Under gårdagen var jag på besök i Rosendals Trädgård. Och bara njöt av livet. Hämtade ny kraft. Och förundrades över naturen.
Solen tittade fram under eftermiddagen och värmde gott, äppelträden blommade och doftade ljuvligt, fåglarna kom på besök vid bordet och tiggde brödsmulor, maten var riktigt god, ölet var kallt och svalkande och sällskapet trevligt.
När vi vandrade runt och tittade på de blommande äppelträden häpnade jag.
Flera hundra år gamla träd som i en del fall såg ut som om hela stammen var borta.
Det såg ut som om de vilade på en bit torr bark.
Men de stod i full blom.
En del av träden var helt ihåliga och verkade knastertorra men var översållade av underbart vackra blommor.
Det är så fantastiskt. Och oerhört inspirerande.
Denna enorma livskraft som finns i naturen.
Som gör att det kan växa de allra vackraste blommor på vad som verkar vara platser helt utan möjlighet till liv.
Och få träd att fortsätta växa och blomstra trots att själva stammen är rejält skadad.
Få blommor att ta sig igenom asfalt.
Och det får mig att tänka på den livskraft som en del människor besitter.
De som hittar en anledning att le i omständigheter som verkar vara omöjliga att orka ta sig igenom.
De som fortsätter att gå framåt trots kraftiga motvindar.
De som finner ett sätt att fylla på med ny livskraft även när de befinner sig i vad andra skulle beskriva som en hopplös situation.
De visar vägen för oss.
Det går.
Ingenting är omöjligt.
Vad än andra säger.
Du kan.
Även om ingen annan tror på dig.
Även om det verkar hopplöst.
Se dig omkring nästa gång du är på väg att ge upp.
Nästa gång du svär över all olycka som drabbar dig.
När hopplösheten känns övermäktig.
Det omöjliga sker faktiskt varje dag.
