Fortare och fortare pinnar vi på. Stadigt med våra mål i sikte så springer vi allt vad vi kan framåt. Påhejade av vår inre hejarklack fortsätter vi oförtröttligt.
Bråttom är det. Snabbt ska det gå. Tålamodet tryter om vi stöter på oförutsedda hinder i vår väg.
Och allt det som händer runtomkring oss, allt det som pågår i våra liv, här och nu, ser vi bara som hastigast en skymt av i ögonvrån. Vi hinner sällan stanna upp och ta oss en titt på våra liv, vi hinner knappt känna efter hur vi mår eller vad vi behöver just nu. Vi bara springer på.
Om vi tog oss tid att bara vara emellanåt skulle vi kanske upptäcka att vi inte alls orkar springa varenda dag. Vissa dagar kanske vi bara vill sätta oss ner i gräset och låta vinden få blåsa i vårt hår. För att det känns bra just då. Vi kanske bara vill sitta där en stund och andas och njuta av naturen och studera molnen.
Om vi tar oss tid kan vi lära oss att justera hastigheten på vår färd framåt i livet efter våra egna förutsättningar dag för dag. Och vi kanske upptäcker att vägen faktiskt blir vad vi gör den till.
Full av äventyr, skratt och glädje, gemenskap, kärlek, ja, vad vi nu vill fylla den med.
Eller så blir den en ständig kamp mot klockan och våra minnen blir lika suddiga och otydliga som landskapet som vi så snabbt springer förbi.
Och när vi når fram till vårt mål har vi ofta redan satt upp ett nytt innan vi hunnit fatta att vi nått fram.
Vi tar oss så sällan tid att fira våra segrar. Att känna stolthet över när vi gjort något riktigt bra.
Att sitta ner och bara njuta av allt vi redan hunnit med.
För vi gör bra saker ibland. Ibland vinner vi riktigt stora segrar, ibland lite mindre.
Vi måste bara komma ihåg att fira det vi uppnått innan vi går vidare.
Och föra in lite mer glädje och fest i våra liv.
