Jag är inte bara sjuksköterska

                                                       *bild från morgueFile.com
Jag är inte bara sjuksköterska.
Jag är också städerska, tolk, värdinna, sakletare, transportör, medlare i konflikter, fotograf, sekreterare och emellanåt apparatfixare.

Samtidigt som det förväntas att jag effektivt sköter mitt jobb utan ett enda misstag i en kaotisk miljö, springer på larm, räddar liv, ger läkemedel, sätter nålar och ventrikelsonder, sköter CPAP:en och kopplar blodvärmaren, lindar stukade fötter, gipsar frakturer, ger råd, ställer in kryckor, dokumenterar både på papper och i två olika journalsystem, svarar i telefon, tröstar och lindrar, tar hand om misshandlade kvinnor, våldtagna män, fotar skador, duschar hemlösa, tar blodprover, tar ankomstsamtal och prioriterar, dvs triagerar, tolkar EKG, kopplar upp övervakningsutrusning, ger injektioner och vaccinationer, så ska jag också städa, torka av ytor och damma, ordna med att bre smörgåsar, koka kaffe, fylla på i skåp och lådor, springa i förråd och leta efter försvunna plånböcker och strumpor, tvätta kläder, fixa krånglande datorer och skrivare.
Och listan görs bara längre.

En tidigare kollega som arbetar på Åland har berättat att det ser helt annorlunda ut där.
Där har man städare som städar. Labb-personal som springer med prover. Personal speciellt anställd för att koka kaffe och ordna med fika. Förrådspersonal som fyller på skåpen.
Sjuksköterskor får jobba med det de är bäst på - att vara just sjuksköterskor.

Det är inte helt ultimat att mitt i den enorma belastning som den svenska sjukvården nu har att dessutom låta sjuksköterskor få sköta allt arbete runtomkring i besparingssyfte. Att vi istället för att få ägna vår tid åt patienter, ska springa och torka golv och så vidare.
Speciellt inte med tanke på hur underbetalda vi faktiskt är.

Hälso- och sjukvårdspersonal ståtar med att ligga i topp vad gäller sjukskrivningar och utbrändhet. Det är inte direkt förvånande med tanke på hur verkligheten i svensk sjukvård ser ut idag.

Men det förvånar mig verkligen att man inom hälso- och sjukvården är så dåliga på att ta hand om sina egna anställda. Att man inte ser och uppmärksammar att situationen är ohållbar.
Och att det är dags att göra något åt den här situationen nu. Idag.

Att man inom en bransch där själva navet i verksamheten är förebyggande av ohälsa och sjukdom ståtar med ett enormt antal sjukskrivna och utbrända anställda ger en bild av hur illa det egentligen står till. Rimligtvis borde väl sjukvården föregå med gott exempel och gå i täten och visa vägen hur man undviker utbrändhet och ohälsa och sjukdom.

Istället intar man en slit-och släng attityd där man anser att det bara är att anställa nytt när den egna personalen inte orkar längre. Förlorad kompetens reflekterar man inte över.
Och under tiden är det patienterna som kommer i kläm.
Gamla och sjuka och svaga människor.
De är de som far illa inom svensk sjukvård när belastningen är hög.
Och det är den tyvärr väldigt ofta.