Små vita lögner och stora sanningar

Vi är inte genomskinliga.
Det syns oftast inte utanpå hur vi mår och vad vi tänker eftersom vi så tidigt fått lära oss att klistra på falska leenden och svara med standardsvar om att allt bara är bra om någon händelsevis skulle få för sig att fråga hur vi mår. Och det syns oftast inte utanpå om vi börjar nagga i kanten på sanningen och fylla i de utrymmen i våra liv som ter sig tomma och ointressanta med lite spännande detaljer. Sådant som folk vill höra. Eller sådant som vi tror att folk vill höra.
Små vita lögner har väl aldrig skadat någon?

Så vi fortsätter.
Och så börjar de små vita lögnerna staplas på varann. En efter en. Den ena lögnen leder till den andra. Vitt blir så småningom till grått. Och det gråa lägger sig som en tung dimma över våra liv och skymmer vår sikt. Vi kan inte se klart längre. Vi börjar frenetiskt irra runt och leta efter någon som kan visa oss vägen hem igen. Någon. Vem som helst. Förhoppningsvis hittar vi ingen. Har vi otur kan vi nämligen i vår utsatta position råka illa ut och träffa på någon som leder oss in i en härva av ännu större lögner. Det är bättre att ta sig hem på egen hand. Med hjälp av den enkla sanningen. För lögnerna gör att vi tappar greppet om vilka vi är. Vi förlorar oss själva i en oändlig härva av osanningar. Och vi urholkar vår självbild, sakta men säkert.

Vi kan lura en hel värld för ett ögonblick att vi är någon helt annan än den vi verkligen är.
Men i slutändan avslöjar någon oss. Så småningom skalar någon av oss alla lager av lögner och masker och färg och fernissa och ser vilka vi verkligen är. Vare sig vi nu är politiker, affärsbiträden, hemmafruar, lärare eller lastbilschaufförer. Och då är det försent.

Vi tappar i trovärdighet. Vi tappar i respekt. Vi tappar i styrka.
Vi förlorar vår värdighet, åtminstone för ett ögonblick.
Lögnare är aldrig speciellt attraktiva när de avslöjas.

Listan kan tyvärr göras lång.
Politiker som smusslar och fuskar och ljuger. Sångerskor som bara mimar eftersom de inte kan sjunga och låter någon annan lägga på sången. Hjälporganisationer som snor åt sig pengar som skänkts åt de fattiga och hungriga. Idrottsmän och kvinnor som vinner världsrekord med hjälp av otillåtna medel. Det fuskas och det döljs och det ruckas på sanningen som aldrig förr.  Var finns glädjen i att vinna när det är genom fusk och lögner? Var ligger stoltheten i att ha ett jobb som man inte förtjänar? Att ta emot hedersbetygelser som man aldrig borde haft? Hur känns det att kalla sig sångerska men inte kunna ta en ton eller att kallas för hjälte medan man bedrar de personer man påstår sig hjälpa?

Det här med att rucka på sanningen lite då och då för att kunna framstå som bättre och klokare och smartare och intressantare eller bara lite roligare är inte alltid en speciellt bra idé. Det skadar oss själva i det långa loppet. Lögnerna, hur små de än är, stjäl vår energi och fräter sig inåt, får oss att tappa bort vår inre kompass och vägledning.

Sanningen är alltid vackrare än den mest listiga och väl genomtänkta vita lögn. Sanningen bygger broar och öppnar upp för nya möjligheter i våra liv. Även om det kan krävas en hel del mod att vara ärlig så är det uppfriskande befriande.

Eller som Aristoteles så insiktsfullt och klokt formulerade det;

Värdighet ligger inte i att inneha hedersbetygelser,
utan i att ha förtjänat dem.

Att våga se sanningen

                                                           * bild från morgueFile.com

Ibland blundar vi för saker som pågår i våra liv för att slippa se verkligheten.
Vi riktar blicken åt ett helt annat håll. Fokuserar vår uppmärksamhet på helt andra saker.
Får tiden att gå med olika sysselsättningar i hopp om att saker och i ting ska bli bättre.
Att problem ska lösa sig av sig själva.
Att vi ska vakna upp en morgon och upptäcka att allting är precis som det ska igen.

Vi går i en annan riktning, försöker smita undan från det som hotar och stör oss.
Vi ler utåt och våra liv fortsätter på samma sätt som förut. Ingen kan ana att något är fel.
Men inombords så känner vi att det är någonting som saknas.
Att det är något som inte stämmer.

Det kanske inte behövs några större förändringar.
Kanske är det bara en liten justering som behövs för att vår vardag ska fungera lite bättre.
För att vi ska må lite bättre.
För att våra förhållanden och relationer ska fungera bättre.

Men det är viktigt att inte blunda för sanningen om vi känner att något inte riktigt stämmer i våra liv.
Vare sig det är ett jobb som sliter på oss eller en vänskap som håller på att rinna ut i sanden eller om vi bara känner att vi inte hinner med det vi vill och önskar. Eller om vår kropp börjar säga ifrån.
Vi behöver öppna våra ögon och se sanningen i vitögat.
Ofta finns det en liten, liten förändring vi kan göra för att få våra liv att fungera lite smidigare igen.
För att få balans i vårt liv.

Men om vi ihärdigt och envist blundar för sanningen så hinner den upp oss en dag.
Och då kostar det oss betydligt mer.