tisdag 13 december 2011

Det är aldrig ditt fel


Läser med häpnad i pressen om vilken inställning vi på min arbetsplats skulle ha till misshandlade kvinnor.  Blir bestört och upprörd och ledsen, precis som alla de kollegor jag har pratat med. Ingen av oss känner till denna undersökning som vi skulle ha svarat på. Och jag arbetar ändå heltid på denna arbetsplats sedan många år tillbaka. Vi känner inte igen den inställningen. Inte för fem öre. Snarare har vi svårt att hålla våra tårar tillbaka för dessa kvinnors skull. Vi har väl inarbetade rutiner för att ta hand om dessa kvinnor och vi prioriterar alltid dessa kvinnor högt. 
Vi dokumenterar alltid skadorna med fotografier samt i journaler. 
Vi erbjuder alltid kuratorskontakt. Och vi försöker finnas där, kramar om, lyssnar, tröstar. För många av dessa kvinnor är vi en oas där de kan få känna trygghet för ett litet, litet ögonblick. Ett ställe där de äntligen vågar berätta efter år av tystnad. De vet att vi finns där, dygnet runt, när och om de behöver oss. Och att vi står på deras sida. Jag har aldrig hört att någon av mina kollegor skulle ha den inställningen att det är offrets fel att de blivit misshandlade. Aldrig. 

Och nu oroas jag över hur de här skriverierna kommer att påverka dessa kvinnor det berör. Om de kommer att dra sig för att söka sig till oss. Om förtroendet vi har byggt upp under så många år har raserats. Om allt det arbete vi har lagt ner är förgäves. 
För förtroende är A och O i dessa sammanhang. 

Så för att uttrycka det klart, nej, det är aldrig någonsin ditt fel om du blir slagen eller misshandlad eller förödmjukad. 

Det är aldrig ditt fel. 

Våld är aldrig okej. Våld är aldrig godtagbart. 
Du får aldrig någonsin tro att du förtjänar att bli slagen. Du får aldrig någonsin tro att det skulle vara ditt fel, att du inte förtjänar bättre. Och du får aldrig någonsin tro att vi som tar emot dig och plåstrar om dig skulle tänka något annat än att vi står på din sida och bara vill ditt allra bästa. Vi har valt vårt jobb för att vi vill lindra och hjälpa och rädda liv. För att vi älskar att jobba med människor. 

Vi kommer helhjärtat att fortsätta vårt arbete med att plåstra om, sy ihop, krama om, trösta, fotografera, lyssna, gråta över hur våldet skadar och sargar både kropp och själ, bli illa berörda av alla dessa berättelser, hjälpa så gott det går, finnas där och hoppas och drömma om en bättre värld där kärlek och respekt råder och där våld anses oacceptabelt.

måndag 14 november 2011

Det är nu eller aldrig



Det finns en sorts otålighet som har slagit rot och vuxit sig stark i vårt samhälle idag.
En otålighet som har nästlat sig in i minsta skrymsle och vrå i våra liv och som lovsjunger stressen och jäkten och hetsen. En sorts nu-eller-aldrig-mentalitet som har tagit plats inom oss och som har bosatt sig runtomkring oss och som hindrar oss från att se riktigt klart.

En otålighet som river och sliter inom oss och som kan få oss att fullkomligt explodera om vi får vänta en endaste minut längre än vad vi hade tänkt oss. En otålighet som bränner djupa hål inom oss och som svider och biter om någonting, det må vara stort eller litet, viktigt eller oviktigt, går oss emot eller tar längre tid än vad vi räknat med. En otålighet som vägrar att acceptera en annan verklighet än att livet går som på räls och vi fullkomligt obekymrade kan susa fram i svindlande hastighet medan behagliga ljumma vindar milt fläktar oss i ansiktet.

En otålighet som får vuxna, förståndiga människor att ilsket kasta ifrån sig en fullastad varukorg i mataffären om det står några personer framför i kön och det inte går fort nog. En otålighet som får oss att stampa med foten och sucka högt och irriterat om någon framför oss är lite fumlig med pengarna eller har svårt att hitta plånboken eller, ve och fasa, har glömt plånboken hemma.
En otålighet som får oss att sluta lyssna på personen vi har framför oss om det tar för lång tid för honom eller henne att hitta orden eller lyckas förklara vad han eller hon menar.
En otålighet som gör att vi inte har tid med någonting längre. Med varandra, med att hämta andan emellan varven, med att höra efter hur någon mår.

En otålighet som får annars så kloka människor att skyndsamt ila över vägen trots rödljus och livlig trafik för att en väntan på några minuter känns olidlig och omöjlig och otroligt irriterande.

Och det är då.
När det är värt att riskera livet för att kunna spara in någon extra minut.
Det är då otåligheten visar sitt sanna och osympatiska och oerhört fula ansikte.
Och istället för att vända bort blicken och låtsas som om vi inte ser vad som pågår, kanske vi skulle välja att stå kvar. I lugn och ro. Och möta otålighetens brännande blick. För om vi har mod nog att möta hennes blick, tappar hon sin kraft och styrka.
Vår medvetenhet väcker förnuftet till liv igen.
Vår medvetenhet väcker vårt lugn och vår eftertänksamhet.
Så att vi nästa gång vi tänker springa över gatan för att spara in en minut eller två, istället står kvar. Och kanske räddar vårt eget liv.

När vi tar oss tid att tänka efter kanske vi inser att det inte är så himla farligt att vänta. Och vi kanske inser att om vi får stå några minuter i en kassakö är det egentligen ingenting att bli arg över, ingenting att gorma åt andra människor för, ingenting att slösa energi på. Världen går inte under. Vi får några minuter att pusta ut på, det kanske kan vara helt okej ändå? Om tåget inte kommer på några minuter eller om det råkar bli rött ljus just när vi ska över vägen så är det ingen katastrof. Det finns viktigare saker i livet än att jaga minuter och sekunder. Och ofta upptäcker vi när vi slappnar av och gör en sak i taget och tar livet som det kommer att vi blir mer effektiva och får mer gjort. Utan att vi behöver fara ut mot vår omgivning och vara otrevliga.

Och vi kanske upptäcker att när vi stillsamt traskar på svindlande stigar genom livet istället för att allt går som på räls, så blir livet plötsligt något annat, så ser vi kanske saker som vi förut bara susade förbi, detaljerna i vår omgivning framträder och får liv och färg och form.

Och istället för att desperat känna att det är nu eller aldrig, kan vi tänka att det är nu, eller kanske lite senare.
Och att det är helt okej.

torsdag 10 november 2011

Livskvalitet


Häromdagen satt jag på en av söders mysiga restauranger och pratade livskvalitet med en kollega. Om hur viktigt det är att vi stannar upp ibland och funderar på vad som är viktigt i just mitt liv och vad livskvalitet innebär för mig. I just den här delen av mitt liv. Just nu, här, idag. Vi är alla olika och definitionerna på livskvalitet varierar. Men vi kan få idéer om vad som skulle förbättra våra liv om vi stannar upp och tänker efter för ett ögonblick eller två.

Ibland står vi nästan gråtfärdiga mitt uppe i våra plikter och uppgifter och åtaganden och bara överväldigas av känslan av att helt enkelt inte räcka till. Vi vill så mycket men tiden räcker inte till. Vi behöver lära oss att vi inte kan göra allt. Vi hinner inte. Vi måste välja. Vi måste sålla bort det oväsentliga. Vi måste lära oss att säga nej till en hel del saker för att kunna säga ja till det som vi verkligen vill ha mer av i våra liv. Saker som vi mår bra av.
Saker som gör våra liv lite mer skimrande och som får oss att le.

Alltför många gånger hinner vi inte ens tänka efter eller reflektera över vad vi vill och faktiskt behöver och innerst inne önskar oss, vi bara kör på och betar av alla våra måsten och borden med förhoppningen att listan tar slut någon gång. Men det gör den aldrig. Det kommer alltid att finnas hur många saker som helst att göra eftersom vi ständigt lägger till nya saker som vi borde och måste göra. Så länge vi inte har lärt oss att prioritera rätt och säga nej ibland kommer våra listor att växa och bli längre och längre. Till slut är listan så lång att vi inte längre kan se slutet på den. Och då börjar vi många gånger må dåligt. För vi vill hinna med och räcka till och lyckas slutföra det vi åtagit oss. Förstås.

Stressen förtär oss inifrån. Stjäl vår livsglädje och livnär sig på vår energi.
Det är så många människor som knappt mäktar med livet längre, så många som baxnar under tyngden av alla saker som behöver utföras att de inte orkar bära en sak till och ger upp.

Vi verkar ha förlorat förmågan att ta hand om oss själva.
Vi behöver sakta in och hoppa av karusellen ibland.
För att känna efter om vi verkligen är på rätt väg. Om vi själva får plats och har tillräckligt med utrymme i våra egna liv. Om vi mår bra precis som det är eller om vi behöver göra någon förändring för att kunna vända på en nedåtgående trend.
Vi mår helt enkelt inte bra av för mycket negativ stress.

Kanske kan vi låta just den här dagen bli en liten vändpunkt i våra liv. Kanske kan vi säga nej till någonting vi helt enkelt inte mäktar med att göra just nu och istället öppna upp för det som vi verkligen har längtat efter att få göra. Men som tidigare inte har fått plats i våra liv.

Gör någonting som får dig att le idag. Eller ännu hellre får dig att skratta högt.
Och får dig att må riktigt, riktigt bra.
För det förtjänar du.

torsdag 3 november 2011

Det syns inte alltid utanpå

                                                           *bild från morgueFile.com


Det finns en sorts ingrodd missuppfattning hos många av oss att vi alltid kan se på ytan vad som döljer sig där inunder skalet och masken.
Vi blir ständigt förvånade och vi tappar hakan av uppriktig häpnad när det visar sig att vi har fel. Ändå fortsätter vi att göra samma misstag. Om och om och om igen.
Vi tror att elakhet och ondska måste dölja sig i en monstruös uppenbarelse, i något fult och otäckt och annorlunda och avskyvärt. Trots att vi gång på gång ser bevis på att så inte är fallet. Ondskan kan dölja sig bakom det vänaste av leenden, under den mest glamorösa av varelser, i den mest åtråvärda och tilldragande av kroppar och bakom de mildaste ord, lika väl som att den allra vackraste godhet och det allra varmaste hjärta kan gömma sig i en anskrämlig kropp.
Det syns inte utanpå vilka vi är eller hur vi mår.
Vi måste gräva djupare än så.

Vi får ofta den ilskna frågan på jobbet från patienter i väntrummet varför vi låter en del få gå före i kön. Många sitter och bevakar vilka som kommit in i väntrummet efter dem och håller nogsamt räkning. Och syns det inte utanpå att man är sjuk blir folk upprörda. Det är okej att gå före om man blöder. Vare sig det är från en fingertopp eller från ett litet obetydligt sår någonstans så tycks det vara okej att gå före om man kan uppvisa lite blod. Man skäller rent av på oss om vi inte plockar in folk som blöder snabbt som ögat. Däremot om vi plockar in någon som ser opåverkad ut väcker det omedelbart ilska. Och vi vi kan förstås aldrig berätta. Vi kan bara försöka förklara att sjukast går först. Men vi kan aldrig säga mer än så.

En hjärtinfarkt syns inte alltid utanpå. En cancersjuk med kraftigt nedsatt immunförsvar är inte alltid mager och skallig. En person med ett snabbt förmaksflimmer kan sitta lugn och till synes opåverkad i väntrummet. Likaväl som att den som har en urinvägsinfektion kan sitta och skrika högt och kräva uppmärksamhet och omvårdnad med detsamma. Den som skriker högst är inte alltid sjukast. Snarare tvärtom, har min erfarenhet lärt mig.

Igår sade en patient till mig att han tänkte se till att ta en ambulans nästa gång han sökte akut eftersom han ansåg att han fått vänta alldeles för länge. Alternativt skulle han gå ut och slå ner någon och komma in med polis istället eftersom han upplevde att de som kom in med polis fick gå före. När jag lugnt försökte förklara att så inte var fallet utan att vi alltid jobbar efter principen att sjukast och mest akut går först vägrade han att lyssna.
För personerna som kommit med polis blödde ju inte.

Den här attityden som finns i samhället idag att vi inte kan vänta utan allt måste ske direkt och omedelbart utan det minsta dröjsmål stressar oss och förstör för oss. Vi behöver dra ett djupt andetag och hejda oss lite emellanåt. Hämta andan och tänka efter.

Vi måste lära oss att det inte alltid syns utanpå.
Sjukdom syns inte alltid. Smärta syns inte alltid. Ondska syns inte alltid. Ensamhet syns inte alltid.
Kanske behöver vi lära oss att bli lite mer ödmjuka.
Inför livet och inför varandra.

Kanske vet vi trots allt inte alltid bäst. Kanske har vi inte alltid rätt. Kanske ser vi inte riktigt så klart och tydligt på saker och ting som vi tror att vi gör. Och vi behöver kanske inte alltid stå först i kön eller komma snabbast fram. Vi behöver kanske inte rusa på i blindo utan att reflektera över vad eller vilka vi trampar på på vägen. Vi behöver kanske inte brusa upp och gapa och gorma innan vi vet vad vi pratar om.

Vi kanske skulle påminna oss själva och varandra om att det faktiskt inte alltid syns utanpå.
Vad det än gäller.
Och istället ta oss tid att försöka nå lite djupare, under ytan.
Låta någon annan komma före ibland.
Kanske sträcka ut en hjälpande hand istället för att ilsket hytta med näven.
Ta oss tid att försöka förstå istället för att upprört gorma och skrika.

Om vi kunde mötas halvvägs och försöka förstå livet ur någon annans perspektiv då och då istället för att bara tänka på oss själva skulle nog världen bli en betydligt trevligare plats för oss alla att vistas på.



torsdag 27 oktober 2011

Liv till varje pris?

                                                         * bild från morgueFile.com


Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar.
Det finns dagar då livet ler emot oss och allting bara flyter på.
Och så finns det de där andra dagarna.
Som vi alla möter. Och måste hantera på ett eller annat sätt.

Det finns bra dagar när arbetet som sjuksköterska är helt fantastiskt. När det faktiskt känns som att man måste ha världens bästa jobb. Dagar när man bokstavligt talat är med om att rädda liv.
När man ser ett hjärta som slutat slå vakna till liv. Dagar när man kan göra skillnad. Lindra smärta.
Dagar när man hinner med och räcker till och når fram.

Och så finns det de här andra dagarna.
När mötet med alltför många både unga och gamla svårt sjuka patienter berör alldeles för mycket och kryper in under huden och biter sig fast. Dagar när berättelser om hur sjukdomar slagit sig ner och tagit plats i en kropp som fortfarande vill dansa och springa och hoppa av glädje tynger och bränner som eld.
Dagar när livet tar så tvära kast att man har svårt att hinna hämta andan.

Och så dessa mardrömslika dagar när man måste göra ett jobb som inte känns värdigt. Dagar när man måste slita och dra i en ömtålig och skör och värkande kropp. Dagar när man måste rycka och sticka och klä av någon som bara vill bli lämnad ifred och få somna in i lugn och ro.

Det oroar mig och bekymrar mig att vi är så vansinnigt rädda för döden att vi till varje pris måste rädda liv. Inte helt sällan skickar man in patienter som ligger på en palliativ avdelning och är svårt sjuka i obotlig cancer för att vi ska rädda deras liv. Patienter som man har ordnat en plats för för att de ska kunna få somna in i lugn och ro med sina nära och kära i sin närhet på ett värdigt sätt och med tillräcklig smärtlindring och omvårdnad.
De skickar man in till akuten för återupplivning.
Var ligger värdigheten i detta? Respekten?
För den som någon gång har varit på en akutmottagning vet hur kaotiskt det kan vara. Vissa dagar kan det te sig som en krigszon. Det är fullt kaos. Vi har hårda, smala britsar och ett ytterst litet antal rum.
Det finns inte tillräckligt med personal och det är ofta ett väldigt oväsen.

Och ändå. Det är ett förfärande antal händer som jag har hållit i på ett bås eller i en korridor på väg någonstans när någon dragit sitt sista andetag. Det är ett förfärande antal kinder jag smekt farväl i någon vrå på akuten.

Jag har skrivit om det förut. Om den evige följeslagaren som vi alla dras med.
Missförstå mig inte nu. Jag älskar att rädda liv. Men inte till varje pris.
Vi måste våga släppa taget. Vara lite modigare och möta rädslan.
Och låta de som är sjuka och har ont få bestämma själva.
För den som är sjuk är kanske inte alltid livet att föredra. Ibland kan döden komma som en befrielse.

Alla borde ha rätt att få dö i värdighet omgivna av sin familj och sina vänner när det finns möjlighet till det.

tisdag 25 oktober 2011

Det är okej att förlora ibland


Ibland förlorar vi.
Trots att vi gör allt vad vi kan för att vinna. Trots att vi kämpar med näbbar och klor och tar till list och alla tricks och knep och metoder vi bara kan och vågar. Trots att vi kanske har satsat allt vi äger och har, trots att vi lagt ner hela vår själ och vårt nervöst bultande hjärta i det vi gör och trots att vi verkligen ansträngt oss. Och trots att vi verkligen vill och behöver och önskar så innerligt hett att få vinna.
Kanske mer än någon annan.
Så förlorar vi ändå ibland.

Och misströstar. Ger upp.
Eller blir ilskna. Och otrevliga.

När det blir viktigast att vinna till varje pris tappar vi för ett ögonblick vår klarsyn och får ett snävt och begränsat synfält. Vi fäster blicken på den där punkten långt bort i fjärran och vi ser ingenting annat på ett bra tag. Vi fokuserar så hårt och så intensivt på vårt mål att vi inte märker att vi springer över folk på vägen fram dit. Att vi trampar en del på tårna. Och att vi faktiskt kanske missar en hel del chanser och möjligheter som dyker upp längs vägen men som vi helt enkelt inte hinner se. När vi strävar efter att hela tiden komma först och att bli bäst och att få klättra högst upp på pallen så är risken stor att vi missar en del detaljer i det som händer runt omkring oss.
I själva livet. Vårt liv. Och risken är att vi förlorar något eller någon på vägen.

Om vi satsar allt för att vinna, om själva vinsten blir viktigare än allt annat, blir vi kanske irriterade och aggressiva mot vår omgivning om vi förlorar. Vi låter vår uppgivenhet och vår ilska över att inte komma först och vår besvikelse och bitterhet över våra uteblivna vinster gå ut över våra vänner, över våra nära och kära. Och priset vi kan komma att få betala för det kan vara högt. Alldeles för högt.

En äldre herre berättade för mig nyligen att han spelat pingis i många år med en god vän, men till slut sade till sig själv att det var nog. Vännen var en dålig förlorare och lät det alltid gå ut över honom. Så han sade till sin vän - "Aldrig mer, inte en match till." Efter det tiggde och bad vännen att få komma tillbaka och spela och bedyrade att han skulle bättra sig. Men han fick kalla handen. Han var inte rolig att ha att göra med, sade mannen som berättade det här för mig. Han hade fått nog av att spela med honom. För det ska vara trevligt och roligt att göra saker tillsammans.

När det blir viktigast att vinna till varje pris så känner vi oss så förfärligt små och värdelösa och tillintetgjorda och misslyckade när vi väl förlorar. Vi tappar fotfästet. Vi tror att vi förlorat all vår heder och ära. Att ingen längre kommer att se oss.
Vi tror att vi förlorat all respekt. Att vi måste ha gjort någonting fel.

Men det är faktiskt okej att förlora ibland.
Det är okej att inte alltid komma först. Att inte alltid vara bäst och störst och modigast och vackrast. Det är okej att göra misstag. Det är okej att göra saker utan att behöva känna att man måste vara bäst.

Det ligger en dold rikedom i att förlora.
Det är genom att förlora vi lär oss att resa oss upp och komma igen.
Och våra förluster lär oss något. Varenda en av dem.

torsdag 20 oktober 2011

Jag är inte bara sjuksköterska

                                                       *bild från morgueFile.com
Jag är inte bara sjuksköterska.
Jag är också städerska, tolk, värdinna, sakletare, transportör, medlare i konflikter, fotograf, sekreterare och emellanåt apparatfixare.

Samtidigt som det förväntas att jag effektivt sköter mitt jobb utan ett enda misstag i en kaotisk miljö, springer på larm, räddar liv, ger läkemedel, sätter nålar och ventrikelsonder, sköter CPAP:en och kopplar blodvärmaren, lindar stukade fötter, gipsar frakturer, ger råd, ställer in kryckor, dokumenterar både på papper och i två olika journalsystem, svarar i telefon, tröstar och lindrar, tar hand om misshandlade kvinnor, våldtagna män, fotar skador, duschar hemlösa, tar blodprover, tar ankomstsamtal och prioriterar, dvs triagerar, tolkar EKG, kopplar upp övervakningsutrusning, ger injektioner och vaccinationer, så ska jag också städa, torka av ytor och damma, ordna med att bre smörgåsar, koka kaffe, fylla på i skåp och lådor, springa i förråd och leta efter försvunna plånböcker och strumpor, tvätta kläder, fixa krånglande datorer och skrivare.
Och listan görs bara längre.

En tidigare kollega som arbetar på Åland har berättat att det ser helt annorlunda ut där.
Där har man städare som städar. Labb-personal som springer med prover. Personal speciellt anställd för att koka kaffe och ordna med fika. Förrådspersonal som fyller på skåpen.
Sjuksköterskor får jobba med det de är bäst på - att vara just sjuksköterskor.

Det är inte helt ultimat att mitt i den enorma belastning som den svenska sjukvården nu har att dessutom låta sjuksköterskor få sköta allt arbete runtomkring i besparingssyfte. Att vi istället för att få ägna vår tid åt patienter, ska springa och torka golv och så vidare.
Speciellt inte med tanke på hur underbetalda vi faktiskt är.

Hälso- och sjukvårdspersonal ståtar med att ligga i topp vad gäller sjukskrivningar och utbrändhet. Det är inte direkt förvånande med tanke på hur verkligheten i svensk sjukvård ser ut idag.

Men det förvånar mig verkligen att man inom hälso- och sjukvården är så dåliga på att ta hand om sina egna anställda. Att man inte ser och uppmärksammar att situationen är ohållbar.
Och att det är dags att göra något åt den här situationen nu. Idag.

Att man inom en bransch där själva navet i verksamheten är förebyggande av ohälsa och sjukdom ståtar med ett enormt antal sjukskrivna och utbrända anställda ger en bild av hur illa det egentligen står till. Rimligtvis borde väl sjukvården föregå med gott exempel och gå i täten och visa vägen hur man undviker utbrändhet och ohälsa och sjukdom.

Istället intar man en slit-och släng attityd där man anser att det bara är att anställa nytt när den egna personalen inte orkar längre. Förlorad kompetens reflekterar man inte över.
Och under tiden är det patienterna som kommer i kläm.
Gamla och sjuka och svaga människor.
De är de som far illa inom svensk sjukvård när belastningen är hög.
Och det är den tyvärr väldigt ofta.

lördag 15 oktober 2011

Små vita lögner och stora sanningar


Vi är inte genomskinliga.
Det syns oftast inte utanpå hur vi mår och vad vi tänker eftersom vi så tidigt fått lära oss att klistra på falska leenden och svara med standardsvar om att allt bara är bra om någon händelsevis skulle få för sig att fråga hur vi mår. Och det syns oftast inte utanpå om vi börjar nagga i kanten på sanningen och fylla i de utrymmen i våra liv som ter sig tomma och ointressanta med lite spännande detaljer. Sådant som folk vill höra. Eller sådant som vi tror att folk vill höra.
Små vita lögner har väl aldrig skadat någon?

Så vi fortsätter.
Och så börjar de små vita lögnerna staplas på varann. En efter en. Den ena lögnen leder till den andra. Vitt blir så småningom till grått. Och det gråa lägger sig som en tung dimma över våra liv och skymmer vår sikt. Vi kan inte se klart längre. Vi börjar frenetiskt irra runt och leta efter någon som kan visa oss vägen hem igen. Någon. Vem som helst. Förhoppningsvis hittar vi ingen. Har vi otur kan vi nämligen i vår utsatta position råka illa ut och träffa på någon som leder oss in i en härva av ännu större lögner. Det är bättre att ta sig hem på egen hand. Med hjälp av den enkla sanningen. För lögnerna gör att vi tappar greppet om vilka vi är. Vi förlorar oss själva i en oändlig härva av osanningar. Och vi urholkar vår självbild, sakta men säkert.

Vi kan lura en hel värld för ett ögonblick att vi är någon helt annan än den vi verkligen är.
Men i slutändan avslöjar någon oss. Så småningom skalar någon av oss alla lager av lögner och masker och färg och fernissa och ser vilka vi verkligen är. Vare sig vi nu är politiker, affärsbiträden, hemmafruar, lärare eller lastbilschaufförer. Och då är det försent.

Vi tappar i trovärdighet. Vi tappar i respekt. Vi tappar i styrka.
Vi förlorar vår värdighet, åtminstone för ett ögonblick.
Lögnare är aldrig speciellt attraktiva när de avslöjas.

Listan kan tyvärr göras lång.
Politiker som smusslar och fuskar och ljuger. Sångerskor som bara mimar eftersom de inte kan sjunga och låter någon annan lägga på sången. Hjälporganisationer som snor åt sig pengar som skänkts åt de fattiga och hungriga. Idrottsmän och kvinnor som vinner världsrekord med hjälp av otillåtna medel. Det fuskas och det döljs och det ruckas på sanningen som aldrig förr.  Var finns glädjen i att vinna när det är genom fusk och lögner? Var ligger stoltheten i att ha ett jobb som man inte förtjänar? Att ta emot hedersbetygelser som man aldrig borde haft? Hur känns det att kalla sig sångerska men inte kunna ta en ton eller att kallas för hjälte medan man bedrar de personer man påstår sig hjälpa?

Det här med att rucka på sanningen lite då och då för att kunna framstå som bättre och klokare och smartare och intressantare eller bara lite roligare är inte alltid en speciellt bra idé. Det skadar oss själva i det långa loppet. Lögnerna, hur små de än är, stjäl vår energi och fräter sig inåt, får oss att tappa bort vår inre kompass och vägledning.

Sanningen är alltid vackrare än den mest listiga och väl genomtänkta vita lögn. Sanningen bygger broar och öppnar upp för nya möjligheter i våra liv. Även om det kan krävas en hel del mod att vara ärlig så är det uppfriskande befriande.

Eller som Aristoteles så insiktsfullt och klokt formulerade det;

Värdighet ligger inte i att inneha hedersbetygelser,
utan i att ha förtjänat dem.

måndag 10 oktober 2011

En stilla bön om bättring

                                  * detalj från Rembrandt,"Portrait of an old man in red",  bild från wikipedia


Häromdagen under ett långt och egentligen alldeles för tungt arbetspass slog det mig.
Åter igen.
Hur många människor som blir misshandlade och förnedrade och tillintetgjorda av någon som står dem nära. Alldeles för ofta av en partner som påstår sig älska dem. Hur många som dagligen får höra att de är värdelösa, fula, misslyckade, dumma, ointelligenta, oönskade och oälskade.
Hur många som sväljer gråten och klistrar på ett falskt leende för att uthärda och klara av sin arbetsdag. Som lever i ständig osäkerhet och med en gnagande oro för hur det kommer att vara när de kommer hem. Och som inte har styrka nog att gå därifrån och gå vidare.

Och hur många av oss som är missnöjda, otillfredsställda, alltför stressade, ihåliga och fullkomligt utsvultna på medkänsla och uppskattning och känslan av att ha ett meningsfullt liv.
Hur många av oss som fått uppfattningen att vi inte duger som vi är. Hur många av oss som tror att vi måste stöpas i samma form som alla andra för att bli någon, för att få höja våra röster, för att våga ta plats och för att kunna vara nöjda med våra liv. Hur vi ursäktar oss och gömmer oss. Och hur det här bäddar för att vi accepterar när andra behandlar oss illa. Eftersom vi tror att de har rätt. Vi tror inte att vi förtjänar bättre.

Det är alldeles för många som ihärdigt och febrilt letar efter reservdelar som egentligen inte behövs eftersom ingenting är trasigt. Vi tror på tok för ofta helt felaktigt att vi är ofärdiga och halva och trasiga. Att vi saknar någon del för att få räknas. Att vi saknar någonting för att kunna vara lyckliga. Vi tror att vi behöver någon annan, något annat, att vi behöver vara någon annanstans, vid någon annan tid, och att vi behöver helt andra förutsättningar för att kunna må bra och trivas med livet. Så vi irrar omkring, vilsna och ständigt sökande efter någon eller något som kan befria oss, fylla vårt liv med mening, få oss att känna oss värdefulla, älskade, lyckade och som kan skänka oss känslan av att äntligen ha kommit hem.
Vi tror att det är bättre att stanna hos människor som behandlar oss illa än att ge oss av. Vare sig det gäller vår partner, våra föräldrar, våra arbetskollegor eller våra vänner.
Vad som helst bara vi inte blir lämnade ensamma.

Vi opererar oss och gör om oss till oigenkännlighet för att kunna passa in i andras mallar om vad som duger och är godtagbart. Vi klär oss efter hur någon annan bestämt är det enda godtagbara, vi uttrycker oss efter hur vi lärt oss att man bör uttrycka sig och vi försöker hela tiden göra som alla andra gör.

Men ingenting utifrån kan någonsin få oss att känna att vi duger. Ingen annan person kan skänka oss känslan av meningsfullhet. Ingen operation i världen kan få oss att bli nöjda med oss själva.
Vi måste hitta det inom oss själva. Vi måste känna att vi duger inför oss själva först. Och det gör vi genom att  börja acceptera vilka vi är. Varje dag. Vi gör det genom att inse att vi räknas, precis som vi är. Det spelar ingen roll om vi anser att vi är dåliga på matte, bär på några kilon för mycket eller för lite, anser oss vara för långa eller för korta, känner oss töntiga, hippa eller bara som en i mängden som aldrig syns eller hörs.
Vi duger. Precis som vi är just nu.

Och finns det någon som säger något annat till dig, gå därifrån.
Låt aldrig, aldrig någonsin någon annan få trycka ner dig, eller få dig att känna dig liten, eller värdelös, eller misslyckad.
Aldrig någonsin.
Du förtjänar bättre.

Vi behöver lära oss att stå på oss. Inte acceptera vad som helst.
Aldrig tillåta någon annan behandla oss som mindre värda gång på gång på gång.
Istället ska vi resa oss upp, sträcka på oss och gå vår väg.

Och det kommer inte att innebära ensamhet.
För det finns fullt med människor här i världen som behandlar andra med respekt och vänlighet.
Men vi kan aldrig hitta dem om vi stannar kvar på den plats där vi blir illa behandlade.

måndag 26 september 2011

När tärningen väl är kastad


Många gånger ger vi oss in i allehanda olika projekt och sjösätter storslagna planer spontant och fulla av förväntningar utan att fundera igenom det hela det allra minsta innan vi börjar. 
Fulla av entusiasm och jublande glädje sätter vi igång. Vi är fyllda till brädden och underbart inspirerade av vad som känns som oändlig och sprudlande energi som hotar att svämma över åt alla håll och kanter när vi startar något nytt. Det känns så lockande och roligt och vi kan inte vänta med att komma igång. Och vi känner på oss att den här gången, nu, äntligen, ska det lyckas. 
Vi ska komma hela vägen fram till mål. 
Vi ska ta oss över den där mållinjen den här gången. 
För nu gäller det.
Kosta vad det kosta vill. 

Vare sig våra projekt nu handlar om att börja gå till gymmet regelbundet för att äntligen lyckas komma i form, renovera huset, bygga en ny och lite finare brygga, spara till den där drömresan, starta ett nytt företag, skriva en bok, flytta utomlands, börja baka vårt eget bröd, lära oss prata franska, eller bara gå på bio lite oftare så kostar det oss en hel del energi och tid och inte helt sällan även pengar, att planera och förbereda och starta upp och komma igång. 
Vi kanske involverar andra människor i vår närhet i våra planer. 
Vår entusiasm smittar ofta av sig och väcker förväntningar och förhoppningar. 
Vilket är bra, förstås.

Men när tärningen väl är kastad och spelet är igång på allvar är det som om all energi rinner av oss och försvinner. Plötsligt står vi där mitt i vardagen och ska få det hela att gå ihop. Och vi möter en del dagar då det blåser kalla vindar rakt i ansiktet på oss och ibland kanske det rent av blåser upp till storm och där och då känns det plötsligt inte det minsta lockande att göra uppoffringar eller lägga ner en massa hårt arbete för att ro vårt projekt iland. 
Det ligger ju ändå så långt bort i fjärran, det där målet. 

Det gör väl inget om vi fuskar lite just idag? Och det gör det inte heller, förstås. 
Men så radar dagarna upp sig och blir till veckor. Och veckorna blir till månader. 
Och månader blir till år. 
Och projektet ros aldrig iland. 

Istället startar vi upp nya projekt. Vi bestämmer oss för att ta nya tag. 
Vi hittar ett nytt mål, en ny idé tar form. Nya planer smids. 
Och så kastar vi med friskt mod och nyvunnen entusiasm tärningen på nytt.
Den här gången, nu gäller det. Nu ska vi ta oss hela vägen fram till mål.
Men så kommer de där dagarna när det känns lite tungt och motigt att fortsätta.

Gång på gång startar vi upp nya projekt och gör upp nya planer och sätter upp nya mål.
Och det är underbart, det är precis som det ska vara, det är så vi kommer vidare, det är så vi finner vad vi söker, det är så vi skapar oss ett innehållsrikt och intressant liv och det är så vi förhoppningsvis kan få en bättre värld. 

Men vi behöver bli bättre på att föra våra projekt i hamn. Vi behöver samla ihop lite mod och kraft och lite mer viljestyrka. Så att vi vågar fortsätta att ro vidare med vårt projekt även när det stormar runt omkring oss. Så att vi orkar fortsätta även de regniga dagarna. Och de dagar när vi tycker att allt känns hopplöst och att det bara känns som bortkastad tid. Och vi behöver börja tro på oss själva, inse att det vi har att ge till världen och även till oss själva är något unikt och värdefullt. Det är värt att fullfölja. 
Du förtjänar det och världen förtjänar det.

Ibland hisnar tanken och världen står stilla för ett ögonblick när jag tänker på alla skatter som ligger gömda hemma i folks byrålådor. Dikter som aldrig blivit färdigskrivna. Låtar som aldrig spelats in. Teckningar som bara påbörjats. Uppfinningar som inte presenterats för världen. Hus som aldrig byggts. Resor som aldrig blivit av. Talanger och gåvor som blivit bortglömda för att de aldrig används. Talanger inom alla områden som givit upp. 

Vi behöver välja ut våra projekt lite mer omsorgsfullt. Fundera över vad som verkligen är viktigt för oss. Vad som skulle lyfta våra liv till en helt annan nivå om vi lyckades ro just det projektet iland. Vad som egentligen kan få oss att vilja och orka gå upp på morgonen med ett leende. Vad som skulle vara värt att ro igenom stormar för och vad vi egentligen behöver i våra liv just nu. Och så använda oss av den motivationen när det blåser runt omkring oss. Påminna oss om varför vi påbörjat projektet när vi börjar vackla. Och bestämma oss för att inte starta något nytt förrän vi rott vårt nuvarande projekt iland.

Och när tärningen väl är kastad så stannar vi kvar. Och vi fortsätter. Och vi fullföljer. 
För vi vet att det är värt det.
Vi fortsätter att ro trots att det ibland känns som att vi inte ens kommer en meter framåt.
Och vi fortsätter trots att våra armar värker.
Och vi fortsätter trots de där rösterna inom oss och runt omkring oss som säger att vi inte duger, att det inte är bra nog, viktigt nog, intressant nog eller tillräckligt perfekt.

För visst, det kommer stormiga dagar. Dagar när det kommer att kännas tungt. 
Men det kommer också att finnas dagar då solen strålar från en klarblå himmel och havet ligger alldeles glittrande framför oss. 

Det finns en speciell sorts glädje som kommer ur att fullfölja och slutföra det vi påbörjat.
Att ha en massa oavslutade projekt dränerar oss på välbehövlig energi.
Medan däremot att föra ett projekt i hamn kan berika både världen och oss själva. 

fredag 23 september 2011

Unna dig själv lite mer, inte mindre


När livet rusar på och vi är stressade och pressade och vi har så fullt upp att göra att vi måste hoppa över vissa saker på vår evighetslånga att-göra-lista, är det inte helt ovanligt att vi hoppar över oss själva. Att det blir våra egna behov som får stryka på foten. Att det blir våra egna önskningar och förhoppningar som får stå tillbaka. Och att det blir just vår så välbehövliga och välförtjänta och hett efterlängtade egentid som försvinner.
Alla andras behov kommer förstås först.

Vi tror att det måste vara så. Vi har fått lära oss att det ska vara så och att det borde vara så.
Att vi är egoistiska och själviska knölar om vi inte bryr oss om alla andra först och främst.
Sedan, om det finns tid och kraft och ork över, då kan vi få ägna lite tid åt oss själva.
Men problemet är bara att det alldeles för sällan blir någon tid över. Och om det blir det så har ändå ofta kraften tagit slut när vi väl kan sätta oss ner vid slutet på dagen. Så vi skjuter upp det. Igen och igen och igen. Till en annan dag, när vi har tid. Till någon annan gång, när vi orkar.
När vi inte har fullt så mycket att göra. När livet är lite lugnare.
Och så går dagarna. En efter en.
Utan att vi hinner med oss själva.

Och ju mer vi skjuter upp våra egna behov, ju mer vi ignorerar våra egna önskningar och vårt eget välbefinnande, ju mer vi lämnar oss själva i sticket, desto mer tappar vi kontakten med vilka vi är. Vi glömmer bort vad vi egentligen tycker är roligt, vad vi njuter av, vad vi skulle älska att göra.
Och till slut vet vi inte längre vad vi vill eller behöver så vi hamnar i en ond cirkel och börjar göra ännu mer saker för andras skull.

Men vi förtjänar bättre. Vi är ändå det värdefullaste vi har.
Utan oss själva har vi ingenting.
Och ju bättre vi mår, ju mer tillfredsställda vi är, ju bättre vi lär känna oss själva, desto lättare har vi att orka med livet och allt som händer och sker och kunna finnas till för andra. Att ha energi nog att hjälpa andra.
Vi måste bara lära oss att börja i rätt ände. Sluta sätta oss själva sist. Se till att vi är med på vår egen prioriteringslista.

Vi kanske ska stanna upp för ett ögonblick.
Just här och nu. Idag.
Vi kanske inte ska skjuta upp det längre.

Vi kanske ska unna oss lite mer. Se till att vi får plats i våra egna liv. Att vi får tillräckligt med utrymme och andrum och plats att växa. Att vi har tillräckligt med tid så vi hinner med oss själva, att vi hinner reflektera, fundera, prioritera och att vi har tid till att bara njuta av livet.

Vi behöver ta hand om oss själva också. Se till att vi  mår bra. Att vi får det vi behöver.
Och när vi mår bra, när vi tar oss tid att fylla våra egna behov och för in lite mer skratt och närvaro och kärlek i våra liv, får vi plötsligt en massa energi över.
Och livet blir lite lättare att hantera.

Så när livet känns stressigt och tungt och ohanterligt, glöm inte bort dig själv.
Se till att du får det du behöver, att du tar dig tid till dig själv och vad du behöver för att må så bra du kan.
Unna dig själv lite mer, inte mindre.
Vi behöver vara lite mer rädda om oss själva.

torsdag 22 september 2011

Något nytt har vaknat till liv



Förändring är en naturlig och jobbig och inspirerande och ibland en fullkomligt förfärlig del av livet.
Och ingen av oss kommer undan. Det finns inga genvägar.
Livet förändras ständigt. Människor förändras. Förutsättningar förändras.

Vi kan inte på något enkelt sätt fuska oss förbi det eller försiktigt be om lite uppskov, vi kan inte kräva och begära att få avvakta ett tag tills vi mår lite bättre eller är lite mer förberedda, vi kan inte muta någon för att försöka slippa undan eller tigga och be om ett litet undantag, bara för den här gången. Det spelar ingen roll hur mycket vi än tigger och ber, om vi så går ner på våra bara knän, om vi skriker och ropar och hoppar och sliter vårt hår i förtvivlan, det spelar heller ingen roll om vi anser oss som snälla och goda och trevliga människor eller om vi tror att vi är ett stort och farligt och alldeles kolsvart får, det gör nämligen ingen skillnad. Förändringarna kommer ändå.

Förändringar i livet är inget straff eller en efterlängtad och välförtjänt belöning, de råkar bara vara en del av själva villkoret med att leva. Med att vistas här på jorden.
Med att ha relationer med andra människor.
Livet självt är i ständig rörelse, livet är förändring.

Och ofta är det just när vi har dragit en djup suck av lättnad och funnit oss väl tillrätta i vår favoritvrå av världen och dragit upp benen under oss för att äntligen kunna slappna av och njuta, just när vi känner oss trygga och säkra och hemmastadda och när vi är övertygade om att nu står vi på stadig mark, när vi känner att nu är vi framme, nu har vi landat precis där vi vill vara, ofta är det just då som någon eller något rycker upp oss ur vår dvala och helt oförberedda står vi plötsligt där och gnuggar oss yrvaket i ögonen. Och vi är tvungna att vakna till. Titta upp. Och se klart.

För förändringar rycker obarmhärtigt tag i oss. Sliter och drar och river. Inte helt sällan alldeles för vårdslöst och hårdhänt och oförsiktigt. Ibland så brutalt att vi slås omkull och blir liggande på den kalla marken, helt oförmögna att ta oss upp igen på egen hand. Någon enstaka gång närmar sig förändringen oss försiktigt, milt viskande, lockande och inbjudande.
Och räcker oss en utsträckt hand.

Förändringar drabbar oss alla då och då. Slår omkull oss. Förvirrar oss. Lyfter upp oss. Befriar oss. Ibland passerar de ganska obemärkt förbi. Små förändringar som inte stör oss det allra minsta. De sveper snabbt förbi oss som en mild och ljummen sommarbris, vi känner bara hur det fläktar lite lätt och vi drar in lite ny frisk luft i våra lungor. Får lite ny energi, lite nya idéer, lite ny inspiration.

Men de andra förändringarna.
De som på ett enda ögonblick river ner allt som vi har byggt upp och som vi tror på och som lämnar oss helt ensamma och vilsna och fullständigt tillintetgjorda vid ett vägskäl utan den minsta vägledning om hur vi ska kunna komma vidare. Och de förändringar som gräver upp själva marken vi står på och tvingar oss att hitta ett helt annat sätt att leva, ett annat sätt att förhålla oss till livet, de som får oss att börja söka efter en helt ny grund.  De förändringar som skiljer oss från den eller det vi älskar, som separerar oss från vår dröm, som tar ifrån oss vår hälsa, som stjäl vårt hopp eller kidnappar våra framtidsplaner.
De förändringar som känns som om de berövar oss själva livet.
Hur ska vi bemöta dem? Hur ska vi skydda oss mot dem?

Saken är den att vi aldrig kan skydda oss från förändringar. Vi kan aldrig försäkra oss fria från dem. Vi kan inte stänga förändringar ute från våra liv, hur höga murar vi än bygger omkring oss. Hur gärna vi än vill. Hur mycket vi än hoppas.
Och vi kan och vi får aldrig hålla fast något som inte vill stanna kvar hos oss.
Men vi kan lära oss att vi alltid har det vi behöver för att komma vidare inom oss.

När vi möter förändringar är det ofta något som försvinner ut ur våra liv.
Något som dör. Något som går förlorat. Och vi sörjer. Vi vill hålla fast och vi vill hålla kvar.
Vi vill ha tillbaka saker precis sådana som de en gång var. Vi vill snarast möjligt tillbaka till det som var tryggt och säkert och vi vill till den plats som kändes som hemma.

Men när vi vaknar upp och kommer till sans igen, när vi blickar ut över det fält som nu ligger öde framför oss men där vi förut hade byggt upp hela vårt liv, ser vi att något har hänt, vi ser att själva förändringen har gett oss en gåva;

Något nytt har vaknat till liv.

För när förändringen drabbar oss kan vi vara säkra på en sak,
något bättre är redan på väg.
Även om vi inte ser det klart just då.

onsdag 21 september 2011

De små sakerna är inte alltid så små


Ibland kan en enda liten, till synes oviktig och snudd på helt obetydlig gest förändra ett liv.
På ett ögonblick.
Ett enda litet vänligt ord kan lysa upp hela tillvaron för någon.
Ibland kan det där lilla vi gjorde, det där som kändes som en bisak, eller det där som vi nästan lät bli att säga eller göra, det där som egentligen inte kostade oss det allra minsta, vara bland det viktigaste som vi någonsin har gjort. Våra ord kanske lever kvar i ett helt liv inom någon annan. Vårt leende kan ha räddat ett liv.

Det lilla vi gör kan få stora konsekvenser.
Det kan inspirera, ge livslust, läka ett trasigt hjärta, väcka glädje till liv, vända en tankegång, skingra tvivel, skapa stigar där det verkade omöjligt att ta sig fram, så ett frö till något stort, vända nederlag till seger eller trösta någon som behöver det.

Alltför många gånger glömmer vi bort det här.
Vi är så upptagna med våra liv att vi inte hinner stanna upp och tänka.
Ofta är vi så upptagna och stressade att vi inte hinner se. Eller höra. Eller bry oss.
Vi bara rusar förbi och vidare och framåt och så missar vi det uppenbara.

Småsaker betyder faktiskt något.
Ibland betydligt mer än de stora sakerna.
Ett leende från en främling kan lysa upp en hel dag för någon som känner sig ensam.
Att någon orkar lyssna på det man har att säga kan förändra allt för den som behöver få prata av sig. Det kan vara det som gör hela skillnaden i om man orkar fortsätta leva eller inte.
Att någon hälsar i korridoren på jobbet kan göra all skillnad i världen om man känner sig utanför och fullständigt osynlig.
Om någon tar sig tid att hålla upp en dörr istället för att drämma den i ansiktet på en känns plötsligt livet lite trevligare. Lite lättare.

Att hämta en kopp kaffe åt en stressad kollega, bjuda någon på lunch, ge beröm helt spontant, ta sig tid att växla några ord med någon som alltid sitter ensam eller skicka ett vänligt sms kan faktiskt göra skillnad.
Men alldeles för ofta glömmer vi bort det här i vår stressade tillvaro. Vi hinner inte höra av oss till våra vänner och bekanta. Vi väntar med att säga att vi uppskattar någon. Vi har så bråttom av bussen att vi inte märker att vi trampar folk på tårna och boxar någon i magen med vår väska.
Vi ser inte. Vi hör inte.

Jag möter många patienter som är svårt sjuka, en del av dem med vetskapen om att deras tid är väldigt begränsad. Många av dem berättar just om hur mycket de här små sakerna i livet betyder. Att någon har hjälpt dem upp om de ramlat ute. Att någon hört av sig för att höra hur de mår. Att de möts med vänliga ord istället för irriterade suckar inom sjukvården. Jag glömmer aldrig en patient som berättade att hon fått höra att hon hade vackra ögon av en främling trettio år tidigare. Och fortfarande blev alldeles varm och lycklig när hon tänkte på det.

Det är alldeles för många som mår dåligt i vår omgivning. Som känner sig ensamma, misslyckade, förbisedda, osynliga och obetydliga. Människor som bara längtar efter ett vänligt ord.
Det kommer in så många människor på akuten som skadar sig själva i ett desperat rop på hjälp.
Som skär sig för att få lite uppmärksamhet och omtanke och kärlek.
Och det kommer in så många människor som känner sig ensamma och upplever att de tynar bort för att de inte har någon att prata med.

Vi behöver sakta ner tempot lite då och då. Prestera lite mindre, inte alltid vara så duktiga och effektiva. För om vi saktar ner på tempot hinner vi kanske se.  Och vi hinner kanske höra av oss till någon som väntar på vårt samtal. Och vi hinner kanske hälsa på vår bästa vän. Eller ta oss tid och hjälpa damen med rollatorn som försöker kliva på bussen. Med små gester kan vi göra skillnad. Med lite vänlighet kan vi komma långt.

De små sakerna är nämligen inte alltid så små.

onsdag 14 september 2011

Förändring börjar alltid inifrån


Vi vill så väl. Vi vill så innerligt och vi önskar så hett och vi hoppas så mycket.
Och vi vill så gärna.
Ändå lyckas vi nästan aldrig.

Vi ser på andras ovanor och brister och fel och onyttiga och rent av livsfarliga vanor och beteende och tänker att här borde vi väl ändå hjälpa till. Göra en insats. Påpeka allt som vi anser vara fel. Göra en god gärning genom att få denna person att inse att han eller hon lever helt fel.
Enligt våra definitioner.

Så vi påpekar om någon äter för mycket eller äter för lite. Om någon röker eller dricker för mycket läsk eller vin eller alldeles för lite vatten. Om någon äter för onyttigt eller alldeles för nyttigt.
Vi kastar en menande blick om någon med några kilon för mycket äter lite choklad.
Vi har åsikter om någon sitter för mycket framför datorn, eller är alldeles för upptagen med sin smartphone, eller om någon pratar för mycket eller för lite, sitter inne för mycket eller är ute på tok för mycket. -När ska det hinnas fixas hemma?
Vi kommenterar om någon inte orkar träna. Vilken latmask!
Och vi lägger oss ivrigt i om någon tränar alldeles för mycket.
Herregud, det kan väl ändå inte vara nyttigt att hålla på sådär?

Så vi ger råd.
Vi sträcker ut en hjälpande hand i all välmening.
Och så blir vi irriterade när våra goda råd inte alls tas emot väl eller om de inte blir det minsta uppskattade. Eller så tas de emot artigt men vi ser att själva förändringen uteblir. Plötsligt blir vi en sorts förmyndare och polis åt den person vi gett våra goda råd. Och vi tycker oss ha rätt att bedöma och döma och förminska eftersom vi upplever att den här personen måste vara vansinnigt lat och misslyckad och helt utan karaktär och viljestyrka som inte lyckas bättre än så.

Men vi kan aldrig förändra någon annan. Och vi har inte rätt att kräva en förändring.
Vi är alla fria att leva våra liv precis som vi vill. Precis som vi behagar.
Alla är vi unika och speciella och har vårt eget sätt att närma oss den värld vi bor i.
Det som är bra för en är inte nödvändigtvis bra för någon annan.

Och vi vet ingenting om de sår som river och värker och blöder djupt där inuti någon annan och som skriker efter lindring i form av mat, vin, godis, en trygg soffa, ett ständigt springande eller en cigarett i mungipan. Eller om personen helt enkelt bara njuter av sina vanor.

Poängen är att vi inte vet. Vi ser inte hela bilden. Vi känner inte till anledningen. Vi har ingen aning om vad som är bra eller dåligt för någon annan. Egentligen.  Vi bara tror vi vet.
   
Och det känner vi förstås redan till.
Men vi fortsätter våra ansträngningar och vår välvilja känner inga gränser.
Vi anser att vi vet bättre. Att vi kan bättre.

Men en äkta och varaktig förändring börjar alltid, alltid inifrån.
Varje gång.

Ingen alkoholist har någonsin lyckats sluta dricka för att någon anhörig begär det eller kräver det eller ställer tuffa ultimatum eller ber på sina bara knän om det. Inga tårar i världen kan få en alkoholist att smälta och låta bli flaskan. Det fungerar bara inte så. Hur gärna vi alla än önskar.
Ingen rökare har lyckats sluta för att bästa vännen tigger och ber eller utlovar de allra finaste belöningar. Eller för att sjukvården kräver det. Ingen överviktig går ner i vikt bara för att föräldrarna önskar det eller för att någon annan kräver det. Ingen soffpotatis kliver upp ur soffan för att börja träna bara för att kompisgänget tjatar sig hesa.

Motivationen föds stilla i ensamhet, i tysthet, på en plats dit ingen annan någonsin har möjlighet att nå in. Den verkliga viljan till förändring och den enorma styrka som vi alla sett häpnadsväckande exempel på och som faktiskt kan förflytta berg föds i det egna hjärtat.
Tiden måste vara mogen. Insikter måste sakta vakna till liv.

Vi kan istället ge människorna omkring oss gåvan och tillåtelsen att få vara precis som de är.
Släppa taget om alla våra förväntningar om hur de ska vara och bete sig.
Och ägna vår energi åt att ta hand om oss själva.

Förändring börjar alltid inifrån.
Men när en längtan till förändring väl har fötts kan vi finnas där och stötta.
Och vara beredda att sträcka ut den där hjälpande handen när någon ber om den.

söndag 11 september 2011

Våga visa vem du är


Det finns en fara i att alltid hålla med.
Att alltid gömma sig bakom andras åsikter för att inte sticka ut. Att ivrigt nicka bifall trots att man inte riktigt förstår vad som egentligen sägs. Att alltid stryka medhårs och att alltid vara snäll.
Att aldrig säga emot eller säga ifrån eller ifrågasätta eller sätta ner foten.
Det finns en risk med att alltid undvika att ta plats, att försöka undvika att bli sedd eller hörd, att konsekvent gömma sig i det mörkaste hörnet och att aldrig säga sin mening.

Vi kanske tror att vi är snälla. Att vi gör det för att undvika konflikter.
Vi kanske rent av ser oss själva som en fredsmäklare och en leende och räddande ängel som alltid håller med och flyger dit vinden bär oss.
Vi kanske tror att det är av hänsyn till andra som vi håller tyst.
Att vi gör det för att undvika att såra eller göra någon illa eller trampa någon på tårna.

Men vi har missuppfattat det hela.
Vi förväxlar innebörden av att vara snäll med ren feghet.

Risken med att alltid nicka bifall och att aldrig våga ta plats är uppenbar.
Om vi inte vågar säga vad vi tycker i det lilla, i vardagen, på vår arbetsplats, i matvaruaffären, i hemmets trygga vrå eller i goda vänners lag, hur ska vi hitta det mod som krävs i verkligt utmanande situationer? När det krävs av oss att vi säger nej och säger ifrån till en mobbare, till en misshandlare eller till en förtryckare? När vi ser arbetsförhållanden som inte är okej, när vi ser att en vän far illa?

Vi är inte snälla när vi undviker att säga vad vi tycker.
Vi är inte snälla och rara bara för att vi aldrig vågar säga emot eller säga ifrån.
Och vi blir inte mer omtyckta bara för att vi ständigt lämnar vår rättmätiga plats åt någon annan.
Vi kanske syns mindre. Våra konturer kanske blir lite suddigare.
Vår röst kanske tappar i kraft och styrka.
Men det gör oss inte snällare.
Snarare tvärtom.

Fegheten kan få oss att darrande hålla tyst just när vår röst som bäst behövs och hade kunnat göra skillnad. Den kan få oss att obarmhärtigt vända bort blicken och hastigt gå vår väg när någon blir illa behandlad. Och den kan få oss att klappa i händerna åt någon vi i tysthet egentligen skulle vilja klappa till. Hårt.

Till slut, efter åratal av tystnad och medhåll, förlorar vi kontakten med vårt sanna jag.
Vi förlorar vår känsla för rätt och fel. Och om någon frågar oss om vår åsikt har vi ingen att komma med, hur gärna vi än skulle vilja. Vi vet inte längre vilka vi är eller vad vi tycker. Vi vet inte var vi står. Och vi vet inte längre vad vi vill. Ibland går det så långt att vi behöver fråga andra om råd i allt, för vi litar inte längre på oss själva.
Och så känner vi oss tomma. Och värdelösa. Ingen ser oss, ingen hör oss.
Vi har blivit osynliga.

Vi behöver lära oss att ta plats och sticka ut lite mer och låta vår röst bli hörd.
Världen har alldeles för många passiva åskådare som har ställt sig vid sidan av själva livet och bara tittar på. Som låter andra leva åt dem.

Så fatta mod och lämna åskådarplatsen och kliv in på själva arenan istället.
Säg ifrån och säg till och våga säga emot. Sätt ner foten när det behövs.
Säg ja när du menar ja och nej när du menar nej.
Var tydlig och var inte rädd för att komma med en avvikande åsikt.
Det är din gåva till världen.
Du kanske gör betydligt större skillnad än du tror.

Det är dags att våga visa världen vem du är.

lördag 10 september 2011

Det är dags att sluta blunda


Det är inte lätt att bli gammal i dagens samhälle.
Och det är sannerligen inte lätt att bli gammal och sjuk.
För hur det än är, trots att vi alla enligt lag har rätt till god vård på lika villkor, så ser verkligheten inte riktigt ut så. Även om vi alla innerligt hoppas och önskar och tror och vill att det ska vara så.
Plockar vi bort skygglapparna vi har framför ögonen ser vi en skrämmande sanning.

Våra äldre far illa när vården är tungt belastad. För den som är ensam och trött och sjuk och van att vänta på sin tur istället för att hojta och skrika högt blir det en lång och tröttsam väntan.
I ett samhälle där allt handlar om att bevara och hylla ungdomen och allt det den förknippas med vill vi inte gärna konfronteras med ålderdomen. Med det sköra och bräckliga. Med det sjuka och svaga och skrynkliga. Nej, vi väljer att se bort och blunda och sopa problemen under mattan och låtsas som ingenting. Det som inte syns, finns ju inte, som bekant. Så vi riktar strålkastarljuset mot det unga och vackra, vi beundrar och förförs och lockas av yta och glamour och glans.

Vi ser på skalet och tror att det är allt som finns och behöver finnas.
Hur frukten egentligen smakar spelar ingen roll så länge vi håller oss till att beundra den blanka ytan. Det som finns inuti, det som har skavt emot tidens tand och blivit skimrande vackert och fullt av berättelser och visdom och minnen och äventyr ser vi inte. Vi vågar inte och vi hinner inte och vi inser inte vad vi missar.

Någon måste börja föra de äldres och de sjukas talan.

Som vården ser ut idag kan det bli många och långa timmars väntetid på akuten innan man får träffa en läkare. Belastningen är hög. Och om man är gammal och sjuk kan det bli näst intill outhärdligt och inte helt sällan väldigt ovärdigt. Många av våra äldre vågar inte eller orkar inte eller kan inte säga till personal om de behöver hjälp. Och att ligga i flera timmar utan att kunna ta sig upp på toaletten eller kunna meddela sig om man är törstig eller har ont måste vara förfärligt.
Vi i personalen är förstås medvetna om detta. Men vi räcker helt enkelt inte till. Istället går vi hem från våra arbetspass och mår dåligt för att vi inte hunnit göra allt det vi vill göra. Och borde göra.

Antalet äldre i vårt land växer. Livslängden ökar. Vi drabbas allt oftare av välfärdssjukdomar.
Hur går det ihop med en sjukvård som ständigt bantas? Där man istället för att välja att vara flexibel och att anpassa vården efter de behov som finns helt stelbent och envist väljer att hitta nya sätt att dra in och dra ner och lägga ner? Till sist når man en gräns för hur mycket man kan spara. Hur kostnadseffektiv vården kan vara.

Vissa saker går helt enkelt inte att kompromissa med i ett samhälle.

Det borde finnas minst ett sjukhus bara för äldre i Stockholm.
Ett sjukhus som kan möta deras behov, där det finns tillräckligt med personal och kunskap och utrustning för att ta hand om de som behöver det. Där ingen skulle behöva ligga på en kall och hård brits i alldeles för många timmar utan att få hjälp. Där kontakter knyts med hemsjukvård och hemhjälp och där man hinner se till helheten. Där man hinner kontrollera hur hemsituationen ser ut, om den verkligen fungerar på ett tillfredsställande sätt. Och tid att lösa det som behöver lösas innan någon skickas hem. På det viset skulle man kunna minska antalet återresor till sjukhusen. Alldeles för ofta skickas de äldre hem alldeles för tidigt och kommer åter inom några dagar och då ofta i sämre skick. Det främjar inte en god hälsa för de äldre. Och det belastar systemet. I längden skulle det säkerligen spara pengar åt samhället om det istället för neddragningar satsades på vård av god kvalitet.

Vi kan inte fortsätta blunda för verkligheten.
En dag ligger vi själva där.

torsdag 1 september 2011

Taggarna kan få oss att vakna


Ibland kommer vi på kant med tillvaron. Livet är och blir inte alls som vi tänkte oss att det skulle bli. Förvirrade och förvånade stannar vi upp. Vi försvarar oss mot osynliga fiender.
Vi går vilse och befinner oss plötsligt på okänd mark.
Vi stöter emot oförutsedda och vassa hörn och gör oss illa. Rejält.
Vi sticker oss på livets taggar.
Ibland så illa att det går hål på vår skyddsbarriär och vi börjar blöda.
Och vi önskar att livet var lite lättare. Lite mjukare. Lite vänligare.

Vi önskar oss ett liv där allting går som på räls. Vi vill inte ha något motstånd.
Vi vill inte möta någonting som smärtar eller är obehagligt eller krävande.
Vi vill ha sol och skratt och glädje och lycka. Ren lycka. Varje dag.

Så vi jagar lyckan med ljus och lykta. Vi försöker tvinga fram skrattet genom att fylla varje sekund av vår vakna tid med olika aktiviteter. Och skulle vi möta på motstånd någonstans på vägen så vänder vi om så fort vi bara kan. Tar en annan väg. Ger upp och vänder tillbaka.
Vi vill inte möta hinder på vår väg mot lyckan.
Det stjäl vår energi. Det rubbar vårt fotfäste. Det stör och irriterar.

I dagens slit-och-slängsamhälle förbrukar vi människor och prylar på löpande band.
Vi slänger och kasserar allt så fort det inte fungerar som det ska. Det blir så betydligt mycket enklare och bekvämare på det viset. Vi lagar ingenting som går sönder. Vi struntar i att jobba med våra relationer. Vi läker inga sår. Vi säger inte förlåt. Vi frågar inte varför. Vi försöker inte ens.

Det finns ju en enklare väg att gå.
Det finns nämligen alltid en ny sak att införskaffa. En ny människa. Ett nytt jobb.
Så vi byter ut det mesta så fort vi bara kan. I en rasande fart.

Den lätta vägen innebär alltid att vända om så fort man stöter på minsta lilla motstånd.
Om vägen vi går på plötsligt smalnar av och blir obekvämt grusig och snårig och obehagligt svårframkomlig vänder vi om omedelbart.
Och vi styr snabbt tillbaka till den bekväma och breda asfalterade motorvägen.
Den som alltid är upplyst och livligt trafikerad med tydliga skyltar så vi inte riskerar att åka vilse.
Där vi inte behöver tänka själva.
Bara tuta och köra.
Av någon anledning har vi fått för oss att det är där vi kommer att möta lyckan.

Men vi har fått allt om bakfoten.
Vi missar själva poängen.

Vi lämnar människor när de börjar bli obekväma.
När de känner oss alltför väl för att vi ska kunna gömma oss bakom våra fasader.
När de pekar på saker vi skulle kunna göra bättre.
När de uppenbarar sanningen för oss; nämligen att vi fortfarande har saker kvar att lära.
När vi behöver kompromissa med våra egna behov till förmån för någon annan.

Då väljer vi att gå vår väg.
Och så missar vi lärdomen.
Vi förlorar chansen att utvecklas och växa.
Att se sanningen och våga möta den föder en stilla glädje.

Att möta svårigheter och motgångar är jobbigt och kostar på. Men i slutändan får vi vår belöning. När vi står raka och modiga och möter det som kommer till oss på vår väg framåt i livet så växer vi. Och vår förmåga att känna och uppleva lycka växer i samma takt som vi förmår känna sorg och smärta. Vi lär oss genom att fortsätta gå framåt även när det blir uppförsbacke och snårskog på vår väg ibland.

Och vi lär oss att verklig lycka och innerlig glädje föds när vi mött en motgång och klarat av den.
När vi blivit sams med vår vän istället för att gå vår väg.
När vi har lagat det som var trasigt istället för att kasta det på soptippen.

Den breda asfalterade vägen må vara bekväm och trygg och lättsam.
Men den får att somna till, vandra genom livet halvt medvetslösa och oengagerade.

Taggarna som river oss när vi väljer att vandra genom snårskogen kanske gör oss illa ibland.
Men de får oss att vakna upp.
Och börja leva.
På riktigt.

lördag 27 augusti 2011

Det är inte mer saker vi behöver


När man bor i en storstad är det lätt att leva hela sitt liv inom dess gränser. Allt finns inom räckhåll. Vad man än kan tänkas behöva eller önska sig eller vilja ha. Och finns det inte alldeles inpå knuten går det säkert att beställa på nätet. Sedan är det är bara att gå och hämta ut det man beställt på närmaste Ica-affär några dagar senare. Mycket bekvämt.

Så att vi kan lägga den åtråvärda och efterlängtade och dyrbara och ultramoderna saken till våra övriga ständigt växande högar med saker. Vi samlar och samlar och samlar.
Vi vill ha mer och bättre och större och finare.
Som små ekorrar springer vi runt och samlar på hög inför den kommande vintern.
Och vi blir aldrig nöjda. Aldrig någonsin.

För vi har aldrig tid att sätta oss ner brevid våra högar med vackra saker och andas ut och bara njuta av allt det vi samlat på oss. Vi hinner knappt se på det vi har skaffat innan det är dags för nästa sak, något nyare och ännu bättre. Våra fina saker ligger oanvända och orörda och oälskade och bara samlar damm och tar upp plats i något hörn.
Tills vi bestämmer oss för att sälja av lite av alla våra prylar på en loppmarknad.

Vi hinner inte reflektera över om det vi köper är någonting vi verkligen behöver eller egentligen vill ha. Alla andra har det ju, då måste det väl ändå vara bra? Som om alla människor har samma sorts behov och samma önskemål. Som om alla lever samma sorts liv och behöver samma saker. Som om det som är bra för en är bra för alla.

Vi fyller våra liv med saker vi behöver och saker vi tror att vi behöver. Och med ännu fler saker som vi absolut inte behöver men vill ha ändå. Och vi fyller det ekande tomrummet i vårt inre med den ena häftiga upplevelsen efter den andra, vi hakar på nya trender vi egentligen inte bryr oss om och vi anstränger oss hårt för att lyckas och nå våra egna och andras högt uppsatta mål och bli sedda. Få bekräftat att vi lyckats. Att vi är duktiga. För då känns det plötsligt inte lika tomt där inom oss längre. För ett litet, litet ögonblick.

Denna ständiga jakt på att fylla tomrummen i vårt inre leder oss ingenstans.
Vi blir inte lyckligare. Vi blir inte tillfredsställda. Vi blir inte mätta. Vi blir aldrig nöjda.
Ekorrhjulet slutar aldrig snurra så länge vi fortsätter springa. Vi måste hoppa av.

Kanske skulle vi må lite bättre om vi stannade upp då och då och ägnade lite tid åt att bara vara?
Om vi tillät oss att sätta oss ner för ett ögonblick vid alla de saker som vi redan har och ta vara på det vi tidigare bara rusat förbi?

Så att vi hinner komma ikapp oss själva. Landa. Ta plats i vårt eget liv.

Och istället för att shoppa passa på att gå ut i skogen för en dag och njuta av den andlöst vackra och magiska naturen. Vi glömmer så lätt bort hur magiskt det kan vara att dra på sig ett par gamla, ohippa byxor och gå ut alldeles ensam i skogen en solig sommardag. Eller en andlöst vacker höstdag. Vi missar helt hur sanslöst vacker skogen är och vad mycket det finns att se och uppleva där när vi bara jagar efter mer prylar.
Och vi missar hur läkande naturen är för våra stressade själar.

Är det något vi behöver mer av i våra liv så är det naturen.
Det går inte att vara stressad och jäktad efter en lång skogspromenad.
Skogens magi smyger sig in och lägger sig som en värmande hand runt vår stressade och spända kropp. Och vi slappnar av. Och känner att tomrummet äntligen lämnar oss när vi landar och stannar kvar där vi hör hemma. Inom oss. Här och nu.

Det är nämligen inte mer saker vi behöver i våra liv.
Det är mer närvaro. Mer kontakt med naturen och människorna omkring oss.
Och mer innerlig kontakt med oss själva.

torsdag 25 augusti 2011

Konsten att rikta sin ilska åt rätt håll




Inte helt sällan när vi blir upprörda över någonting eller anser oss orättvist eller felaktigt behandlade så skäller vi på första bästa person i vår närhet. Ofta blir det den person som vi har framför oss och som jobbar på golvet allra längst bort från den plats där alla beslut fattas. Blir vi upprörda över de höga livsmedelspriserna höjer vi rösten åt kassörskan och ifrågasätter varför det är så och ber henne förklara sig. Blir vi upprörda över att vi får vänta alldeles för länge på att få träffa doktorn eller tycker att sjukvårdssystemet fungerar dåligt så skäller vi på sjuksköterskan vi har precis framför oss. Vi ägnar vår tid och slösar vår energi åt att attackera och anfalla en allierad istället för att rikta vårt anfall mot fienden.
På det viset motarbetar vi själva den förändring vi önskar oss och så väl behöver.

Så mycket bättre det skulle vara om vi stannade upp för ett ögonblick nästa gång vi blir upprörda över någonting och funderar på vem eller vad vi egentligen är upprörda över. Och så ägna vår tankekraft och vår energi åt att komma på ett vettigt sätt att göra någonting åt situationen.
På det viset kan en verklig förändring kanske ske.

Efter att ha jobbat två nätter där jag fått ägna en stor del av min arbetstid åt att förklara något jag själv är upprörd över och försvara min person mot angrepp från upprörda anhöriga och ilskna patienter är jag helt utmattad. Folk upprördes över att jag var ensam sjuksköterska och att det bara fanns en läkare på en disk med uppemot trettio patienter. Vi skrev ut patienter på löpande band men det tillkom lika många i en stadig ström. Och all den tid jag ägnade åt att ta emot klagomål och synpunkter och åt att hålla upp en sköld för att skydda mig mot alla personangrepp var tid jag borde ha kunnat ägna åt mitt jobb. Åt patientvård.

Vill vi ha en verklig förändring av någonting så måste vi lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.
Precis som en kassörska ytterst sällan har ansvar för prisutvecklingen i landet eller en dagisfröken bär ansvaret för att det är alltför stora barngrupper på dagis har sjukvårdspersonalen ingen möjlighet att påverka hur många läkare som anställs eller hur många vårdplatser det finns i landet eller hur sjukvården är utformad. Vi kan knappt påverka våra egna löner. Vi kämpar med näbbar och klor för att få till en förändring. Vi har valt att jobba inom vården för att vi vill rädda liv, bota, hjälpa, lindra och trösta. Vi är era allierade. Era bundsförvanter.
Alla förändringar som måste till inom sjukvården och inom andra områden som vi är missnöjda med måste komma uppifrån. Från beslutsfattarna. Från ledningen. Från makthavarna.

Vi måste lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.

måndag 22 augusti 2011

Vi ser bara det vi vill se

                                                                           * bild från morgueFile.com


Ibland kan livet kännas så enformigt och meningslöst och hopplöst trist och grått och tråkigt att vi är färdiga att ge upp. Resignera.
Vi suckar och beklagar oss högljutt men det gör ingen skillnad.
Ingenting förändras ändå.
Vårt lilla ekorrhjul fortsätter att snurra. Runt, runt, runt. Och vi springer på. Fortare och fortare.
Våra rutiner kväver oss och snärjer oss. Våra plikter och måsten lägger sig som ett koppel runt vår hals och vi tycker inte att vi kommer någonstans. Vi ser samma saker om och om igen på vår färd genom våra dagar och veckor och månader. Vi gör samma saker om och om igen.

Vissa dagar önskar vi att vi bara kunde dra täcket över huvudet och gömma oss för omvärlden och blunda för den bistra verkligheten därutanför.
Och vi önskar oss väldigt långt, långt bort någonstans. Helst till något avlägset och fjärran land. Och vi önskar oss långt, långt bort ifrån vår egen kropp. Och vårt eget liv. Vi vill vara någon annan. Ha ett helt annat liv. Bo på en annan plats. Kanske i en annan tid.
För då skulle nog allt kännas bättre. Livet skulle bli så mycket enklare.
Plötsligt skulle vi bli sedda och hörda och förstådda.
Vi skulle lyckas med allt vi företog oss.
Om allt bara var annorlunda.

Fast det fungerar ju inte så. Det vet vi ju.
Gräset är inte grönare på andra sidan staketet. Det ser bara så ut.
Vi riktar nämligen hela tiden blicken utåt, bort från oss själva.
Och vi glömmer bort att vi själva faktiskt befinner oss utanför vårt eget synfält.
Vi ser helt enkelt inte oss själva.
Och vi ser inte hur grönt gräset faktiskt är på vår egen sida av staketet.

Ibland kan det vara läge att förändra vårt fokus.
Och vända blicken inåt.

För när livet känns trist och grått är det väldigt sällan för att det verkligen är trist och grått.
Och det beror sällan på omständigheterna.
Eller på någon annan runt omkring oss.

Istället beror det allt som oftast på att vi bara ser det vi vill se.
Vi ser det vi fokuserar på och riktar vår uppmärksamhet emot.

Och om vi ständigt väljer att rikta den mot andras liv så går vi helt miste om alla upplevelser i vårt eget. För om vi blickar inåt kommer vi att häpna över de rikedomar som faktiskt redan finns där.
Vi har allt vi behöver där inom oss för att kunna leva ett oerhört spännande och inspirerande intressant liv. Vår fantasi har inga gränser, våra tankar kan bege sig vart som helst och utforska vad helst de vill.

Om livet känns grått och trist och tråkigt kanske vi ska rikta blicken inåt och se om det finns någonting vi kan göra för att förändra det. Bryta våra invanda rutiner. Öppna oss för vår inre värld, våga bli lite mer och större och färggladare och modigare än vad vi redan är. Göra sådant som vi verkligen känner för även om det är något annorlunda eller om vi riskerar att sticka ut från mängden. Öppna oss för världen runt omkring oss. Prata med människor vi aldrig brukar prata med. Se en typ av film vi aldrig brukar se. Äta en typ av mat vi aldrig vågat pröva förut.
Att testa något vi aldrig gjort förut kan snabbt förvandla den tråkigaste dag till en dag att minnas i åratal efteråt.

Ofta sitter vi stenhårt fast i våra gamla vanor och rutiner. Vi ser samma sorts film om och om igen, fast med andra skådespelare. Vi lyssnar på samma typ av musik, fast med olika band.
Vi äter samma sorts mat om och om igen.
Det är inte så konstigt att vi blir uttråkade ibland.

Men om vi öppnar oss för något nytt varje dag, kanske vi inser att det finns så oerhört mycket som vi aldrig tidigare har utforskat eller upptäckt eller lagt märke till.
Så många fantastiska saker som vi bara undvikit att närma oss eller titta på.

Och när vi inser det förstår vi att livet egentligen inte kan vara tråkigt och grått och meningslöst.
Det är bara vi som inte vågat gå ut i världen och börjat leva livet fullt ut.


söndag 14 augusti 2011

Förankra dina luftslott stadigt i marken

                                                                 * bild från wikipedia


Alldeles för ofta när vi drömmer och planerar och önskar oss något nytt och något annat i våra liv så glömmer vi bort att förankra det vi drömmer om i verkligheten. Vi bygger, utan att vara medvetna om det, ett fullkomligt fantastiskt luftslott som bara blir större och finare och bättre ju mer vi finjusterar våra drömmar och önskemål.
Och ju mer tiden går och ju längre bort från vår verklighet våra drömmar når, ju högre upp i skyn stiger vårt vackra luftslott. Tills det till slut försvinner bort över horisonten och vi inte kan se det längre. Och så blir vi besvikna och bittra och djupt desillusionerade.
Och vi bestämmer oss för att drömmar bara är till för förlorare.

Men det är aldrig sant.
Drömmar är till för oss. Allesammans.
De är till för just dig.

Det är genom våra drömmar och våra önskemål om något nytt som vi tar oss vidare genom livets snårskog.
Det är våra drömmar och våra förhoppningar som lyser upp vår väg när allting tycks rasa samman runt omkring oss och vi famlar hjälplöst i mörkret, osäkra på vart vi ska gå och hur vi ska komma vidare.

Vi måste bara komma ihåg att förankra våra drömmar i verkligheten.
Vi måste komma ihåg att förtöja vårt luftslott stadigt och säkert på marken.
Och vi måste se till att skydda det från angrepp utifrån innan vi byggt färdigt.
Vi behöver inte visa världen vad vi bygger förrän vi är redo för det.
Har vi otur visar vi vårt drömbygge för någon som med några väl valda ord sticker hål på vårt fina luftslott. Och luften går ur både våra drömmar och oss själva. Vi sjunker ihop. Och så står vi där. Tillintetgjorda. Fulla av tvivel på vår egen förmåga. Tomma och plötsligt så förfärligt trötta.

Våra drömmar och idéer måste skyddas under sin uppväxttid.
Och förankras stadigt i verkligheten.
Då växer de sig starka.

Och när tiden är mogen och när vi har gjort allt det som krävs av oss, ser vi plötsligt att vårt luftslott fått stabila väggar av sten och det vackraste golv av marmor.
Och vi har byggt vår dröm rakt in i verkligheten.
Vår dröm har fått liv.

Men vi får aldrig glömma bort att ett bygge alltid kostar på.
Att det faktiskt krävs något av oss.
Vill vi lyckas bygga upp vår dröm i verkligheten, måste vi spotta i nävarna och vara beredda på att jobba för det.
Vi måste investera både tid och en noggrann planering och massor av tålamod och kanske en del pengar i vår dröm.
Allt beroende på vad vi drömmer om, förstås.
Men om vi förankrar våra luftslott stadigt i marken så har vi kommit en bra bit på väg mot att förverkliga våra drömmar.