måndag 26 september 2011

När tärningen väl är kastad


Många gånger ger vi oss in i allehanda olika projekt och sjösätter storslagna planer spontant och fulla av förväntningar utan att fundera igenom det hela det allra minsta innan vi börjar. 
Fulla av entusiasm och jublande glädje sätter vi igång. Vi är fyllda till brädden och underbart inspirerade av vad som känns som oändlig och sprudlande energi som hotar att svämma över åt alla håll och kanter när vi startar något nytt. Det känns så lockande och roligt och vi kan inte vänta med att komma igång. Och vi känner på oss att den här gången, nu, äntligen, ska det lyckas. 
Vi ska komma hela vägen fram till mål. 
Vi ska ta oss över den där mållinjen den här gången. 
För nu gäller det.
Kosta vad det kosta vill. 

Vare sig våra projekt nu handlar om att börja gå till gymmet regelbundet för att äntligen lyckas komma i form, renovera huset, bygga en ny och lite finare brygga, spara till den där drömresan, starta ett nytt företag, skriva en bok, flytta utomlands, börja baka vårt eget bröd, lära oss prata franska, eller bara gå på bio lite oftare så kostar det oss en hel del energi och tid och inte helt sällan även pengar, att planera och förbereda och starta upp och komma igång. 
Vi kanske involverar andra människor i vår närhet i våra planer. 
Vår entusiasm smittar ofta av sig och väcker förväntningar och förhoppningar. 
Vilket är bra, förstås.

Men när tärningen väl är kastad och spelet är igång på allvar är det som om all energi rinner av oss och försvinner. Plötsligt står vi där mitt i vardagen och ska få det hela att gå ihop. Och vi möter en del dagar då det blåser kalla vindar rakt i ansiktet på oss och ibland kanske det rent av blåser upp till storm och där och då känns det plötsligt inte det minsta lockande att göra uppoffringar eller lägga ner en massa hårt arbete för att ro vårt projekt iland. 
Det ligger ju ändå så långt bort i fjärran, det där målet. 

Det gör väl inget om vi fuskar lite just idag? Och det gör det inte heller, förstås. 
Men så radar dagarna upp sig och blir till veckor. Och veckorna blir till månader. 
Och månader blir till år. 
Och projektet ros aldrig iland. 

Istället startar vi upp nya projekt. Vi bestämmer oss för att ta nya tag. 
Vi hittar ett nytt mål, en ny idé tar form. Nya planer smids. 
Och så kastar vi med friskt mod och nyvunnen entusiasm tärningen på nytt.
Den här gången, nu gäller det. Nu ska vi ta oss hela vägen fram till mål.
Men så kommer de där dagarna när det känns lite tungt och motigt att fortsätta.

Gång på gång startar vi upp nya projekt och gör upp nya planer och sätter upp nya mål.
Och det är underbart, det är precis som det ska vara, det är så vi kommer vidare, det är så vi finner vad vi söker, det är så vi skapar oss ett innehållsrikt och intressant liv och det är så vi förhoppningsvis kan få en bättre värld. 

Men vi behöver bli bättre på att föra våra projekt i hamn. Vi behöver samla ihop lite mod och kraft och lite mer viljestyrka. Så att vi vågar fortsätta att ro vidare med vårt projekt även när det stormar runt omkring oss. Så att vi orkar fortsätta även de regniga dagarna. Och de dagar när vi tycker att allt känns hopplöst och att det bara känns som bortkastad tid. Och vi behöver börja tro på oss själva, inse att det vi har att ge till världen och även till oss själva är något unikt och värdefullt. Det är värt att fullfölja. 
Du förtjänar det och världen förtjänar det.

Ibland hisnar tanken och världen står stilla för ett ögonblick när jag tänker på alla skatter som ligger gömda hemma i folks byrålådor. Dikter som aldrig blivit färdigskrivna. Låtar som aldrig spelats in. Teckningar som bara påbörjats. Uppfinningar som inte presenterats för världen. Hus som aldrig byggts. Resor som aldrig blivit av. Talanger och gåvor som blivit bortglömda för att de aldrig används. Talanger inom alla områden som givit upp. 

Vi behöver välja ut våra projekt lite mer omsorgsfullt. Fundera över vad som verkligen är viktigt för oss. Vad som skulle lyfta våra liv till en helt annan nivå om vi lyckades ro just det projektet iland. Vad som egentligen kan få oss att vilja och orka gå upp på morgonen med ett leende. Vad som skulle vara värt att ro igenom stormar för och vad vi egentligen behöver i våra liv just nu. Och så använda oss av den motivationen när det blåser runt omkring oss. Påminna oss om varför vi påbörjat projektet när vi börjar vackla. Och bestämma oss för att inte starta något nytt förrän vi rott vårt nuvarande projekt iland.

Och när tärningen väl är kastad så stannar vi kvar. Och vi fortsätter. Och vi fullföljer. 
För vi vet att det är värt det.
Vi fortsätter att ro trots att det ibland känns som att vi inte ens kommer en meter framåt.
Och vi fortsätter trots att våra armar värker.
Och vi fortsätter trots de där rösterna inom oss och runt omkring oss som säger att vi inte duger, att det inte är bra nog, viktigt nog, intressant nog eller tillräckligt perfekt.

För visst, det kommer stormiga dagar. Dagar när det kommer att kännas tungt. 
Men det kommer också att finnas dagar då solen strålar från en klarblå himmel och havet ligger alldeles glittrande framför oss. 

Det finns en speciell sorts glädje som kommer ur att fullfölja och slutföra det vi påbörjat.
Att ha en massa oavslutade projekt dränerar oss på välbehövlig energi.
Medan däremot att föra ett projekt i hamn kan berika både världen och oss själva. 

fredag 23 september 2011

Unna dig själv lite mer, inte mindre


När livet rusar på och vi är stressade och pressade och vi har så fullt upp att göra att vi måste hoppa över vissa saker på vår evighetslånga att-göra-lista, är det inte helt ovanligt att vi hoppar över oss själva. Att det blir våra egna behov som får stryka på foten. Att det blir våra egna önskningar och förhoppningar som får stå tillbaka. Och att det blir just vår så välbehövliga och välförtjänta och hett efterlängtade egentid som försvinner.
Alla andras behov kommer förstås först.

Vi tror att det måste vara så. Vi har fått lära oss att det ska vara så och att det borde vara så.
Att vi är egoistiska och själviska knölar om vi inte bryr oss om alla andra först och främst.
Sedan, om det finns tid och kraft och ork över, då kan vi få ägna lite tid åt oss själva.
Men problemet är bara att det alldeles för sällan blir någon tid över. Och om det blir det så har ändå ofta kraften tagit slut när vi väl kan sätta oss ner vid slutet på dagen. Så vi skjuter upp det. Igen och igen och igen. Till en annan dag, när vi har tid. Till någon annan gång, när vi orkar.
När vi inte har fullt så mycket att göra. När livet är lite lugnare.
Och så går dagarna. En efter en.
Utan att vi hinner med oss själva.

Och ju mer vi skjuter upp våra egna behov, ju mer vi ignorerar våra egna önskningar och vårt eget välbefinnande, ju mer vi lämnar oss själva i sticket, desto mer tappar vi kontakten med vilka vi är. Vi glömmer bort vad vi egentligen tycker är roligt, vad vi njuter av, vad vi skulle älska att göra.
Och till slut vet vi inte längre vad vi vill eller behöver så vi hamnar i en ond cirkel och börjar göra ännu mer saker för andras skull.

Men vi förtjänar bättre. Vi är ändå det värdefullaste vi har.
Utan oss själva har vi ingenting.
Och ju bättre vi mår, ju mer tillfredsställda vi är, ju bättre vi lär känna oss själva, desto lättare har vi att orka med livet och allt som händer och sker och kunna finnas till för andra. Att ha energi nog att hjälpa andra.
Vi måste bara lära oss att börja i rätt ände. Sluta sätta oss själva sist. Se till att vi är med på vår egen prioriteringslista.

Vi kanske ska stanna upp för ett ögonblick.
Just här och nu. Idag.
Vi kanske inte ska skjuta upp det längre.

Vi kanske ska unna oss lite mer. Se till att vi får plats i våra egna liv. Att vi får tillräckligt med utrymme och andrum och plats att växa. Att vi har tillräckligt med tid så vi hinner med oss själva, att vi hinner reflektera, fundera, prioritera och att vi har tid till att bara njuta av livet.

Vi behöver ta hand om oss själva också. Se till att vi  mår bra. Att vi får det vi behöver.
Och när vi mår bra, när vi tar oss tid att fylla våra egna behov och för in lite mer skratt och närvaro och kärlek i våra liv, får vi plötsligt en massa energi över.
Och livet blir lite lättare att hantera.

Så när livet känns stressigt och tungt och ohanterligt, glöm inte bort dig själv.
Se till att du får det du behöver, att du tar dig tid till dig själv och vad du behöver för att må så bra du kan.
Unna dig själv lite mer, inte mindre.
Vi behöver vara lite mer rädda om oss själva.

torsdag 22 september 2011

Något nytt har vaknat till liv



Förändring är en naturlig och jobbig och inspirerande och ibland en fullkomligt förfärlig del av livet.
Och ingen av oss kommer undan. Det finns inga genvägar.
Livet förändras ständigt. Människor förändras. Förutsättningar förändras.

Vi kan inte på något enkelt sätt fuska oss förbi det eller försiktigt be om lite uppskov, vi kan inte kräva och begära att få avvakta ett tag tills vi mår lite bättre eller är lite mer förberedda, vi kan inte muta någon för att försöka slippa undan eller tigga och be om ett litet undantag, bara för den här gången. Det spelar ingen roll hur mycket vi än tigger och ber, om vi så går ner på våra bara knän, om vi skriker och ropar och hoppar och sliter vårt hår i förtvivlan, det spelar heller ingen roll om vi anser oss som snälla och goda och trevliga människor eller om vi tror att vi är ett stort och farligt och alldeles kolsvart får, det gör nämligen ingen skillnad. Förändringarna kommer ändå.

Förändringar i livet är inget straff eller en efterlängtad och välförtjänt belöning, de råkar bara vara en del av själva villkoret med att leva. Med att vistas här på jorden.
Med att ha relationer med andra människor.
Livet självt är i ständig rörelse, livet är förändring.

Och ofta är det just när vi har dragit en djup suck av lättnad och funnit oss väl tillrätta i vår favoritvrå av världen och dragit upp benen under oss för att äntligen kunna slappna av och njuta, just när vi känner oss trygga och säkra och hemmastadda och när vi är övertygade om att nu står vi på stadig mark, när vi känner att nu är vi framme, nu har vi landat precis där vi vill vara, ofta är det just då som någon eller något rycker upp oss ur vår dvala och helt oförberedda står vi plötsligt där och gnuggar oss yrvaket i ögonen. Och vi är tvungna att vakna till. Titta upp. Och se klart.

För förändringar rycker obarmhärtigt tag i oss. Sliter och drar och river. Inte helt sällan alldeles för vårdslöst och hårdhänt och oförsiktigt. Ibland så brutalt att vi slås omkull och blir liggande på den kalla marken, helt oförmögna att ta oss upp igen på egen hand. Någon enstaka gång närmar sig förändringen oss försiktigt, milt viskande, lockande och inbjudande.
Och räcker oss en utsträckt hand.

Förändringar drabbar oss alla då och då. Slår omkull oss. Förvirrar oss. Lyfter upp oss. Befriar oss. Ibland passerar de ganska obemärkt förbi. Små förändringar som inte stör oss det allra minsta. De sveper snabbt förbi oss som en mild och ljummen sommarbris, vi känner bara hur det fläktar lite lätt och vi drar in lite ny frisk luft i våra lungor. Får lite ny energi, lite nya idéer, lite ny inspiration.

Men de andra förändringarna.
De som på ett enda ögonblick river ner allt som vi har byggt upp och som vi tror på och som lämnar oss helt ensamma och vilsna och fullständigt tillintetgjorda vid ett vägskäl utan den minsta vägledning om hur vi ska kunna komma vidare. Och de förändringar som gräver upp själva marken vi står på och tvingar oss att hitta ett helt annat sätt att leva, ett annat sätt att förhålla oss till livet, de som får oss att börja söka efter en helt ny grund.  De förändringar som skiljer oss från den eller det vi älskar, som separerar oss från vår dröm, som tar ifrån oss vår hälsa, som stjäl vårt hopp eller kidnappar våra framtidsplaner.
De förändringar som känns som om de berövar oss själva livet.
Hur ska vi bemöta dem? Hur ska vi skydda oss mot dem?

Saken är den att vi aldrig kan skydda oss från förändringar. Vi kan aldrig försäkra oss fria från dem. Vi kan inte stänga förändringar ute från våra liv, hur höga murar vi än bygger omkring oss. Hur gärna vi än vill. Hur mycket vi än hoppas.
Och vi kan och vi får aldrig hålla fast något som inte vill stanna kvar hos oss.
Men vi kan lära oss att vi alltid har det vi behöver för att komma vidare inom oss.

När vi möter förändringar är det ofta något som försvinner ut ur våra liv.
Något som dör. Något som går förlorat. Och vi sörjer. Vi vill hålla fast och vi vill hålla kvar.
Vi vill ha tillbaka saker precis sådana som de en gång var. Vi vill snarast möjligt tillbaka till det som var tryggt och säkert och vi vill till den plats som kändes som hemma.

Men när vi vaknar upp och kommer till sans igen, när vi blickar ut över det fält som nu ligger öde framför oss men där vi förut hade byggt upp hela vårt liv, ser vi att något har hänt, vi ser att själva förändringen har gett oss en gåva;

Något nytt har vaknat till liv.

För när förändringen drabbar oss kan vi vara säkra på en sak,
något bättre är redan på väg.
Även om vi inte ser det klart just då.

onsdag 21 september 2011

De små sakerna är inte alltid så små


Ibland kan en enda liten, till synes oviktig och snudd på helt obetydlig gest förändra ett liv.
På ett ögonblick.
Ett enda litet vänligt ord kan lysa upp hela tillvaron för någon.
Ibland kan det där lilla vi gjorde, det där som kändes som en bisak, eller det där som vi nästan lät bli att säga eller göra, det där som egentligen inte kostade oss det allra minsta, vara bland det viktigaste som vi någonsin har gjort. Våra ord kanske lever kvar i ett helt liv inom någon annan. Vårt leende kan ha räddat ett liv.

Det lilla vi gör kan få stora konsekvenser.
Det kan inspirera, ge livslust, läka ett trasigt hjärta, väcka glädje till liv, vända en tankegång, skingra tvivel, skapa stigar där det verkade omöjligt att ta sig fram, så ett frö till något stort, vända nederlag till seger eller trösta någon som behöver det.

Alltför många gånger glömmer vi bort det här.
Vi är så upptagna med våra liv att vi inte hinner stanna upp och tänka.
Ofta är vi så upptagna och stressade att vi inte hinner se. Eller höra. Eller bry oss.
Vi bara rusar förbi och vidare och framåt och så missar vi det uppenbara.

Småsaker betyder faktiskt något.
Ibland betydligt mer än de stora sakerna.
Ett leende från en främling kan lysa upp en hel dag för någon som känner sig ensam.
Att någon orkar lyssna på det man har att säga kan förändra allt för den som behöver få prata av sig. Det kan vara det som gör hela skillnaden i om man orkar fortsätta leva eller inte.
Att någon hälsar i korridoren på jobbet kan göra all skillnad i världen om man känner sig utanför och fullständigt osynlig.
Om någon tar sig tid att hålla upp en dörr istället för att drämma den i ansiktet på en känns plötsligt livet lite trevligare. Lite lättare.

Att hämta en kopp kaffe åt en stressad kollega, bjuda någon på lunch, ge beröm helt spontant, ta sig tid att växla några ord med någon som alltid sitter ensam eller skicka ett vänligt sms kan faktiskt göra skillnad.
Men alldeles för ofta glömmer vi bort det här i vår stressade tillvaro. Vi hinner inte höra av oss till våra vänner och bekanta. Vi väntar med att säga att vi uppskattar någon. Vi har så bråttom av bussen att vi inte märker att vi trampar folk på tårna och boxar någon i magen med vår väska.
Vi ser inte. Vi hör inte.

Jag möter många patienter som är svårt sjuka, en del av dem med vetskapen om att deras tid är väldigt begränsad. Många av dem berättar just om hur mycket de här små sakerna i livet betyder. Att någon har hjälpt dem upp om de ramlat ute. Att någon hört av sig för att höra hur de mår. Att de möts med vänliga ord istället för irriterade suckar inom sjukvården. Jag glömmer aldrig en patient som berättade att hon fått höra att hon hade vackra ögon av en främling trettio år tidigare. Och fortfarande blev alldeles varm och lycklig när hon tänkte på det.

Det är alldeles för många som mår dåligt i vår omgivning. Som känner sig ensamma, misslyckade, förbisedda, osynliga och obetydliga. Människor som bara längtar efter ett vänligt ord.
Det kommer in så många människor på akuten som skadar sig själva i ett desperat rop på hjälp.
Som skär sig för att få lite uppmärksamhet och omtanke och kärlek.
Och det kommer in så många människor som känner sig ensamma och upplever att de tynar bort för att de inte har någon att prata med.

Vi behöver sakta ner tempot lite då och då. Prestera lite mindre, inte alltid vara så duktiga och effektiva. För om vi saktar ner på tempot hinner vi kanske se.  Och vi hinner kanske höra av oss till någon som väntar på vårt samtal. Och vi hinner kanske hälsa på vår bästa vän. Eller ta oss tid och hjälpa damen med rollatorn som försöker kliva på bussen. Med små gester kan vi göra skillnad. Med lite vänlighet kan vi komma långt.

De små sakerna är nämligen inte alltid så små.

onsdag 14 september 2011

Förändring börjar alltid inifrån


Vi vill så väl. Vi vill så innerligt och vi önskar så hett och vi hoppas så mycket.
Och vi vill så gärna.
Ändå lyckas vi nästan aldrig.

Vi ser på andras ovanor och brister och fel och onyttiga och rent av livsfarliga vanor och beteende och tänker att här borde vi väl ändå hjälpa till. Göra en insats. Påpeka allt som vi anser vara fel. Göra en god gärning genom att få denna person att inse att han eller hon lever helt fel.
Enligt våra definitioner.

Så vi påpekar om någon äter för mycket eller äter för lite. Om någon röker eller dricker för mycket läsk eller vin eller alldeles för lite vatten. Om någon äter för onyttigt eller alldeles för nyttigt.
Vi kastar en menande blick om någon med några kilon för mycket äter lite choklad.
Vi har åsikter om någon sitter för mycket framför datorn, eller är alldeles för upptagen med sin smartphone, eller om någon pratar för mycket eller för lite, sitter inne för mycket eller är ute på tok för mycket. -När ska det hinnas fixas hemma?
Vi kommenterar om någon inte orkar träna. Vilken latmask!
Och vi lägger oss ivrigt i om någon tränar alldeles för mycket.
Herregud, det kan väl ändå inte vara nyttigt att hålla på sådär?

Så vi ger råd.
Vi sträcker ut en hjälpande hand i all välmening.
Och så blir vi irriterade när våra goda råd inte alls tas emot väl eller om de inte blir det minsta uppskattade. Eller så tas de emot artigt men vi ser att själva förändringen uteblir. Plötsligt blir vi en sorts förmyndare och polis åt den person vi gett våra goda råd. Och vi tycker oss ha rätt att bedöma och döma och förminska eftersom vi upplever att den här personen måste vara vansinnigt lat och misslyckad och helt utan karaktär och viljestyrka som inte lyckas bättre än så.

Men vi kan aldrig förändra någon annan. Och vi har inte rätt att kräva en förändring.
Vi är alla fria att leva våra liv precis som vi vill. Precis som vi behagar.
Alla är vi unika och speciella och har vårt eget sätt att närma oss den värld vi bor i.
Det som är bra för en är inte nödvändigtvis bra för någon annan.

Och vi vet ingenting om de sår som river och värker och blöder djupt där inuti någon annan och som skriker efter lindring i form av mat, vin, godis, en trygg soffa, ett ständigt springande eller en cigarett i mungipan. Eller om personen helt enkelt bara njuter av sina vanor.

Poängen är att vi inte vet. Vi ser inte hela bilden. Vi känner inte till anledningen. Vi har ingen aning om vad som är bra eller dåligt för någon annan. Egentligen.  Vi bara tror vi vet.
   
Och det känner vi förstås redan till.
Men vi fortsätter våra ansträngningar och vår välvilja känner inga gränser.
Vi anser att vi vet bättre. Att vi kan bättre.

Men en äkta och varaktig förändring börjar alltid, alltid inifrån.
Varje gång.

Ingen alkoholist har någonsin lyckats sluta dricka för att någon anhörig begär det eller kräver det eller ställer tuffa ultimatum eller ber på sina bara knän om det. Inga tårar i världen kan få en alkoholist att smälta och låta bli flaskan. Det fungerar bara inte så. Hur gärna vi alla än önskar.
Ingen rökare har lyckats sluta för att bästa vännen tigger och ber eller utlovar de allra finaste belöningar. Eller för att sjukvården kräver det. Ingen överviktig går ner i vikt bara för att föräldrarna önskar det eller för att någon annan kräver det. Ingen soffpotatis kliver upp ur soffan för att börja träna bara för att kompisgänget tjatar sig hesa.

Motivationen föds stilla i ensamhet, i tysthet, på en plats dit ingen annan någonsin har möjlighet att nå in. Den verkliga viljan till förändring och den enorma styrka som vi alla sett häpnadsväckande exempel på och som faktiskt kan förflytta berg föds i det egna hjärtat.
Tiden måste vara mogen. Insikter måste sakta vakna till liv.

Vi kan istället ge människorna omkring oss gåvan och tillåtelsen att få vara precis som de är.
Släppa taget om alla våra förväntningar om hur de ska vara och bete sig.
Och ägna vår energi åt att ta hand om oss själva.

Förändring börjar alltid inifrån.
Men när en längtan till förändring väl har fötts kan vi finnas där och stötta.
Och vara beredda att sträcka ut den där hjälpande handen när någon ber om den.

söndag 11 september 2011

Våga visa vem du är


Det finns en fara i att alltid hålla med.
Att alltid gömma sig bakom andras åsikter för att inte sticka ut. Att ivrigt nicka bifall trots att man inte riktigt förstår vad som egentligen sägs. Att alltid stryka medhårs och att alltid vara snäll.
Att aldrig säga emot eller säga ifrån eller ifrågasätta eller sätta ner foten.
Det finns en risk med att alltid undvika att ta plats, att försöka undvika att bli sedd eller hörd, att konsekvent gömma sig i det mörkaste hörnet och att aldrig säga sin mening.

Vi kanske tror att vi är snälla. Att vi gör det för att undvika konflikter.
Vi kanske rent av ser oss själva som en fredsmäklare och en leende och räddande ängel som alltid håller med och flyger dit vinden bär oss.
Vi kanske tror att det är av hänsyn till andra som vi håller tyst.
Att vi gör det för att undvika att såra eller göra någon illa eller trampa någon på tårna.

Men vi har missuppfattat det hela.
Vi förväxlar innebörden av att vara snäll med ren feghet.

Risken med att alltid nicka bifall och att aldrig våga ta plats är uppenbar.
Om vi inte vågar säga vad vi tycker i det lilla, i vardagen, på vår arbetsplats, i matvaruaffären, i hemmets trygga vrå eller i goda vänners lag, hur ska vi hitta det mod som krävs i verkligt utmanande situationer? När det krävs av oss att vi säger nej och säger ifrån till en mobbare, till en misshandlare eller till en förtryckare? När vi ser arbetsförhållanden som inte är okej, när vi ser att en vän far illa?

Vi är inte snälla när vi undviker att säga vad vi tycker.
Vi är inte snälla och rara bara för att vi aldrig vågar säga emot eller säga ifrån.
Och vi blir inte mer omtyckta bara för att vi ständigt lämnar vår rättmätiga plats åt någon annan.
Vi kanske syns mindre. Våra konturer kanske blir lite suddigare.
Vår röst kanske tappar i kraft och styrka.
Men det gör oss inte snällare.
Snarare tvärtom.

Fegheten kan få oss att darrande hålla tyst just när vår röst som bäst behövs och hade kunnat göra skillnad. Den kan få oss att obarmhärtigt vända bort blicken och hastigt gå vår väg när någon blir illa behandlad. Och den kan få oss att klappa i händerna åt någon vi i tysthet egentligen skulle vilja klappa till. Hårt.

Till slut, efter åratal av tystnad och medhåll, förlorar vi kontakten med vårt sanna jag.
Vi förlorar vår känsla för rätt och fel. Och om någon frågar oss om vår åsikt har vi ingen att komma med, hur gärna vi än skulle vilja. Vi vet inte längre vilka vi är eller vad vi tycker. Vi vet inte var vi står. Och vi vet inte längre vad vi vill. Ibland går det så långt att vi behöver fråga andra om råd i allt, för vi litar inte längre på oss själva.
Och så känner vi oss tomma. Och värdelösa. Ingen ser oss, ingen hör oss.
Vi har blivit osynliga.

Vi behöver lära oss att ta plats och sticka ut lite mer och låta vår röst bli hörd.
Världen har alldeles för många passiva åskådare som har ställt sig vid sidan av själva livet och bara tittar på. Som låter andra leva åt dem.

Så fatta mod och lämna åskådarplatsen och kliv in på själva arenan istället.
Säg ifrån och säg till och våga säga emot. Sätt ner foten när det behövs.
Säg ja när du menar ja och nej när du menar nej.
Var tydlig och var inte rädd för att komma med en avvikande åsikt.
Det är din gåva till världen.
Du kanske gör betydligt större skillnad än du tror.

Det är dags att våga visa världen vem du är.

lördag 10 september 2011

Det är dags att sluta blunda


Det är inte lätt att bli gammal i dagens samhälle.
Och det är sannerligen inte lätt att bli gammal och sjuk.
För hur det än är, trots att vi alla enligt lag har rätt till god vård på lika villkor, så ser verkligheten inte riktigt ut så. Även om vi alla innerligt hoppas och önskar och tror och vill att det ska vara så.
Plockar vi bort skygglapparna vi har framför ögonen ser vi en skrämmande sanning.

Våra äldre far illa när vården är tungt belastad. För den som är ensam och trött och sjuk och van att vänta på sin tur istället för att hojta och skrika högt blir det en lång och tröttsam väntan.
I ett samhälle där allt handlar om att bevara och hylla ungdomen och allt det den förknippas med vill vi inte gärna konfronteras med ålderdomen. Med det sköra och bräckliga. Med det sjuka och svaga och skrynkliga. Nej, vi väljer att se bort och blunda och sopa problemen under mattan och låtsas som ingenting. Det som inte syns, finns ju inte, som bekant. Så vi riktar strålkastarljuset mot det unga och vackra, vi beundrar och förförs och lockas av yta och glamour och glans.

Vi ser på skalet och tror att det är allt som finns och behöver finnas.
Hur frukten egentligen smakar spelar ingen roll så länge vi håller oss till att beundra den blanka ytan. Det som finns inuti, det som har skavt emot tidens tand och blivit skimrande vackert och fullt av berättelser och visdom och minnen och äventyr ser vi inte. Vi vågar inte och vi hinner inte och vi inser inte vad vi missar.

Någon måste börja föra de äldres och de sjukas talan.

Som vården ser ut idag kan det bli många och långa timmars väntetid på akuten innan man får träffa en läkare. Belastningen är hög. Och om man är gammal och sjuk kan det bli näst intill outhärdligt och inte helt sällan väldigt ovärdigt. Många av våra äldre vågar inte eller orkar inte eller kan inte säga till personal om de behöver hjälp. Och att ligga i flera timmar utan att kunna ta sig upp på toaletten eller kunna meddela sig om man är törstig eller har ont måste vara förfärligt.
Vi i personalen är förstås medvetna om detta. Men vi räcker helt enkelt inte till. Istället går vi hem från våra arbetspass och mår dåligt för att vi inte hunnit göra allt det vi vill göra. Och borde göra.

Antalet äldre i vårt land växer. Livslängden ökar. Vi drabbas allt oftare av välfärdssjukdomar.
Hur går det ihop med en sjukvård som ständigt bantas? Där man istället för att välja att vara flexibel och att anpassa vården efter de behov som finns helt stelbent och envist väljer att hitta nya sätt att dra in och dra ner och lägga ner? Till sist når man en gräns för hur mycket man kan spara. Hur kostnadseffektiv vården kan vara.

Vissa saker går helt enkelt inte att kompromissa med i ett samhälle.

Det borde finnas minst ett sjukhus bara för äldre i Stockholm.
Ett sjukhus som kan möta deras behov, där det finns tillräckligt med personal och kunskap och utrustning för att ta hand om de som behöver det. Där ingen skulle behöva ligga på en kall och hård brits i alldeles för många timmar utan att få hjälp. Där kontakter knyts med hemsjukvård och hemhjälp och där man hinner se till helheten. Där man hinner kontrollera hur hemsituationen ser ut, om den verkligen fungerar på ett tillfredsställande sätt. Och tid att lösa det som behöver lösas innan någon skickas hem. På det viset skulle man kunna minska antalet återresor till sjukhusen. Alldeles för ofta skickas de äldre hem alldeles för tidigt och kommer åter inom några dagar och då ofta i sämre skick. Det främjar inte en god hälsa för de äldre. Och det belastar systemet. I längden skulle det säkerligen spara pengar åt samhället om det istället för neddragningar satsades på vård av god kvalitet.

Vi kan inte fortsätta blunda för verkligheten.
En dag ligger vi själva där.

torsdag 1 september 2011

Taggarna kan få oss att vakna


Ibland kommer vi på kant med tillvaron. Livet är och blir inte alls som vi tänkte oss att det skulle bli. Förvirrade och förvånade stannar vi upp. Vi försvarar oss mot osynliga fiender.
Vi går vilse och befinner oss plötsligt på okänd mark.
Vi stöter emot oförutsedda och vassa hörn och gör oss illa. Rejält.
Vi sticker oss på livets taggar.
Ibland så illa att det går hål på vår skyddsbarriär och vi börjar blöda.
Och vi önskar att livet var lite lättare. Lite mjukare. Lite vänligare.

Vi önskar oss ett liv där allting går som på räls. Vi vill inte ha något motstånd.
Vi vill inte möta någonting som smärtar eller är obehagligt eller krävande.
Vi vill ha sol och skratt och glädje och lycka. Ren lycka. Varje dag.

Så vi jagar lyckan med ljus och lykta. Vi försöker tvinga fram skrattet genom att fylla varje sekund av vår vakna tid med olika aktiviteter. Och skulle vi möta på motstånd någonstans på vägen så vänder vi om så fort vi bara kan. Tar en annan väg. Ger upp och vänder tillbaka.
Vi vill inte möta hinder på vår väg mot lyckan.
Det stjäl vår energi. Det rubbar vårt fotfäste. Det stör och irriterar.

I dagens slit-och-slängsamhälle förbrukar vi människor och prylar på löpande band.
Vi slänger och kasserar allt så fort det inte fungerar som det ska. Det blir så betydligt mycket enklare och bekvämare på det viset. Vi lagar ingenting som går sönder. Vi struntar i att jobba med våra relationer. Vi läker inga sår. Vi säger inte förlåt. Vi frågar inte varför. Vi försöker inte ens.

Det finns ju en enklare väg att gå.
Det finns nämligen alltid en ny sak att införskaffa. En ny människa. Ett nytt jobb.
Så vi byter ut det mesta så fort vi bara kan. I en rasande fart.

Den lätta vägen innebär alltid att vända om så fort man stöter på minsta lilla motstånd.
Om vägen vi går på plötsligt smalnar av och blir obekvämt grusig och snårig och obehagligt svårframkomlig vänder vi om omedelbart.
Och vi styr snabbt tillbaka till den bekväma och breda asfalterade motorvägen.
Den som alltid är upplyst och livligt trafikerad med tydliga skyltar så vi inte riskerar att åka vilse.
Där vi inte behöver tänka själva.
Bara tuta och köra.
Av någon anledning har vi fått för oss att det är där vi kommer att möta lyckan.

Men vi har fått allt om bakfoten.
Vi missar själva poängen.

Vi lämnar människor när de börjar bli obekväma.
När de känner oss alltför väl för att vi ska kunna gömma oss bakom våra fasader.
När de pekar på saker vi skulle kunna göra bättre.
När de uppenbarar sanningen för oss; nämligen att vi fortfarande har saker kvar att lära.
När vi behöver kompromissa med våra egna behov till förmån för någon annan.

Då väljer vi att gå vår väg.
Och så missar vi lärdomen.
Vi förlorar chansen att utvecklas och växa.
Att se sanningen och våga möta den föder en stilla glädje.

Att möta svårigheter och motgångar är jobbigt och kostar på. Men i slutändan får vi vår belöning. När vi står raka och modiga och möter det som kommer till oss på vår väg framåt i livet så växer vi. Och vår förmåga att känna och uppleva lycka växer i samma takt som vi förmår känna sorg och smärta. Vi lär oss genom att fortsätta gå framåt även när det blir uppförsbacke och snårskog på vår väg ibland.

Och vi lär oss att verklig lycka och innerlig glädje föds när vi mött en motgång och klarat av den.
När vi blivit sams med vår vän istället för att gå vår väg.
När vi har lagat det som var trasigt istället för att kasta det på soptippen.

Den breda asfalterade vägen må vara bekväm och trygg och lättsam.
Men den får att somna till, vandra genom livet halvt medvetslösa och oengagerade.

Taggarna som river oss när vi väljer att vandra genom snårskogen kanske gör oss illa ibland.
Men de får oss att vakna upp.
Och börja leva.
På riktigt.