Med rätt att byta

Vi är så väldigt utsatta.
Speciellt om vi blir sjuka eller om vi råkar ut för en olycka.
Om vi blir plötsligt blir beroende av sjukvård och behandlingar och mediciner för att få ett drägligt liv och ha en chans att överleva.
Många blir helt och fullständigt utlämnade till sin ansvarige läkare.
Och till den vårdpersonal som råkar jobba just då, den dagen.
Och alltför många gånger vågar vi inte säga ifrån, eller ifrågasätta, eller diskutera eller framföra våra egna funderingar och åsikter och önskemål. Många gånger tror vi att vi måste acceptera att vi blir behandlade hårdhänt och ilsket, respektlöst och oengagerat, utan empati och medmänsklighet.
Men det är inte sant.
Vi har alltid rätt att byta.
Bytesrätt gäller även inom sjukvården.

Det är just när vi är sjuka och svaga och kanske helt beroende av andra som det är så viktigt, rent av livsviktigt, att vi blir bemötta med kärlek och respekt och värdighet. Det är just när vi har ont och är oroliga för framtiden och när vi inte kan klara oss själva som det är så viktigt att vi har en kontakt med sjukvården som fungerar och känns bra. Och det är just när vi är svårt sjuka eller skadade som vi behöver en kompetent och professionell vård som inte förminskar oss eller försvagar oss ytterligare.
Och det är just när vi är i så stort behov av det som vi också har svårigheter att orka säga ifrån. Tyvärr.

Men det är bara att inse.
Trots att läkare i Sverige har samma grundutbildning kan det vara en milsvid skillnad mellan deras kompetens och deras förmåga att bemöta patienter.
Och trots att sjuksköterskor i Sverige har samma grundutbildning bakom sig skiljer det sig enormt mellan deras kompetens och förmåga att bemöta patienter.

Det här gör förstås att vi blir väldigt utsatta när vi blir sjuka eller skadar oss.
Det skiljer i kompetens och hur vi blir behandlade, hur vi blir bemötta och hur vi blir omhändertagna.
Många gånger är det personbundet.
Det här gör att vi måste våga säga ifrån.
Vi har rätt att byta läkare. Vi har rätt att bli behandlade med respekt.
Att bli tagna på allvar.

Igår, i det fina mötet med en svårt sjuk man på jobbet, blev jag så oerhört ledsen när han anförtrodde mig om hur han blivit bemött och behandlad. Hur man hade gjort honom illa till både kropp och själ. Läkaren på akuten ordnade så att han äntligen skulle få byta läkare och sjukhus. Men den här mannen hade redan lidit i flera år.

Vi måste våga bli tuffare. Säga ifrån.
Vilket i och för sig inte är en lätt sak när man är svag och trött och sjuk. Men om vi känner att vi inte blir behandlade och bemötta med respekt och omtanke, eller om vi inte har förtroende för den personal som tar hand om oss, eller om vi inte får den vård vi så väl behöver, så måste vi komma ihåg.
Att sjukvården är faktiskt till för de sjuka. Att forskning utförs för att kunna göra sjuka friska igen. Att läkemedel tillverkas för att kunna bota och lindra. Och att sjukvårdspersonal och läkare utbildar sig för att kunna bota och lindra.

Sjukvården är alltid till för att hjälpa, inte stjälpa.
Sjukvården är till för att lindra och hela, inte skada.
Vi har alltid rätt att byta läkare, byta vårdcentral, byta sjukhus.

Och ju fler som tar mod till sig och vågar det, desto större krav ställs det också på läkare och vårdpersonal. desto större krav ställs det på vårdcentraler och sjukhus.
Då kanske vi kan åstadkomma en förändring.

Så att ingen någonsin mer i tysthet ska behöva genomlida flera år av felaktiga behandlingar, eller av respektlöst bemötande, eller av smärtor som ingen tagit på allvar.

När har du tid att vara sjuk?

                                                                          * bild från morgueFile.com
Vi har inte tid att vara sjuka.
En av de absolut vanligaste kommentarerna jag hör på mitt jobb är "jag har inte tid med det här". Det är alltid något annat som pågår. Alltid något annat som måste prioriteras först. Alltid någon som väntar. Svärmor som skulle komma på besök. Katten som jamande och alldeles utsvulten sitter ensam hemma. En konsert. En resa. Ett flyg att hinna med. En livsviktig deadline på jobbet. Ett mail som måste skickas. Jag har hört det mesta.

Sjukdom drabbar oss ofta när vi minst av allt väntar oss det.
När vi helt aningslöst traskar runt i vår vardag och pysslar och donar med vårt.
När vi minst av allt har tid eller lust eller ens möjlighet att vara sjuka eller skadade.
När vi har fullspäckade scheman som inte går att rubba.
Eller när vi har något vi har sett fram emot en lång, lång tid precis framför oss.
När vi är mitt uppe i någonting vi absolut inte kan avbryta.
När vi har fullt upp med att leva våra liv.
Så kommer plötsligt sjukdomar och stör. Avbryter.
Blandar sig i hur vi ska leva våra liv.

Olyckshändelser och sjukdomar drabbar oss utan att någon frågar oss om lov, utan att vi har gett vårt tillstånd eller vårt godkännande eller vår välsignelse. Utan att någon ber oss att kolla i förväg i våra fullspäckade almanackor om när vi har tid och möjlighet att vara sjuka. Precis som Följeslagaren dyker dessa besökare bara upp i våra liv, oinbjudna och oönskade och skakar om vår värld. Ändrar våra livsvillkor på ett enda litet ögonblick. Drar undan den trygga plattformen som vi står på och får oss fullständigt ur balans. Plötsligt tycks vi stå osäkert balanserande på en lina mitt ute i ingenstans med ett bråddjupt mörker under oss och överallt runtomkring oss.

Sjukdomar och olyckor sveper alltid oinbjudna in i våra liv och ruskar om oss. Hårt och obarmhärtigt och hänsynslöst. Men inte sällan leder de oss i en helt ny riktning, får oss att upptäcka och uppskatta nya värden i livet, kanske ett nytt sätt att leva. När vi drabbas stängs det dörrar omkring oss och ljuset släcks och vi famlar trevande i mörkret. Ibland under en lång tid. Men så märker vi en dag att det finns andra dörrar att ta sig ut igenom, och vi upptäcker att ljuset fortfarande finns kvar därute.

Ibland får vi oväntat och oönskat besök.
Och vi har inte tid.
Men kanske, kanske, får vi göra plats i våra almanackor för oss själva.
Och tillåta oss lite tid för att tillfriskna innan vi kör på i full fart igen.
Tillåta oss att läka våra sår.
Kanske betyder vår egen hälsa och vårt eget välbefinnande en hel del trots allt.
Kanske blir våra liv lite lättare att leva om vi accepterar att vi inte kan planera och förutsäga allt.
Att vår tillvaro kan vändas upp och ner på kortare tid än det tar för oss att ta ett enda andetag.

Vi är nämligen inga maskiner.
Vi kan inte ignorera våra kroppar och dess behov i all evighet.
Vi kan inte bortse ifrån att vi behöver tid för återhämtning och vila.
Vissa saker är helt enkelt inte upp till oss att bestämma över.
Men vi kan bestämma över hur vi ska handskas med dem när och om de dyker upp i vårt liv.

Och vi kan bestämma vad som är viktigast för oss.
Om vårt jobb kommer först.
Med alla våra plikter och måsten och uppgifter och krav.
Om alla andras behov och önskningar betyder allra mest.
Om det är viktigast att vara duktig och bäst och lyckad och framgångsrik.

Eller om vi värdesätter vårt eget liv så högt att vi inser att vi behöver vara lite mer rädda om oss.