En stilla bön om bättring

                                  * detalj från Rembrandt,"Portrait of an old man in red",  bild från wikipedia


Häromdagen under ett långt och egentligen alldeles för tungt arbetspass slog det mig.
Åter igen.
Hur många människor som blir misshandlade och förnedrade och tillintetgjorda av någon som står dem nära. Alldeles för ofta av en partner som påstår sig älska dem. Hur många som dagligen får höra att de är värdelösa, fula, misslyckade, dumma, ointelligenta, oönskade och oälskade.
Hur många som sväljer gråten och klistrar på ett falskt leende för att uthärda och klara av sin arbetsdag. Som lever i ständig osäkerhet och med en gnagande oro för hur det kommer att vara när de kommer hem. Och som inte har styrka nog att gå därifrån och gå vidare.

Och hur många av oss som är missnöjda, otillfredsställda, alltför stressade, ihåliga och fullkomligt utsvultna på medkänsla och uppskattning och känslan av att ha ett meningsfullt liv.
Hur många av oss som fått uppfattningen att vi inte duger som vi är. Hur många av oss som tror att vi måste stöpas i samma form som alla andra för att bli någon, för att få höja våra röster, för att våga ta plats och för att kunna vara nöjda med våra liv. Hur vi ursäktar oss och gömmer oss. Och hur det här bäddar för att vi accepterar när andra behandlar oss illa. Eftersom vi tror att de har rätt. Vi tror inte att vi förtjänar bättre.

Det är alldeles för många som ihärdigt och febrilt letar efter reservdelar som egentligen inte behövs eftersom ingenting är trasigt. Vi tror på tok för ofta helt felaktigt att vi är ofärdiga och halva och trasiga. Att vi saknar någon del för att få räknas. Att vi saknar någonting för att kunna vara lyckliga. Vi tror att vi behöver någon annan, något annat, att vi behöver vara någon annanstans, vid någon annan tid, och att vi behöver helt andra förutsättningar för att kunna må bra och trivas med livet. Så vi irrar omkring, vilsna och ständigt sökande efter någon eller något som kan befria oss, fylla vårt liv med mening, få oss att känna oss värdefulla, älskade, lyckade och som kan skänka oss känslan av att äntligen ha kommit hem.
Vi tror att det är bättre att stanna hos människor som behandlar oss illa än att ge oss av. Vare sig det gäller vår partner, våra föräldrar, våra arbetskollegor eller våra vänner.
Vad som helst bara vi inte blir lämnade ensamma.

Vi opererar oss och gör om oss till oigenkännlighet för att kunna passa in i andras mallar om vad som duger och är godtagbart. Vi klär oss efter hur någon annan bestämt är det enda godtagbara, vi uttrycker oss efter hur vi lärt oss att man bör uttrycka sig och vi försöker hela tiden göra som alla andra gör.

Men ingenting utifrån kan någonsin få oss att känna att vi duger. Ingen annan person kan skänka oss känslan av meningsfullhet. Ingen operation i världen kan få oss att bli nöjda med oss själva.
Vi måste hitta det inom oss själva. Vi måste känna att vi duger inför oss själva först. Och det gör vi genom att  börja acceptera vilka vi är. Varje dag. Vi gör det genom att inse att vi räknas, precis som vi är. Det spelar ingen roll om vi anser att vi är dåliga på matte, bär på några kilon för mycket eller för lite, anser oss vara för långa eller för korta, känner oss töntiga, hippa eller bara som en i mängden som aldrig syns eller hörs.
Vi duger. Precis som vi är just nu.

Och finns det någon som säger något annat till dig, gå därifrån.
Låt aldrig, aldrig någonsin någon annan få trycka ner dig, eller få dig att känna dig liten, eller värdelös, eller misslyckad.
Aldrig någonsin.
Du förtjänar bättre.

Vi behöver lära oss att stå på oss. Inte acceptera vad som helst.
Aldrig tillåta någon annan behandla oss som mindre värda gång på gång på gång.
Istället ska vi resa oss upp, sträcka på oss och gå vår väg.

Och det kommer inte att innebära ensamhet.
För det finns fullt med människor här i världen som behandlar andra med respekt och vänlighet.
Men vi kan aldrig hitta dem om vi stannar kvar på den plats där vi blir illa behandlade.

Skenet kan bedra

* bild från wikipedia

Livet spelar oss små spratt ibland.

Testar oss. Håller ett öga på oss och insisterar på att vi håller oss vakna och alerta och lyhörda för vår omgivning. Undersöker om vi fortfarande är med i matchen, om vi verkligen har fattat vad det handlar om. Egentligen.

För det vi ser framför oss är inte alltid vad det verkar att vara.

Det vi ser med våra ögon och allt det som vi observerar och noggrant granskar är inte alltid det vi tror att det är. Hur övertygade vi än är om motsatsen.

Skenet kan bedra.

Och gör det ganska så ofta. För att inte säga nästan jämt.

Ytan kan lura oss och vilseleda oss. Det yttre kan förföra oss och locka oss och avskräcka oss och skrämma oss eller fullkomligt hänföra oss.

Vi behöver lära oss att se igenom alla dessa fasader och hur vi ska kunna klättra över höga murar, vi behöver utveckla ett sätt att ta oss in under ytan på den mest förhärdade rustning, vi behöver lära oss att knyta upp dubbelknutar och att dyrka upp hänglås där ägaren slängt bort nyckeln för länge sedan, vi behöver komma på ett sätt att skrapa bort rost och lyfta bort skrot och skräp och allehanda ting som är i vägen.

För där under, där bakom alla dessa stängsel och skydd och murar, där bakom allt det yttre, bakom allt det som döljer och låser inne och håller tillbaka, där finns det som är sant och äkta och unikt.
Och när vi en gång har sett den inre kärnan, när vi väl har hört dess hjärta slå, så förstår vi att det är värt allt arbete och varje steg på vägen som det kostar oss att nå in dit.

Vi tror alldeles för ofta och helt felaktigt att det bara är det yttre som räknas och betyder något.
Att om vi inte är snygga nog och om vi inte är smala nog så duger vi ingenting till.
Och om vi inte är rika nog eller har prylar nog så räknas vi inte. Så syns vi inte.
Och om vi inte syns så finns vi inte. Och om vi inte är vältränade nog eller hippa nog eller intressanta nog eller anpassade nog så får vi inte vara med.
Och så känner vi oss värdelösa och fullkomligt hopplösa.

På mitt jobb möter jag så många människor som skadar sig själva av ren frustration och outsäglig sorg över att inte duga och aldrig passa in att jag gråter inombords. Unga tjejer med hela livet framför sig som bara vill dö för att de inte orkar med kraven som ställs på dem. Smala och söta tjejer som upplever sig själva som fula och äckliga och tjocka. Unga killar som kommer in med bröstsmärta och ångest för att de inte orkar upprätthålla fasaden längre. Kvinnor och män i alla åldrar och yrkesgrupper som bryter ihop så fort de kommit innanför dörren på undersökningsrummet för att de känner sig fullständigt osynliga och otillräckliga och utmattade av ansträngningen att upprätthålla det yttre skenet.
Vi tror att vårt yttre sken är det enda som betyder något.

Så vi opererar oss och vi bantar om och om igen och vi gör om oss och gör oss till och vi lovar bot och bättring för att kunna passa in och duga.
Och vi gör våld på våra egna jag för att få plats och för att synas och för att höras och kunna bli någon.

Men sanningen är att skenet bedrar.
Vi är redan någon.
Det finns inget vackrare än det som är alldeles äkta och naturligt och med lite skavanker här och där. Det finns inget finare.
Ditt verkliga jag behöver inte göra ett dugg för att passa in eller duga eller för att räknas.
Du räknas redan.

Och ju mer vi inser att allt inte bara är yta och fernissa och ett perfekt yttre, ju mer kan vi slappna av och äntligen börja leva vårt alldeles egna liv. Vi kan börja bjuda lite mer på oss själva. Skratta åt våra misstag och tillkortakommanden. Ta lite lättare på saker och ting som drabbar oss. Skaffa oss lite sund distans till oss själva.
Se lite ljusare på tillvaron.
Och tillåta oss att se bortom allt det yttre och istället kika in bakom fasaden.
Även hos oss själva.

Inta tronen i ditt eget kungarike

                                                                     *bild från morgueFile.com
Vi vet men vi glömmer bort.
Vi hör budskapen men vi låtsas att vi inte hör och vi låtsas att vi inte förstår.
Vi skulle kunna och vi skulle förmodligen dessutom må alldeles underbart bra av det men vi låter bli.
Vi har kunskapen och informationen men vi har inte alltid viljan eller lusten eller orken. 
Vi har förmågan och möjligheterna men vi väljer ändå ofta att titta bort. 
Vi riktar hellre blicken alldeles vid sidan av eller strax nedanför eller högt, högt över den plats där vi vet att sanningen bor. 


Vi vet mycket väl vad som skulle få oss att må lite bättre.
Vi vet vad våra kroppar behöver för att orka med och hålla sig friska.
Vad våra hjärtan mår bra av och vad de tar skada av.
Vad vi inte kan kompromissa med om vi vill må bra.
Vi vet att vi bör dricka lagom mycket vatten, vi vet vilken mat som är hälsosam för oss och vilken som inte är det. Vi vet att motion är bra och nödvändigt, att vi behöver frisk luft och tillräckligt med sömn och vila.
Men vi har inte alltid vårt eget bästa för ögonen.

Och därför struntar vi så många gånger i det allra viktigaste och dyrbaraste och finaste vi har i våra liv.
Vi struntar ofta helt och fullständigt i oss själva. 
Trots att vi vet att vårt liv skulle bli ganska så tomt och tyst och mörkt och innehållslöst utan oss.
Från det allra första andetaget har vi varit med. Och sett. Och hört. Och förstått. 
Vi har anat. Och vi har insett.
Att vi är en rätt så central person som trots allt är ganska viktig i vårt eget liv.
Även om vi försöker låtsas något annat.

Du är nämligen regissören och huvudpersonen och rollbesättaren i ditt eget liv.
Ingen annan kan ta din plats, någonsin, inte ens den mest välrenommerade stand-in kan komma i närheten av att vara du. Ingen annan.
Du är unik. Dyrbar. Älskad.
Och värdefull.

Du är starkare än vad du tror och än vad du kanske någonsin kommer att förstå.
Du har mer inom dig än vad du någonsin kunnat ana.
När du behöver det kommer du att upptäcka att du djupt där inom dig har mod som det tuffaste lejon.
Att du har styrkan att möta utmaningar du inte trodde att någon skulle kunna överleva.
Att du har förmågan att skapa, uppfinna, leda, producera och förverkliga saker du hade trott var helt utom räckhåll för dig. Du är full av dolda resurser och talanger och oupptäckta förmågor.

Du förtjänar det allra bästa. Det godaste. Det finaste.
Du förtjänar att njuta av livet och skratta och lyckas med allt du vill åstadkomma.

Och just därför.
Just därför ska du vara rädd om dig.
Ta hand om dig själv lite bättre.
Unna dig lite mer.

Det är dags inta tronen i ditt eget kungarike.

Du duger precis som du är

                                                                      * bild från morgueFile.com                                                                    
Låt aldrig någon säga åt dig hur du ska vara eller vad du borde känna.
Låt aldrig någon annan bestämma hur du ska klä dig, vad du ska jobba med, vad du borde ägna din tid åt, vad som räknas och inte räknas.
Bestäm själv, för innerst inne vet du vad du vill och vad du längtar efter.
Ha på dig de kläder du mår som bäst i, det du trivs i, ägna din tid åt de saker du tycker om att göra och som gör dig glad. Som får dig att må bra även på längre sikt.

Låt ingen trampa på dig. Någonsin.

Det är en märklig sjuka i vår värld att vi ska låta alla andra bestämma vad som är rätt eller fel för oss.
Om man låter andra bestämma för länge går det till slut så långt att man inte vet vad man vill eller vem man är.
Det gör ont att tappa bort sig själv.

Men det går att hitta hem igen.
Det går att hitta svaret på vad man vill.
Man måste börja lyssna inåt och våga handla efter de svaga signaler man får därinifrån.
Våga lita på att den person som gömmer sig innanför skalet faktiskt tål att plocka fram i ljuset.
Du är nämligen helt unik.
Det finns ingen annan precis som du!

Och du duger precis som du är.
Idag och alla dagar.