Livskvalitet

Häromdagen satt jag på en av söders mysiga restauranger och pratade livskvalitet med en kollega. Om hur viktigt det är att vi stannar upp ibland och funderar på vad som är viktigt i just mitt liv och vad livskvalitet innebär för mig. I just den här delen av mitt liv. Just nu, här, idag. Vi är alla olika och definitionerna på livskvalitet varierar. Men vi kan få idéer om vad som skulle förbättra våra liv om vi stannar upp och tänker efter för ett ögonblick eller två.

Ibland står vi nästan gråtfärdiga mitt uppe i våra plikter och uppgifter och åtaganden och bara överväldigas av känslan av att helt enkelt inte räcka till. Vi vill så mycket men tiden räcker inte till. Vi behöver lära oss att vi inte kan göra allt. Vi hinner inte. Vi måste välja. Vi måste sålla bort det oväsentliga. Vi måste lära oss att säga nej till en hel del saker för att kunna säga ja till det som vi verkligen vill ha mer av i våra liv. Saker som vi mår bra av.
Saker som gör våra liv lite mer skimrande och som får oss att le.

Alltför många gånger hinner vi inte ens tänka efter eller reflektera över vad vi vill och faktiskt behöver och innerst inne önskar oss, vi bara kör på och betar av alla våra måsten och borden med förhoppningen att listan tar slut någon gång. Men det gör den aldrig. Det kommer alltid att finnas hur många saker som helst att göra eftersom vi ständigt lägger till nya saker som vi borde och måste göra. Så länge vi inte har lärt oss att prioritera rätt och säga nej ibland kommer våra listor att växa och bli längre och längre. Till slut är listan så lång att vi inte längre kan se slutet på den. Och då börjar vi många gånger må dåligt. För vi vill hinna med och räcka till och lyckas slutföra det vi åtagit oss. Förstås.

Stressen förtär oss inifrån. Stjäl vår livsglädje och livnär sig på vår energi.
Det är så många människor som knappt mäktar med livet längre, så många som baxnar under tyngden av alla saker som behöver utföras att de inte orkar bära en sak till och ger upp.

Vi verkar ha förlorat förmågan att ta hand om oss själva.
Vi behöver sakta in och hoppa av karusellen ibland.
För att känna efter om vi verkligen är på rätt väg. Om vi själva får plats och har tillräckligt med utrymme i våra egna liv. Om vi mår bra precis som det är eller om vi behöver göra någon förändring för att kunna vända på en nedåtgående trend.
Vi mår helt enkelt inte bra av för mycket negativ stress.

Kanske kan vi låta just den här dagen bli en liten vändpunkt i våra liv. Kanske kan vi säga nej till någonting vi helt enkelt inte mäktar med att göra just nu och istället öppna upp för det som vi verkligen har längtat efter att få göra. Men som tidigare inte har fått plats i våra liv.

Gör någonting som får dig att le idag. Eller ännu hellre får dig att skratta högt.
Och får dig att må riktigt, riktigt bra.
För det förtjänar du.

Vi behöver inte alltid förklara oss

                                                                  * bild från Sverigesradio.se


Många av oss ägnar alldeles för mycket energi under dagen åt att förklara oss och försvara oss och ursäkta oss. Igår när jag vände ut och in på mig själv i mina försök att förklara de långa väntetiderna på akuten utan att lyckas insåg jag att det inte spelade någon roll. Mannen hade redan bestämt sig för att jag hade fel. Ingenting jag sade kunde ändra på det. Så jag kunde antingen ägna resten av kvällen åt att förklara och försöka få honom att förstå eller så kunde jag strunta i det helt.
Jag valde det senare.

Det är utmattande och uttröttande och det dränerar vår energi fullständigt att ideligen försöka förklara oss. Och försvara oss. Vi tror att vi måste förklara varför vi gör någonting. Fast vi ibland inte ens själva har svaret. Fast vi själva faktiskt inte alltid vet. Och vi tror att vi måste förklara vad som motiverar oss. Och vad vi gör. Och hur vi gjorde och varför det blev fel. Och om det blev rätt så har vi behov av att förklara vad som bidrog till att det gick rätt. Vi måste förklara oss om det var någon som hjälpte oss på vägen och vi måste förklara oss om vi inte fick någon hjälp alls.
Vi har långa förklaringar till hands om vi måste ringa oss sjuka, om vi kommer försent, om vi inte har möjlighet att komma på en fest, om vi inte vill gå med ut på afterwork efter jobbet, om vi inte vill äta kött, om vi inte orkar jobba över och om vi inte vill flytta på vår semester. Allt ska förklaras. Allt måste försvaras.

Det här tar musten ur oss utan att vi ens reflekterar över det. Det suger ur vår kraft och det stjäl vår energi.
Och många gånger är det inte ens nödvändigt med några långa förklaringar eller väl inövade försvarstal.
Många gånger räcker det med ett enkelt nej. Eller ett hederligt ja.
Ibland kan det till och med vara mer kraftfullt att låta bli att förklara och försvara.
Dels för att vi spar vår energi åt viktigare saker, dels för att det faktiskt inger respekt när vi låter bli alla dessa förklaringar och bortförklaringar.

Sedan finns det förstås tillfällen när vi är skyldiga en förklaring. Tillfällen där det faktiskt krävs att vi försvarar oss. Tillfällen då det kan vara bra att ha ett väl inövat försvarstal till hands. Men det är inte de tillfällena jag syftar på här. Utan de helt vardagliga situationerna. Där vi känner att vi inte har rätt att säga varken ja eller nej utan en hastigt påkommen undanflykt eller en ursäkt. De situationer där vi känner att vi inte kan eller vågar eller mäktar med att helt enkelt svara ja eller nej och låta det stå för sig själv.

Vi är så rädda för att såra andra. Vi är så rädda för vad de andra ska tycka och tänka om oss. Men det spelar faktiskt ingen roll vad andra tycker och tänker om oss. Det som betyder något är vad vi tycker och tänker om oss själva. Det som betyder något är vad vi vill. Och att vi är ärliga mot oss själva.
Och att vi alltid vågar säga ja när vi menar ja och nej när vi menar nej.
Så att vi så småningom inser att vi faktiskt inte behöver ha huvudet fullt med ursäkter och bortförklaringar redo att användas.

Vi behöver nämligen inte alltid förklara oss.

Ett alldeles nytt, oskrivet blad

* bild från morgueFile.com

Ibland har vi planer och förhoppningar om att kunna åstadkomma en betydande förändring i våra liv. Då och då vill vi helt enkelt göra en helomvändning. 

Tanken på att få börja om från början lockar oss och förför. 

Att kunna få starta på nytt, att få en ny chans och en ny möjlighet känns nästan som att få ett nytt liv. Det känns behagligt fräscht och det fläktar underbart när nya vindar blåser in i våra liv. Vi fylls av glädje och inspiration och självkänsla och livslust.

Och vi tänker att om vi bara kunde få stryka ett streck över allt det gamla, allt det där som gnager och skaver och stör så skulle vi sätta igång. Om vi bara kunde få sudda ut och radera och glömma bort våra snedsteg och våra felaktiga beslut och alla de gånger som vi ramlat och slagit oss och alla de gånger vi gett efter för något som vi bestämt oss för att vi definitivt ska motstå. Om vi bara kunde få det. Då. Då skulle folk få se. För då skulle vi äntligen lyckas. Då skulle vi inte göra några fler misstag.

Och redan här banar vi väg för vårt nästa fall. Vi lägger ut snubbeltråd åt oss själva och minerar vägen där vi tänkt oss att gå och sedan undrar vi varför vi inte kommer längre, varför just vi alltid ska snava och snubbla och kliva på minor och aldrig nå fram dit vi vill. Och vi känner oss små och svaga och bedrövligt misslyckade. 

Alldeles i onödan.

Vi tror att vi måste vänta till en lämplig tidpunkt någon gång i framtiden då vi kan starta om och börja leva vårt nya liv. Att vi får lov att vänta till nästa måndag, tills hösten är här, eller kanske rent av ända till årsskiftet. Och vi inbillar oss att om vi ska kunna åstadkomma en förändring i våra liv, måste vi vara strängt disciplinerade och obarmhärtiga mot oss själva och stålsätta oss. Vi tror att om vi gör det minsta misstag så får vi gå hela vägen tillbaka till Gå. Och så ger vi upp. Vi stannar. Och vi struntar i att genomföra den där förändringen. Vi låter bli att träna eftersom det ändå inte blir lika regelbundet och hårt och ofta som vi hade tänkt oss. Vi struntar helt i vårt löfte om att undvika socker eftersom att vi redan fallit för frestelsen vid ett enstaka tillfälle eller två. 

Vi tror att vi måste vänta till ett speciellt och särskilt tillfälle innan vi börjar. 

Och att vi inte får göra några misstag.

Men det är aldrig sant. Vi kan börja nu, idag, i samma ögonblick som vi har bestämt oss. Vi kan börja vilken veckodag som helst, vid vilken tidpunkt under dagen som helst och vid vilken årstid som helst. Och vi behöver inte gå spikrakt fram på vår utvalda väg för att vi ska komma någon vart. Vi behöver inte vara felfria och fläckfria och så förberedda att vi aldrig mer riskerar att falla omkull innan vi sätter igång. Tvärtom. Vi kommer att lära oss på vägen. Vi kommer att falla, vi kommer att snubbla och misslyckas och ta rejäla snedsteg då och då. Men det hör liksom till. 

Det är en del av själva livet. 

Nästa ögonblick av våra liv vilar som ett alldeles nytt, oskrivet blad precis framför oss. Det finns alltid chans att välja om och välja nytt och göra annorlunda och göra en förändring. Närsomhelst. Idag. Just nu. 

Vi behöver inte vänta på den rätta tidpunkten. 

Vi behöver bara sätta igång. 

Det tomma, oskrivna bladet ligger alldeles framför oss. 

Och det är vårt att fylla i precis som vi vill. 

  

Sakta men säkert framåt

                                                      *bild från morgueFile.com   
                                                                 
Det kan vara oerhört värdefullt att ta lite tid för en timeout från våra liv då och då.
Alldeles på egen hand, bara för oss, en timeout där ingen annan har någonting att säga till om. Så att vi kan skaffa oss en liten uppdatering om var vi egentligen står.
Om vi är där vi vill vara. Om vi gör det vi vill göra. Om vi gör det vi kan göra.
Om vi hinner med det vi verkligen vill hinna med.
Och om vi prioriterar att hinna med det vi faktiskt tycker är viktigt och värdefullt och glädjerikt och roligt och inspirerande. Eller om våra liv mest består av plikter och måsten och borden och uppoffringar och en hel del suckar.

Vi behöver stanna upp ibland och avbryta mitt i allt som pågår i våra liv och bara sätta oss ner för en stund och fundera över hur det går. Om det går som vi vill att det ska gå. Om vi lever det liv som vi önskar att leva. Om vi är nöjda och lyckliga och det går framåt. Eller om det kanske är dags att byta taktik. Om det är läge att spara på krafterna och hitta sätt att bygga upp och stärka kropp och själ eller om det rent av är dags för att satsa allt. Ge järnet.
Det är viktigt att vi känner efter då och då hur vi egentligen mår.

Att ta sig tid för ett ögonblicks reflektion över hur våra liv fungerar eller inte fungerar ger oss möjlighet att göra en del justeringar och rätta till alla de där ovanorna som kan få oss ur kurs om vi inte gör något åt dem i tid.
Om vi tar oss tid att tänka efter kanske vi upptäcker att det finns saker som vi vill ska ingå i våra liv men som vi har glömt bort att göra plats för.

Vi kanske också upptäcker att en oskyldig liten ovana som vi har lagt oss till med håller på att få oss att gå i helt fel riktning, vi kanske till och med är på väg tillbaka till den plats som vi nyss så desperat har flytt ifrån.
Fast vi egentligen vill fortsätta framåt. Utvecklas. Komma vidare. Klättra högre.
Det gäller att upptäcka alla dessa små men nog så viktiga saker i tid.
Och att avlägsna allt det som faktiskt inte längre är önskvärt i våra liv.

Om vi tar oss tid att identifiera några mål som vi önskar uppnå i livet, är det sedan lättare att se om vi är på väg åt rätt håll. Och eftersom våra mål kan förändras i takt med att vi själva förändras, måste vi känna efter ibland hur livet känns och om vi behöver justera våra mål en aning.

Oftast är det inte några stora förändringar som krävs. Sällan behöver vi rymma vår väg, fly fältet, bränna broar eller sälja allt vi äger och har. Men vi kanske behöver sätta oss ner och ta reda på vad vi egentligen och verkligen vill. Och sedan öppna oss för möjligheten att med öppna armar välkomna det in i våra liv.
Om vi till exempel skulle älska att odla grönsaker men bor i en liten lägenhet kanske vi kan lära oss att odla i krukor i köksfönstret. Och vi kan ta reda på om det finns möjlighet att skaffa en kolonilott i närheten av där vi bor, eller vi kan fundera på om vi hellre vill flytta ut på landet, eller skaffa oss en sommarstuga, eller ägna våra lediga dagar åt att gå i handelsträdgårdar och njuta.

Eller vi kanske vet och anar att vi skulle älska att teckna men vi bestämde oss tidigt för att vi inte kan, att vi inte har den minsta talang för det. Men vi skulle kunna föra in det i våra liv bara för att det är någonting vi skulle älska att göra.
För att bjuda oss själva på lite livskvalitet.
Även om vi anser att vi bara hinner med det fem minuter någon gång i veckan. Eller en gång om året, på den där sommarkursen som vi alltid har drömt om att gå.

Vi kan bestämma oss att vi faktiskt kan göra något varje dag som för oss sakta men säkert framåt.
Vi skulle kunna prioritera att se till att vi hinner med det vi tycker är värdefullt och givande och lustfyllt.
Varje dag. Dag efter dag.
Det är för det mesta helt enkelt en fråga om vilka val vi gör.
Och hur vi prioriterar.

Och om vi tar ett litet, litet steg framåt varje dag, bara envist och långsamt och oförfärat och oförskräckt fortsätter framåt, steg för steg, så kommer vi utan att vi knappt har lagt märke till det ha färdats så långt att vi fullkomligt häpnar när vi vänder oss om och ser tillbaka.

Där solen brutit igenom

* bild från morgueFile.com

Vår omgivning påverkar oss mycket mer än vad vi tror. Vi är betydligt mer lättpåverkade än vad vi vill erkänna ens för oss själva. Nästan omärkbart fångar vi upp andras sinnesstämningar och idéer, övertygelser och tankar, blandar ihop allt detta inom oss själva med våra egna föreställningar och tror sedan ändå fullt och fast att vi är helt opåverkbara utifrån.

Att vi står starka som rejäla furor djupt rotade i marken. Ingenting kan rubba oss. Ingen vind kan blåsa omkull oss, ingen torka kan få oss att törsta ihjäl.

Få tror sig till exempel bli påverkade av reklam. Budskapet upprepas gång på gång, i otaliga reklampauser, timme efter timme, dag efter dag, vi hör det, tar emot det, sväljer lydigt, men vi är fullständigt övertygade om att vi inte blir påverkade.

Ändå säljer produkterna som aldrig förr efter köpt reklamtid.

Vädret påverkar oss på ett annat sätt. Vi blir så mycket piggare och gladare när solen skiner en ljummen sommardag än en kylig, gråsvart vinterdag när regnet piskar oss i ansiktet. Ljuset får oss alla att må lite bättre, andas lite lättare, orka lite mer.

Och klagomål och gnällande påverkar oss i allra högsta grad.

Vårt evinnerliga missnöje och gnällande sprider sig som ringar på vattnet.

Den tidigare så klarblå himlen ovanför oss fylls av våra tunga klagomoln och mörknar mer och mer över både oss själva och alla de som har oturen att behöva lyssna på oss.

Ju mer vi fokuserar på allt som har gått fel och troligtvis kommer att gå fel, ju mer missnöjda och förbittrade blir vi. Och det dåliga humöret sprider sig snabbt vidare.

Gnällande för oss aldrig framåt till den plats dit vi egentligen vill komma.

Ett ständigt klagande förbättrar inte vårt utgångsläge, får oss aldrig att må bättre.

Istället skymmer det solen för oss.

Och för alla runt omkring oss.

Vill vi ha en förändring i våra liv är det inte en klagomur vi behöver där vi kan stoppa in vår ständigt växande bitterhet eller våra gnälliga mantran i redan murkna sprickor. Istället behöver vi en lojal och energisk hejaklack inom oss som uppmuntrar oss att se på allt det som faktiskt fungerar och är riktigt bra i våra liv. Som håller på oss i alla lägen. Även om vi skulle råka förlora en match eller två. Även om det till och med råkar gå så illa att vi gör självmål. Och när vi känner att vi är betrodda, önskade, accepterade och fullständigt mänskliga, när vi inser att vi alla påverkas av varandra och att det är helt okej, så behöver vi kanske inte låtsas vara så opåverkbara och onåbara längre.

Och om vi inser att vi faktiskt drar mörka moln över oss själva och andra med vårt gnällande, kanske vi kan göra en ansträngning att sluta gnälla för ett ögonblick eller två. Kanske kan vi se om vi kan locka fram ett skratt istället.

Vara någon annans hejaklack. Lysa upp någon annans liv.

Och skingra de mörka molnen.

Man kan alltid se spåren av ett leende på de platser där solen brutit igenom.

Och det leendet sprider sig ofta vidare till någon annan.

Och sedan till ytterligare någon annan.

Vi påverkar vår omgivning mycket mer än vad vi tror.

Som eld och som vatten

                                                                         * bild från morgueFile.com

Det har diskuterats förr.
På många, otaliga, oräkneliga sätt. I många olika och vitt skilda sammanhang.
Och det kommer att diskuteras igen.
Denna makt som ord besitter.

Hur de kan vändas och vridas åt olika håll och böjas och töjas och filas ner till oigenkännlighet för att få folk att sluta tänka själva och följa efter den som talat. Hur de kan packas in i prydliga små paket med vackert knutna rosetter och räckas över med ett falskt leende enbart i syfte att manipulera någon.

Hur orden kan sättas samman i meningar som överrumplar oss, förför oss, förfärar oss, vägleder oss och stärker oss. Hur de kan uttrycka vår allra djupaste sannning eller vår största lögn. Och allting däremellan. Alla subtila och ibland enormt besvärande nyanser som så lätt skapar djupa klyftor emellan oss när vi missförstår. Och så de befriande uppriktiga orden som bygger broar där framkomligheten var i det närmaste obefintlig.

Hur samma bokstäver som kan söndra också kan sammanfogas och ge liv åt vidunderligt vackra historier, som hänför och helar oss. Eller hur de kan skimra till i ett magiskt ögonblick i sorgens mörker och skänka tröst åt det som var otröstligt. Hur orden kan sätta frön i ett hjärta där allting verkade oändligt kargt och öde. Och förunderligt nog få det hjärtat att slå ut i full blom. Och hur orden på de mest märkliga sätt kan förändra liv.

Vissa ord kan nästla sig in hos oss och göra sig påminda när vi minst av allt vill komma ihåg dem.

Det finns ord som bränner som eld, som förtär allt i sin väg och endast lämnar aska kvar.
Och, tack och lov, så finns det ord som svalkar och lindrar och stärker som vatten.

Ett ord sagt utan eftertanke kan leva kvar ett helt liv i det hjärta som tog emot det.
Åratal efter det att förfärliga, fula och elaka ord yttrats kan de fortfarande skava och värka och stjäla kraft.

Och åratal efter det att vackra, vänliga och uppmuntrande ord yttrats kan de fortfarande ge dagliga doser av näring och livslust.

Våra ord är som eld och som vatten.
De kan bränna och skada och göra illa.
Men de kan också lugna och svalka och ge liv.

Med dörren en aning på glänt

                                                                  * bild från morgueFile.com

Lämna alltid dörren en aning på glänt när du går.
Behåll nyckeln och se till att det inte finns någon anledning till att de som blir kvar anser att de behöver byta ut låset. För man vet aldrig.

Livet lämnar aldrig några garantier.
Ibland kan resan framåt innebära en sväng tillbaka och plötsligt kanske du befinner dig utanför den dörr du smällde igen så hårt tidigare. Den som du stängde i ilska och med hårda ord vinande i luften efter dig.
Och nu måste du knacka på och hoppas på att någon hör dig.
Att någon vill höra.
Och att dörren öppnas och du välkomnas in.

Med dörren en aning på glänt fungerar våra liv lite smidigare.
Med dörren en aning på glänt släpper vi in lite mer ljus och luft i våra liv.

Även när folk väljer att lämna oss med sårande och kanske förgiftade ord kan vi välja att glänta lite på dörren som slagits igen rakt i ansiktet på oss.
Det är alltid vårt eget val i det läget.

Om vi ska huka oss bakom en stängd dörr och av rädsla för att bli sårade låta dörren förbli stängd.
Vi kan välja att låsa dörren, skaffa säkerhetslås, till och med flytta fram tunga möbler och ställa framför dörren så att ingen någonsin kommer in igen.
Så att vi aldrig kan bli sårade igen.

Eller så kan vi glänta lite på dörren efter det att de ilskna, klampande stegen tonat bort i fjärran. Vi kan glänta lite på dörren, försiktigt, försiktigt och om vi vill kan vi slicka våra sår i skydd därbakom dörren för ett tag.
Tills vi så småningom känner att det faktiskt strömmar in frisk luft genom dörrspringan.
Vi kanske upptäcker att vi nyfiket börjar betrakta folk som går förbi utanför vår dörr.
Vi kanske känner doften av blommor och regn och av själva livet därutanför.
Och då kanske vi väljer att putta upp dörren lite till. Och lite till. Och sedan lite till.
Tills vi upptäcker att dörren faktiskt står vidöppen.
Och då kanske vi äntligen vågar ta steget ut.
Kliva över den där tröskeln.
Med tillförsikt.
Och våga börja leva igen.

Hela livet i din hand

                                                                                          * bild från morgueFile.com

Varje dag när du vaknar har du en möjlighet att göra ett val. Ett nytt val.

Du håller morgondagen där, i din hand.
Det är du som bestämmer hur du vill att den ska se ut.
Bara du.

Om du inte trivs med hur du lever ditt liv, välj igen. Gör något annat. Hitta på något, vad som helst.
Gå i en helt annan riktning, vänd tillbaka och börja om från början om du så vill, men stanna för allt i världen inte kvar där du är idag. Inte om du inte trivs.

För missnöje och besvikelse föder bitterhet och ilska. Och irritation.
Och en missljudande klagosång. Det kan leda till depression.
Smärta och spänningstillstånd och panikångest.

Och vad du än tänker och hur du än ser på dig själv och din betydelse här på jorden så påverkar du människorna runtomkring dig mer än du tror.
 
Det spelar faktiskt roll hur du mår. Att du hinner med det du vill hinna med.
Att du tar dig tid att göra de saker du älskar att göra.
Och att du tagit dig tid för att ta reda på vad du älskar att göra.
Att du har landat i dig själv och känner dig hemma där.
Livet är alldeles, alldeles för kort för att levas för alla andras skull.
Det måste levas för dig.

Du håller livet där, i din hand.
Det är du som bestämmer hur du vill att det ska se ut.
Bara du.

Det spelar också roll hur du trivs med ditt liv.
Först och främst för din egen skull. Du förtjänar ett liv som du trivs med och som gör dig glad.     
Och det spelar även roll för alla de människor som lever och andas i din närhet.

Det är så viktigt att vi blir bättre på att ta hand om oss själva.
Tar hänsyn även till oss själva. Är rädda om oss. Ser till att vi mår bra.
Ingen kan göra det bättre än just vi.
Och ju bättre vi blir på att ta hand om oss själva, ju mindre behöver folk oroa sig för oss.
Vi blir inte så ilskna, krävande och hopplöst negativa.
Vi blir så mycket lättare att umgås med.

Du håller morgondagen där, i din hand.
Bestäm dig för hur du vill att den ska se ut.
Och bered dig på att möta den.

Glöm inte bort dig själv

 * bild från morgueFile.com    

                                                                                                                      
Jag tror att vi alldeles för ofta gör saker för att vi måste och borde.
För att andra tycker att vi ska.
För att folk förväntar det av oss.

Jag vet att jag gör det.
På tok för ofta.

När det gäller de små och stora valen du står inför i livet, väljer du att göra det du verkligen vill och brinner för eller ger du efter för vad andra tycker och tänker eller vad normen säger?
Det krävs mod att gå sin egen väg.
Och det krävs att man tar sig tid att lyssna till sig själv, att man tar reda på vad man själv verkligen vill.
Det är inte alltid det lättaste.

Vissa val kan man kompromissa med förstås.
Men andra val kan få större och allvarligare konsekvenser. Det märks inte alltid direkt.
Det smyger sig på ens tillvaro. Sakta men säkert. Olusten. Irritationen. Det dåliga humöret.

Det är jätteviktigt att du inte glömmer bort dig själv mitt uppe i det du står i i livet
Ta dig tid varje dag att göra något du tycker om att göra. Bli lite modigare idag.
Ta hand om dig själv för du är det dyrbaraste du har.

Det kommer att få dig på betydligt bättre humör och ge dig den energi du behöver.