måndag 14 november 2011

Det är nu eller aldrig



Det finns en sorts otålighet som har slagit rot och vuxit sig stark i vårt samhälle idag.
En otålighet som har nästlat sig in i minsta skrymsle och vrå i våra liv och som lovsjunger stressen och jäkten och hetsen. En sorts nu-eller-aldrig-mentalitet som har tagit plats inom oss och som har bosatt sig runtomkring oss och som hindrar oss från att se riktigt klart.

En otålighet som river och sliter inom oss och som kan få oss att fullkomligt explodera om vi får vänta en endaste minut längre än vad vi hade tänkt oss. En otålighet som bränner djupa hål inom oss och som svider och biter om någonting, det må vara stort eller litet, viktigt eller oviktigt, går oss emot eller tar längre tid än vad vi räknat med. En otålighet som vägrar att acceptera en annan verklighet än att livet går som på räls och vi fullkomligt obekymrade kan susa fram i svindlande hastighet medan behagliga ljumma vindar milt fläktar oss i ansiktet.

En otålighet som får vuxna, förståndiga människor att ilsket kasta ifrån sig en fullastad varukorg i mataffären om det står några personer framför i kön och det inte går fort nog. En otålighet som får oss att stampa med foten och sucka högt och irriterat om någon framför oss är lite fumlig med pengarna eller har svårt att hitta plånboken eller, ve och fasa, har glömt plånboken hemma.
En otålighet som får oss att sluta lyssna på personen vi har framför oss om det tar för lång tid för honom eller henne att hitta orden eller lyckas förklara vad han eller hon menar.
En otålighet som gör att vi inte har tid med någonting längre. Med varandra, med att hämta andan emellan varven, med att höra efter hur någon mår.

En otålighet som får annars så kloka människor att skyndsamt ila över vägen trots rödljus och livlig trafik för att en väntan på några minuter känns olidlig och omöjlig och otroligt irriterande.

Och det är då.
När det är värt att riskera livet för att kunna spara in någon extra minut.
Det är då otåligheten visar sitt sanna och osympatiska och oerhört fula ansikte.
Och istället för att vända bort blicken och låtsas som om vi inte ser vad som pågår, kanske vi skulle välja att stå kvar. I lugn och ro. Och möta otålighetens brännande blick. För om vi har mod nog att möta hennes blick, tappar hon sin kraft och styrka.
Vår medvetenhet väcker förnuftet till liv igen.
Vår medvetenhet väcker vårt lugn och vår eftertänksamhet.
Så att vi nästa gång vi tänker springa över gatan för att spara in en minut eller två, istället står kvar. Och kanske räddar vårt eget liv.

När vi tar oss tid att tänka efter kanske vi inser att det inte är så himla farligt att vänta. Och vi kanske inser att om vi får stå några minuter i en kassakö är det egentligen ingenting att bli arg över, ingenting att gorma åt andra människor för, ingenting att slösa energi på. Världen går inte under. Vi får några minuter att pusta ut på, det kanske kan vara helt okej ändå? Om tåget inte kommer på några minuter eller om det råkar bli rött ljus just när vi ska över vägen så är det ingen katastrof. Det finns viktigare saker i livet än att jaga minuter och sekunder. Och ofta upptäcker vi när vi slappnar av och gör en sak i taget och tar livet som det kommer att vi blir mer effektiva och får mer gjort. Utan att vi behöver fara ut mot vår omgivning och vara otrevliga.

Och vi kanske upptäcker att när vi stillsamt traskar på svindlande stigar genom livet istället för att allt går som på räls, så blir livet plötsligt något annat, så ser vi kanske saker som vi förut bara susade förbi, detaljerna i vår omgivning framträder och får liv och färg och form.

Och istället för att desperat känna att det är nu eller aldrig, kan vi tänka att det är nu, eller kanske lite senare.
Och att det är helt okej.

8 kommentarer:

Bengt sa...

Kanske inte helt omöjligt att otåligheten delvis har att göra med sekulariseringen. "Det är x antal år på jorden som gäller, sedan blir det inget mer. Ingen ska få stjäla en enda av mina dyrbara sekunder här på planeten."
Nya tekniken inom olika områden spelar säkert in för att skapa ett hyperventilerande samhälle.
"Fortare", var det ord som enligt en lyssnaromröstning i SR bäst sammanfattade 1900-talet.
"Ännu fortare", de två ord som bäst sammanfattar 2000-talet så här långt!?

Ansibecki sa...

Jag hörde för ett tag sedan ordet "popcornhjärna". Många är idag näst intill beroende av att det hela tiden händer något. Man sitter vid tv:n med datorn i knät och telefonen jämte sig i soffan. Sedan plingar det så fort man fått ett mail, en ny händelse på facebook eller vad det nu är. Själv har jag infört datorfria dagar för att "skydda mig" från den stressen jag känner om jag ständigt måste vara uppdaterad och anträffbar.

Yohanna i Las Palmas sa...

Så bra och tänkvärt.
Nu blev jag alldeles fundersam och det är väl det man ska bli av ett riktigt bra inlägg.
Det får jag fundera vidare på.
Ha en bra dag.

Hälsningar
Yohanna

kjell sa...

Otåligheten är ju en frukt av stressen som kan fånga dig hur lätt som helst om du inte är medveten och uppmärksam på detta och även då kan det vara svårt att inte drabbas.
Massor av teknik är otålighetens verktyg. Ikväll hade jag ett par mobilsamtal fast jag var hemma och har fast telefon. Om jag då sitter och pratar i den fasta så blir mobilen en stressfaktor. Förr var det upptaget om man pratade med någon annan och då fick man återkomma.
I trafiken och i köer märks det nästan mest denna otålighet.
Man kan komma på sig själv att hojta högt men "för tusen kör nu då..." och då kanske föraren framför är lite osäker och blir föremål för denna reaktion. Då får man prata med sig själv på allvar.*
Vid stugan när jag kliver ur bilen..då är jag ett med naturen och känner ingen otålighet . Visst är det en underbar känsla.
Ha en skön av-och urkopplad kväll!

nurseblog sa...

Hej Bengt!

Det påverkar alldeles säkert. Och om man tror att det enda värde man har som människa ligger i det man presterar och hinner med och i de ägodelar man lyckas skaffa sig så blir det förstås desto viktigare att hinna med så mycket som möjligt och komma först och lyckas.

Diskuterade just det här med en kollega igår kväll. Om hur vi ilar och hastar och jäktar, ofta utan någon egentlig anledning. Tidsandan kanske smittar av sig även till de som inte har något att stressa upp sig över? Vi stressar och jäktar hem för att sitta framför teven... Istället för att ta det lugnt och kanske njuta av en skön promenad hem i lugn och ro.

Ännu fortare är nog (tyvärr) en passande beskrivning för 2000-talet.

Önskar dig en fin tisdag!

nurseblog sa...

Hej Ansibecki!

Hahaha "popcornhjärna", vilket underbart ord att beskriva tidsandan med... Visst är det så. Märker det här tydligt på jobbet, folk har inte ro i kroppen att vara stilla ens om de är sjuka, det måste hända något precis hela tiden. Vi har inte täckning för mobiler överallt på akuten till exempel och det kan få folk att bli hysteriska. Att inte kunna uppdatera sig var femte minut stressar folk oerhört.
Mycket klokt att införa datorfria dagar!

Hoppas du får en bra dag!

nurseblog sa...

Hej Yohanna!

Tack snälla rara du!
Ska titta in hos dig och läsa lite endera dagen tänkte jag. Har haft så mycket att göra på sistone att bloggandet legat lite på is bara..

Hoppas du får en fin dag!

nurseblog sa...

Hej Kjell!

Ja, det är verkligen svårt ibland att hålla stressen på avstånd och bevara sitt lugn när folk omkring en far runt som om de hade eld i baken. Det smittar. Ibland kan jag komma på mig själv på jobbet att jag far runt likadant och har andan i halsen fast ingenting egentligen går snabbare för det. Får påminna mig själv gång på gång att ta ett djupt andetag och sakta ner på tempot. Man blir ju oftast så mycket mer effektiv då, kan göra ett bättre jobb.

Åh, din stuga, ja.. förstår att lugnet infinner sig där, så underbart och ren lycka att få ha naturen omkring sig.

Önskar dig en riktigt fin dag!