Verkligheten hinner alltid ikapp

Vissa dagar ser jag.

Och verkligheten hinner ifatt.

Jag ser alla dessa sjuka patienter som trängs i korridorer och väntrum på akuten.

Jag ser alla dem som behöver en brits att ligga på men som får lov att sitta ner i väntrummet för att det helt enkelt inte finns några lediga britsar. Jag ser alla som behöver sitta men som ibland är tvungna att stå eftersom sittplatserna inte räcker till.

Jag ser alla dessa gamla, trötta, orkeslösa och sjuka som halkat på sniskan på de hårda britsarna och har den blåa landstingsfilten i en hög nere vid fötterna. Jag ser alla dessa som är livrädda för vad de kan ha drabbats av men som bedöms som stabila av oss och därför får lov att vänta. Jag ser rädslan och ilskan lysa ur ögonen för att vi inte gör någonting. Jag ser alla som blivit slagna, knivskurna, misshandlade, illa behandlade och felbehandlade.

Jag ser era utsträckta händer, jag ser era bedjande blickar, jag ser era oknäppta skjortor, jag ser att ni fryser, svettas, att ni är törstiga, hungriga, kissnödiga, att ni har så ont att ni inte vet vart ni ska ta vägen, att ni längtar hem och att ni önskar att er sjuksköterska inte var så elak och hård och kallsinnig.

Jag ser. Och jag förstår.

Men jag hinner inte förklara.

Jag hinner inte berätta att om du kan stå upp och skrika så mår du troligtvis bättre än personen som vi försöker rädda livet på i rummet bredvid. Jag hinner inte ta mig tid att förklara att vi alltid prioriterar livshotande tillstånd först. Någon gång försökte jag förklara men fick höra att vi tänkte fel, självklart måste även vi på akuten ta hänsyn till inskrivningstid.

Nej, det måste vi inte och det kan vi inte.

Det är det vårdcentralerna är till för.

Jag hinner inte heller förklara att jag redan har sett dig.
Att jag bevakar din ansiktsfärg och dina andetag när jag går förbi.
Att jag lyssnar på hur du låter när du pratar. Att jag ideligen noterar hur du rör dig, hur du sitter, färgen på dina läppar och storleken på dina pupiller.
Och att min främsta uppgift är att se till att du överlever.

Vissa dagar ser jag.

Och jag gråter inombords under mitt arbetspass för att jag helt enkelt inte räcker till.

Ibland som ensam ansvarig för uppemot trettio till fyrtio mer eller mindre svårt sjuka patienter är det tunga förutsättningar för att utföra ett bra jobb.

Efter vissa arbetspass bryter vi ihop i omklädningsrummen över allt vi inte hunnit med att göra.

Över att vi vill så mycket men hinner så lite.

Och över all sorg och smärta och allt onödigt våld vi möter.

Andra dagar är jag tvungen att ha skygglappar på för att kunna utföra mitt jobb på ett effektivt sätt.

Jag vet att ni finns där, men går ändå förbi för att göra klart det jag håller på med.

Jag vet att många av er anser att vi är hårdhudade, rent av elaka, att vi låter er vänta med flit av ren ondska.

Jag vet det eftersom det oftast inte går en timme utan att det påpekas.

Det är inte helt ovanligt att vi blir hotade, utskällda, påhoppade, förringade eller får höra att vi ska bli anmälda.

Det är inte enskilda elaka och lata sjuksköterskor eller läkare som ställer till det.

Problemet är större än så.

Vi räcker inte till. Hur hårt vi än jobbar.

Hur många extrapass vi än tar. Hur mycket vi än biter ihop. Hur gärna vi än vill.

Det behövs helt enkelt ett sjukhus till i Stockholm.

Situationen är ohållbar. Outhärdlig.

För patienterna först och främst.

För deras anhöriga.

Och för personalen.

Man kan blunda för verkligheten ett tag.

I vissa lägen kan det göra att man kan arbeta mer effektivt.

Men till slut måste man öppna ögonen och vakna.

Och se.

Innan det är försent.

Verkligheten hinner alltid ifatt.

Att våga se sanningen

                                                           * bild från morgueFile.com

Ibland blundar vi för saker som pågår i våra liv för att slippa se verkligheten.
Vi riktar blicken åt ett helt annat håll. Fokuserar vår uppmärksamhet på helt andra saker.
Får tiden att gå med olika sysselsättningar i hopp om att saker och i ting ska bli bättre.
Att problem ska lösa sig av sig själva.
Att vi ska vakna upp en morgon och upptäcka att allting är precis som det ska igen.

Vi går i en annan riktning, försöker smita undan från det som hotar och stör oss.
Vi ler utåt och våra liv fortsätter på samma sätt som förut. Ingen kan ana att något är fel.
Men inombords så känner vi att det är någonting som saknas.
Att det är något som inte stämmer.

Det kanske inte behövs några större förändringar.
Kanske är det bara en liten justering som behövs för att vår vardag ska fungera lite bättre.
För att vi ska må lite bättre.
För att våra förhållanden och relationer ska fungera bättre.

Men det är viktigt att inte blunda för sanningen om vi känner att något inte riktigt stämmer i våra liv.
Vare sig det är ett jobb som sliter på oss eller en vänskap som håller på att rinna ut i sanden eller om vi bara känner att vi inte hinner med det vi vill och önskar. Eller om vår kropp börjar säga ifrån.
Vi behöver öppna våra ögon och se sanningen i vitögat.
Ofta finns det en liten, liten förändring vi kan göra för att få våra liv att fungera lite smidigare igen.
För att få balans i vårt liv.

Men om vi ihärdigt och envist blundar för sanningen så hinner den upp oss en dag.
Och då kostar det oss betydligt mer.