En stilla bön om bättring

                                  * detalj från Rembrandt,"Portrait of an old man in red",  bild från wikipedia


Häromdagen under ett långt och egentligen alldeles för tungt arbetspass slog det mig.
Åter igen.
Hur många människor som blir misshandlade och förnedrade och tillintetgjorda av någon som står dem nära. Alldeles för ofta av en partner som påstår sig älska dem. Hur många som dagligen får höra att de är värdelösa, fula, misslyckade, dumma, ointelligenta, oönskade och oälskade.
Hur många som sväljer gråten och klistrar på ett falskt leende för att uthärda och klara av sin arbetsdag. Som lever i ständig osäkerhet och med en gnagande oro för hur det kommer att vara när de kommer hem. Och som inte har styrka nog att gå därifrån och gå vidare.

Och hur många av oss som är missnöjda, otillfredsställda, alltför stressade, ihåliga och fullkomligt utsvultna på medkänsla och uppskattning och känslan av att ha ett meningsfullt liv.
Hur många av oss som fått uppfattningen att vi inte duger som vi är. Hur många av oss som tror att vi måste stöpas i samma form som alla andra för att bli någon, för att få höja våra röster, för att våga ta plats och för att kunna vara nöjda med våra liv. Hur vi ursäktar oss och gömmer oss. Och hur det här bäddar för att vi accepterar när andra behandlar oss illa. Eftersom vi tror att de har rätt. Vi tror inte att vi förtjänar bättre.

Det är alldeles för många som ihärdigt och febrilt letar efter reservdelar som egentligen inte behövs eftersom ingenting är trasigt. Vi tror på tok för ofta helt felaktigt att vi är ofärdiga och halva och trasiga. Att vi saknar någon del för att få räknas. Att vi saknar någonting för att kunna vara lyckliga. Vi tror att vi behöver någon annan, något annat, att vi behöver vara någon annanstans, vid någon annan tid, och att vi behöver helt andra förutsättningar för att kunna må bra och trivas med livet. Så vi irrar omkring, vilsna och ständigt sökande efter någon eller något som kan befria oss, fylla vårt liv med mening, få oss att känna oss värdefulla, älskade, lyckade och som kan skänka oss känslan av att äntligen ha kommit hem.
Vi tror att det är bättre att stanna hos människor som behandlar oss illa än att ge oss av. Vare sig det gäller vår partner, våra föräldrar, våra arbetskollegor eller våra vänner.
Vad som helst bara vi inte blir lämnade ensamma.

Vi opererar oss och gör om oss till oigenkännlighet för att kunna passa in i andras mallar om vad som duger och är godtagbart. Vi klär oss efter hur någon annan bestämt är det enda godtagbara, vi uttrycker oss efter hur vi lärt oss att man bör uttrycka sig och vi försöker hela tiden göra som alla andra gör.

Men ingenting utifrån kan någonsin få oss att känna att vi duger. Ingen annan person kan skänka oss känslan av meningsfullhet. Ingen operation i världen kan få oss att bli nöjda med oss själva.
Vi måste hitta det inom oss själva. Vi måste känna att vi duger inför oss själva först. Och det gör vi genom att  börja acceptera vilka vi är. Varje dag. Vi gör det genom att inse att vi räknas, precis som vi är. Det spelar ingen roll om vi anser att vi är dåliga på matte, bär på några kilon för mycket eller för lite, anser oss vara för långa eller för korta, känner oss töntiga, hippa eller bara som en i mängden som aldrig syns eller hörs.
Vi duger. Precis som vi är just nu.

Och finns det någon som säger något annat till dig, gå därifrån.
Låt aldrig, aldrig någonsin någon annan få trycka ner dig, eller få dig att känna dig liten, eller värdelös, eller misslyckad.
Aldrig någonsin.
Du förtjänar bättre.

Vi behöver lära oss att stå på oss. Inte acceptera vad som helst.
Aldrig tillåta någon annan behandla oss som mindre värda gång på gång på gång.
Istället ska vi resa oss upp, sträcka på oss och gå vår väg.

Och det kommer inte att innebära ensamhet.
För det finns fullt med människor här i världen som behandlar andra med respekt och vänlighet.
Men vi kan aldrig hitta dem om vi stannar kvar på den plats där vi blir illa behandlade.

Det finns en person

                                                                     * bild från morgueFile.com

Det finns en person i våra liv som vi ständigt negligerar och ofta glömmer bort.
Någon som vi oupphörligen avbryter och som vi sällan eller aldrig vill eller orkar eller tycker det är speciellt nödvändigt eller det minsta intressant att lyssna på.
En person som trots det är ständigt närvarande i våra liv och alltid finns kvar.

Det finns en person som ofta hamnar i skuggan och i utkanten och vid sidan av.
Aldrig i centrum. Aldrig mitt i. Eller precis tätt intill.
En person som allt som oftast får stå tillbaka, som vi ber hålla tyst, hålla sig i skinnet, hålla igen och hålla tillbaka. Som vi helst vill ska hålla sig utanför och långt borta i fjärran någonstans och inte lägga sig i så mycket i vad vi gör. Som vi skäms för och blundar för och önskar långt bort dit där pepparn växer när han eller hon råkar slinka igenom våra murar och vågar synas och höras och ta plats.

Det finns en person i våra liv som i tysthet och i allra största hemlighet bär på drömmar och förhoppningar om oss. Som tror på oss. Som hejar på oss och står på vår sida. Och som anar och vet att vi kan betydligt mer än vad vi visar.
En person som anar storslagenhet och mod där vi bara ser misslyckanden och tillkortakommanden och den där bedrövliga fegheten som vi inte lyckas skaka av oss hur gärna vi än vill och försöker.
En person som ser vår skönhet och strålglans och alla våra underbara och fullkomligt makalösa talanger som bara väntar på att vi ska upptäcka att de finns där förväntansfullt vilande inom oss.
Och göra anspråk på dem.

Det finns en person i våra liv, en person som vi är rädda för att möta, men som faktiskt är vår trognaste bundsförvant, vår närmaste vän, vår tydligaste rådgivare och vår säkraste och tryggaste klippa när det stormar runt omkring oss.
Och det är vårt riktiga jag, vårt hjärta och vår kärna och vår mitt.

Vårt sanna jag finns alltid där. I varje andetag. I varje steg vi tar. I varje ord vi yttrar. Och hur ihärdigt vi än försöker maskera och dölja och täcka över allt det som sticker ut från mängden och är annorlunda och nytt och unikt, så lyckas vi aldrig helt tysta den röst som bara vi kan höra och som är vår. Och hur hårt vi än målar över och slätar över och polerar och filar i all oändlighet på de saker vi säger och tycker och tänker, så lyser vårt sanna jag, det som är äkta och på riktigt, igenom. Ibland med den allra svagaste och ljudlöst flämtande lilla låga. Men det unika finns alltid där.
För den som vill se.
 
Vi glömmer så lätt bort att utan oss själva blir det ekande tomt och ödsligt i våra liv.
Och vi glömmer bort att vår utsiktpunkt varifrån vi betraktar världen är helt unik.
Och att vi får ett betydligt rikare och intressantare och behagligare liv om vi tar våra egna behov och intressen och visioner med i beräkningen.

Så var rädd om dig själv.
Och börja räkna dig själv till en av dessa personer som betyder något.

Inta tronen i ditt eget kungarike

                                                                     *bild från morgueFile.com
Vi vet men vi glömmer bort.
Vi hör budskapen men vi låtsas att vi inte hör och vi låtsas att vi inte förstår.
Vi skulle kunna och vi skulle förmodligen dessutom må alldeles underbart bra av det men vi låter bli.
Vi har kunskapen och informationen men vi har inte alltid viljan eller lusten eller orken. 
Vi har förmågan och möjligheterna men vi väljer ändå ofta att titta bort. 
Vi riktar hellre blicken alldeles vid sidan av eller strax nedanför eller högt, högt över den plats där vi vet att sanningen bor. 


Vi vet mycket väl vad som skulle få oss att må lite bättre.
Vi vet vad våra kroppar behöver för att orka med och hålla sig friska.
Vad våra hjärtan mår bra av och vad de tar skada av.
Vad vi inte kan kompromissa med om vi vill må bra.
Vi vet att vi bör dricka lagom mycket vatten, vi vet vilken mat som är hälsosam för oss och vilken som inte är det. Vi vet att motion är bra och nödvändigt, att vi behöver frisk luft och tillräckligt med sömn och vila.
Men vi har inte alltid vårt eget bästa för ögonen.

Och därför struntar vi så många gånger i det allra viktigaste och dyrbaraste och finaste vi har i våra liv.
Vi struntar ofta helt och fullständigt i oss själva. 
Trots att vi vet att vårt liv skulle bli ganska så tomt och tyst och mörkt och innehållslöst utan oss.
Från det allra första andetaget har vi varit med. Och sett. Och hört. Och förstått. 
Vi har anat. Och vi har insett.
Att vi är en rätt så central person som trots allt är ganska viktig i vårt eget liv.
Även om vi försöker låtsas något annat.

Du är nämligen regissören och huvudpersonen och rollbesättaren i ditt eget liv.
Ingen annan kan ta din plats, någonsin, inte ens den mest välrenommerade stand-in kan komma i närheten av att vara du. Ingen annan.
Du är unik. Dyrbar. Älskad.
Och värdefull.

Du är starkare än vad du tror och än vad du kanske någonsin kommer att förstå.
Du har mer inom dig än vad du någonsin kunnat ana.
När du behöver det kommer du att upptäcka att du djupt där inom dig har mod som det tuffaste lejon.
Att du har styrkan att möta utmaningar du inte trodde att någon skulle kunna överleva.
Att du har förmågan att skapa, uppfinna, leda, producera och förverkliga saker du hade trott var helt utom räckhåll för dig. Du är full av dolda resurser och talanger och oupptäckta förmågor.

Du förtjänar det allra bästa. Det godaste. Det finaste.
Du förtjänar att njuta av livet och skratta och lyckas med allt du vill åstadkomma.

Och just därför.
Just därför ska du vara rädd om dig.
Ta hand om dig själv lite bättre.
Unna dig lite mer.

Det är dags inta tronen i ditt eget kungarike.

Värd att skydda

                                                                        * bild från morgueFile.com

Alldeles för ofta i mitt jobb tar jag emot kvinnor som är misshandlade av sina män.
Många av dessa kvinnor väljer att aldrig göra någon polisanmälan.
De syns inte i någon statistik. Någonsin.
Och de vågar sällan berätta för någon i sin närhet.
De ler ljuvt mot dig när du frågar hur det är och de säger att allt är bra.
De lever anonyma liv, de är vettskrämda, livrädda, många har förlorat kontakt med släkt och vänner.
De har många gånger tappat hoppet om att någon skulle bry sig.
De har slutat tro att de är värda att någon bryr sig.
För de tror inte att de förtjänar bättre.
De tror att det är deras fel att de blir slagna, skymfade, hotade till livet. De skäms.
De tror att de ändå är älskade av denna man och att de aldrig kan hitta någon annan som kan älska dem.

Dessa kvinnor sätter djupa spår hos oss som möter dem, syr ihop deras sår, tröstar.
Kvinnan jag mötte igår var inget undantag.

Medan jag gråtfärdig inspekterade och dokumenterade skadorna på kvinnans kropp kände jag att vi människor måste bli bättre på att sätta upp gränser. Skydda vårt eget revir. Våga säga nej och stopp och sluta.
Och lära oss att bli mer lyhörda för när andra markerar en gräns.
Den gränsen får vi aldrig, aldrig, aldrig någonsin träda över.

Vi behöver få lära oss redan i skolan att vi har ett egenvärde.
Att vi betyder något. Att vi räknas. Att vi är värdefulla precis som vi är.
Många barn får aldrig lära sig detta hemifrån.

Och om man inte tror att man betyder något, är det svårt att sätta upp gränser för hur folk får behandla en.
Om man tror att man inte räknas, är det inte lätt att säga stopp vid den första hånfulla kommentaren.

Man sätter inte upp gränser för att skydda något som inte man inte tror är värt att skydda.

Så till dig som tror att kärleken är så liten att den måste stänga dig inne och begränsa dig, till dig som tror att du är så värdelös att du inte förtjänar mer än ett ögonblicks lugn och ro innan nästa slag kommer, vill jag bara säga;

Du har missförstått. Du har inte sett vem du verkligen är.
För du är värd tusen och åter tusen gånger mer än så.
Du har inte insett ditt eget värde.

För du är fin och dyrbar.
Du är unik och speciell.
Det finns ingen som du i hela världen.
Du är värd att skydda.

Och när du väl inser det, sätt upp dina egna gränser.
Markera och säg ifrån när någon gör ett övertramp.

Och lär dig att känna igen kärleken.
Kärleken tar aldrig till våld.
Kärleken slår inte sönder ditt huvud mot hårda betonggolv.
Kärleken hånar dig aldrig.
Den gör sig aldrig någonsin lustig på bekostnad av din värdighet.
Kärleken hotar dig aldrig till livet eller försöker kväva dig.

Kärleken uppskattar dig och är rädd om dig.
Den ser dig och gläds åt vad den ser.
Kärleken stöttar dig och uppmuntrar dig.
Den håller om dig.

För kärleken är du som den vackraste och ljuvligaste blomma.
Glöm inte det.


Kärleken vet att du är värd att skydda.