Med dörren en aning på glänt

                                                                  * bild från morgueFile.com

Lämna alltid dörren en aning på glänt när du går.
Behåll nyckeln och se till att det inte finns någon anledning till att de som blir kvar anser att de behöver byta ut låset. För man vet aldrig.

Livet lämnar aldrig några garantier.
Ibland kan resan framåt innebära en sväng tillbaka och plötsligt kanske du befinner dig utanför den dörr du smällde igen så hårt tidigare. Den som du stängde i ilska och med hårda ord vinande i luften efter dig.
Och nu måste du knacka på och hoppas på att någon hör dig.
Att någon vill höra.
Och att dörren öppnas och du välkomnas in.

Med dörren en aning på glänt fungerar våra liv lite smidigare.
Med dörren en aning på glänt släpper vi in lite mer ljus och luft i våra liv.

Även när folk väljer att lämna oss med sårande och kanske förgiftade ord kan vi välja att glänta lite på dörren som slagits igen rakt i ansiktet på oss.
Det är alltid vårt eget val i det läget.

Om vi ska huka oss bakom en stängd dörr och av rädsla för att bli sårade låta dörren förbli stängd.
Vi kan välja att låsa dörren, skaffa säkerhetslås, till och med flytta fram tunga möbler och ställa framför dörren så att ingen någonsin kommer in igen.
Så att vi aldrig kan bli sårade igen.

Eller så kan vi glänta lite på dörren efter det att de ilskna, klampande stegen tonat bort i fjärran. Vi kan glänta lite på dörren, försiktigt, försiktigt och om vi vill kan vi slicka våra sår i skydd därbakom dörren för ett tag.
Tills vi så småningom känner att det faktiskt strömmar in frisk luft genom dörrspringan.
Vi kanske upptäcker att vi nyfiket börjar betrakta folk som går förbi utanför vår dörr.
Vi kanske känner doften av blommor och regn och av själva livet därutanför.
Och då kanske vi väljer att putta upp dörren lite till. Och lite till. Och sedan lite till.
Tills vi upptäcker att dörren faktiskt står vidöppen.
Och då kanske vi äntligen vågar ta steget ut.
Kliva över den där tröskeln.
Med tillförsikt.
Och våga börja leva igen.

Låt inte rädslan hindra dig

Överallt dessa dörrar omkring oss. Anonyma dörrar. Färgstarka dörrar.
Mörka och hotande dörrar.
Inbjudande dörrar som lämnats lite på glänt.
Och sedan alla dessa låsta, skrämmande och till synes fullständigt ointagliga dörrar.
Som stänger oss ute. Ibland, tyvärr, för att vi inte tillåts att gå innanför.
Vi passar inte in eller så är vi helt enkelt inte välkomna av olika och ibland outgrundliga skäl.

Men ofta, alldeles för ofta, för att vi inte vågar glänta på dörren för att se vad som döljer sig därinnanför.
För att vi inte vågar knacka på. För att vi hellre tyst skyndar oss förbi än tar en chans och kanske riskerar att göra bort oss. Även om det faktiskt är möjligt att det döljer sig något helt fantastiskt bakom någon av de dörrar vi så snabbt springer förbi.
Det spelar inte så stor roll.
Vi väljer hellre att missa en del härliga erfarenheter än att möta våra rädslor och utmana dem.

Men problemet är att våra rädslor oftast inte försvinner bara för att vi ignorerar dem.
Istället smittar det av sig på andra områden i våra liv.
Tills det till slut genomsyrar hela vårt liv.
Rädsla smittar nämligen.
Och i värsta fall kan det leda till att vi blir väldigt begränsade.
Vi blir mer och mer bakbundna och tillåter oss bara ett begränsat livsutrymme.
Som blir mindre och mindre ju mer vi låter rädslan styra oss.
Till slut går vi självmant in i ett litet, litet  rum och låser alla dörrar omkring oss.
Och vi vågar inte komma ut i första taget.

Vi behöver ingjuta mer mod i oss själva.
Strunta i att vi är rädda och göra saker vi aldrig gjort förut.
Se rädslan i ögonen och med darrande steg gå vidare ändå.
För varje steg blir det nämligen lättare. Och för varje steg är en seger vunnen.

Vi behöver pröva nya saker för att utmana våra rädslor och vidga vårt livsutrymme.
Vem vet, vi kanske har några dolda, slumrande talanger som bara väntar på att väckas till liv?
Och även om vi inte upptäcker några större livsavgörande saker på vår väg så kanske vi ändå får lite bättre självförtroende. Vi kanske har lite roligt. Vi kanske upptäcker att vi inte gillar en viss sak. Bra. Då vet vi det, vi är en erfarenhet rikare och vi har lärt oss något nytt om oss själva. Eller så hittar vi en ny fascinerande hobby. Eller får nya vänner. Det är inte så dumt det heller.

Så låt oss öppna de där dörrarna som vi tror är stängda för oss.
Låt oss se rädslan i ögonen och gå vidare ändå.
Bara fortsätta gå. Framåt, vidare.

Det finns tusen och åter tusen dörrar och upplevelser som bara väntar på oss.
Det är upp till oss om vi vill närma oss en av dem och knacka på.
Och våga ta steget in genom den där dörren. Idag.