Många av oss ägnar alldeles för mycket energi under dagen åt att förklara oss och försvara oss och ursäkta oss. Igår när jag vände ut och in på mig själv i mina försök att förklara de långa väntetiderna på akuten utan att lyckas insåg jag att det inte spelade någon roll. Mannen hade redan bestämt sig för att jag hade fel. Ingenting jag sade kunde ändra på det. Så jag kunde antingen ägna resten av kvällen åt att förklara och försöka få honom att förstå eller så kunde jag strunta i det helt.
Jag valde det senare.
Det är utmattande och uttröttande och det dränerar vår energi fullständigt att ideligen försöka förklara oss. Och försvara oss. Vi tror att vi måste förklara varför vi gör någonting. Fast vi ibland inte ens själva har svaret. Fast vi själva faktiskt inte alltid vet. Och vi tror att vi måste förklara vad som motiverar oss. Och vad vi gör. Och hur vi gjorde och varför det blev fel. Och om det blev rätt så har vi behov av att förklara vad som bidrog till att det gick rätt. Vi måste förklara oss om det var någon som hjälpte oss på vägen och vi måste förklara oss om vi inte fick någon hjälp alls.
Vi har långa förklaringar till hands om vi måste ringa oss sjuka, om vi kommer försent, om vi inte har möjlighet att komma på en fest, om vi inte vill gå med ut på afterwork efter jobbet, om vi inte vill äta kött, om vi inte orkar jobba över och om vi inte vill flytta på vår semester. Allt ska förklaras. Allt måste försvaras.
Det här tar musten ur oss utan att vi ens reflekterar över det. Det suger ur vår kraft och det stjäl vår energi.
Och många gånger är det inte ens nödvändigt med några långa förklaringar eller väl inövade försvarstal.
Många gånger räcker det med ett enkelt nej. Eller ett hederligt ja.
Ibland kan det till och med vara mer kraftfullt att låta bli att förklara och försvara.
Dels för att vi spar vår energi åt viktigare saker, dels för att det faktiskt inger respekt när vi låter bli alla dessa förklaringar och bortförklaringar.
Sedan finns det förstås tillfällen när vi är skyldiga en förklaring. Tillfällen där det faktiskt krävs att vi försvarar oss. Tillfällen då det kan vara bra att ha ett väl inövat försvarstal till hands. Men det är inte de tillfällena jag syftar på här. Utan de helt vardagliga situationerna. Där vi känner att vi inte har rätt att säga varken ja eller nej utan en hastigt påkommen undanflykt eller en ursäkt. De situationer där vi känner att vi inte kan eller vågar eller mäktar med att helt enkelt svara ja eller nej och låta det stå för sig själv.
Vi är så rädda för att såra andra. Vi är så rädda för vad de andra ska tycka och tänka om oss. Men det spelar faktiskt ingen roll vad andra tycker och tänker om oss. Det som betyder något är vad vi tycker och tänker om oss själva. Det som betyder något är vad vi vill. Och att vi är ärliga mot oss själva.
Och att vi alltid vågar säga ja när vi menar ja och nej när vi menar nej.
Så att vi så småningom inser att vi faktiskt inte behöver ha huvudet fullt med ursäkter och bortförklaringar redo att användas.
Vi behöver nämligen inte alltid förklara oss.
