De små sakerna är inte alltid så små

Ibland kan en enda liten, till synes oviktig och snudd på helt obetydlig gest förändra ett liv.
På ett ögonblick.
Ett enda litet vänligt ord kan lysa upp hela tillvaron för någon.
Ibland kan det där lilla vi gjorde, det där som kändes som en bisak, eller det där som vi nästan lät bli att säga eller göra, det där som egentligen inte kostade oss det allra minsta, vara bland det viktigaste som vi någonsin har gjort. Våra ord kanske lever kvar i ett helt liv inom någon annan. Vårt leende kan ha räddat ett liv.

Det lilla vi gör kan få stora konsekvenser.
Det kan inspirera, ge livslust, läka ett trasigt hjärta, väcka glädje till liv, vända en tankegång, skingra tvivel, skapa stigar där det verkade omöjligt att ta sig fram, så ett frö till något stort, vända nederlag till seger eller trösta någon som behöver det.

Alltför många gånger glömmer vi bort det här.
Vi är så upptagna med våra liv att vi inte hinner stanna upp och tänka.
Ofta är vi så upptagna och stressade att vi inte hinner se. Eller höra. Eller bry oss.
Vi bara rusar förbi och vidare och framåt och så missar vi det uppenbara.

Småsaker betyder faktiskt något.
Ibland betydligt mer än de stora sakerna.
Ett leende från en främling kan lysa upp en hel dag för någon som känner sig ensam.
Att någon orkar lyssna på det man har att säga kan förändra allt för den som behöver få prata av sig. Det kan vara det som gör hela skillnaden i om man orkar fortsätta leva eller inte.
Att någon hälsar i korridoren på jobbet kan göra all skillnad i världen om man känner sig utanför och fullständigt osynlig.
Om någon tar sig tid att hålla upp en dörr istället för att drämma den i ansiktet på en känns plötsligt livet lite trevligare. Lite lättare.

Att hämta en kopp kaffe åt en stressad kollega, bjuda någon på lunch, ge beröm helt spontant, ta sig tid att växla några ord med någon som alltid sitter ensam eller skicka ett vänligt sms kan faktiskt göra skillnad.
Men alldeles för ofta glömmer vi bort det här i vår stressade tillvaro. Vi hinner inte höra av oss till våra vänner och bekanta. Vi väntar med att säga att vi uppskattar någon. Vi har så bråttom av bussen att vi inte märker att vi trampar folk på tårna och boxar någon i magen med vår väska.
Vi ser inte. Vi hör inte.

Jag möter många patienter som är svårt sjuka, en del av dem med vetskapen om att deras tid är väldigt begränsad. Många av dem berättar just om hur mycket de här små sakerna i livet betyder. Att någon har hjälpt dem upp om de ramlat ute. Att någon hört av sig för att höra hur de mår. Att de möts med vänliga ord istället för irriterade suckar inom sjukvården. Jag glömmer aldrig en patient som berättade att hon fått höra att hon hade vackra ögon av en främling trettio år tidigare. Och fortfarande blev alldeles varm och lycklig när hon tänkte på det.

Det är alldeles för många som mår dåligt i vår omgivning. Som känner sig ensamma, misslyckade, förbisedda, osynliga och obetydliga. Människor som bara längtar efter ett vänligt ord.
Det kommer in så många människor på akuten som skadar sig själva i ett desperat rop på hjälp.
Som skär sig för att få lite uppmärksamhet och omtanke och kärlek.
Och det kommer in så många människor som känner sig ensamma och upplever att de tynar bort för att de inte har någon att prata med.

Vi behöver sakta ner tempot lite då och då. Prestera lite mindre, inte alltid vara så duktiga och effektiva. För om vi saktar ner på tempot hinner vi kanske se.  Och vi hinner kanske höra av oss till någon som väntar på vårt samtal. Och vi hinner kanske hälsa på vår bästa vän. Eller ta oss tid och hjälpa damen med rollatorn som försöker kliva på bussen. Med små gester kan vi göra skillnad. Med lite vänlighet kan vi komma långt.

De små sakerna är nämligen inte alltid så små.

Sakta men säkert framåt

                                                      *bild från morgueFile.com   
                                                                 
Det kan vara oerhört värdefullt att ta lite tid för en timeout från våra liv då och då.
Alldeles på egen hand, bara för oss, en timeout där ingen annan har någonting att säga till om. Så att vi kan skaffa oss en liten uppdatering om var vi egentligen står.
Om vi är där vi vill vara. Om vi gör det vi vill göra. Om vi gör det vi kan göra.
Om vi hinner med det vi verkligen vill hinna med.
Och om vi prioriterar att hinna med det vi faktiskt tycker är viktigt och värdefullt och glädjerikt och roligt och inspirerande. Eller om våra liv mest består av plikter och måsten och borden och uppoffringar och en hel del suckar.

Vi behöver stanna upp ibland och avbryta mitt i allt som pågår i våra liv och bara sätta oss ner för en stund och fundera över hur det går. Om det går som vi vill att det ska gå. Om vi lever det liv som vi önskar att leva. Om vi är nöjda och lyckliga och det går framåt. Eller om det kanske är dags att byta taktik. Om det är läge att spara på krafterna och hitta sätt att bygga upp och stärka kropp och själ eller om det rent av är dags för att satsa allt. Ge järnet.
Det är viktigt att vi känner efter då och då hur vi egentligen mår.

Att ta sig tid för ett ögonblicks reflektion över hur våra liv fungerar eller inte fungerar ger oss möjlighet att göra en del justeringar och rätta till alla de där ovanorna som kan få oss ur kurs om vi inte gör något åt dem i tid.
Om vi tar oss tid att tänka efter kanske vi upptäcker att det finns saker som vi vill ska ingå i våra liv men som vi har glömt bort att göra plats för.

Vi kanske också upptäcker att en oskyldig liten ovana som vi har lagt oss till med håller på att få oss att gå i helt fel riktning, vi kanske till och med är på väg tillbaka till den plats som vi nyss så desperat har flytt ifrån.
Fast vi egentligen vill fortsätta framåt. Utvecklas. Komma vidare. Klättra högre.
Det gäller att upptäcka alla dessa små men nog så viktiga saker i tid.
Och att avlägsna allt det som faktiskt inte längre är önskvärt i våra liv.

Om vi tar oss tid att identifiera några mål som vi önskar uppnå i livet, är det sedan lättare att se om vi är på väg åt rätt håll. Och eftersom våra mål kan förändras i takt med att vi själva förändras, måste vi känna efter ibland hur livet känns och om vi behöver justera våra mål en aning.

Oftast är det inte några stora förändringar som krävs. Sällan behöver vi rymma vår väg, fly fältet, bränna broar eller sälja allt vi äger och har. Men vi kanske behöver sätta oss ner och ta reda på vad vi egentligen och verkligen vill. Och sedan öppna oss för möjligheten att med öppna armar välkomna det in i våra liv.
Om vi till exempel skulle älska att odla grönsaker men bor i en liten lägenhet kanske vi kan lära oss att odla i krukor i köksfönstret. Och vi kan ta reda på om det finns möjlighet att skaffa en kolonilott i närheten av där vi bor, eller vi kan fundera på om vi hellre vill flytta ut på landet, eller skaffa oss en sommarstuga, eller ägna våra lediga dagar åt att gå i handelsträdgårdar och njuta.

Eller vi kanske vet och anar att vi skulle älska att teckna men vi bestämde oss tidigt för att vi inte kan, att vi inte har den minsta talang för det. Men vi skulle kunna föra in det i våra liv bara för att det är någonting vi skulle älska att göra.
För att bjuda oss själva på lite livskvalitet.
Även om vi anser att vi bara hinner med det fem minuter någon gång i veckan. Eller en gång om året, på den där sommarkursen som vi alltid har drömt om att gå.

Vi kan bestämma oss att vi faktiskt kan göra något varje dag som för oss sakta men säkert framåt.
Vi skulle kunna prioritera att se till att vi hinner med det vi tycker är värdefullt och givande och lustfyllt.
Varje dag. Dag efter dag.
Det är för det mesta helt enkelt en fråga om vilka val vi gör.
Och hur vi prioriterar.

Och om vi tar ett litet, litet steg framåt varje dag, bara envist och långsamt och oförfärat och oförskräckt fortsätter framåt, steg för steg, så kommer vi utan att vi knappt har lagt märke till det ha färdats så långt att vi fullkomligt häpnar när vi vänder oss om och ser tillbaka.

Det är i de små sakerna det visar sig

                                                                *bild från morgueFile.com


Det är de små detaljerna som gör det.
Det är i de små sakerna det visar sig.
Det är i det lilla, det till synes obetydliga, det som ter sig oviktigt, försumbart och smått och rent av helt värdelöst som själva resultatet av våra ansträngningar grundläggs.
Och ändå är det ofta just när det gäller själva detaljerna som vi bestämmer oss för att där kan vi spara in på vår kraft och energi utan att någon lägger märke till det, där finns det utrymme att dra ner, hoppa över, slarva med vårt arbete och det är detaljerna vi inbillar oss att vi kan strunta i.
Det är de små sakerna vi tror att vi till och med kan ignorera.
Utan att det syns. Eller förändrar resultatet.

Men en granskning av detaljerna hjälper oss att utan svårighet sålla agnarna från vetet.
Ett väl utfört arbete tål att synas i sömmarna. Varje gång.
Vid ett mindre väl utfört arbete spricker sömmarna när vi lyfter upp det för inspektion.
Det syns på resultatet hur mycket vi har förstått av det arbete vi håller på med.
Vare sig det nu gäller att laga kvällens middag, förbereda akutrummet inför nästa inkommande larm, sticka en tröja, städa, skriva en bok, dansa tango, bygga ett hus, uppfostra en hund eller sätta upp en tavla.
Detaljerna avslöjar oss. Obarmhärtigt och ofrånkomligt.

Och när saker och ting går fel, när ingenting stämmer, dagar när allt går på tok, är det oftast i det lilla som det havererar. Vi snubblar på den där mattkanten som vi inte orkade vika tillbaka vid ett tidigare tillfälle. Vi dricker ur den där trasiga koppen som vi inte orkade slänga igår och skär oss på läppen. Vi hittar inte det vi letar efter eftersom vi inte orkade lägga tillbaka det förra gången vi använde det.

Detaljerna avslöjar oss. Det syns. Det märks. Det uppmärksammas.
Även om vi är benägna att tro och hoppas och önska något annat.
Även om ingen säger något och vi pustar ut och firar att vi klarat oss.
Den här gången också.
Kvaliteten på det vi gör blir lidande om vi ignorerar detaljerna.
Om vi inte är noggranna i det lilla riskerar vi att vårt arbete rasar samman.

Det är inte så dumt att ägna lite tid åt detaljerna ibland.
Både i vårt arbete och i allt annat vi tar oss för här i livet.
För sanningen är att vi faktiskt inte har råd att strunta i dem.
Det är i de små sakerna det visar sig.

Vikten av ett leende

                                                                               * bild från wikipedia                                                                    
Blev idag påmind om hur mycket lite vänlighet eller ett leende kan betyda.
När man är inne i en kris kan det vara avgörande.
Det kan vara en liten gest som får allt att vända.
Ett vänligt leende som får en att orka gå vidare.

Så ofta går vi bara på och glömmer bort att vi inte är ensamma här på jorden.
Att det inte bara är oss allting handlar om och kretsar omkring.
Jag säger inte att det inte är viktigt att ta hand om sig själv och se efter sina egna behov, för det är det självklart. Vi måste vara rädda om oss själva och våga stå för dem vi är och sätta gränser förstås.

Men mitt i allt det vi står i får vi inte glömma bort vad de små sakerna kan göra för att få någon att må lite bättre. Vare sig det är någon vi står nära och älskar eller någon främling vi hastigt möter på gatan.

Ett enkelt sms där vi frågar hur någon mår, hålla upp dörren för personen bakom oss istället för att den ska smälla igen framför ansiktet på dem, ett leende åt någon vi inte känner eller åt en morgontrött partner eller en grinig arbetskamrat kan förändra allt.

Vi kanske aldrig ser effekten av det.
Men lite vänlighet kan rädda liv.

Ditt leende kan vara den ljuspunkt som en ensam människa får sitt hopp ifrån.