Det syns inte alltid utanpå

                                                           *bild från morgueFile.com


Det finns en sorts ingrodd missuppfattning hos många av oss att vi alltid kan se på ytan vad som döljer sig där inunder skalet och masken.
Vi blir ständigt förvånade och vi tappar hakan av uppriktig häpnad när det visar sig att vi har fel. Ändå fortsätter vi att göra samma misstag. Om och om och om igen.
Vi tror att elakhet och ondska måste dölja sig i en monstruös uppenbarelse, i något fult och otäckt och annorlunda och avskyvärt. Trots att vi gång på gång ser bevis på att så inte är fallet. Ondskan kan dölja sig bakom det vänaste av leenden, under den mest glamorösa av varelser, i den mest åtråvärda och tilldragande av kroppar och bakom de mildaste ord, lika väl som att den allra vackraste godhet och det allra varmaste hjärta kan gömma sig i en anskrämlig kropp.
Det syns inte utanpå vilka vi är eller hur vi mår.
Vi måste gräva djupare än så.

Vi får ofta den ilskna frågan på jobbet från patienter i väntrummet varför vi låter en del få gå före i kön. Många sitter och bevakar vilka som kommit in i väntrummet efter dem och håller nogsamt räkning. Och syns det inte utanpå att man är sjuk blir folk upprörda. Det är okej att gå före om man blöder. Vare sig det är från en fingertopp eller från ett litet obetydligt sår någonstans så tycks det vara okej att gå före om man kan uppvisa lite blod. Man skäller rent av på oss om vi inte plockar in folk som blöder snabbt som ögat. Däremot om vi plockar in någon som ser opåverkad ut väcker det omedelbart ilska. Och vi vi kan förstås aldrig berätta. Vi kan bara försöka förklara att sjukast går först. Men vi kan aldrig säga mer än så.

En hjärtinfarkt syns inte alltid utanpå. En cancersjuk med kraftigt nedsatt immunförsvar är inte alltid mager och skallig. En person med ett snabbt förmaksflimmer kan sitta lugn och till synes opåverkad i väntrummet. Likaväl som att den som har en urinvägsinfektion kan sitta och skrika högt och kräva uppmärksamhet och omvårdnad med detsamma. Den som skriker högst är inte alltid sjukast. Snarare tvärtom, har min erfarenhet lärt mig.

Igår sade en patient till mig att han tänkte se till att ta en ambulans nästa gång han sökte akut eftersom han ansåg att han fått vänta alldeles för länge. Alternativt skulle han gå ut och slå ner någon och komma in med polis istället eftersom han upplevde att de som kom in med polis fick gå före. När jag lugnt försökte förklara att så inte var fallet utan att vi alltid jobbar efter principen att sjukast och mest akut går först vägrade han att lyssna.
För personerna som kommit med polis blödde ju inte.

Den här attityden som finns i samhället idag att vi inte kan vänta utan allt måste ske direkt och omedelbart utan det minsta dröjsmål stressar oss och förstör för oss. Vi behöver dra ett djupt andetag och hejda oss lite emellanåt. Hämta andan och tänka efter.

Vi måste lära oss att det inte alltid syns utanpå.
Sjukdom syns inte alltid. Smärta syns inte alltid. Ondska syns inte alltid. Ensamhet syns inte alltid.
Kanske behöver vi lära oss att bli lite mer ödmjuka.
Inför livet och inför varandra.

Kanske vet vi trots allt inte alltid bäst. Kanske har vi inte alltid rätt. Kanske ser vi inte riktigt så klart och tydligt på saker och ting som vi tror att vi gör. Och vi behöver kanske inte alltid stå först i kön eller komma snabbast fram. Vi behöver kanske inte rusa på i blindo utan att reflektera över vad eller vilka vi trampar på på vägen. Vi behöver kanske inte brusa upp och gapa och gorma innan vi vet vad vi pratar om.

Vi kanske skulle påminna oss själva och varandra om att det faktiskt inte alltid syns utanpå.
Vad det än gäller.
Och istället ta oss tid att försöka nå lite djupare, under ytan.
Låta någon annan komma före ibland.
Kanske sträcka ut en hjälpande hand istället för att ilsket hytta med näven.
Ta oss tid att försöka förstå istället för att upprört gorma och skrika.

Om vi kunde mötas halvvägs och försöka förstå livet ur någon annans perspektiv då och då istället för att bara tänka på oss själva skulle nog världen bli en betydligt trevligare plats för oss alla att vistas på.

Liv till varje pris?

                                                         * bild från morgueFile.com


Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar.
Det finns dagar då livet ler emot oss och allting bara flyter på.
Och så finns det de där andra dagarna.
Som vi alla möter. Och måste hantera på ett eller annat sätt.

Det finns bra dagar när arbetet som sjuksköterska är helt fantastiskt. När det faktiskt känns som att man måste ha världens bästa jobb. Dagar när man bokstavligt talat är med om att rädda liv.
När man ser ett hjärta som slutat slå vakna till liv. Dagar när man kan göra skillnad. Lindra smärta.
Dagar när man hinner med och räcker till och når fram.

Och så finns det de här andra dagarna.
När mötet med alltför många både unga och gamla svårt sjuka patienter berör alldeles för mycket och kryper in under huden och biter sig fast. Dagar när berättelser om hur sjukdomar slagit sig ner och tagit plats i en kropp som fortfarande vill dansa och springa och hoppa av glädje tynger och bränner som eld.
Dagar när livet tar så tvära kast att man har svårt att hinna hämta andan.

Och så dessa mardrömslika dagar när man måste göra ett jobb som inte känns värdigt. Dagar när man måste slita och dra i en ömtålig och skör och värkande kropp. Dagar när man måste rycka och sticka och klä av någon som bara vill bli lämnad ifred och få somna in i lugn och ro.

Det oroar mig och bekymrar mig att vi är så vansinnigt rädda för döden att vi till varje pris måste rädda liv. Inte helt sällan skickar man in patienter som ligger på en palliativ avdelning och är svårt sjuka i obotlig cancer för att vi ska rädda deras liv. Patienter som man har ordnat en plats för för att de ska kunna få somna in i lugn och ro med sina nära och kära i sin närhet på ett värdigt sätt och med tillräcklig smärtlindring och omvårdnad.
De skickar man in till akuten för återupplivning.
Var ligger värdigheten i detta? Respekten?
För den som någon gång har varit på en akutmottagning vet hur kaotiskt det kan vara. Vissa dagar kan det te sig som en krigszon. Det är fullt kaos. Vi har hårda, smala britsar och ett ytterst litet antal rum.
Det finns inte tillräckligt med personal och det är ofta ett väldigt oväsen.

Och ändå. Det är ett förfärande antal händer som jag har hållit i på ett bås eller i en korridor på väg någonstans när någon dragit sitt sista andetag. Det är ett förfärande antal kinder jag smekt farväl i någon vrå på akuten.

Jag har skrivit om det förut. Om den evige följeslagaren som vi alla dras med.
Missförstå mig inte nu. Jag älskar att rädda liv. Men inte till varje pris.
Vi måste våga släppa taget. Vara lite modigare och möta rädslan.
Och låta de som är sjuka och har ont få bestämma själva.
För den som är sjuk är kanske inte alltid livet att föredra. Ibland kan döden komma som en befrielse.

Alla borde ha rätt att få dö i värdighet omgivna av sin familj och sina vänner när det finns möjlighet till det.

Små vita lögner och stora sanningar

Vi är inte genomskinliga.
Det syns oftast inte utanpå hur vi mår och vad vi tänker eftersom vi så tidigt fått lära oss att klistra på falska leenden och svara med standardsvar om att allt bara är bra om någon händelsevis skulle få för sig att fråga hur vi mår. Och det syns oftast inte utanpå om vi börjar nagga i kanten på sanningen och fylla i de utrymmen i våra liv som ter sig tomma och ointressanta med lite spännande detaljer. Sådant som folk vill höra. Eller sådant som vi tror att folk vill höra.
Små vita lögner har väl aldrig skadat någon?

Så vi fortsätter.
Och så börjar de små vita lögnerna staplas på varann. En efter en. Den ena lögnen leder till den andra. Vitt blir så småningom till grått. Och det gråa lägger sig som en tung dimma över våra liv och skymmer vår sikt. Vi kan inte se klart längre. Vi börjar frenetiskt irra runt och leta efter någon som kan visa oss vägen hem igen. Någon. Vem som helst. Förhoppningsvis hittar vi ingen. Har vi otur kan vi nämligen i vår utsatta position råka illa ut och träffa på någon som leder oss in i en härva av ännu större lögner. Det är bättre att ta sig hem på egen hand. Med hjälp av den enkla sanningen. För lögnerna gör att vi tappar greppet om vilka vi är. Vi förlorar oss själva i en oändlig härva av osanningar. Och vi urholkar vår självbild, sakta men säkert.

Vi kan lura en hel värld för ett ögonblick att vi är någon helt annan än den vi verkligen är.
Men i slutändan avslöjar någon oss. Så småningom skalar någon av oss alla lager av lögner och masker och färg och fernissa och ser vilka vi verkligen är. Vare sig vi nu är politiker, affärsbiträden, hemmafruar, lärare eller lastbilschaufförer. Och då är det försent.

Vi tappar i trovärdighet. Vi tappar i respekt. Vi tappar i styrka.
Vi förlorar vår värdighet, åtminstone för ett ögonblick.
Lögnare är aldrig speciellt attraktiva när de avslöjas.

Listan kan tyvärr göras lång.
Politiker som smusslar och fuskar och ljuger. Sångerskor som bara mimar eftersom de inte kan sjunga och låter någon annan lägga på sången. Hjälporganisationer som snor åt sig pengar som skänkts åt de fattiga och hungriga. Idrottsmän och kvinnor som vinner världsrekord med hjälp av otillåtna medel. Det fuskas och det döljs och det ruckas på sanningen som aldrig förr.  Var finns glädjen i att vinna när det är genom fusk och lögner? Var ligger stoltheten i att ha ett jobb som man inte förtjänar? Att ta emot hedersbetygelser som man aldrig borde haft? Hur känns det att kalla sig sångerska men inte kunna ta en ton eller att kallas för hjälte medan man bedrar de personer man påstår sig hjälpa?

Det här med att rucka på sanningen lite då och då för att kunna framstå som bättre och klokare och smartare och intressantare eller bara lite roligare är inte alltid en speciellt bra idé. Det skadar oss själva i det långa loppet. Lögnerna, hur små de än är, stjäl vår energi och fräter sig inåt, får oss att tappa bort vår inre kompass och vägledning.

Sanningen är alltid vackrare än den mest listiga och väl genomtänkta vita lögn. Sanningen bygger broar och öppnar upp för nya möjligheter i våra liv. Även om det kan krävas en hel del mod att vara ärlig så är det uppfriskande befriande.

Eller som Aristoteles så insiktsfullt och klokt formulerade det;

Värdighet ligger inte i att inneha hedersbetygelser,
utan i att ha förtjänat dem.

En stilla bön om bättring

                                  * detalj från Rembrandt,"Portrait of an old man in red",  bild från wikipedia


Häromdagen under ett långt och egentligen alldeles för tungt arbetspass slog det mig.
Åter igen.
Hur många människor som blir misshandlade och förnedrade och tillintetgjorda av någon som står dem nära. Alldeles för ofta av en partner som påstår sig älska dem. Hur många som dagligen får höra att de är värdelösa, fula, misslyckade, dumma, ointelligenta, oönskade och oälskade.
Hur många som sväljer gråten och klistrar på ett falskt leende för att uthärda och klara av sin arbetsdag. Som lever i ständig osäkerhet och med en gnagande oro för hur det kommer att vara när de kommer hem. Och som inte har styrka nog att gå därifrån och gå vidare.

Och hur många av oss som är missnöjda, otillfredsställda, alltför stressade, ihåliga och fullkomligt utsvultna på medkänsla och uppskattning och känslan av att ha ett meningsfullt liv.
Hur många av oss som fått uppfattningen att vi inte duger som vi är. Hur många av oss som tror att vi måste stöpas i samma form som alla andra för att bli någon, för att få höja våra röster, för att våga ta plats och för att kunna vara nöjda med våra liv. Hur vi ursäktar oss och gömmer oss. Och hur det här bäddar för att vi accepterar när andra behandlar oss illa. Eftersom vi tror att de har rätt. Vi tror inte att vi förtjänar bättre.

Det är alldeles för många som ihärdigt och febrilt letar efter reservdelar som egentligen inte behövs eftersom ingenting är trasigt. Vi tror på tok för ofta helt felaktigt att vi är ofärdiga och halva och trasiga. Att vi saknar någon del för att få räknas. Att vi saknar någonting för att kunna vara lyckliga. Vi tror att vi behöver någon annan, något annat, att vi behöver vara någon annanstans, vid någon annan tid, och att vi behöver helt andra förutsättningar för att kunna må bra och trivas med livet. Så vi irrar omkring, vilsna och ständigt sökande efter någon eller något som kan befria oss, fylla vårt liv med mening, få oss att känna oss värdefulla, älskade, lyckade och som kan skänka oss känslan av att äntligen ha kommit hem.
Vi tror att det är bättre att stanna hos människor som behandlar oss illa än att ge oss av. Vare sig det gäller vår partner, våra föräldrar, våra arbetskollegor eller våra vänner.
Vad som helst bara vi inte blir lämnade ensamma.

Vi opererar oss och gör om oss till oigenkännlighet för att kunna passa in i andras mallar om vad som duger och är godtagbart. Vi klär oss efter hur någon annan bestämt är det enda godtagbara, vi uttrycker oss efter hur vi lärt oss att man bör uttrycka sig och vi försöker hela tiden göra som alla andra gör.

Men ingenting utifrån kan någonsin få oss att känna att vi duger. Ingen annan person kan skänka oss känslan av meningsfullhet. Ingen operation i världen kan få oss att bli nöjda med oss själva.
Vi måste hitta det inom oss själva. Vi måste känna att vi duger inför oss själva först. Och det gör vi genom att  börja acceptera vilka vi är. Varje dag. Vi gör det genom att inse att vi räknas, precis som vi är. Det spelar ingen roll om vi anser att vi är dåliga på matte, bär på några kilon för mycket eller för lite, anser oss vara för långa eller för korta, känner oss töntiga, hippa eller bara som en i mängden som aldrig syns eller hörs.
Vi duger. Precis som vi är just nu.

Och finns det någon som säger något annat till dig, gå därifrån.
Låt aldrig, aldrig någonsin någon annan få trycka ner dig, eller få dig att känna dig liten, eller värdelös, eller misslyckad.
Aldrig någonsin.
Du förtjänar bättre.

Vi behöver lära oss att stå på oss. Inte acceptera vad som helst.
Aldrig tillåta någon annan behandla oss som mindre värda gång på gång på gång.
Istället ska vi resa oss upp, sträcka på oss och gå vår väg.

Och det kommer inte att innebära ensamhet.
För det finns fullt med människor här i världen som behandlar andra med respekt och vänlighet.
Men vi kan aldrig hitta dem om vi stannar kvar på den plats där vi blir illa behandlade.

Förändring börjar alltid inifrån

Vi vill så väl. Vi vill så innerligt och vi önskar så hett och vi hoppas så mycket.
Och vi vill så gärna.
Ändå lyckas vi nästan aldrig.

Vi ser på andras ovanor och brister och fel och onyttiga och rent av livsfarliga vanor och beteende och tänker att här borde vi väl ändå hjälpa till. Göra en insats. Påpeka allt som vi anser vara fel. Göra en god gärning genom att få denna person att inse att han eller hon lever helt fel.
Enligt våra definitioner.

Så vi påpekar om någon äter för mycket eller äter för lite. Om någon röker eller dricker för mycket läsk eller vin eller alldeles för lite vatten. Om någon äter för onyttigt eller alldeles för nyttigt.
Vi kastar en menande blick om någon med några kilon för mycket äter lite choklad.
Vi har åsikter om någon sitter för mycket framför datorn, eller är alldeles för upptagen med sin smartphone, eller om någon pratar för mycket eller för lite, sitter inne för mycket eller är ute på tok för mycket. -När ska det hinnas fixas hemma?
Vi kommenterar om någon inte orkar träna. Vilken latmask!
Och vi lägger oss ivrigt i om någon tränar alldeles för mycket.
Herregud, det kan väl ändå inte vara nyttigt att hålla på sådär?

Så vi ger råd.
Vi sträcker ut en hjälpande hand i all välmening.
Och så blir vi irriterade när våra goda råd inte alls tas emot väl eller om de inte blir det minsta uppskattade. Eller så tas de emot artigt men vi ser att själva förändringen uteblir. Plötsligt blir vi en sorts förmyndare och polis åt den person vi gett våra goda råd. Och vi tycker oss ha rätt att bedöma och döma och förminska eftersom vi upplever att den här personen måste vara vansinnigt lat och misslyckad och helt utan karaktär och viljestyrka som inte lyckas bättre än så.

Men vi kan aldrig förändra någon annan. Och vi har inte rätt att kräva en förändring.
Vi är alla fria att leva våra liv precis som vi vill. Precis som vi behagar.
Alla är vi unika och speciella och har vårt eget sätt att närma oss den värld vi bor i.
Det som är bra för en är inte nödvändigtvis bra för någon annan.

Och vi vet ingenting om de sår som river och värker och blöder djupt där inuti någon annan och som skriker efter lindring i form av mat, vin, godis, en trygg soffa, ett ständigt springande eller en cigarett i mungipan. Eller om personen helt enkelt bara njuter av sina vanor.

Poängen är att vi inte vet. Vi ser inte hela bilden. Vi känner inte till anledningen. Vi har ingen aning om vad som är bra eller dåligt för någon annan. Egentligen.  Vi bara tror vi vet.
   
Och det känner vi förstås redan till.
Men vi fortsätter våra ansträngningar och vår välvilja känner inga gränser.
Vi anser att vi vet bättre. Att vi kan bättre.

Men en äkta och varaktig förändring börjar alltid, alltid inifrån.
Varje gång.

Ingen alkoholist har någonsin lyckats sluta dricka för att någon anhörig begär det eller kräver det eller ställer tuffa ultimatum eller ber på sina bara knän om det. Inga tårar i världen kan få en alkoholist att smälta och låta bli flaskan. Det fungerar bara inte så. Hur gärna vi alla än önskar.
Ingen rökare har lyckats sluta för att bästa vännen tigger och ber eller utlovar de allra finaste belöningar. Eller för att sjukvården kräver det. Ingen överviktig går ner i vikt bara för att föräldrarna önskar det eller för att någon annan kräver det. Ingen soffpotatis kliver upp ur soffan för att börja träna bara för att kompisgänget tjatar sig hesa.

Motivationen föds stilla i ensamhet, i tysthet, på en plats dit ingen annan någonsin har möjlighet att nå in. Den verkliga viljan till förändring och den enorma styrka som vi alla sett häpnadsväckande exempel på och som faktiskt kan förflytta berg föds i det egna hjärtat.
Tiden måste vara mogen. Insikter måste sakta vakna till liv.

Vi kan istället ge människorna omkring oss gåvan och tillåtelsen att få vara precis som de är.
Släppa taget om alla våra förväntningar om hur de ska vara och bete sig.
Och ägna vår energi åt att ta hand om oss själva.

Förändring börjar alltid inifrån.
Men när en längtan till förändring väl har fötts kan vi finnas där och stötta.
Och vara beredda att sträcka ut den där hjälpande handen när någon ber om den.

Med rätt att byta

Vi är så väldigt utsatta.
Speciellt om vi blir sjuka eller om vi råkar ut för en olycka.
Om vi blir plötsligt blir beroende av sjukvård och behandlingar och mediciner för att få ett drägligt liv och ha en chans att överleva.
Många blir helt och fullständigt utlämnade till sin ansvarige läkare.
Och till den vårdpersonal som råkar jobba just då, den dagen.
Och alltför många gånger vågar vi inte säga ifrån, eller ifrågasätta, eller diskutera eller framföra våra egna funderingar och åsikter och önskemål. Många gånger tror vi att vi måste acceptera att vi blir behandlade hårdhänt och ilsket, respektlöst och oengagerat, utan empati och medmänsklighet.
Men det är inte sant.
Vi har alltid rätt att byta.
Bytesrätt gäller även inom sjukvården.

Det är just när vi är sjuka och svaga och kanske helt beroende av andra som det är så viktigt, rent av livsviktigt, att vi blir bemötta med kärlek och respekt och värdighet. Det är just när vi har ont och är oroliga för framtiden och när vi inte kan klara oss själva som det är så viktigt att vi har en kontakt med sjukvården som fungerar och känns bra. Och det är just när vi är svårt sjuka eller skadade som vi behöver en kompetent och professionell vård som inte förminskar oss eller försvagar oss ytterligare.
Och det är just när vi är i så stort behov av det som vi också har svårigheter att orka säga ifrån. Tyvärr.

Men det är bara att inse.
Trots att läkare i Sverige har samma grundutbildning kan det vara en milsvid skillnad mellan deras kompetens och deras förmåga att bemöta patienter.
Och trots att sjuksköterskor i Sverige har samma grundutbildning bakom sig skiljer det sig enormt mellan deras kompetens och förmåga att bemöta patienter.

Det här gör förstås att vi blir väldigt utsatta när vi blir sjuka eller skadar oss.
Det skiljer i kompetens och hur vi blir behandlade, hur vi blir bemötta och hur vi blir omhändertagna.
Många gånger är det personbundet.
Det här gör att vi måste våga säga ifrån.
Vi har rätt att byta läkare. Vi har rätt att bli behandlade med respekt.
Att bli tagna på allvar.

Igår, i det fina mötet med en svårt sjuk man på jobbet, blev jag så oerhört ledsen när han anförtrodde mig om hur han blivit bemött och behandlad. Hur man hade gjort honom illa till både kropp och själ. Läkaren på akuten ordnade så att han äntligen skulle få byta läkare och sjukhus. Men den här mannen hade redan lidit i flera år.

Vi måste våga bli tuffare. Säga ifrån.
Vilket i och för sig inte är en lätt sak när man är svag och trött och sjuk. Men om vi känner att vi inte blir behandlade och bemötta med respekt och omtanke, eller om vi inte har förtroende för den personal som tar hand om oss, eller om vi inte får den vård vi så väl behöver, så måste vi komma ihåg.
Att sjukvården är faktiskt till för de sjuka. Att forskning utförs för att kunna göra sjuka friska igen. Att läkemedel tillverkas för att kunna bota och lindra. Och att sjukvårdspersonal och läkare utbildar sig för att kunna bota och lindra.

Sjukvården är alltid till för att hjälpa, inte stjälpa.
Sjukvården är till för att lindra och hela, inte skada.
Vi har alltid rätt att byta läkare, byta vårdcentral, byta sjukhus.

Och ju fler som tar mod till sig och vågar det, desto större krav ställs det också på läkare och vårdpersonal. desto större krav ställs det på vårdcentraler och sjukhus.
Då kanske vi kan åstadkomma en förändring.

Så att ingen någonsin mer i tysthet ska behöva genomlida flera år av felaktiga behandlingar, eller av respektlöst bemötande, eller av smärtor som ingen tagit på allvar.

När minnet sviker

                                                                        * bild från morgueFile.com


Som barn är vi fullständigt utlämnade och hjälplösa.
Vi är totalt beroende av andra. Vi klarar oss inte annars.
Vi skulle inte överleva en dag utan hjälp från andra.
Förhoppningsvis har vi kärleksfulla föräldrar vid vår sida. Som ser efter oss. Tar hand om oss. Och älskar oss. Som ser till att våra behov blir tillfredsställda och att vi håller oss varma, torra, mätta och att vi får tillräckligt med vätska och tillräckligt med sömn. Varje dag. Tills vi så småningom blir mer och mer självständiga och till slut fullt kapabla att ta hand om oss själva.

När vi blir äldre och när minnet sviker är vi också helt utlämnade och hjälplösa.
Vi blir totalt beroende av andra på nytt.
Med den skillnaden att det inte är lika självklart att det finns någon vi känner som kan eller vill eller har tid eller möjlighet att se efter oss och ta hand om oss.
Istället blir vi många gånger beroende av fullkomliga främlingar.

Främlingar som plötsligt har det fulla ansvaret för oss.
Främlingar som stressat ska klä på oss och klä av oss, rycka i vår kanske redan värkande och ömma kropp.
Främlingar som ska duscha oss, följa med oss in på toaletten, kanske mata oss, se till att vi får våra mediciner, se till att vi håller oss varma och torra och mätta och att vi får tillräckligt mycket att dricka.

När minnet sviker och vi är helt utlämnade till andra, är det inte sällan främlingar som tar plats vid vår sida. Främlingar som får ansvar för vår hälsa. Främlingar som ofta inte har någon aning om vilka vi är eller vad vi har gjort i våra liv. Främlingar som inte har en aning om vad vi älskar för mat, vilka kläder vi tycker är sköna eller att vi längtar vilt efter en kram ibland. Främlingar som inte vet att vi är helt galna i choklad. Och att vi skulle älska att få höra den store Vladimir Horowitz spela Rachmaninoff´s Concerto no 3 varje kväll innan vi somnar.
För främlingar vet inte sådana saker. Det kan de inte veta.

Idag på jobbet i mötet med en äldre man som var svårt sjuk slogs jag av hur fullständigt utlämnad han var.
Åt oss, på akutrummet. Åt våra nålar och sprutor och vår EKG-tagning och våra hårdhänta blodtrycksmanschetter och hur vi klädde av honom hans kläder och satte på honom den vita och anonyma sjukhusskjortan.

Och han var bara så ensam och tyst och utlämnad.

Och jag slogs av hur utlämnad han var åt andra främlingar på det ställe där han kom ifrån. Och hur utlämnad han kommer att bli åt ytterligare andra. Igen och igen. Och igen. Under resten av sitt liv.

För den som inte har någon när minnet sviker står hoppet om ett uthärdligt liv till alla dessa främlingar.
Och för den som inte har någon alls när minnet sviker står hoppet till att alla dessa främlingar som håller liv och död i sina händer också har ett hjärta som ser människan där bakom. Och hoppet står också till att de har ett par mjuka händer som lyhört och uppmärksamt och omtänksamt uppmärksammar alla behov.
Någon med respekt och vördnad för ett magiskt liv levt i just den kroppen. Någon som ser spåren av ett helt liv inskrivet i linjerna i ansiktet. Någon som ser skönheten i dessa händer som smekt varsamt, arbetat hårt, skapat, uppfostrat barn, lagat vidunderliga måltider och en gång, för länge sedan, varit små och näpna och skrynkliga och rosa och alldeles oanvända.

För när minnet sviker är vi återigen helt hjälplöst utlämnade åt andra.
Och då, om vi inte har någon vid vår sida, om vi är ensamma, då står vi och faller med att det finns en fungerande äldrevård i samhället.

Och det gör det inte idag.

När ord bränner och svider som eld

                                                                         * bild från wikipedia


Idag blev jag återigen påmind om hur viktigt det är med vårt bemötande.
Hur vi behandlar varandra och hur vi beter oss mot varandra.
Och vad vi säger till varandra och hur vi säger det.
Det spelar nämligen roll. Det gör skillnad.

Alla är vi nog mer eller mindre överens om hur den som arbetar inom ett serviceyrke ska bete sig. Det är självklart och självskrivet på något sätt. Alla nickar ivrigt instämmande på huvudet om någon berättar om en snäsig kassörska eller en otrevlig sjuksköterska eller en nonchalant servitris eller om en läkare som inte lyssnar. 
Vi förstår direkt hur det gått till. En sådan person skulle ju inte få jobba med serviceyrken överhuvudtaget utan stå i skymundan på ett lager någonstans. 
Om ens det.
Vi känner alla igen situationen. 
Vi har alla mött dessa personer. Någon gång. Någonstans.
Så ingen ifrågasätter. Domen faller snabbt och lätt och helt utan rättegång. 
Utgången är alltid densamma. Skyldig. 


Men åt andra hållet gäller helt andra regler. Som kund eller patient nästan förväntas man ställa krav och högljutt säga ifrån och sätta gränser. Sällan ifrågasätts man. Kunden har ju alltid rätt. Som kund kan man gorma och skrika, gå till personangrepp, ha alla taggarna utåt, vara spydig och nedlåtande, bitter och arg.
Och personen som tillhandahåller service och hjälp ska helst bemöta detta beteende med vänlighet och värdighet och respekt. När ord bränner och svider som eld ska man ändå alltid ha ett vackert leende till hands och helst vara beredd att vända ut och in på sig själv i sin iver i att tillfredsställa kundens/patientens behov.

Personligen tycker jag det är enormt viktigt med ett gott bemötande från servicepersonalens sida. Det är a och o inom min bransch.
Men efter en lång rad av otrevliga och direkt ohyfsade patienter under dagen undrar jag om det inte borde finnas en gräns. Att det skulle vara okej att säga stopp.
Att få säga "hit men inte längre, tack".
Och jag undrar om det inte borde finnas krav på gott bemötande även från den som tar emot tjänster.
De flesta dagar går det bra med en lite lagom blandning otrevligheter, fula ord och hot, en del spydiga kommentarer om yrkeskompetens och skicklighet och tusen frågor om varför det är så lång väntetid, följt av det självklara svaret från samma person att vi som jobbar antagligen är för slöa och lata och långsamma.

Vad som ofta glöms bort är att servicepersonal också är människor av kött och blod.
Som under det där leendet också har känslor.
Och som ofta jobbar helt utan skyddsutrustning.

Och när ord bränner och svider som eld spelar det ingen roll längre om det är en kassörska eller en överläkare eller en taxichaufför eller en gammal dam i kassakön eller en patient eller en civilklädd polis eller en hungrig tonåring i McDonald´s-kön som tar emot dem.
För vissa ord ödelägger och förstör och lämnar brännmärken och sot och aska kvar efter sig.

På jakt efter en försvunnen skatt

Djupt inom mig bor det en skattletare.
En äventyrare på jakt efter en försvunnen helig graal.
En nostalgiker som uppmärksamt letar efter sedan länge borttappade och numera bortglömda dyrbarheter.
Denna längtan efter försvunna skatter lever inom mig och håller ständigt utkik efter tecken på om jag närmar mig någon klenod.

Jag söker med ljus och lykta efter den försvunna eller iallafall mer och mer sällsynta artigheten.

Många skulle nog kanske välja att kalla mig för omodern eller alltför otidsenlig eller rent av för en mossig bakåtsträvare.
Men jag saknar verkligen den försvunna artigheten.
Jag sörjer att den blir mer och mer sällsynt.
Jag längtar efter lite mer okomplicerad och enkel artighet i vardagen.
Nuförtiden är den så sällan skådad, iallafall i mitt liv, att jag blir alldeles rörd och mina ögon fylls av tårar av ren lycka när jag möter den.

Men alltför ofta ser vår vardag inte alls ut så. Vi gråter sällan glädjetårar.
Oftast går det inte en dag utan att dörrar slår igen mitt framför näsan på oss, eller att vi blir trampade på tårna, puttade, undanskuffade eller runtskuffade. Vi får ducka för paraplyer och gåstavar med livsfarliga spetsar riktade emot oss som vapen, vi får trycka oss tätt, tätt intill husväggar för att kunna släppa förbi andra som går i bredd och som inte släpper efter eller rubbar på sitt utrymme en endaste millimeter för vår skull. Vi får hålla oss utefter kanterna i mataffären för att undvika att bli påkörda eller överkörda av kundvagnar och vi får hålla i oss för kung och fosterland när vi står i rulltrappan för att inte svepas med av vinddraget när någon stressad medmänniska skyndsamt ilar förbi.
Jag vet inte om det här är ett storstadsfenomen eller om det är allmänt utbrett.
Men jag saknar verkligen lite vanlig, gammaldags artighet i mitt liv.

Artighet kan nämligen förgylla en vanlig grå och tung och trist vardag.
Sätta guldkant på en annars intetsägande dag.
Framkalla värme inombords åt en stelfrusen och ensam själ. Artighet kan vara lika berusande vacker som den där handen som sträcks ut och drar upp någon som ramlat omkull och som ger styrka åt den som inte orkar mer.
Artighet kan få den som varken syns eller hörs och som aldrig märks eller uppmärksammas att äntligen få känna sig levande och pånyttfödd och plötsligt se sig få konturer och färg och skimmer.
Artighet kan framkalla glädje och lycka och samhörighet och inte helt sällan en längtan efter att få föra artigheten vidare. För att det känns så bra och för att artighet kan vara så ljuvlig för en ständigt ansatt och angripen själ. För att artighet smälter hårdhet och får ilskna blickar att mjukna.

Artighet kan skänka glans och värdighet åt våra liv.
Få oss att känna oss sedda och respekterade och värdefulla.
Och få våra liv att flyta på lite lättare.

Rätt använd är den som en skattkista full av de dyrbaraste stenar, artigheten.
Den förgyller och berikar våra liv.
Och gör vår vardag lite vackrare och behagligare och trevligare.

Värd att skydda

                                                                        * bild från morgueFile.com

Alldeles för ofta i mitt jobb tar jag emot kvinnor som är misshandlade av sina män.
Många av dessa kvinnor väljer att aldrig göra någon polisanmälan.
De syns inte i någon statistik. Någonsin.
Och de vågar sällan berätta för någon i sin närhet.
De ler ljuvt mot dig när du frågar hur det är och de säger att allt är bra.
De lever anonyma liv, de är vettskrämda, livrädda, många har förlorat kontakt med släkt och vänner.
De har många gånger tappat hoppet om att någon skulle bry sig.
De har slutat tro att de är värda att någon bryr sig.
För de tror inte att de förtjänar bättre.
De tror att det är deras fel att de blir slagna, skymfade, hotade till livet. De skäms.
De tror att de ändå är älskade av denna man och att de aldrig kan hitta någon annan som kan älska dem.

Dessa kvinnor sätter djupa spår hos oss som möter dem, syr ihop deras sår, tröstar.
Kvinnan jag mötte igår var inget undantag.

Medan jag gråtfärdig inspekterade och dokumenterade skadorna på kvinnans kropp kände jag att vi människor måste bli bättre på att sätta upp gränser. Skydda vårt eget revir. Våga säga nej och stopp och sluta.
Och lära oss att bli mer lyhörda för när andra markerar en gräns.
Den gränsen får vi aldrig, aldrig, aldrig någonsin träda över.

Vi behöver få lära oss redan i skolan att vi har ett egenvärde.
Att vi betyder något. Att vi räknas. Att vi är värdefulla precis som vi är.
Många barn får aldrig lära sig detta hemifrån.

Och om man inte tror att man betyder något, är det svårt att sätta upp gränser för hur folk får behandla en.
Om man tror att man inte räknas, är det inte lätt att säga stopp vid den första hånfulla kommentaren.

Man sätter inte upp gränser för att skydda något som inte man inte tror är värt att skydda.

Så till dig som tror att kärleken är så liten att den måste stänga dig inne och begränsa dig, till dig som tror att du är så värdelös att du inte förtjänar mer än ett ögonblicks lugn och ro innan nästa slag kommer, vill jag bara säga;

Du har missförstått. Du har inte sett vem du verkligen är.
För du är värd tusen och åter tusen gånger mer än så.
Du har inte insett ditt eget värde.

För du är fin och dyrbar.
Du är unik och speciell.
Det finns ingen som du i hela världen.
Du är värd att skydda.

Och när du väl inser det, sätt upp dina egna gränser.
Markera och säg ifrån när någon gör ett övertramp.

Och lär dig att känna igen kärleken.
Kärleken tar aldrig till våld.
Kärleken slår inte sönder ditt huvud mot hårda betonggolv.
Kärleken hånar dig aldrig.
Den gör sig aldrig någonsin lustig på bekostnad av din värdighet.
Kärleken hotar dig aldrig till livet eller försöker kväva dig.

Kärleken uppskattar dig och är rädd om dig.
Den ser dig och gläds åt vad den ser.
Kärleken stöttar dig och uppmuntrar dig.
Den håller om dig.

För kärleken är du som den vackraste och ljuvligaste blomma.
Glöm inte det.


Kärleken vet att du är värd att skydda.

Fågelsång och svindlande vacker tystnad

                                                                      * bild från morgueFile.com

Efter en underbar helg i skärgården med kvittrande fågelsång och däremellan en svindlande vacker tystnad slås jag av hur mycket ljud av alla de slag som omger mig en vanlig dag på jobbet. På väg till jobbet. På den stressiga halvtimmen när alla slänger i sig sin lunch. På väg hem från jobbet. Hur mycket oljud som slår emot mig och som jag inte har någon möjlighet att värja mig emot.
Det är svårt att stänga ute ljud.

Det tjuter i taket från larm. Någon skriker högt av smärta. Någon vrålar av ilska. Jag blir utskälld för att allt tar så lång tid. Fem personer pratar i munnen på varandra, rapporterar nya patienter, ordinerar mediciner, ber om avdelningsplats, frågar mig något samtidigt som jag sitter i telefon och försöker ge råd till en orolig anhörig.
Det borras på våningen över. Sökare piper ideligen. Det ringer från olika rum och i många telefoner samtidigt. Det slamras från britsar och smälls i dörrar.
Och efter en helg utan allt detta märker jag plötsligt att jag störs rejält av det oväsen som omsluter mig dagarna i ända och som inte ger mig någon ro. Plötsligt blir jag irriterad över att alla pratar i munnen på varandra och ändå förväntar sig att jag ska höra och komma ihåg vad som sagts.

Jag vill bara fly in i tystnaden för ett ögonblick.

Om det finns något vi inte vill se i vår omgivning kan vi alltid välja att blunda. Vända bort blicken. Fokusera en liten bit bortanför det man absolut inte vill eller orkar se. Det är kanske inte alltid önskvärt. Men det går.

Men när det kommer till allt ljud omkring oss, till oväsen, till prat och skratt, skrik och tjut, gråt och hostattacker, larmsignaler och telefonsignaler, slammer från ombyggnader och borrmaskiner och alla andra ljud,  kan vi inte välja. Det är inte lika lätt att stänga av hörseln. Öronproppar skulle kanske hjälpa men är inte riktigt något alternativ, inte på mitt jobb iallafall.

Men vad som skulle hjälpa tror jag är om vi lärde oss ta lite mer hänsyn till varandra.
Visar lite mer respekt.
Inte avbryter och börjar prata med någon som sitter upptagen i telefon, för att ta ett exempel.
Såvida det inte är livsviktigt och absolut inte kan vänta, förstås.
Inte pratar i munnen på andra.
Det är ju också ett mycket bättre sätt att kommunicera.
Att vänta tills någon har tid att lyssna.
Då kan man också lättare bli förstådd och hörd.
Och man vet att det budskap man lämnar över blir uppfattat och emottaget.

Mycket av alla de ljud som omger oss och sköljer över oss i vår vardag är svåra att eliminera.
Men med vårt sätt att kommunicera med andra kan vi ändå göra en liten skillnad, tror jag.
Genom att visa respekt för att andra inte kan ta emot vad vi säger när de är upptagna med annat och istället väntar några minuter kan vi underlätta för både oss själva och varandra.

Och om vi unnar oss att uppsöka tystnaden ibland kan vi få lite balans i det ständiga sorlet som omger oss.
För det är oerhört svårt att urskilja sin egen röst mitt i allt oväsen.
Det är svårt att höra vad man själv vill.
Det kan till och med vara svårt att uppfatta vad man själv tänker och tycker.

I tystnaden kan vi plötsligt höra vår egen röst tala.
Med våra alldeles egna ord.
Och vi hör den berätta om vad som är viktigt för just oss.

Och det är så vi lär oss vilka vi verkligen är.
Det är så vi kan finna vår egen väg i livet.