillbaka till den plats som vi nyss så desperat har flytt ifrån.
Fast vi egentligen vill fortsätta framåt. Utvecklas. Komma vidare. Klättra högre.
Det gäller att upptäcka alla dessa små men nog så viktiga saker i tid.
Och att avlägsna allt det som faktiskt inte längre är önskvärt i våra liv.

Om vi tar oss tid att identifiera några mål som vi önskar uppnå i livet, är det sedan lättare att se om vi är på väg åt rätt håll. Och eftersom våra mål kan förändras i takt med att vi själva förändras, måste vi känna efter ibland hur livet känns och om vi behöver justera våra mål en aning.

Oftast är det inte några stora förändringar som krävs. Sällan behöver vi rymma vår väg, fly fältet, bränna broar eller sälja allt vi äger och har. Men vi kanske behöver sätta oss ner och ta reda på vad vi egentligen och verkligen vill. Och sedan öppna oss för möjligheten att med öppna armar välkomna det in i våra liv.
Om vi till exempel skulle älska att odla grönsaker men bor i en liten lägenhet kanske vi kan lära oss att odla i krukor i köksfönstret. Och vi kan ta reda på om det finns möjlighet att skaffa en kolonilott i närheten av där vi bor, eller vi kan fundera på om vi hellre vill flytta ut på landet, eller skaffa oss en sommarstuga, eller ägna våra lediga dagar åt att gå i handelsträdgårdar och njuta.

Eller vi kanske vet och anar att vi skulle älska att teckna men vi bestämde oss tidigt för att vi inte kan, att vi inte har den minsta talang för det. Men vi skulle kunna föra in det i våra liv bara för att det är någonting vi skulle älska att göra.
För att bjuda oss själva på lite livskvalitet.
Även om vi anser att vi bara hinner med det fem minuter någon gång i veckan. Eller en gång om året, på den där sommarkursen som vi alltid har drömt om att gå.

Vi kan bestämma oss att vi faktiskt kan göra något varje dag som för oss sakta men säkert framåt.
Vi skulle kunna prioritera att se till att vi hinner med det vi tycker är värdefullt och givande och lustfyllt.
Varje dag. Dag efter dag.
Det är för det mesta helt enkelt en fråga om vilka val vi gör.
Och hur vi prioriterar.

Och om vi tar ett litet, litet steg framåt varje dag, bara envist och långsamt och oförfärat och oförskräckt fortsätter framåt, steg för steg, så kommer vi utan att vi knappt har lagt märke till det ha färdats så långt att vi fullkomligt häpnar när vi vänder oss om och ser tillbaka.

Högre och högre, mot stjärnorna

       

* bild från morgueFile.com

Ibland tror jag att vi drömmer för smått. Och alldeles för fegt.

Vi förminskar och anpassar våra drömmar tills de passar in och tar plats i ett undanskymt hörn någonstans och känns acceptabla och respektabla och godtagbara. 

Och då har vi förändrat dem så pass mycket att de inte längre känns som våra drömmar. 

Och de förlorar all sin kraft. 

Och när vi tänker på dem kan vi inte längre uppbåda den där inspirerande energin och känslan av innerlig lycka som vi kände när drömmen föddes, när den var alldeles ny och tog andan ur oss bara vi snuddade vid den med tanken. 

Innan vi började anpassa och förminska den. 

Nu lyckas den inte ens framkalla ett enda litet leende. 

Och vi behöver den där energin och känslan av lycka så väl för att kunna uppnå det vi drömmer om.

Vi behöver drömma större. Vackrare. Intensivare. Oftare. 

Vi behöver sätta oss ner och tänka ut det finaste, största, underbaraste och absolut bästa som vi kan tänka oss att vi vill uppnå i livet.  Och sedan dra ett djupt andetag, fatta mod och se om vi inte kan göra drömmen ännu större. Använda vår fantasi. 

Vi behöver skapa drömmar som får oss att lyfta högre och högre, mot stjärnorna.

Mot det okända. Vi behöver drömma nytt. Och vi behöver drömma stort.

Och sedan måste vi ha modet att låta våra drömmar få behålla själva essensen av det vi längtar efter. 

Och för det krävs det en hel del mod och styrka. 

Vi är så ofta rädda för att inta vår rättmätiga plats här i världen. Vi bockar gärna och niger för andra, vi uppmuntrar andra i deras strävan efter att nå sina drömmar. På ett villkor förstås. Att deras drömmar verkar rimliga och någorlunda vettiga. 

Men när det gäller oss själva vill vi inte verka för kaxiga eller förmätna. 

Vi vill helst passa in i ledet utan att sticka ut eller synas alltför tydligt. 

Våra innerligaste drömmar kan inspirera oss till stordåd.

Om vi vågar låta våra drömmar vara våra egna, om vi struntar i att klippa till kanterna och jämna till ytan så att drömmen passar in i redan färdiga mallar och passar de andra. Om vi istället glädjs över själva ymnigheten och storslagenheten i våra drömmar, om vi låter färgerna och formerna växa och frodas och fullkomligt explodera och vi sedan i vår fantasi tänker oss något ännu större och ännu bättre. 

Så kan våra drömmar leda oss precis dit vi vill komma. 

Det är så vi för världen framåt.

Det är så stora uppfinningar ser dagens ljus. 

Det är så ljuvlig och gudomligt vacker musik skapas och det är så hänförande och underbart inspirerande böcker skrivs.

Det är så vi har kommit dit vi är idag.

Men ingenting säger att vi behöver stanna där vi står just idag. 

Även om vi är nöjda och trivs med livet.

Ingenting hindrar oss från att fortsätta att drömma och växa och att följa vår innersta längtan. Ingenting.

Vår fantasi är gränslös. 

Den kan ta oss längre och längre och högre och högre, mot stjärnorna.

Om vi bara vågar drömma. 

Somliga bara går sin väg

                                                                            * bild från morgueFile

Somliga bara går sin väg.
Utan förvarning. Raka vägen ut ur våra liv.
Utan att säga hejdå.  Utan att lämna en förklaring.
En dag reser de sig upp, går sin väg, stänger dörren och plötsligt så är de ute ur våra liv.
För alltid.
Utan att vi hunnit begripa vad som hänt.
Eller så hämtar Följeslagaren hem dem alldeles för tidigt.
Och hur mycket vi än skriker och bönar och ber och tigger om att de ska komma tillbaka in i vårt liv igen så kommer de inte tillbaka.

Och där står vi kvar. Ensamma. Övergivna.
Och vi frågar oss varför. Om och om igen.
Men vi får aldrig några svar.
Det är bara tyst och alldeles förfärligt tomt runt omkring oss.

Och vi måste hitta ett sätt att gå vidare, fortsätta framåt, för vi får aldrig ge upp eller lämna in eller tro att våra liv är slut. Och vi måste hitta ett sätt att hantera alla dessa minuter och evighetslånga timmar vi plötsligt har till vårt förfogande.

Vi måste hitta ett sätt att hantera saker som händer oss oväntat i livet.
Så att våra hjärtan mjukt kan fortsätta att slå, så att våra andetag kan fortsätta att ge oss liv och kraft och ny energi.
Vi måste hitta sätt att hantera saker så att vi kan slappna av och sluta knyta våra händer så hårt.
Och istället vända upp våra handflator och vara redo att ta emot.
För livet har alltid så mycket, mycket mer att ge.


Somliga stannar kvar vid vår sida.
De finns kvar i våra liv så länge att vi till slut tror att vi anlände hit tillsammans.
Och att de alltid ska finnas där hos oss när vi behöver dem.

Men vi får aldrig förväxla den tryggheten och stabiliteten med fast mark under fötterna.
Vi får aldrig börja bygga upp hela våra liv på en annan människa, i tron att han eller hon är själva klippan i våra liv eller grunden vi står på.
För livet drabbar oss. Saker händer. Sjukdomar hälsar på.
En sak är säker och det är att livet ständigt förändras.
Livet är förändring och rörelse.

Och har vi byggt våra liv på någon annan, eller något annat, om vi tror att en enda person eller sak ska kunna vara klippan i våra liv, och det sedan uppstår en spricka i den klippan, så faller vi.
Och fallet blir djupt, skoningslöst, hårt och obarmhärtigt.
Vi kan inte undvika att göra oss illa.
Vi går sönder.
Och vaknar upp långt nere i avgrunden. På botten.
Klättringen uppåt sedan kan vara det svåraste vi har gjort i hela vårt liv.

Så vi måste bygga våra liv på fast mark.
Hitta en stadig grund att stå på.
Och det gör vi enklast genom att blicka inåt.

Och när vi hittat vår plats med näringsrik jord och en stabil grund som ger oss den stadga vi behöver, behöver vi tillåta oss att ta oss tid till att slå rot.
Och växa oss starka.

Sedan kan vi sträcka ut våra grenar åt alla håll, välkomnande, och vi kan erbjuda närhet och skydd och vänskap och kärlek åt den som behöver det.

Och när livet förändras och vintern plötsligt är över oss, kanske vårt vackra bladverk faller av oss och vi blir stående nakna ute i kylan för ett tag, tills ett varmt snötäcke lägger sig över oss och värmer oss.

Men vi faller inte omkull utan står stadigt rotade i marken.
Och vi vet att vi kommer att slå ut i full blom igen.
Alldeles, alldeles snart.