Det är nu eller aldrig

Det finns en sorts otålighet som har slagit rot och vuxit sig stark i vårt samhälle idag.
En otålighet som har nästlat sig in i minsta skrymsle och vrå i våra liv och som lovsjunger stressen och jäkten och hetsen. En sorts nu-eller-aldrig-mentalitet som har tagit plats inom oss och som har bosatt sig runtomkring oss och som hindrar oss från att se riktigt klart.

En otålighet som river och sliter inom oss och som kan få oss att fullkomligt explodera om vi får vänta en endaste minut längre än vad vi hade tänkt oss. En otålighet som bränner djupa hål inom oss och som svider och biter om någonting, det må vara stort eller litet, viktigt eller oviktigt, går oss emot eller tar längre tid än vad vi räknat med. En otålighet som vägrar att acceptera en annan verklighet än att livet går som på räls och vi fullkomligt obekymrade kan susa fram i svindlande hastighet medan behagliga ljumma vindar milt fläktar oss i ansiktet.

En otålighet som får vuxna, förståndiga människor att ilsket kasta ifrån sig en fullastad varukorg i mataffären om det står några personer framför i kön och det inte går fort nog. En otålighet som får oss att stampa med foten och sucka högt och irriterat om någon framför oss är lite fumlig med pengarna eller har svårt att hitta plånboken eller, ve och fasa, har glömt plånboken hemma.
En otålighet som får oss att sluta lyssna på personen vi har framför oss om det tar för lång tid för honom eller henne att hitta orden eller lyckas förklara vad han eller hon menar.
En otålighet som gör att vi inte har tid med någonting längre. Med varandra, med att hämta andan emellan varven, med att höra efter hur någon mår.

En otålighet som får annars så kloka människor att skyndsamt ila över vägen trots rödljus och livlig trafik för att en väntan på några minuter känns olidlig och omöjlig och otroligt irriterande.

Och det är då.
När det är värt att riskera livet för att kunna spara in någon extra minut.
Det är då otåligheten visar sitt sanna och osympatiska och oerhört fula ansikte.
Och istället för att vända bort blicken och låtsas som om vi inte ser vad som pågår, kanske vi skulle välja att stå kvar. I lugn och ro. Och möta otålighetens brännande blick. För om vi har mod nog att möta hennes blick, tappar hon sin kraft och styrka.
Vår medvetenhet väcker förnuftet till liv igen.
Vår medvetenhet väcker vårt lugn och vår eftertänksamhet.
Så att vi nästa gång vi tänker springa över gatan för att spara in en minut eller två, istället står kvar. Och kanske räddar vårt eget liv.

När vi tar oss tid att tänka efter kanske vi inser att det inte är så himla farligt att vänta. Och vi kanske inser att om vi får stå några minuter i en kassakö är det egentligen ingenting att bli arg över, ingenting att gorma åt andra människor för, ingenting att slösa energi på. Världen går inte under. Vi får några minuter att pusta ut på, det kanske kan vara helt okej ändå? Om tåget inte kommer på några minuter eller om det råkar bli rött ljus just när vi ska över vägen så är det ingen katastrof. Det finns viktigare saker i livet än att jaga minuter och sekunder. Och ofta upptäcker vi när vi slappnar av och gör en sak i taget och tar livet som det kommer att vi blir mer effektiva och får mer gjort. Utan att vi behöver fara ut mot vår omgivning och vara otrevliga.

Och vi kanske upptäcker att när vi stillsamt traskar på svindlande stigar genom livet istället för att allt går som på räls, så blir livet plötsligt något annat, så ser vi kanske saker som vi förut bara susade förbi, detaljerna i vår omgivning framträder och får liv och färg och form.

Och istället för att desperat känna att det är nu eller aldrig, kan vi tänka att det är nu, eller kanske lite senare.
Och att det är helt okej.

Livskvalitet

Häromdagen satt jag på en av söders mysiga restauranger och pratade livskvalitet med en kollega. Om hur viktigt det är att vi stannar upp ibland och funderar på vad som är viktigt i just mitt liv och vad livskvalitet innebär för mig. I just den här delen av mitt liv. Just nu, här, idag. Vi är alla olika och definitionerna på livskvalitet varierar. Men vi kan få idéer om vad som skulle förbättra våra liv om vi stannar upp och tänker efter för ett ögonblick eller två.

Ibland står vi nästan gråtfärdiga mitt uppe i våra plikter och uppgifter och åtaganden och bara överväldigas av känslan av att helt enkelt inte räcka till. Vi vill så mycket men tiden räcker inte till. Vi behöver lära oss att vi inte kan göra allt. Vi hinner inte. Vi måste välja. Vi måste sålla bort det oväsentliga. Vi måste lära oss att säga nej till en hel del saker för att kunna säga ja till det som vi verkligen vill ha mer av i våra liv. Saker som vi mår bra av.
Saker som gör våra liv lite mer skimrande och som får oss att le.

Alltför många gånger hinner vi inte ens tänka efter eller reflektera över vad vi vill och faktiskt behöver och innerst inne önskar oss, vi bara kör på och betar av alla våra måsten och borden med förhoppningen att listan tar slut någon gång. Men det gör den aldrig. Det kommer alltid att finnas hur många saker som helst att göra eftersom vi ständigt lägger till nya saker som vi borde och måste göra. Så länge vi inte har lärt oss att prioritera rätt och säga nej ibland kommer våra listor att växa och bli längre och längre. Till slut är listan så lång att vi inte längre kan se slutet på den. Och då börjar vi många gånger må dåligt. För vi vill hinna med och räcka till och lyckas slutföra det vi åtagit oss. Förstås.

Stressen förtär oss inifrån. Stjäl vår livsglädje och livnär sig på vår energi.
Det är så många människor som knappt mäktar med livet längre, så många som baxnar under tyngden av alla saker som behöver utföras att de inte orkar bära en sak till och ger upp.

Vi verkar ha förlorat förmågan att ta hand om oss själva.
Vi behöver sakta in och hoppa av karusellen ibland.
För att känna efter om vi verkligen är på rätt väg. Om vi själva får plats och har tillräckligt med utrymme i våra egna liv. Om vi mår bra precis som det är eller om vi behöver göra någon förändring för att kunna vända på en nedåtgående trend.
Vi mår helt enkelt inte bra av för mycket negativ stress.

Kanske kan vi låta just den här dagen bli en liten vändpunkt i våra liv. Kanske kan vi säga nej till någonting vi helt enkelt inte mäktar med att göra just nu och istället öppna upp för det som vi verkligen har längtat efter att få göra. Men som tidigare inte har fått plats i våra liv.

Gör någonting som får dig att le idag. Eller ännu hellre får dig att skratta högt.
Och får dig att må riktigt, riktigt bra.
För det förtjänar du.

Redo för attack

                                                                             * bild från wikipedia

Ibland tror jag att vi människor faktiskt gör det lite svårare för oss själva än vad vi egentligen behöver.
Och betydligt svårare än vad vi tänkt och har haft för avsikt.
Vi krånglar till vår vardag och våra liv genom att snabbt attackera redan i vårt första möte med andra människor.
Vi ska väl ändå inte behöva vänta så här länge? Vi kräver ilsket att få vad vi behöver omgående, omedelbart, nu, med en gång. Helst redan igår. Vi behöver få gå före i kön, vi är troligtvis ändå störst och bäst och då borde vi väl också rimligtvis få gå först?
Så vi attackerar. Bits och rivs.
Bara så att folk ska förstå.
Att ingen kan vara viktigare än just vi.

De som drabbas av våra attacker är de människor som vi möter på vår väg framåt, de som råkar stå i vägen eller de som stoppar upp framkomligheten så att vi inte kan komma vidare i den takt vi önskar.
Det kan röra sig om främlingar i kassakön framför oss, kassörskan som hjälper oss att slå in varorna eller vänner som råkar säga något som vi snabbt går igång på. Eller sjukvårdspersonal på den akut där ens sjuka mamma fått vänta alldeles för länge.
Och så känner vi att vi behöver bita ifrån. Morra lite ilsket så att folk verkligen förstår.
Att här står en person framför dig som faktiskt är lite farlig. Som kan bitas om du inte passar dig. Speciellt om du inte sköter dig så att det går snabbt och på det sätt jag tror är bäst. Om du inte ger mig vad jag vill ha. Genast. Nu.

Det förundrar mig en aning, det här beteendet vi har, för det hjälper oss inte ett dugg.
Det motverkar totalt vårt syfte.
Det leder oss bara vidare in i mer irritation och ilska och dispyter, eftersom de flesta brukar reagera på attacker med att gå in i försvarsställning. Och bli griniga. Sura. Ledsna.
Det kan förstöra alla inblandades humör.

Och det leder oftast inte till ett dugg bättre service eller snabbare hjälp.
Snarare tvärtom.

Om vi bara vågade lita på att de allra flesta vi möter faktiskt gör sitt bästa utifrån de förutsättningar de har. Och istället bemöter våra medmänniskor med lite vänlighet och respekt tror jag att vi skulle få en betydligt trevligare värld.

Det är så lätt att vi bara ser saker ur vårt eget perspektiv.
Men om vi hämtar andan några minuter nästa gång vi är på väg att irriterat snäsa åt någon eller skälla ut personen framför oss i kön för att de fumlar med plånboken, så kanske vi hinner se.

Att lite förståelse och vänlighet faktiskt kan uträtta underverk här i världen.
Och om vi sträcker ut en öppen hand mot någon istället för att knyta den hårt, så kanske vi kan lösa situationen på ett vettigt sätt tillsammans. Och vid vissa tillfällen kanske vi bara är tvungna att acceptera att det inte finns något annat att göra än att utrusta sig med tålamod och helt enkelt vänta.
Då kanske vi hinner koppla av en liten stund och få en efterlängtad och välbehövlig paus.

Och världen går inte under.

Och så kanske vi upptäcker att det faktiskt går att le ändå.

Detta eviga springande

                                                                          *bild från wikipedia


Fortare och fortare pinnar vi på. Stadigt med våra mål i sikte så springer vi allt vad vi kan framåt. Påhejade av vår inre hejarklack fortsätter vi oförtröttligt.
Bråttom är det. Snabbt ska det gå. Tålamodet tryter om vi stöter på oförutsedda hinder i vår väg.

Och allt det som händer runtomkring oss, allt det som pågår i våra liv, här och nu, ser vi bara som hastigast en skymt av i ögonvrån. Vi hinner sällan stanna upp och ta oss en titt på våra liv, vi hinner knappt känna efter hur vi mår eller vad vi behöver just nu. Vi bara springer på.
Om vi tog oss tid att bara vara emellanåt skulle vi kanske upptäcka att vi inte alls orkar springa varenda dag. Vissa dagar kanske vi bara vill sätta oss ner i gräset och låta vinden få blåsa i vårt hår. För att det känns bra just då. Vi kanske bara vill sitta där en stund och andas och njuta av naturen och studera molnen.

Om vi tar oss tid kan vi lära oss att justera hastigheten på vår färd framåt i livet efter våra egna förutsättningar dag för dag. Och vi kanske upptäcker att vägen faktiskt blir vad vi gör den till.
Full av äventyr, skratt och glädje, gemenskap, kärlek, ja, vad vi nu vill fylla den med.
Eller så blir den en ständig kamp mot klockan och våra minnen blir lika suddiga och otydliga som landskapet som vi så snabbt springer förbi.

Och när vi når fram till vårt mål har vi ofta redan satt upp ett nytt innan vi hunnit fatta att vi nått fram.
Vi tar oss så sällan tid att fira våra segrar. Att känna stolthet över när vi gjort något riktigt bra.
Att sitta ner och bara njuta av allt vi redan hunnit med.
För vi gör bra saker ibland. Ibland vinner vi riktigt stora segrar, ibland lite mindre.
Vi måste bara komma ihåg att fira det vi uppnått innan vi går vidare.
Och föra in lite mer glädje och fest i våra liv.

Stanna upp för ett ögonblick

                                                                                      * bild från morgueFile.com

Vad viktigt det är att vi stannar upp ibland och tar en paus ifrån det vi håller på med.
Tar oss tid att dra några riktigt djupa andetag. Andas ut. Släpper på kraven.
Unnar oss en stunds välförtjänt vila från allt runtomkring oss.

Smiter undan från sorlet som omger oss och uppsöker tystnaden.
Det kan räcka med några minuter.
Så att man hinner sträcka ut kroppen om man suttit stilla i samma läge en längre tid.
Hinner sätta sig ner och vila benen om man står och går hela dagarna.
Eller så att man kan ta sig en kopp kaffe och växla några ord med en kollega.
Eller hinna göra det där toabesöket man väntat med alldeles för länge för att man helt enkelt inte har haft tid.

Alldeles för ofta glömmer vi bort de små mikropauserna. Andhämtningspauserna.
De är mer värdefulla än man kanske tror.
Vi kan hämta kraft och ny energi även där.
De är minst lika viktiga som de längre rasterna, dessa minipauser.
Att vi verkligen tar oss tid till några minuters mikropaus då och då under dagens lopp är väl investerade minuter.
Det kan faktiskt göra en enorm skillnad.
Vi tror att vi måste vänta tills vi har tid att ta en lite längre paus.
Eller ännu hellre tills vi är helt färdiga med det vi håller på med.

Och så visar det sig att vi aldrig hinner ta den där pausen, för det dyker alltid upp någonting nytt.
Och sedan kommer ytterligare något i vår väg som vi bara måste ta itu med på en gång.
Sedan när dagen närmar sig sitt slut så är vi alldeles slutkörda. Orkar inte tänka klart.
Vi får huvudvärk. Vi blir stela i nacke och axlar. Blir irriterade och folkilskna.
Vi är helt enkelt jättetrötta.

Mikropauserna kan få oss att må lite bättre mitt i vår stressiga vardag.
Om vi bara kommer ihåg att ta dem. De kan fylla på vårt energiförråd.
Få oss att göra ett bättre jobb eftersom vi blir lite piggare efteråt.
Om vi kunde påminna oss om att inte låta det gå alltför många timmar innan vi tar en liten men ytterst medveten paus.
Om vi kunde unna oss att ta oss tid vid ett flertal tillfällen under vår dag och trycka på pausknappen.
Och helt enkelt stanna upp för ett ögonblick och hämta andan.
Om så bara för några minuter.

Så skulle vi kanske få en betydligt behagligare arbetsdag.
Och vi skulle hinna känna efter hur vi egentligen mår.
Och om vi behöver göra något åt det.

Munkavle på?

                                                            * bild från expressen.se  
                                                                                                                                                           

Det är turbulens på jobbet.
Många som har slutat, ska sluta eller funderar på att sluta.
De flesta på grund av missnöje med vår arbetssituation.
Det är för tungt, stressigt och detta i kombination med låga löner och hopplösa arbetstider får folk att söka sig vidare. Trots att de älskar själva jobbet med patienterna.

Det leder oundvikligen till en del prat och åsiktsutbyten i vårt personalrum.
Enda stället där vi hinner reflektera och prata med varandra.

Igår fick jag höra att det tydligen inte är okej längre.
Vi skrämmer bort de nyanställda med vår negativa inställning.
Det har tagits upp på ett flertal möten och nu är det nya riktlinjer som gäller.
Det ska bara pågå positiva samtal under lunchen nuförtiden.

Men om folk går på knäna. Knappt orkar ta sig igenom en arbetsdag.
Ska man inte tillåtas att lufta sina känslor med sina kollegor?
Oftast känns det lite bättre efteråt. Man får lite ny kraft, hittar kanske en ny infallsvinkel.
Så orkar man möta kaoset ett tag till.

Vad skulle det leda till om alla är tvungna att le och säga att vi är nöjda med vår arbetssituation i det här läget? Det måste väl vara bättre på alla sätt att det förs en öppen dialog om hur verkligheten ser ut. Att missnöjet förs fram i ljuset och man kan titta på hur situationen ska bli bättre istället.

De flesta av oss som jobbar förstår förstås att det är viktigt att inte bara gnälla eller vara negativa, och faktum är att vi skrattar en hel del på våra raster också.
Men man kan inte dölja att en arbetsplats är för hårt belastad med att be folk att visa upp ett falskt leende och säga att allt är bra. Det löser inte några problem. Tyvärr.

Om ris och ros

Ibland förundras jag över hur snabba vi är att ge varandra kritik.
På mitt jobb har det blivit ett tuffare klimat även arbetskollegor emellan ju tyngre och stressigare det blir rent arbetsmässigt. Tyvärr.
Någonstans måste vi få utlopp för vår frustration och vårt missnöje.
Och när man är trött och stressad är det svårt att ha tålamod och se allt det bra någon annan kanske gör.
Vi ser det som irriterar oss.
Och inte helt sällan blir det en överreaktion som dessutom kan drabba helt fel person.

Så blir tyvärr våra arbetsdagar också mycket tyngre och jobbigare än de behöver vara.

Tänk om vi vore lika snabba på att berömma varandra.
Om vi kunde stötta och uppmuntra varandra lika ivrigt som vi gnäller om allt och ingenting.

Det är så enkelt egentligen att säga ett vänligt ord, fråga hur någon mår och ta sig tid några minuter för att lyssna på svaret, ge några ord till uppmuntran istället för att leta efter fel..
För fel och saker att gnälla på går alltid att hitta.

Men det går lika bra att hitta saker som är positiva om man bara väljer att se det.
De flesta av oss gör faktiskt så gott vi kan. Man vill inte något annat än att göra ett så bra jobb som möjligt.
Men ibland räcker vi helt enkelt inte till.

Det skulle vara så skönt om vi kunde uppmuntra och stötta varandra lite mer.
Kanske skulle vi må lite bättre då, livet kanske skulle kunna kännas lite lättare.

Tänk att få gå hem med ett leende på läpparna från jobbet.

Söndag

Gillar inte riktigt de här tiderna inom vården när man jobbar kväll och sedan måste upp i ottan dagen därpå.
Tanken är att vi ska ha önskeschema på jobbet, det heter så iallafall, men de ändrar alltid de flesta dagar man lagt in så det blir sällan som man önskar sig tyvärr.
Så idag blev jag riktigt glad när en kollega ville byta tid och börja 07 imorgon istället för mig. Så får jag sova drygt en timme till istället =). Det gör mig inget att jag får jobba lite längre istället.

Det var så rörigt på jobbet att jag till slut fick huvudvärk.
Som tur var lugnade det ner sig en stund innan vi skulle gå hem så vi hann pusta ut lite.
Det är väldigt lätt att man bara springer på och till slut knappt vet vad man heter..

Nu ska jag krypa upp i sängen med en kopp te och några tidningar och hoppas på att huvudvärken ger med sig.

Hoppas ni haft en riktigt fin söndag allesammans!

Att släppa taget om stressen

Så många som söker vård är enormt pressade och stressade.
Och många som jobbar inom vården också förstås.

Jag har varit med om patienter som måste ta jobbsamtal inne på akutrummet..
Och det är inte helt ovanligt att folk inte anser sig ha tid att vänta på att få träffa doktorn när de söker vård.
Detta trots att en del av dessa söker för stressutlösta besvär, och själva är medvetna om det..

Vad är det för värld vi lever i när vi inte ens kan tillåta oss att få vara sjuka någon gång?
Att kunna tillåta oss att för en gångs skull ta ett djupt andetag, slappna av och bara vara en liten stund..
Är inte vår hälsa betydligt mer värd än så?
Är vi inte skyldiga oss själva att vara lite rädda om oss, ta hand om oss, se till att vi mår så bra vi bara kan?
Ingen annan kan göra det åt oss. Även om vi kanske önskar det innerst inne.

Vi behöver lära oss att ta eget ansvar för hur vi mår. Vara lite snälla mot oss själva ibland.

Och jag tror att vi behöver vara lite mer närvarande i stunden.
Ta vara på och vara rädda om det vi har.
Släppa taget om stressen.
Andas ut.

Kanske att världen skulle bli en lite trevligare plats att leva i då?
När vi är stressade missar vi detaljerna i våra egna liv.
Vi missar stunderna till återhämtning.
Vi missar en hel del glädjeämnen.

Och vi mår inte bra.

Så att släppa taget om stressen kan vara ett litet steg till att må lite bättre.
Så att vi hinner fundera på vad som egentligen betyder något i livet.
Börjar ägna mer tid åt att göra det vi faktiskt älskar och vill göra.
Och börjar vara närvarande med de vi älskar.