Skenet kan bedra

* bild från wikipedia

Livet spelar oss små spratt ibland.

Testar oss. Håller ett öga på oss och insisterar på att vi håller oss vakna och alerta och lyhörda för vår omgivning. Undersöker om vi fortfarande är med i matchen, om vi verkligen har fattat vad det handlar om. Egentligen.

För det vi ser framför oss är inte alltid vad det verkar att vara.

Det vi ser med våra ögon och allt det som vi observerar och noggrant granskar är inte alltid det vi tror att det är. Hur övertygade vi än är om motsatsen.

Skenet kan bedra.

Och gör det ganska så ofta. För att inte säga nästan jämt.

Ytan kan lura oss och vilseleda oss. Det yttre kan förföra oss och locka oss och avskräcka oss och skrämma oss eller fullkomligt hänföra oss.

Vi behöver lära oss att se igenom alla dessa fasader och hur vi ska kunna klättra över höga murar, vi behöver utveckla ett sätt att ta oss in under ytan på den mest förhärdade rustning, vi behöver lära oss att knyta upp dubbelknutar och att dyrka upp hänglås där ägaren slängt bort nyckeln för länge sedan, vi behöver komma på ett sätt att skrapa bort rost och lyfta bort skrot och skräp och allehanda ting som är i vägen.

För där under, där bakom alla dessa stängsel och skydd och murar, där bakom allt det yttre, bakom allt det som döljer och låser inne och håller tillbaka, där finns det som är sant och äkta och unikt.
Och när vi en gång har sett den inre kärnan, när vi väl har hört dess hjärta slå, så förstår vi att det är värt allt arbete och varje steg på vägen som det kostar oss att nå in dit.

Vi tror alldeles för ofta och helt felaktigt att det bara är det yttre som räknas och betyder något.
Att om vi inte är snygga nog och om vi inte är smala nog så duger vi ingenting till.
Och om vi inte är rika nog eller har prylar nog så räknas vi inte. Så syns vi inte.
Och om vi inte syns så finns vi inte. Och om vi inte är vältränade nog eller hippa nog eller intressanta nog eller anpassade nog så får vi inte vara med.
Och så känner vi oss värdelösa och fullkomligt hopplösa.

På mitt jobb möter jag så många människor som skadar sig själva av ren frustration och outsäglig sorg över att inte duga och aldrig passa in att jag gråter inombords. Unga tjejer med hela livet framför sig som bara vill dö för att de inte orkar med kraven som ställs på dem. Smala och söta tjejer som upplever sig själva som fula och äckliga och tjocka. Unga killar som kommer in med bröstsmärta och ångest för att de inte orkar upprätthålla fasaden längre. Kvinnor och män i alla åldrar och yrkesgrupper som bryter ihop så fort de kommit innanför dörren på undersökningsrummet för att de känner sig fullständigt osynliga och otillräckliga och utmattade av ansträngningen att upprätthålla det yttre skenet.
Vi tror att vårt yttre sken är det enda som betyder något.

Så vi opererar oss och vi bantar om och om igen och vi gör om oss och gör oss till och vi lovar bot och bättring för att kunna passa in och duga.
Och vi gör våld på våra egna jag för att få plats och för att synas och för att höras och kunna bli någon.

Men sanningen är att skenet bedrar.
Vi är redan någon.
Det finns inget vackrare än det som är alldeles äkta och naturligt och med lite skavanker här och där. Det finns inget finare.
Ditt verkliga jag behöver inte göra ett dugg för att passa in eller duga eller för att räknas.
Du räknas redan.

Och ju mer vi inser att allt inte bara är yta och fernissa och ett perfekt yttre, ju mer kan vi slappna av och äntligen börja leva vårt alldeles egna liv. Vi kan börja bjuda lite mer på oss själva. Skratta åt våra misstag och tillkortakommanden. Ta lite lättare på saker och ting som drabbar oss. Skaffa oss lite sund distans till oss själva.
Se lite ljusare på tillvaron.
Och tillåta oss att se bortom allt det yttre och istället kika in bakom fasaden.
Även hos oss själva.