De små sakerna är inte alltid så små

Ibland kan en enda liten, till synes oviktig och snudd på helt obetydlig gest förändra ett liv.
På ett ögonblick.
Ett enda litet vänligt ord kan lysa upp hela tillvaron för någon.
Ibland kan det där lilla vi gjorde, det där som kändes som en bisak, eller det där som vi nästan lät bli att säga eller göra, det där som egentligen inte kostade oss det allra minsta, vara bland det viktigaste som vi någonsin har gjort. Våra ord kanske lever kvar i ett helt liv inom någon annan. Vårt leende kan ha räddat ett liv.

Det lilla vi gör kan få stora konsekvenser.
Det kan inspirera, ge livslust, läka ett trasigt hjärta, väcka glädje till liv, vända en tankegång, skingra tvivel, skapa stigar där det verkade omöjligt att ta sig fram, så ett frö till något stort, vända nederlag till seger eller trösta någon som behöver det.

Alltför många gånger glömmer vi bort det här.
Vi är så upptagna med våra liv att vi inte hinner stanna upp och tänka.
Ofta är vi så upptagna och stressade att vi inte hinner se. Eller höra. Eller bry oss.
Vi bara rusar förbi och vidare och framåt och så missar vi det uppenbara.

Småsaker betyder faktiskt något.
Ibland betydligt mer än de stora sakerna.
Ett leende från en främling kan lysa upp en hel dag för någon som känner sig ensam.
Att någon orkar lyssna på det man har att säga kan förändra allt för den som behöver få prata av sig. Det kan vara det som gör hela skillnaden i om man orkar fortsätta leva eller inte.
Att någon hälsar i korridoren på jobbet kan göra all skillnad i världen om man känner sig utanför och fullständigt osynlig.
Om någon tar sig tid att hålla upp en dörr istället för att drämma den i ansiktet på en känns plötsligt livet lite trevligare. Lite lättare.

Att hämta en kopp kaffe åt en stressad kollega, bjuda någon på lunch, ge beröm helt spontant, ta sig tid att växla några ord med någon som alltid sitter ensam eller skicka ett vänligt sms kan faktiskt göra skillnad.
Men alldeles för ofta glömmer vi bort det här i vår stressade tillvaro. Vi hinner inte höra av oss till våra vänner och bekanta. Vi väntar med att säga att vi uppskattar någon. Vi har så bråttom av bussen att vi inte märker att vi trampar folk på tårna och boxar någon i magen med vår väska.
Vi ser inte. Vi hör inte.

Jag möter många patienter som är svårt sjuka, en del av dem med vetskapen om att deras tid är väldigt begränsad. Många av dem berättar just om hur mycket de här små sakerna i livet betyder. Att någon har hjälpt dem upp om de ramlat ute. Att någon hört av sig för att höra hur de mår. Att de möts med vänliga ord istället för irriterade suckar inom sjukvården. Jag glömmer aldrig en patient som berättade att hon fått höra att hon hade vackra ögon av en främling trettio år tidigare. Och fortfarande blev alldeles varm och lycklig när hon tänkte på det.

Det är alldeles för många som mår dåligt i vår omgivning. Som känner sig ensamma, misslyckade, förbisedda, osynliga och obetydliga. Människor som bara längtar efter ett vänligt ord.
Det kommer in så många människor på akuten som skadar sig själva i ett desperat rop på hjälp.
Som skär sig för att få lite uppmärksamhet och omtanke och kärlek.
Och det kommer in så många människor som känner sig ensamma och upplever att de tynar bort för att de inte har någon att prata med.

Vi behöver sakta ner tempot lite då och då. Prestera lite mindre, inte alltid vara så duktiga och effektiva. För om vi saktar ner på tempot hinner vi kanske se.  Och vi hinner kanske höra av oss till någon som väntar på vårt samtal. Och vi hinner kanske hälsa på vår bästa vän. Eller ta oss tid och hjälpa damen med rollatorn som försöker kliva på bussen. Med små gester kan vi göra skillnad. Med lite vänlighet kan vi komma långt.

De små sakerna är nämligen inte alltid så små.

Möten med vardagshjältar

                                                                                 * bild från morgueFile.com


Ikväll vill jag glömma bort allt om märkligt obetänksamma beslut som verkar ha tagits angående akutsjukhusen i Stockholm.
Förhoppningsvis har jag bara missförstått, hört fel.
Låt oss hoppas det.

Och ikväll vill jag bara glömma bort allt onödigt spring under dagen för att hitta blodtrycksmanschetter, febertermometrar, ekg-apparater och nålar. Jag vill låtsas att det inte är sant att man tycker det är för dyrt att köpa in dylik utrustning till en stor akutmottagning. Och jag vill inte tänka mer på etikettskrivare som slutar fungera så att allt måste skrivas för hand eller datorer som krånglar. Ännu mindre vill jag tänka på stress, döden, misshandel och rån, självmordsförsök och sjukdomar. Ikväll tänker jag glömma bort allt det.

Och istället tänka på det underbara mod och den vackra kärlek jag stod ansikte mot ansikte med idag.
Hos den kvinna som följt med sin älskade in till sjukhus.
Som vårdade sin svårt sjuke make dygnet runt hemma.
Och ändå orkade hon le och vara vänlig.

Hos den man som var så hårt drabbad av förlamning och annat men så full av livskraft och mod att jag häpnade. Och var tvungen att vända mig bort för att han inte skulle se tårarna av stolthet i mina ögon när han kämpade för att klara en sak på egen hand och lyckades.

Och jag ska tänka på den fantastiska unga kvinna som med sådant makalöst mod tog så väl hand om sin äldre och sjuke granne och som nu var hans enda livlina och räddande ängel. Hon kämpade för hans rätt till vård. Och följde självklart med honom till sjukhuset för att han skulle slippa vara ensam.

Och jag ska tänka på alla de andra, alla dessa fina människor jag mött idag.

När jag möter alla dessa oerhört modiga och omtänksamma och kärleksfulla vardagshjältar så känner jag mig privilegierad och ödmjuk inför deras enorma styrka och kraft. Det inspirerar mig att fortsätta med mitt jobb. Och får mig att vilja bli bättre, kunnigare, effektivare. Så att jag kan underlätta mer i deras liv, lyfta något av den tunga börda de bär på sina axlar dagligen. Iallafall under den tid de är hos oss på akuten.

De gör ett oerhört arbete i tysthet, alla dessa anhöriga och vänner och grannar.
Som det aldrig talas om. Som sällan uppskattas.
I mina ögon är de fantastiska, dessa vardagshjältar.

Om ris och ros

Ibland förundras jag över hur snabba vi är att ge varandra kritik.
På mitt jobb har det blivit ett tuffare klimat även arbetskollegor emellan ju tyngre och stressigare det blir rent arbetsmässigt. Tyvärr.
Någonstans måste vi få utlopp för vår frustration och vårt missnöje.
Och när man är trött och stressad är det svårt att ha tålamod och se allt det bra någon annan kanske gör.
Vi ser det som irriterar oss.
Och inte helt sällan blir det en överreaktion som dessutom kan drabba helt fel person.

Så blir tyvärr våra arbetsdagar också mycket tyngre och jobbigare än de behöver vara.

Tänk om vi vore lika snabba på att berömma varandra.
Om vi kunde stötta och uppmuntra varandra lika ivrigt som vi gnäller om allt och ingenting.

Det är så enkelt egentligen att säga ett vänligt ord, fråga hur någon mår och ta sig tid några minuter för att lyssna på svaret, ge några ord till uppmuntran istället för att leta efter fel..
För fel och saker att gnälla på går alltid att hitta.

Men det går lika bra att hitta saker som är positiva om man bara väljer att se det.
De flesta av oss gör faktiskt så gott vi kan. Man vill inte något annat än att göra ett så bra jobb som möjligt.
Men ibland räcker vi helt enkelt inte till.

Det skulle vara så skönt om vi kunde uppmuntra och stötta varandra lite mer.
Kanske skulle vi må lite bättre då, livet kanske skulle kunna kännas lite lättare.

Tänk att få gå hem med ett leende på läpparna från jobbet.

Vikten av ett leende

                                                                               * bild från wikipedia                                                                    
Blev idag påmind om hur mycket lite vänlighet eller ett leende kan betyda.
När man är inne i en kris kan det vara avgörande.
Det kan vara en liten gest som får allt att vända.
Ett vänligt leende som får en att orka gå vidare.

Så ofta går vi bara på och glömmer bort att vi inte är ensamma här på jorden.
Att det inte bara är oss allting handlar om och kretsar omkring.
Jag säger inte att det inte är viktigt att ta hand om sig själv och se efter sina egna behov, för det är det självklart. Vi måste vara rädda om oss själva och våga stå för dem vi är och sätta gränser förstås.

Men mitt i allt det vi står i får vi inte glömma bort vad de små sakerna kan göra för att få någon att må lite bättre. Vare sig det är någon vi står nära och älskar eller någon främling vi hastigt möter på gatan.

Ett enkelt sms där vi frågar hur någon mår, hålla upp dörren för personen bakom oss istället för att den ska smälla igen framför ansiktet på dem, ett leende åt någon vi inte känner eller åt en morgontrött partner eller en grinig arbetskamrat kan förändra allt.

Vi kanske aldrig ser effekten av det.
Men lite vänlighet kan rädda liv.

Ditt leende kan vara den ljuspunkt som en ensam människa får sitt hopp ifrån.