torsdag 3 november 2011

Det syns inte alltid utanpå

                                                           *bild från morgueFile.com


Det finns en sorts ingrodd missuppfattning hos många av oss att vi alltid kan se på ytan vad som döljer sig där inunder skalet och masken.
Vi blir ständigt förvånade och vi tappar hakan av uppriktig häpnad när det visar sig att vi har fel. Ändå fortsätter vi att göra samma misstag. Om och om och om igen.
Vi tror att elakhet och ondska måste dölja sig i en monstruös uppenbarelse, i något fult och otäckt och annorlunda och avskyvärt. Trots att vi gång på gång ser bevis på att så inte är fallet. Ondskan kan dölja sig bakom det vänaste av leenden, under den mest glamorösa av varelser, i den mest åtråvärda och tilldragande av kroppar och bakom de mildaste ord, lika väl som att den allra vackraste godhet och det allra varmaste hjärta kan gömma sig i en anskrämlig kropp.
Det syns inte utanpå vilka vi är eller hur vi mår.
Vi måste gräva djupare än så.

Vi får ofta den ilskna frågan på jobbet från patienter i väntrummet varför vi låter en del få gå före i kön. Många sitter och bevakar vilka som kommit in i väntrummet efter dem och håller nogsamt räkning. Och syns det inte utanpå att man är sjuk blir folk upprörda. Det är okej att gå före om man blöder. Vare sig det är från en fingertopp eller från ett litet obetydligt sår någonstans så tycks det vara okej att gå före om man kan uppvisa lite blod. Man skäller rent av på oss om vi inte plockar in folk som blöder snabbt som ögat. Däremot om vi plockar in någon som ser opåverkad ut väcker det omedelbart ilska. Och vi vi kan förstås aldrig berätta. Vi kan bara försöka förklara att sjukast går först. Men vi kan aldrig säga mer än så.

En hjärtinfarkt syns inte alltid utanpå. En cancersjuk med kraftigt nedsatt immunförsvar är inte alltid mager och skallig. En person med ett snabbt förmaksflimmer kan sitta lugn och till synes opåverkad i väntrummet. Likaväl som att den som har en urinvägsinfektion kan sitta och skrika högt och kräva uppmärksamhet och omvårdnad med detsamma. Den som skriker högst är inte alltid sjukast. Snarare tvärtom, har min erfarenhet lärt mig.

Igår sade en patient till mig att han tänkte se till att ta en ambulans nästa gång han sökte akut eftersom han ansåg att han fått vänta alldeles för länge. Alternativt skulle han gå ut och slå ner någon och komma in med polis istället eftersom han upplevde att de som kom in med polis fick gå före. När jag lugnt försökte förklara att så inte var fallet utan att vi alltid jobbar efter principen att sjukast och mest akut går först vägrade han att lyssna.
För personerna som kommit med polis blödde ju inte.

Den här attityden som finns i samhället idag att vi inte kan vänta utan allt måste ske direkt och omedelbart utan det minsta dröjsmål stressar oss och förstör för oss. Vi behöver dra ett djupt andetag och hejda oss lite emellanåt. Hämta andan och tänka efter.

Vi måste lära oss att det inte alltid syns utanpå.
Sjukdom syns inte alltid. Smärta syns inte alltid. Ondska syns inte alltid. Ensamhet syns inte alltid.
Kanske behöver vi lära oss att bli lite mer ödmjuka.
Inför livet och inför varandra.

Kanske vet vi trots allt inte alltid bäst. Kanske har vi inte alltid rätt. Kanske ser vi inte riktigt så klart och tydligt på saker och ting som vi tror att vi gör. Och vi behöver kanske inte alltid stå först i kön eller komma snabbast fram. Vi behöver kanske inte rusa på i blindo utan att reflektera över vad eller vilka vi trampar på på vägen. Vi behöver kanske inte brusa upp och gapa och gorma innan vi vet vad vi pratar om.

Vi kanske skulle påminna oss själva och varandra om att det faktiskt inte alltid syns utanpå.
Vad det än gäller.
Och istället ta oss tid att försöka nå lite djupare, under ytan.
Låta någon annan komma före ibland.
Kanske sträcka ut en hjälpande hand istället för att ilsket hytta med näven.
Ta oss tid att försöka förstå istället för att upprört gorma och skrika.

Om vi kunde mötas halvvägs och försöka förstå livet ur någon annans perspektiv då och då istället för att bara tänka på oss själva skulle nog världen bli en betydligt trevligare plats för oss alla att vistas på.



4 kommentarer:

Ansibecki sa...

Som vanligt när jag läser reflekterar jag över hur jag själv brukar tänka. Drömscenariot skulle ju vara att man var helt och hållet fördomsfri. Men dit kommer man nog aldrig. Däremot skadar det inte att försöka ha utgångspunkten att ge nya personer man möter en chans att visa vilka de egentligen är innan man dömer dem eller placerar dem i ett fack. Ändå kommer jag på mig själv gång på gång. Det är så smidigt att sortera människor och bunta ihop dem i de där facken. Så tror man att man har koll på läget. I alla fall tills man får motsatsen bevisad... :)

Bengt sa...

Skyltfönstret har blivit viktigare än själva affären. Ögat/synen har blivit hyperviktigare än någonsin, fokus: ytan.
Det gäller att ta för sig! Får ungar lära sig redan på dagis. Och nog är det åtskilliga i vuxen ålder som tycks ha just det som prio 1. Ändå tycker man att det här med "millimeterrättvisa" är lite av hink & spade-kaliber.

nurseblog sa...

Hej Ansibecki!

Det skulle verkligen vara en dröm att lyckas vara helt fördomsfri. Ett ideal värt att sträva efter. Men det verkar inte vara helt lätt att nå dit, har livet lärt mig... Kommer också på mig själv gång på gång, trots att jag försöker. Om och om igen.

Önskar dig en fin dag!

nurseblog sa...

Hej Bengt!

Det är så sorgligt, tycker jag, den här ständiga fokuseringen på ytan. Vi missar så mycket. Livet är ju så mycket mer. Märker också i mitt arbete att den här livsstilen inte främjar hälsan direkt. Folk jagar hela tiden efter mer och bättre och hinner aldrig njuta av det de har. Till slut hamnar de på akuten med hjärtklappning och magbesvär.

Millimeterrättvisa är verkligen av hink & spade-kaliber. Man önskar att vi alla vore mer mogna än så.

Hoppas du får en fin dag!