När ensamheten blir ett fängelse

                                                                  * bild från morgueFile

För en del av oss är den en välsignelse och en sällsynt och dyrbar gåva.
För en del av oss är den som ett uppfriskande regn en kvalmig och varm sommardag och som ett silkeslent och skyddande plåster på vår skavande själ.

Och för en del av oss är den en förbannelse och ett gissel, ett kvävande fängelse och en skrämmande mardröm som tycks vara helt omöjlig att vakna upp ur.

Ensamheten kan befria oss eller förslava oss, den kan fylla oss med sprudlande lycka och innerlig frid eller väcka vår ångest, strö salt i våra sår och kanta vår väg med tistlar och vassa stenar som gör oss illa.

Ensamhet som är efterlängtad skapar andrum och utrymme och plats för återhämtning och centrering och eftertanke. Ensamhet som är efterlängtad öppnar upp för nya möjligheter och ger näring åt drömmar och fantasier. Ensamhet som är efterlängtad och innerligt önskad skänker tid som den vackraste av sina gåvor.

Medan ensamhet som är fruktad och oönskad och ovälkommen kan vara förödande och ohyggligt tung att bära. Den ensamheten kan leta sig inåt, ta plats i mitten av våra liv och slå rot där. Den kan hota med att aldrig någonsin ge sig av igen.
Att aldrig någonsin släppa greppet den har om oss eller släppa oss fria igen.
För när den väl har slagit rot och gjort sig hemmastadd i våra liv är den svår att jaga bort. Ofrivillig ensamhet kväver och stänger in och försvagar och orsakar sorg och bedrövelse och ljudliga suckar.

Så många i vårt samhälle idag är förfärande ensamma.
Många människor sitter ensamma dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år.
Utan att ha någon att prata med, skratta med, dricka kaffe med, spela bridge med, baka kakor åt eller gråta ut hos.
Då och då söker sig några av de allra ensammaste till akuten och ber om hjälp.
De söker för att de inte står ut en dag till med denna ändlösa ensamhet.
Och det i en storstad full av människor.

Befolkningen växer och ensamheten växer. Vi skulle behöva ha enkla lokaler dit folk kunde gå och där de kunde sitta och läsa sin tidning med folk omkring sig, eller ta en kopp kaffe, eller spela ett parti schack, eller ha möjlighet att se på nyheterna ihop med andra. Vi skulle behöva ha lokaler dit folk kan gå och bara umgås, laga mat tillsammans, se på film och ha möjlighet att diskutera filmen efteråt med andra, spela pingis, ha möjlighet att bolla tankar och idéer med andra, ja, vad som helst, bara det finns andra människor runtomkring .
Det borde finnas fritidsgårdar för vuxna.

Det behövs fler naturliga mötesplatser där tankar kan delas och idéer kan få växa till sig och gro, ställen där den ofrivilliga ensamheten förlorar sitt järngrepp om sina arma fångar och sakta försvinner bort i fjärran.
För att aldrig, aldrig någonsin återvända.

Somliga bara går sin väg

                                                                            * bild från morgueFile

Somliga bara går sin väg.
Utan förvarning. Raka vägen ut ur våra liv.
Utan att säga hejdå.  Utan att lämna en förklaring.
En dag reser de sig upp, går sin väg, stänger dörren och plötsligt så är de ute ur våra liv.
För alltid.
Utan att vi hunnit begripa vad som hänt.
Eller så hämtar Följeslagaren hem dem alldeles för tidigt.
Och hur mycket vi än skriker och bönar och ber och tigger om att de ska komma tillbaka in i vårt liv igen så kommer de inte tillbaka.

Och där står vi kvar. Ensamma. Övergivna.
Och vi frågar oss varför. Om och om igen.
Men vi får aldrig några svar.
Det är bara tyst och alldeles förfärligt tomt runt omkring oss.

Och vi måste hitta ett sätt att gå vidare, fortsätta framåt, för vi får aldrig ge upp eller lämna in eller tro att våra liv är slut. Och vi måste hitta ett sätt att hantera alla dessa minuter och evighetslånga timmar vi plötsligt har till vårt förfogande.

Vi måste hitta ett sätt att hantera saker som händer oss oväntat i livet.
Så att våra hjärtan mjukt kan fortsätta att slå, så att våra andetag kan fortsätta att ge oss liv och kraft och ny energi.
Vi måste hitta sätt att hantera saker så att vi kan slappna av och sluta knyta våra händer så hårt.
Och istället vända upp våra handflator och vara redo att ta emot.
För livet har alltid så mycket, mycket mer att ge.


Somliga stannar kvar vid vår sida.
De finns kvar i våra liv så länge att vi till slut tror att vi anlände hit tillsammans.
Och att de alltid ska finnas där hos oss när vi behöver dem.

Men vi får aldrig förväxla den tryggheten och stabiliteten med fast mark under fötterna.
Vi får aldrig börja bygga upp hela våra liv på en annan människa, i tron att han eller hon är själva klippan i våra liv eller grunden vi står på.
För livet drabbar oss. Saker händer. Sjukdomar hälsar på.
En sak är säker och det är att livet ständigt förändras.
Livet är förändring och rörelse.

Och har vi byggt våra liv på någon annan, eller något annat, om vi tror att en enda person eller sak ska kunna vara klippan i våra liv, och det sedan uppstår en spricka i den klippan, så faller vi.
Och fallet blir djupt, skoningslöst, hårt och obarmhärtigt.
Vi kan inte undvika att göra oss illa.
Vi går sönder.
Och vaknar upp långt nere i avgrunden. På botten.
Klättringen uppåt sedan kan vara det svåraste vi har gjort i hela vårt liv.

Så vi måste bygga våra liv på fast mark.
Hitta en stadig grund att stå på.
Och det gör vi enklast genom att blicka inåt.

Och när vi hittat vår plats med näringsrik jord och en stabil grund som ger oss den stadga vi behöver, behöver vi tillåta oss att ta oss tid till att slå rot.
Och växa oss starka.

Sedan kan vi sträcka ut våra grenar åt alla håll, välkomnande, och vi kan erbjuda närhet och skydd och vänskap och kärlek åt den som behöver det.

Och när livet förändras och vintern plötsligt är över oss, kanske vårt vackra bladverk faller av oss och vi blir stående nakna ute i kylan för ett tag, tills ett varmt snötäcke lägger sig över oss och värmer oss.

Men vi faller inte omkull utan står stadigt rotade i marken.
Och vi vet att vi kommer att slå ut i full blom igen.
Alldeles, alldeles snart.

Ensam är inte alltid stark

                                                                    * bild från wikipedia

-Jag vill inte leva längre. -Jag orkar inte mer. -Jag ber varje dag om att jag ska få dö.
Det här är meningar som jag hör dagligen på jobbet, alldeles förfärligt många gånger dagligen.
Det är alltid lika hjärtskärande att höra. Ofta från äldre, inte speciellt sjuka människor.
När jag undrar vad som ligger bakom denna önskan får jag nästan alltid till svar;
-Jag är så ensam.

Den tärande, icke-självvalda ensamheten verkar vara skrämmande utbredd bland den äldre delen av befolkningen i vårt land. En del av de äldre jag möter har inte kommit ut och träffat en endaste människa under hela vintersäsongen. Dels för att de inte vågar gå ut på grund av snön och risken för halka, dels för att de inte har någonstans att gå. Vänner och bekanta har gått ur tiden. Det finns inget lättillgängligt ställe för äldre att spontant träffas. Om man inte bor på ett välfungerande servicehus. Och många väljer ändå att bo kvar i sin egen lägenhet så länge de bara kan. Man vill inte störa sina släktingar och be om ett besök.

Detta enligt min högst personliga undersökning och erfarenhet från akutmottagningen.

Igår mötte jag en alldeles betagande dam som bland det första hon gjorde var att anförtro mig om att hon inte ville leva längre.
För ensamheten var fullständigt outhärdlig.
Hon satt bara och väntade på att tiden skulle gå på dagarna så att det blev kväll. Då kunde hon se lite på tv eller läsa i en bok. Hon hade inte kommit ut på hela vintern. En gång i veckan kom stressad personal från hemtjänst och var där och hjälpte till i en halvtimme. Hennes enda kontakt med omvärlden.
Hon hade en son men ville inte störa eftersom han hade så mycket att göra och alltid var så upptagen.
Grannarna ville hon inte störa  "-vem vill prata med en gammal tant"...

När vi pratat en stund började det lysa om henne. Hon levde upp.
Hon berättade om hur hon alltid varit ute och rest mycket.
Varit aktiv och social. Nu kände hon att hon inte hade någonting att se fram emot längre.

För många år sedan berättade min pianolärare från Barcelona att där fanns ett helt annat sätt att leva för de äldre. De brukade samlas i någon lokal längst ner i vanliga bostadshus och laga mat tillsammans, umgås, hålla lite koll på varandra. Om någon saknades gick någon till dennes lägenhet för att höra att allt var okej.

Ibland önskar jag att verkligheten såg annorlunda ut. Att ingen skulle behöva sitta isolerad och förlora sin livslust på grund av ensamhet. Att vi vågade fråga mer hur folk runtomkring oss mår. Att vi vågade erkänna att vi faktiskt känner oss ensamma om vi gör det. För vi behöver varandra ibland.

Ensam är inte alltid stark.