Möten med vardagshjältar

                                                                                 * bild från morgueFile.com


Ikväll vill jag glömma bort allt om märkligt obetänksamma beslut som verkar ha tagits angående akutsjukhusen i Stockholm.
Förhoppningsvis har jag bara missförstått, hört fel.
Låt oss hoppas det.

Och ikväll vill jag bara glömma bort allt onödigt spring under dagen för att hitta blodtrycksmanschetter, febertermometrar, ekg-apparater och nålar. Jag vill låtsas att det inte är sant att man tycker det är för dyrt att köpa in dylik utrustning till en stor akutmottagning. Och jag vill inte tänka mer på etikettskrivare som slutar fungera så att allt måste skrivas för hand eller datorer som krånglar. Ännu mindre vill jag tänka på stress, döden, misshandel och rån, självmordsförsök och sjukdomar. Ikväll tänker jag glömma bort allt det.

Och istället tänka på det underbara mod och den vackra kärlek jag stod ansikte mot ansikte med idag.
Hos den kvinna som följt med sin älskade in till sjukhus.
Som vårdade sin svårt sjuke make dygnet runt hemma.
Och ändå orkade hon le och vara vänlig.

Hos den man som var så hårt drabbad av förlamning och annat men så full av livskraft och mod att jag häpnade. Och var tvungen att vända mig bort för att han inte skulle se tårarna av stolthet i mina ögon när han kämpade för att klara en sak på egen hand och lyckades.

Och jag ska tänka på den fantastiska unga kvinna som med sådant makalöst mod tog så väl hand om sin äldre och sjuke granne och som nu var hans enda livlina och räddande ängel. Hon kämpade för hans rätt till vård. Och följde självklart med honom till sjukhuset för att han skulle slippa vara ensam.

Och jag ska tänka på alla de andra, alla dessa fina människor jag mött idag.

När jag möter alla dessa oerhört modiga och omtänksamma och kärleksfulla vardagshjältar så känner jag mig privilegierad och ödmjuk inför deras enorma styrka och kraft. Det inspirerar mig att fortsätta med mitt jobb. Och får mig att vilja bli bättre, kunnigare, effektivare. Så att jag kan underlätta mer i deras liv, lyfta något av den tunga börda de bär på sina axlar dagligen. Iallafall under den tid de är hos oss på akuten.

De gör ett oerhört arbete i tysthet, alla dessa anhöriga och vänner och grannar.
Som det aldrig talas om. Som sällan uppskattas.
I mina ögon är de fantastiska, dessa vardagshjältar.

Smslivräddare

                                                                    
Jag är med i något som heter smslivräddarna som jag tycker är ett otroligt bra projekt.
Man får ett sms om man befinner sig i närheten av ett hjärtstopp så att man kan hjälpa till att påbörja HLR (hjärtlungräddning) innan ambulans hinner komma på plats.

Varje sekund är förstås viktig när det gäller hjärtstopp, för varje minut som går minskar chansen att överleva med ca 10 %. När hjärtat stannar så upphör all blodcirkulation i kroppen och därmed finns det ingen syretransport till hjärnan eller andra organ i kroppen. Redan efter ca 5 minuter tar hjärnans celler skada.
I Sverige är överlevnaden låg om man drabbas av hjärtstopp utanför sjukhus, mellan 5-10 % räknar man med överlever.  Det är därför det här projektet är så viktigt!

Än så länge pågår det bara i Stockholms län, men förhoppningsvis kan det kanske sprida sig om det faller väl ut. Rent praktiskt går det till så att man får ett sms med gatuadress och ev portkod, samt att man strax efter det blir uppringd och får en automatisk telefonröst i andra änden av luren som berättar att det är ett hjärtstopp i närheten av där man befinner sig. Så får man svara om man tänker springa dit eller om man är upptagen med ett knapptryck.
Jag tror statistiken är rätt bra, smslivräddarna hinner ganska ofta fram före ambulansen och kan påbörja HLR. Vilket är suveränt.

Vardagshjältar

                                                                      

Idag går mina tankar till alla som kämpar för sina sjuka anhöriga och aldrig ger upp.
Trots att det många gånger blåser hårda motvindar och det är långa uppförsbackar.
Har mött oräkneliga patienter som blir skickade fram och tillbaka inom vården, en del drabbas så hårt av sin sjukdom och ännu hårdare av att de hamnar mitt emellan olika instanser som inte kan bestämma sig vems ansvar patienten egentligen är.
Dvs vem som ska betala.

Ofta finns det en riktig hjälte till anhörig som satsar all sin tid och kraft till att ringa runt, skjutsa in till olika sjukhus och vårdcentraler, se till att det ordnas med hemtjänst, etc..
Och ser till att patienten kommer in till sjukhus när det inte fungerar längre.

Tyvärr ser ju platsläget så ut i vårt land att platserna helt enkelt inte räcker till.
Och utan dessa hjältar som jag misstänker inte är så få i vårt land skulle sjukvården braka samman.
Den går på knäna redan nu.
Jag ser och märker det dagligen i mitt jobb.
Det är bara en tidsfråga om inget görs NU.

Mina tankar går också till alla dem som inte har någon. Till alla dem som är tvungna att kämpa på helt själva.
Som är helt ensamma men ändå hittar styrka någonstans ifrån att fortsätta kämpa.
Trots sjukdom och värk.

Ibland när jag möter någon som kommer in till oss i ett sånt tillstånd att man undrar hur denna människa har kunnat levt själv i det tillståndet vill mitt hjärta bara brista.
Och jag kan inte låta bli att undra hur många av våra äldre och sjuka som sitter instängda i sina lägenheter för att de inte kan, orkar eller förstår att be om hjälp.

Skickar en stor kram till er alla!
Vara rädda om er och de människor ni har i er närhet!
Ha en superfin kväll alla ni underbara!