Att få ihop livspusslet

                                                      *bild från morgueFile.com


Det är inte alltid helt enkelt att få ihop livets alla pusselbitar till en harmonisk och sammanhängande helhet.
Att lyckas pussla ihop våra liv till en helhet som vi förtjust kan nicka åt och som ger oss en känsla av förnöjsamhet och tillfredsställelse är en rejäl utmaning. Men får vi ihop bitarna så att vi kan ana hur helhetsbilden börjar skymta fram och ta form blir livet så mycket mer färgsprakande och skimrande och lockande. Och lockar fram vårt leende.


I många fall tar någon bit i våra liv alldeles för stor plats. Den fångar oss, engagerar oss, upptar all vår tid, slukar all vår energi, kräver all vår uppmärksamhet och sedan, alldeles försent, upptäcker vi att den enda pusselbiten har vuxit sig så stor att ett stort antal andra bitar i våra liv helt enkelt inte får plats längre.
Vi får inte ihop det. Vi snubblar och vi famlar oss fram genom vardagen och värjer oss mot alla dess krav för att sedan slutligen stupa och falla alldeles slutkörda och utpumpade över tröskeln hemma när vi äntligen är lediga.


I andra fall så glömmer vi bort eller så ignorerar vi helt enkelt en liten, till synes oviktig bit av våra liv för att få mer tid över till någonting annat. Men dessa eftersatta och bortglömda bitar kommer snart ikapp oss. Vissa saker kan vi helt enkelt inte strunta i om vi vill må bra och få en vettig balans i våra liv.


Och att lägga ett pussel som är anpassat för andra är dömt att misslyckas på förhand.

Vi behöver ta reda på vad vi själva vill ha i våra liv.
Vad som är viktigt för just oss. Vad som får oss att må bra. Vi behöver lära oss vad som ger oss energi och vad som bara stjäl vår tid och kraft utan att tillföra våra liv någonting vi behöver eller vill ha.


Och sedan se till att vi får även dessa bitar lagda till vårt livspussel.
Och fylla i det med våra alldeles egna färger.

En stilla bön om bättring

                                  * detalj från Rembrandt,"Portrait of an old man in red",  bild från wikipedia


Häromdagen under ett långt och egentligen alldeles för tungt arbetspass slog det mig.
Åter igen.
Hur många människor som blir misshandlade och förnedrade och tillintetgjorda av någon som står dem nära. Alldeles för ofta av en partner som påstår sig älska dem. Hur många som dagligen får höra att de är värdelösa, fula, misslyckade, dumma, ointelligenta, oönskade och oälskade.
Hur många som sväljer gråten och klistrar på ett falskt leende för att uthärda och klara av sin arbetsdag. Som lever i ständig osäkerhet och med en gnagande oro för hur det kommer att vara när de kommer hem. Och som inte har styrka nog att gå därifrån och gå vidare.

Och hur många av oss som är missnöjda, otillfredsställda, alltför stressade, ihåliga och fullkomligt utsvultna på medkänsla och uppskattning och känslan av att ha ett meningsfullt liv.
Hur många av oss som fått uppfattningen att vi inte duger som vi är. Hur många av oss som tror att vi måste stöpas i samma form som alla andra för att bli någon, för att få höja våra röster, för att våga ta plats och för att kunna vara nöjda med våra liv. Hur vi ursäktar oss och gömmer oss. Och hur det här bäddar för att vi accepterar när andra behandlar oss illa. Eftersom vi tror att de har rätt. Vi tror inte att vi förtjänar bättre.

Det är alldeles för många som ihärdigt och febrilt letar efter reservdelar som egentligen inte behövs eftersom ingenting är trasigt. Vi tror på tok för ofta helt felaktigt att vi är ofärdiga och halva och trasiga. Att vi saknar någon del för att få räknas. Att vi saknar någonting för att kunna vara lyckliga. Vi tror att vi behöver någon annan, något annat, att vi behöver vara någon annanstans, vid någon annan tid, och att vi behöver helt andra förutsättningar för att kunna må bra och trivas med livet. Så vi irrar omkring, vilsna och ständigt sökande efter någon eller något som kan befria oss, fylla vårt liv med mening, få oss att känna oss värdefulla, älskade, lyckade och som kan skänka oss känslan av att äntligen ha kommit hem.
Vi tror att det är bättre att stanna hos människor som behandlar oss illa än att ge oss av. Vare sig det gäller vår partner, våra föräldrar, våra arbetskollegor eller våra vänner.
Vad som helst bara vi inte blir lämnade ensamma.

Vi opererar oss och gör om oss till oigenkännlighet för att kunna passa in i andras mallar om vad som duger och är godtagbart. Vi klär oss efter hur någon annan bestämt är det enda godtagbara, vi uttrycker oss efter hur vi lärt oss att man bör uttrycka sig och vi försöker hela tiden göra som alla andra gör.

Men ingenting utifrån kan någonsin få oss att känna att vi duger. Ingen annan person kan skänka oss känslan av meningsfullhet. Ingen operation i världen kan få oss att bli nöjda med oss själva.
Vi måste hitta det inom oss själva. Vi måste känna att vi duger inför oss själva först. Och det gör vi genom att  börja acceptera vilka vi är. Varje dag. Vi gör det genom att inse att vi räknas, precis som vi är. Det spelar ingen roll om vi anser att vi är dåliga på matte, bär på några kilon för mycket eller för lite, anser oss vara för långa eller för korta, känner oss töntiga, hippa eller bara som en i mängden som aldrig syns eller hörs.
Vi duger. Precis som vi är just nu.

Och finns det någon som säger något annat till dig, gå därifrån.
Låt aldrig, aldrig någonsin någon annan få trycka ner dig, eller få dig att känna dig liten, eller värdelös, eller misslyckad.
Aldrig någonsin.
Du förtjänar bättre.

Vi behöver lära oss att stå på oss. Inte acceptera vad som helst.
Aldrig tillåta någon annan behandla oss som mindre värda gång på gång på gång.
Istället ska vi resa oss upp, sträcka på oss och gå vår väg.

Och det kommer inte att innebära ensamhet.
För det finns fullt med människor här i världen som behandlar andra med respekt och vänlighet.
Men vi kan aldrig hitta dem om vi stannar kvar på den plats där vi blir illa behandlade.

Unna dig själv lite mer, inte mindre

När livet rusar på och vi är stressade och pressade och vi har så fullt upp att göra att vi måste hoppa över vissa saker på vår evighetslånga att-göra-lista, är det inte helt ovanligt att vi hoppar över oss själva. Att det blir våra egna behov som får stryka på foten. Att det blir våra egna önskningar och förhoppningar som får stå tillbaka. Och att det blir just vår så välbehövliga och välförtjänta och hett efterlängtade egentid som försvinner.
Alla andras behov kommer förstås först.

Vi tror att det måste vara så. Vi har fått lära oss att det ska vara så och att det borde vara så.
Att vi är egoistiska och själviska knölar om vi inte bryr oss om alla andra först och främst.
Sedan, om det finns tid och kraft och ork över, då kan vi få ägna lite tid åt oss själva.
Men problemet är bara att det alldeles för sällan blir någon tid över. Och om det blir det så har ändå ofta kraften tagit slut när vi väl kan sätta oss ner vid slutet på dagen. Så vi skjuter upp det. Igen och igen och igen. Till en annan dag, när vi har tid. Till någon annan gång, när vi orkar.
När vi inte har fullt så mycket att göra. När livet är lite lugnare.
Och så går dagarna. En efter en.
Utan att vi hinner med oss själva.

Och ju mer vi skjuter upp våra egna behov, ju mer vi ignorerar våra egna önskningar och vårt eget välbefinnande, ju mer vi lämnar oss själva i sticket, desto mer tappar vi kontakten med vilka vi är. Vi glömmer bort vad vi egentligen tycker är roligt, vad vi njuter av, vad vi skulle älska att göra.
Och till slut vet vi inte längre vad vi vill eller behöver så vi hamnar i en ond cirkel och börjar göra ännu mer saker för andras skull.

Men vi förtjänar bättre. Vi är ändå det värdefullaste vi har.
Utan oss själva har vi ingenting.
Och ju bättre vi mår, ju mer tillfredsställda vi är, ju bättre vi lär känna oss själva, desto lättare har vi att orka med livet och allt som händer och sker och kunna finnas till för andra. Att ha energi nog att hjälpa andra.
Vi måste bara lära oss att börja i rätt ände. Sluta sätta oss själva sist. Se till att vi är med på vår egen prioriteringslista.

Vi kanske ska stanna upp för ett ögonblick.
Just här och nu. Idag.
Vi kanske inte ska skjuta upp det längre.

Vi kanske ska unna oss lite mer. Se till att vi får plats i våra egna liv. Att vi får tillräckligt med utrymme och andrum och plats att växa. Att vi har tillräckligt med tid så vi hinner med oss själva, att vi hinner reflektera, fundera, prioritera och att vi har tid till att bara njuta av livet.

Vi behöver ta hand om oss själva också. Se till att vi  mår bra. Att vi får det vi behöver.
Och när vi mår bra, när vi tar oss tid att fylla våra egna behov och för in lite mer skratt och närvaro och kärlek i våra liv, får vi plötsligt en massa energi över.
Och livet blir lite lättare att hantera.

Så när livet känns stressigt och tungt och ohanterligt, glöm inte bort dig själv.
Se till att du får det du behöver, att du tar dig tid till dig själv och vad du behöver för att må så bra du kan.
Unna dig själv lite mer, inte mindre.
Vi behöver vara lite mer rädda om oss själva.

Våga visa vem du är

Det finns en fara i att alltid hålla med.
Att alltid gömma sig bakom andras åsikter för att inte sticka ut. Att ivrigt nicka bifall trots att man inte riktigt förstår vad som egentligen sägs. Att alltid stryka medhårs och att alltid vara snäll.
Att aldrig säga emot eller säga ifrån eller ifrågasätta eller sätta ner foten.
Det finns en risk med att alltid undvika att ta plats, att försöka undvika att bli sedd eller hörd, att konsekvent gömma sig i det mörkaste hörnet och att aldrig säga sin mening.

Vi kanske tror att vi är snälla. Att vi gör det för att undvika konflikter.
Vi kanske rent av ser oss själva som en fredsmäklare och en leende och räddande ängel som alltid håller med och flyger dit vinden bär oss.
Vi kanske tror att det är av hänsyn till andra som vi håller tyst.
Att vi gör det för att undvika att såra eller göra någon illa eller trampa någon på tårna.

Men vi har missuppfattat det hela.
Vi förväxlar innebörden av att vara snäll med ren feghet.

Risken med att alltid nicka bifall och att aldrig våga ta plats är uppenbar.
Om vi inte vågar säga vad vi tycker i det lilla, i vardagen, på vår arbetsplats, i matvaruaffären, i hemmets trygga vrå eller i goda vänners lag, hur ska vi hitta det mod som krävs i verkligt utmanande situationer? När det krävs av oss att vi säger nej och säger ifrån till en mobbare, till en misshandlare eller till en förtryckare? När vi ser arbetsförhållanden som inte är okej, när vi ser att en vän far illa?

Vi är inte snälla när vi undviker att säga vad vi tycker.
Vi är inte snälla och rara bara för att vi aldrig vågar säga emot eller säga ifrån.
Och vi blir inte mer omtyckta bara för att vi ständigt lämnar vår rättmätiga plats åt någon annan.
Vi kanske syns mindre. Våra konturer kanske blir lite suddigare.
Vår röst kanske tappar i kraft och styrka.
Men det gör oss inte snällare.
Snarare tvärtom.

Fegheten kan få oss att darrande hålla tyst just när vår röst som bäst behövs och hade kunnat göra skillnad. Den kan få oss att obarmhärtigt vända bort blicken och hastigt gå vår väg när någon blir illa behandlad. Och den kan få oss att klappa i händerna åt någon vi i tysthet egentligen skulle vilja klappa till. Hårt.

Till slut, efter åratal av tystnad och medhåll, förlorar vi kontakten med vårt sanna jag.
Vi förlorar vår känsla för rätt och fel. Och om någon frågar oss om vår åsikt har vi ingen att komma med, hur gärna vi än skulle vilja. Vi vet inte längre vilka vi är eller vad vi tycker. Vi vet inte var vi står. Och vi vet inte längre vad vi vill. Ibland går det så långt att vi behöver fråga andra om råd i allt, för vi litar inte längre på oss själva.
Och så känner vi oss tomma. Och värdelösa. Ingen ser oss, ingen hör oss.
Vi har blivit osynliga.

Vi behöver lära oss att ta plats och sticka ut lite mer och låta vår röst bli hörd.
Världen har alldeles för många passiva åskådare som har ställt sig vid sidan av själva livet och bara tittar på. Som låter andra leva åt dem.

Så fatta mod och lämna åskådarplatsen och kliv in på själva arenan istället.
Säg ifrån och säg till och våga säga emot. Sätt ner foten när det behövs.
Säg ja när du menar ja och nej när du menar nej.
Var tydlig och var inte rädd för att komma med en avvikande åsikt.
Det är din gåva till världen.
Du kanske gör betydligt större skillnad än du tror.

Det är dags att våga visa världen vem du är.

Det är inte mer saker vi behöver

När man bor i en storstad är det lätt att leva hela sitt liv inom dess gränser. Allt finns inom räckhåll. Vad man än kan tänkas behöva eller önska sig eller vilja ha. Och finns det inte alldeles inpå knuten går det säkert att beställa på nätet. Sedan är det är bara att gå och hämta ut det man beställt på närmaste Ica-affär några dagar senare. Mycket bekvämt.

Så att vi kan lägga den åtråvärda och efterlängtade och dyrbara och ultramoderna saken till våra övriga ständigt växande högar med saker. Vi samlar och samlar och samlar.
Vi vill ha mer och bättre och större och finare.
Som små ekorrar springer vi runt och samlar på hög inför den kommande vintern.
Och vi blir aldrig nöjda. Aldrig någonsin.

För vi har aldrig tid att sätta oss ner brevid våra högar med vackra saker och andas ut och bara njuta av allt det vi samlat på oss. Vi hinner knappt se på det vi har skaffat innan det är dags för nästa sak, något nyare och ännu bättre. Våra fina saker ligger oanvända och orörda och oälskade och bara samlar damm och tar upp plats i något hörn.
Tills vi bestämmer oss för att sälja av lite av alla våra prylar på en loppmarknad.

Vi hinner inte reflektera över om det vi köper är någonting vi verkligen behöver eller egentligen vill ha. Alla andra har det ju, då måste det väl ändå vara bra? Som om alla människor har samma sorts behov och samma önskemål. Som om alla lever samma sorts liv och behöver samma saker. Som om det som är bra för en är bra för alla.

Vi fyller våra liv med saker vi behöver och saker vi tror att vi behöver. Och med ännu fler saker som vi absolut inte behöver men vill ha ändå. Och vi fyller det ekande tomrummet i vårt inre med den ena häftiga upplevelsen efter den andra, vi hakar på nya trender vi egentligen inte bryr oss om och vi anstränger oss hårt för att lyckas och nå våra egna och andras högt uppsatta mål och bli sedda. Få bekräftat att vi lyckats. Att vi är duktiga. För då känns det plötsligt inte lika tomt där inom oss längre. För ett litet, litet ögonblick.

Denna ständiga jakt på att fylla tomrummen i vårt inre leder oss ingenstans.
Vi blir inte lyckligare. Vi blir inte tillfredsställda. Vi blir inte mätta. Vi blir aldrig nöjda.
Ekorrhjulet slutar aldrig snurra så länge vi fortsätter springa. Vi måste hoppa av.

Kanske skulle vi må lite bättre om vi stannade upp då och då och ägnade lite tid åt att bara vara?
Om vi tillät oss att sätta oss ner för ett ögonblick vid alla de saker som vi redan har och ta vara på det vi tidigare bara rusat förbi?

Så att vi hinner komma ikapp oss själva. Landa. Ta plats i vårt eget liv.

Och istället för att shoppa passa på att gå ut i skogen för en dag och njuta av den andlöst vackra och magiska naturen. Vi glömmer så lätt bort hur magiskt det kan vara att dra på sig ett par gamla, ohippa byxor och gå ut alldeles ensam i skogen en solig sommardag. Eller en andlöst vacker höstdag. Vi missar helt hur sanslöst vacker skogen är och vad mycket det finns att se och uppleva där när vi bara jagar efter mer prylar.
Och vi missar hur läkande naturen är för våra stressade själar.

Är det något vi behöver mer av i våra liv så är det naturen.
Det går inte att vara stressad och jäktad efter en lång skogspromenad.
Skogens magi smyger sig in och lägger sig som en värmande hand runt vår stressade och spända kropp. Och vi slappnar av. Och känner att tomrummet äntligen lämnar oss när vi landar och stannar kvar där vi hör hemma. Inom oss. Här och nu.

Det är nämligen inte mer saker vi behöver i våra liv.
Det är mer närvaro. Mer kontakt med naturen och människorna omkring oss.
Och mer innerlig kontakt med oss själva.

Konsten att rikta sin ilska åt rätt håll

Inte helt sällan när vi blir upprörda över någonting eller anser oss orättvist eller felaktigt behandlade så skäller vi på första bästa person i vår närhet. Ofta blir det den person som vi har framför oss och som jobbar på golvet allra längst bort från den plats där alla beslut fattas. Blir vi upprörda över de höga livsmedelspriserna höjer vi rösten åt kassörskan och ifrågasätter varför det är så och ber henne förklara sig. Blir vi upprörda över att vi får vänta alldeles för länge på att få träffa doktorn eller tycker att sjukvårdssystemet fungerar dåligt så skäller vi på sjuksköterskan vi har precis framför oss. Vi ägnar vår tid och slösar vår energi åt att attackera och anfalla en allierad istället för att rikta vårt anfall mot fienden.
På det viset motarbetar vi själva den förändring vi önskar oss och så väl behöver.

Så mycket bättre det skulle vara om vi stannade upp för ett ögonblick nästa gång vi blir upprörda över någonting och funderar på vem eller vad vi egentligen är upprörda över. Och så ägna vår tankekraft och vår energi åt att komma på ett vettigt sätt att göra någonting åt situationen.
På det viset kan en verklig förändring kanske ske.

Efter att ha jobbat två nätter där jag fått ägna en stor del av min arbetstid åt att förklara något jag själv är upprörd över och försvara min person mot angrepp från upprörda anhöriga och ilskna patienter är jag helt utmattad. Folk upprördes över att jag var ensam sjuksköterska och att det bara fanns en läkare på en disk med uppemot trettio patienter. Vi skrev ut patienter på löpande band men det tillkom lika många i en stadig ström. Och all den tid jag ägnade åt att ta emot klagomål och synpunkter och åt att hålla upp en sköld för att skydda mig mot alla personangrepp var tid jag borde ha kunnat ägna åt mitt jobb. Åt patientvård.

Vill vi ha en verklig förändring av någonting så måste vi lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.
Precis som en kassörska ytterst sällan har ansvar för prisutvecklingen i landet eller en dagisfröken bär ansvaret för att det är alltför stora barngrupper på dagis har sjukvårdspersonalen ingen möjlighet att påverka hur många läkare som anställs eller hur många vårdplatser det finns i landet eller hur sjukvården är utformad. Vi kan knappt påverka våra egna löner. Vi kämpar med näbbar och klor för att få till en förändring. Vi har valt att jobba inom vården för att vi vill rädda liv, bota, hjälpa, lindra och trösta. Vi är era allierade. Era bundsförvanter.
Alla förändringar som måste till inom sjukvården och inom andra områden som vi är missnöjda med måste komma uppifrån. Från beslutsfattarna. Från ledningen. Från makthavarna.

Vi måste lära oss att rikta vår ilska åt rätt håll.

Vi ser bara det vi vill se

                                                                           * bild från morgueFile.com


Ibland kan livet kännas så enformigt och meningslöst och hopplöst trist och grått och tråkigt att vi är färdiga att ge upp. Resignera.
Vi suckar och beklagar oss högljutt men det gör ingen skillnad.
Ingenting förändras ändå.
Vårt lilla ekorrhjul fortsätter att snurra. Runt, runt, runt. Och vi springer på. Fortare och fortare.
Våra rutiner kväver oss och snärjer oss. Våra plikter och måsten lägger sig som ett koppel runt vår hals och vi tycker inte att vi kommer någonstans. Vi ser samma saker om och om igen på vår färd genom våra dagar och veckor och månader. Vi gör samma saker om och om igen.

Vissa dagar önskar vi att vi bara kunde dra täcket över huvudet och gömma oss för omvärlden och blunda för den bistra verkligheten därutanför.
Och vi önskar oss väldigt långt, långt bort någonstans. Helst till något avlägset och fjärran land. Och vi önskar oss långt, långt bort ifrån vår egen kropp. Och vårt eget liv. Vi vill vara någon annan. Ha ett helt annat liv. Bo på en annan plats. Kanske i en annan tid.
För då skulle nog allt kännas bättre. Livet skulle bli så mycket enklare.
Plötsligt skulle vi bli sedda och hörda och förstådda.
Vi skulle lyckas med allt vi företog oss.
Om allt bara var annorlunda.

Fast det fungerar ju inte så. Det vet vi ju.
Gräset är inte grönare på andra sidan staketet. Det ser bara så ut.
Vi riktar nämligen hela tiden blicken utåt, bort från oss själva.
Och vi glömmer bort att vi själva faktiskt befinner oss utanför vårt eget synfält.
Vi ser helt enkelt inte oss själva.
Och vi ser inte hur grönt gräset faktiskt är på vår egen sida av staketet.

Ibland kan det vara läge att förändra vårt fokus.
Och vända blicken inåt.

För när livet känns trist och grått är det väldigt sällan för att det verkligen är trist och grått.
Och det beror sällan på omständigheterna.
Eller på någon annan runt omkring oss.

Istället beror det allt som oftast på att vi bara ser det vi vill se.
Vi ser det vi fokuserar på och riktar vår uppmärksamhet emot.

Och om vi ständigt väljer att rikta den mot andras liv så går vi helt miste om alla upplevelser i vårt eget. För om vi blickar inåt kommer vi att häpna över de rikedomar som faktiskt redan finns där.
Vi har allt vi behöver där inom oss för att kunna leva ett oerhört spännande och inspirerande intressant liv. Vår fantasi har inga gränser, våra tankar kan bege sig vart som helst och utforska vad helst de vill.

Om livet känns grått och trist och tråkigt kanske vi ska rikta blicken inåt och se om det finns någonting vi kan göra för att förändra det. Bryta våra invanda rutiner. Öppna oss för vår inre värld, våga bli lite mer och större och färggladare och modigare än vad vi redan är. Göra sådant som vi verkligen känner för även om det är något annorlunda eller om vi riskerar att sticka ut från mängden. Öppna oss för världen runt omkring oss. Prata med människor vi aldrig brukar prata med. Se en typ av film vi aldrig brukar se. Äta en typ av mat vi aldrig vågat pröva förut.
Att testa något vi aldrig gjort förut kan snabbt förvandla den tråkigaste dag till en dag att minnas i åratal efteråt.

Ofta sitter vi stenhårt fast i våra gamla vanor och rutiner. Vi ser samma sorts film om och om igen, fast med andra skådespelare. Vi lyssnar på samma typ av musik, fast med olika band.
Vi äter samma sorts mat om och om igen.
Det är inte så konstigt att vi blir uttråkade ibland.

Men om vi öppnar oss för något nytt varje dag, kanske vi inser att det finns så oerhört mycket som vi aldrig tidigare har utforskat eller upptäckt eller lagt märke till.
Så många fantastiska saker som vi bara undvikit att närma oss eller titta på.

Och när vi inser det förstår vi att livet egentligen inte kan vara tråkigt och grått och meningslöst.
Det är bara vi som inte vågat gå ut i världen och börjat leva livet fullt ut.

Modet att sjunga en alldeles egen sång

Alla har vi en unik och alldeles egen historia att berätta.
Och den behöver faktiskt berättas. Med våra egna ord. Igen och igen.
För alla i vår närhet och för alla de människor som vi berör på vår väg framåt igenom livet.
Vår personliga och speciella version av verkligheten och vår egen unika version av världen behövs.
Men alldeles för ofta stämmer vi försynt in i bakgrundskören istället för att sjunga vårt eget solo.

Vi är så rädda för att inte duga. Vi är så rädda för att inte passa in. Vi är så rädda för att sjunga fel och för att sjunga falskt och för att vi ska glömma bort texten och för att vi ska ta för mycket plats. Och vi är så rädda för att inte vara snygga nog eller tuffa nog eller hippa nog eller fina nog eller smala nog eller starka nog eller duktiga nog.
Så vi gör allt för att inte bryta harmonin.
Vi gör vad som helst för att inte sticka ut för mycket.
Vad som helst.

Vi sjunger samma gamla beprövade stämmor fastän vi innerst inne längtar efter något helt annat. Det är tryggt och säkert och vi stör inte det allra minsta. Vi stör inte någon.
Vi smälter in i bakgrundssorlet. Vi passar in och ingen blir irriterad.

Vi får vara med men vi får betala ett väldigt högt pris för vår skönsång.
När vi ständigt håller oss i bakgrunden och gör allt vad vi kan för att undvika att strålkastarljuset hamnar på just oss, blir vi alldeles osynliga för världen. Vi syns inte.
Ingen ser oss särskilt tydligt om de ens lagt märke till oss.
Ingen hör vad vi egentligen sjunger.
Vi smälter in i bakgrunden.
Vi finns där men om vi skulle fråga hur vi skötte oss kan ingen riktigt svara.
I bästa fall mumlar någon lite vagt att vi var okej.
Och vi går därifrån med en gnagande och molande känsla av obehag i maggropen.
Ingen minns den som hela tiden håller sig i bakgrunden.

Ibland är det så uppfriskande och befriande med en egensinnig melodi som bryter av från mönstret.
Något som får oss att vakna till. Reagera. Även om sången inte alls är i vår smak.
Även om melodin eller sångrösten inte tilltalar oss det allra minsta.
Så kan det ändå finnas något den har att berätta för oss. Något vi aldrig har tänkt på förut.
Melodin kanske sår ett frö någonstans.

Vår alldeles unika röst kanske väcker genklang hos någon.
Det vi säger kanske är precis vad någon behöver höra just då.
Vi kan aldrig veta i vilken omfattning vi påverkar vår omgivning.

Men det är så viktigt för både vår egen skull och för alla runt omkring oss att vi faktiskt börjar sjunga på vår egen sång.
Att vi kliver ut från skuggorna och tar vår plats i strålkastarljuset.
Att vi fyller våra lungor med luft och uppbådar det mod vi behöver.
Ibland kommer vi även i fortsättningen att behöva stämma in i kören.
Men när vi vill kommer vi att kunna brista ut i en unik och alldeles underbart vacker solosång.
Eller vara helt tysta.

Det är en gåva till världen när vi äntligen vågar visa våra sanna jag.
Och det är en dyrbar gåva till oss själva.
När vi vågar vara oss själva kan vi inta vår plats i världen och bidra med det som är helt unikt.
Det är så världen förändras och förbättras och det är så nya idéer tar form och det är så nya projekt startas.
Och det är så konsten får liv och kärleken växer till.

När vi finner det där modet djupt inom oss att sjunga en alldeles egen sång.

Som en droppe av rent och friskt vatten

                                                             * bild från wikipedia


Vi tror att det inte spelar någon roll.
Att det vi säger och det vi gör faktiskt är så obetydligt att det inte räknas.
Att det inte märks. Och vi anar inte att våra vassa ord lämnar djupa sår efter sig.
Och vi vet inte att den spontana kram vi gav vår vän fortfarande värmer henne under sömnlösa nätter. Och vi ser inte att vår arbetskamrat funderar på det där vi sagt för så länge sedan och som fortfarande skaver och gör ont och irriterar. Och att vi faktiskt förhindrade ett självmord den där dagen då vi stannade och pratade med den där berusade mannen på bänken.

Och vi vet inte att den tröst vi gav häromdagen upplevdes så ljuvlig och underbar och livgivande som om den var en droppe av rent och friskt vatten på en uttorkad och sprucken tunga.
Och vi har ingen aning om att vi används som ett avskräckande exempel i vissa sammanhang.
Och som ett lysande föredöme i andra.

Vi tror att vi obemärkt passerar förbi världen och att vi inte lämnar det minsta spår efter oss. Vi tror att allt det vi säger bara försvinner bort i tomma intet. Att alla dessa ord vi sagt och viskat och skrikit och stammat fram och ibland basunerat ut från hustaken bara löses upp och blir till ingenting bara för att tid passerar och vänner passerar och olika miljöer passerar och för att vi själva glömmer bort vad vi sagt där och då. Och vi tror att allt det vi gör eller allt det vi låter bli att göra bara påverkar oss själva i våra egna liv.

Men där misstar vi oss.
Vår närvaro i andras liv kan friska upp som en droppe av rent och friskt vatten en stekande het sommardag.
Och vår närvaro i andras liv kan skaka om och väcka till liv och skrämma bort.

Det är så lätt att vi glömmer bort vilka vi är. Vi glömmer bort att vi faktiskt påverkar och vi inspirerar och vi engagerar och vi förändrar allt där vi går fram i vårt liv.
Vi gör skillnad. Betydligt mer än vad vi tror. Betydligt mer än vad vi kan ana.
Och antagligen betydligt mer än vad vi skulle vilja ibland.

Det spelar roll. Det spelar roll vad vi säger till grannen vi möter i trappuppgången.
Det spelar roll om vi hälsar på våra kollegor när vi kommer till jobbet på morgonen eller om vi surmulet låter bli att göra det. Det spelar roll om vi älskar vårt arbete och fylls av glädje och energi när vi arbetar eller om vi hatar varje minut av det och känner oss utmattade och slutkörda och urholkade. Och det spelar roll om vi ser någon fara illa och vi låter bli att göra något åt det. Det spelar roll hur vi beter oss mot varandra och det spelar faktiskt roll vad vi säger.

Och i dessa dagar när ondskan ännu en gång har visat oss sitt fula ansikte så kan vi påminna oss om att vi kan göra skillnad. Vi kan finnas där när någon behöver oss.
Vi kan välja att visa vänlighet och kärlek och omtänksamhet istället för att irritera oss på småsaker som ändå inte betyder något.

Överallt där ondskan visar sig följer outsäglig sorg och vanmakt och smärta och ilska i dess fotspår. Och vi står förvirrade och förtvivlade och handfallna och skakade och vi vet inte hur vi ska hantera det vi ser och det vi hör. Och det verkar fullständigt obegripligt och omöjligt att förstå hur jorden ens kan fortsätta sitt eviga snurrande runt sin axel när ondskan har slagit till.
Och hur livet bara kan fortsätta. Som om ingenting har hänt.

Det spelar faktiskt roll vad vi gör och hur vi går vidare.
Varje dag har vi möjlighet att göra skillnad.
Vi kan sträcka ut en hand till den som skådat in i ondskans ansikte och blivit bränd och skrämd. Vi kan hjälpas åt att bära dem som inte orkar ta ett enda steg till.
Vi kan visa mod och stanna kvar och lyssna när någon behöver få prata om vad som hänt.

Och vi kan välja att bli medvetna om att vi faktiskt påverkar andra runtomkring oss med det vi säger och med det vi gör.

Vi behöver inte alltid förklara oss

                                                                  * bild från Sverigesradio.se


Många av oss ägnar alldeles för mycket energi under dagen åt att förklara oss och försvara oss och ursäkta oss. Igår när jag vände ut och in på mig själv i mina försök att förklara de långa väntetiderna på akuten utan att lyckas insåg jag att det inte spelade någon roll. Mannen hade redan bestämt sig för att jag hade fel. Ingenting jag sade kunde ändra på det. Så jag kunde antingen ägna resten av kvällen åt att förklara och försöka få honom att förstå eller så kunde jag strunta i det helt.
Jag valde det senare.

Det är utmattande och uttröttande och det dränerar vår energi fullständigt att ideligen försöka förklara oss. Och försvara oss. Vi tror att vi måste förklara varför vi gör någonting. Fast vi ibland inte ens själva har svaret. Fast vi själva faktiskt inte alltid vet. Och vi tror att vi måste förklara vad som motiverar oss. Och vad vi gör. Och hur vi gjorde och varför det blev fel. Och om det blev rätt så har vi behov av att förklara vad som bidrog till att det gick rätt. Vi måste förklara oss om det var någon som hjälpte oss på vägen och vi måste förklara oss om vi inte fick någon hjälp alls.
Vi har långa förklaringar till hands om vi måste ringa oss sjuka, om vi kommer försent, om vi inte har möjlighet att komma på en fest, om vi inte vill gå med ut på afterwork efter jobbet, om vi inte vill äta kött, om vi inte orkar jobba över och om vi inte vill flytta på vår semester. Allt ska förklaras. Allt måste försvaras.

Det här tar musten ur oss utan att vi ens reflekterar över det. Det suger ur vår kraft och det stjäl vår energi.
Och många gånger är det inte ens nödvändigt med några långa förklaringar eller väl inövade försvarstal.
Många gånger räcker det med ett enkelt nej. Eller ett hederligt ja.
Ibland kan det till och med vara mer kraftfullt att låta bli att förklara och försvara.
Dels för att vi spar vår energi åt viktigare saker, dels för att det faktiskt inger respekt när vi låter bli alla dessa förklaringar och bortförklaringar.

Sedan finns det förstås tillfällen när vi är skyldiga en förklaring. Tillfällen där det faktiskt krävs att vi försvarar oss. Tillfällen då det kan vara bra att ha ett väl inövat försvarstal till hands. Men det är inte de tillfällena jag syftar på här. Utan de helt vardagliga situationerna. Där vi känner att vi inte har rätt att säga varken ja eller nej utan en hastigt påkommen undanflykt eller en ursäkt. De situationer där vi känner att vi inte kan eller vågar eller mäktar med att helt enkelt svara ja eller nej och låta det stå för sig själv.

Vi är så rädda för att såra andra. Vi är så rädda för vad de andra ska tycka och tänka om oss. Men det spelar faktiskt ingen roll vad andra tycker och tänker om oss. Det som betyder något är vad vi tycker och tänker om oss själva. Det som betyder något är vad vi vill. Och att vi är ärliga mot oss själva.
Och att vi alltid vågar säga ja när vi menar ja och nej när vi menar nej.
Så att vi så småningom inser att vi faktiskt inte behöver ha huvudet fullt med ursäkter och bortförklaringar redo att användas.

Vi behöver nämligen inte alltid förklara oss.

Det finns en person

                                                                     * bild från morgueFile.com

Det finns en person i våra liv som vi ständigt negligerar och ofta glömmer bort.
Någon som vi oupphörligen avbryter och som vi sällan eller aldrig vill eller orkar eller tycker det är speciellt nödvändigt eller det minsta intressant att lyssna på.
En person som trots det är ständigt närvarande i våra liv och alltid finns kvar.

Det finns en person som ofta hamnar i skuggan och i utkanten och vid sidan av.
Aldrig i centrum. Aldrig mitt i. Eller precis tätt intill.
En person som allt som oftast får stå tillbaka, som vi ber hålla tyst, hålla sig i skinnet, hålla igen och hålla tillbaka. Som vi helst vill ska hålla sig utanför och långt borta i fjärran någonstans och inte lägga sig i så mycket i vad vi gör. Som vi skäms för och blundar för och önskar långt bort dit där pepparn växer när han eller hon råkar slinka igenom våra murar och vågar synas och höras och ta plats.

Det finns en person i våra liv som i tysthet och i allra största hemlighet bär på drömmar och förhoppningar om oss. Som tror på oss. Som hejar på oss och står på vår sida. Och som anar och vet att vi kan betydligt mer än vad vi visar.
En person som anar storslagenhet och mod där vi bara ser misslyckanden och tillkortakommanden och den där bedrövliga fegheten som vi inte lyckas skaka av oss hur gärna vi än vill och försöker.
En person som ser vår skönhet och strålglans och alla våra underbara och fullkomligt makalösa talanger som bara väntar på att vi ska upptäcka att de finns där förväntansfullt vilande inom oss.
Och göra anspråk på dem.

Det finns en person i våra liv, en person som vi är rädda för att möta, men som faktiskt är vår trognaste bundsförvant, vår närmaste vän, vår tydligaste rådgivare och vår säkraste och tryggaste klippa när det stormar runt omkring oss.
Och det är vårt riktiga jag, vårt hjärta och vår kärna och vår mitt.

Vårt sanna jag finns alltid där. I varje andetag. I varje steg vi tar. I varje ord vi yttrar. Och hur ihärdigt vi än försöker maskera och dölja och täcka över allt det som sticker ut från mängden och är annorlunda och nytt och unikt, så lyckas vi aldrig helt tysta den röst som bara vi kan höra och som är vår. Och hur hårt vi än målar över och slätar över och polerar och filar i all oändlighet på de saker vi säger och tycker och tänker, så lyser vårt sanna jag, det som är äkta och på riktigt, igenom. Ibland med den allra svagaste och ljudlöst flämtande lilla låga. Men det unika finns alltid där.
För den som vill se.
 
Vi glömmer så lätt bort att utan oss själva blir det ekande tomt och ödsligt i våra liv.
Och vi glömmer bort att vår utsiktpunkt varifrån vi betraktar världen är helt unik.
Och att vi får ett betydligt rikare och intressantare och behagligare liv om vi tar våra egna behov och intressen och visioner med i beräkningen.

Så var rädd om dig själv.
Och börja räkna dig själv till en av dessa personer som betyder något.

Sakta men säkert framåt

                                                      *bild från morgueFile.com   
                                                                 
Det kan vara oerhört värdefullt att ta lite tid för en timeout från våra liv då och då.
Alldeles på egen hand, bara för oss, en timeout där ingen annan har någonting att säga till om. Så att vi kan skaffa oss en liten uppdatering om var vi egentligen står.
Om vi är där vi vill vara. Om vi gör det vi vill göra. Om vi gör det vi kan göra.
Om vi hinner med det vi verkligen vill hinna med.
Och om vi prioriterar att hinna med det vi faktiskt tycker är viktigt och värdefullt och glädjerikt och roligt och inspirerande. Eller om våra liv mest består av plikter och måsten och borden och uppoffringar och en hel del suckar.

Vi behöver stanna upp ibland och avbryta mitt i allt som pågår i våra liv och bara sätta oss ner för en stund och fundera över hur det går. Om det går som vi vill att det ska gå. Om vi lever det liv som vi önskar att leva. Om vi är nöjda och lyckliga och det går framåt. Eller om det kanske är dags att byta taktik. Om det är läge att spara på krafterna och hitta sätt att bygga upp och stärka kropp och själ eller om det rent av är dags för att satsa allt. Ge järnet.
Det är viktigt att vi känner efter då och då hur vi egentligen mår.

Att ta sig tid för ett ögonblicks reflektion över hur våra liv fungerar eller inte fungerar ger oss möjlighet att göra en del justeringar och rätta till alla de där ovanorna som kan få oss ur kurs om vi inte gör något åt dem i tid.
Om vi tar oss tid att tänka efter kanske vi upptäcker att det finns saker som vi vill ska ingå i våra liv men som vi har glömt bort att göra plats för.

Vi kanske också upptäcker att en oskyldig liten ovana som vi har lagt oss till med håller på att få oss att gå i helt fel riktning, vi kanske till och med är på väg tillbaka till den plats som vi nyss så desperat har flytt ifrån.
Fast vi egentligen vill fortsätta framåt. Utvecklas. Komma vidare. Klättra högre.
Det gäller att upptäcka alla dessa små men nog så viktiga saker i tid.
Och att avlägsna allt det som faktiskt inte längre är önskvärt i våra liv.

Om vi tar oss tid att identifiera några mål som vi önskar uppnå i livet, är det sedan lättare att se om vi är på väg åt rätt håll. Och eftersom våra mål kan förändras i takt med att vi själva förändras, måste vi känna efter ibland hur livet känns och om vi behöver justera våra mål en aning.

Oftast är det inte några stora förändringar som krävs. Sällan behöver vi rymma vår väg, fly fältet, bränna broar eller sälja allt vi äger och har. Men vi kanske behöver sätta oss ner och ta reda på vad vi egentligen och verkligen vill. Och sedan öppna oss för möjligheten att med öppna armar välkomna det in i våra liv.
Om vi till exempel skulle älska att odla grönsaker men bor i en liten lägenhet kanske vi kan lära oss att odla i krukor i köksfönstret. Och vi kan ta reda på om det finns möjlighet att skaffa en kolonilott i närheten av där vi bor, eller vi kan fundera på om vi hellre vill flytta ut på landet, eller skaffa oss en sommarstuga, eller ägna våra lediga dagar åt att gå i handelsträdgårdar och njuta.

Eller vi kanske vet och anar att vi skulle älska att teckna men vi bestämde oss tidigt för att vi inte kan, att vi inte har den minsta talang för det. Men vi skulle kunna föra in det i våra liv bara för att det är någonting vi skulle älska att göra.
För att bjuda oss själva på lite livskvalitet.
Även om vi anser att vi bara hinner med det fem minuter någon gång i veckan. Eller en gång om året, på den där sommarkursen som vi alltid har drömt om att gå.

Vi kan bestämma oss att vi faktiskt kan göra något varje dag som för oss sakta men säkert framåt.
Vi skulle kunna prioritera att se till att vi hinner med det vi tycker är värdefullt och givande och lustfyllt.
Varje dag. Dag efter dag.
Det är för det mesta helt enkelt en fråga om vilka val vi gör.
Och hur vi prioriterar.

Och om vi tar ett litet, litet steg framåt varje dag, bara envist och långsamt och oförfärat och oförskräckt fortsätter framåt, steg för steg, så kommer vi utan att vi knappt har lagt märke till det ha färdats så långt att vi fullkomligt häpnar när vi vänder oss om och ser tillbaka.

Skenet kan bedra

* bild från wikipedia

Livet spelar oss små spratt ibland.

Testar oss. Håller ett öga på oss och insisterar på att vi håller oss vakna och alerta och lyhörda för vår omgivning. Undersöker om vi fortfarande är med i matchen, om vi verkligen har fattat vad det handlar om. Egentligen.

För det vi ser framför oss är inte alltid vad det verkar att vara.

Det vi ser med våra ögon och allt det som vi observerar och noggrant granskar är inte alltid det vi tror att det är. Hur övertygade vi än är om motsatsen.

Skenet kan bedra.

Och gör det ganska så ofta. För att inte säga nästan jämt.

Ytan kan lura oss och vilseleda oss. Det yttre kan förföra oss och locka oss och avskräcka oss och skrämma oss eller fullkomligt hänföra oss.

Vi behöver lära oss att se igenom alla dessa fasader och hur vi ska kunna klättra över höga murar, vi behöver utveckla ett sätt att ta oss in under ytan på den mest förhärdade rustning, vi behöver lära oss att knyta upp dubbelknutar och att dyrka upp hänglås där ägaren slängt bort nyckeln för länge sedan, vi behöver komma på ett sätt att skrapa bort rost och lyfta bort skrot och skräp och allehanda ting som är i vägen.

För där under, där bakom alla dessa stängsel och skydd och murar, där bakom allt det yttre, bakom allt det som döljer och låser inne och håller tillbaka, där finns det som är sant och äkta och unikt.
Och när vi en gång har sett den inre kärnan, när vi väl har hört dess hjärta slå, så förstår vi att det är värt allt arbete och varje steg på vägen som det kostar oss att nå in dit.

Vi tror alldeles för ofta och helt felaktigt att det bara är det yttre som räknas och betyder något.
Att om vi inte är snygga nog och om vi inte är smala nog så duger vi ingenting till.
Och om vi inte är rika nog eller har prylar nog så räknas vi inte. Så syns vi inte.
Och om vi inte syns så finns vi inte. Och om vi inte är vältränade nog eller hippa nog eller intressanta nog eller anpassade nog så får vi inte vara med.
Och så känner vi oss värdelösa och fullkomligt hopplösa.

På mitt jobb möter jag så många människor som skadar sig själva av ren frustration och outsäglig sorg över att inte duga och aldrig passa in att jag gråter inombords. Unga tjejer med hela livet framför sig som bara vill dö för att de inte orkar med kraven som ställs på dem. Smala och söta tjejer som upplever sig själva som fula och äckliga och tjocka. Unga killar som kommer in med bröstsmärta och ångest för att de inte orkar upprätthålla fasaden längre. Kvinnor och män i alla åldrar och yrkesgrupper som bryter ihop så fort de kommit innanför dörren på undersökningsrummet för att de känner sig fullständigt osynliga och otillräckliga och utmattade av ansträngningen att upprätthålla det yttre skenet.
Vi tror att vårt yttre sken är det enda som betyder något.

Så vi opererar oss och vi bantar om och om igen och vi gör om oss och gör oss till och vi lovar bot och bättring för att kunna passa in och duga.
Och vi gör våld på våra egna jag för att få plats och för att synas och för att höras och kunna bli någon.

Men sanningen är att skenet bedrar.
Vi är redan någon.
Det finns inget vackrare än det som är alldeles äkta och naturligt och med lite skavanker här och där. Det finns inget finare.
Ditt verkliga jag behöver inte göra ett dugg för att passa in eller duga eller för att räknas.
Du räknas redan.

Och ju mer vi inser att allt inte bara är yta och fernissa och ett perfekt yttre, ju mer kan vi slappna av och äntligen börja leva vårt alldeles egna liv. Vi kan börja bjuda lite mer på oss själva. Skratta åt våra misstag och tillkortakommanden. Ta lite lättare på saker och ting som drabbar oss. Skaffa oss lite sund distans till oss själva.
Se lite ljusare på tillvaron.
Och tillåta oss att se bortom allt det yttre och istället kika in bakom fasaden.
Även hos oss själva.

Ordlös kommunikation

                                                                           

                                                                          * bild från morgueFile.com


En stor del av det som sägs när vi talar med varandra uttalas aldrig med ord.
Vårt språk och vår förmåga att kommunicera med varandra är så mycket större och djupare och betydligt mer innehållsrikt och intressant än vad våra ord har förmåga att uttrycka.
Hur väl vi än formulerar oss uppstår det missförstånd. Hur noga vi än förbereder oss är det någon som inte förstår vad vi menar. Och hur gärna vi än vill nå fram med vårt budskap så kommer vi ofta bara halvvägs. Om ens det.
Mycket av det vi kommunicerar uttrycker vi på helt andra sätt.

Orden är begränsade. Svårtolkade. Otillräckliga. Ibland alltför intetsägande, platta, små och farligt tvetydiga.
Vi tror att vi förstår vad någon vill säga när vi egentligen har fått allt om bakfoten.
Vi har olika referensramar och orden har alltför skiftande och varierande betydelser för oss för att de ska kunna förklara och beskriva allt. Inom oss har vi alla våra egna högst personliga förklaringar till våra ords betydelser.
Vi har alla olika relationer till samma ord.
Orden kan förlora sin kraft och styrka och innebörd någonstans på vägen under överföringen.

Istället för att fästa alltför stor vikt vid de ord som sägs kan vi fokusera mer uppmärksamt på allt det som uttrycks och sägs helt utan ord. Det som kommuniceras till oss subtilt och finstilt och ofta helt ljudlöst. Det som sägs med blickar och ansiktsuttryck. Det som berättas för oss med kroppspråket. Det som uttrycks i det nervösa och ihärdiga och det vansinnigt irriterande plockandet med en penna. Det som sägs med den flackande blicken och den stampande foten. Det som uttrycks med en hand på en axel. Det som sägs med det frenetiska tvinnandet av en hårslinga.
Allt det där som orden inte förmår att förmedla.
Kroppen talar sitt eget språk.

Om vi lyssnar tillräckligt noga kan vi tolka kroppens signaler och plötsligt förstår vi vad som egentligen sägs. Vi ser att ögonen uppenbarar sanningen för oss. Vi läser snabbt och tyst av känslostämningar, ser igenom lögner, avslöjar hälsotillstånd och kan upptäcka om någon är fientligt inställd till oss eller om det faktiskt är en bundsförvant vi har där framför oss.

Den ordlösa kommunikationen är en viktig och ofta förbisedd och ignorerad länk för att undvika missförstånd. För att kunna se bakom en hård och kall fasad. För att kunna avslöja lurendrejare. För att kunna fånga upp en vän eller en främling som mår dåligt. För att kunna trösta och ge stöd. För att kunna nå varandra.

Ordlös kommunikation lägger till en helt annan dimension till vår samvaro.

Det finns tillfällen när mod är önskvärt

                                                                  *bild från morgueFile.com

Det finns tillfällen då livet obarmhärtigt för oss alldeles ensamma och oförberedda och oskyddade och utlämnade fram till ett vägskäl.
Och väl där framme är vi tvungna att fatta ett beslut.
På egen hand. Och kanske i all hast.
Det är inte alltid vi ges utrymme för en särskilt lång betänketid.
Ibland får vi ingen tid alls.
Och alla andra, de som vi alltid brukar fråga till råds, de som vi litar på vet bäst för oss och vet bäst för alla, de som alltid har det rätta svaret och den rätta lösningen, de finns plötsligt inte där vid vår sida.
Det är helt upp till oss nu.
Det är vårt beslut och vårt val.

Det finns tillfällen då vi måste fatta vårt beslut omedelbart.
Och där konsekvenserna kan bli förödande. Eller rent av rädda liv.
Tillfällen då vi ställs inför en situation där vi måste fatta allt mod vi har och kan uppbåda och samla ihop och sedan våga säga ifrån. Sätta stopp. Säga nej.

Tillfällen när vi ser våld och övergrepp utspelas framför våra ögon. Tillfällen när vi vet att någon blir misshandlad. Tillfällen när vi ser eller anar eller förstår att någon blir illa behandlad, utfryst, mobbad, retad, hånad eller utskrattad. Tillfällen när det pratas illa om någon, när det stöts och blöts och diskuteras och ifrågasätts och skvallras utan att personen i fråga är närvarande och tillåts eller ges möjlighet till att kunna försvara sig. Tillfällen när barn far illa. När barn kommer i kläm.
Tillfällen när våra äldre far illa. När patienter vanvårdas.
Tillfällen när djur blir illa behandlade, hunsade, vanvårdade.

Det finns alltför många skrämmande tillfällen, vi stöter alla på dem.
Tillfällen när vi måste fatta ett snabbt beslut.
Och riskera att marken vacklar under våra fötter. Att hela vår tillvaro skakas om.

Eller så väljer vi att blunda. Och så låtsas vi att vi inte ser. Eller hör.
Vi säger inget, gör inget.
Och pratar vi aldrig om det igen.

Men vi kan vara den enda som ser. Vi kanske är den enda som hör. Och förstår.
Vi kanske är den enda potentiella räddande ängeln som kommer att gå förbi.
Vi kan inte lita på att någon annan kommer att göra något.
Eller att någon annan kommer att reda ut saken.
Ibland är det upp till oss.
Någon annan kanske aldrig dyker upp.

Det finns tillfällen när mod är önskvärt.
Och det tillfälle när vi plötsligt står öga mot öga med respektlöshet och mobbing och övergrepp är just ett sådant tillfälle.

Det är i de små sakerna det visar sig

                                                                *bild från morgueFile.com


Det är de små detaljerna som gör det.
Det är i de små sakerna det visar sig.
Det är i det lilla, det till synes obetydliga, det som ter sig oviktigt, försumbart och smått och rent av helt värdelöst som själva resultatet av våra ansträngningar grundläggs.
Och ändå är det ofta just när det gäller själva detaljerna som vi bestämmer oss för att där kan vi spara in på vår kraft och energi utan att någon lägger märke till det, där finns det utrymme att dra ner, hoppa över, slarva med vårt arbete och det är detaljerna vi inbillar oss att vi kan strunta i.
Det är de små sakerna vi tror att vi till och med kan ignorera.
Utan att det syns. Eller förändrar resultatet.

Men en granskning av detaljerna hjälper oss att utan svårighet sålla agnarna från vetet.
Ett väl utfört arbete tål att synas i sömmarna. Varje gång.
Vid ett mindre väl utfört arbete spricker sömmarna när vi lyfter upp det för inspektion.
Det syns på resultatet hur mycket vi har förstått av det arbete vi håller på med.
Vare sig det nu gäller att laga kvällens middag, förbereda akutrummet inför nästa inkommande larm, sticka en tröja, städa, skriva en bok, dansa tango, bygga ett hus, uppfostra en hund eller sätta upp en tavla.
Detaljerna avslöjar oss. Obarmhärtigt och ofrånkomligt.

Och när saker och ting går fel, när ingenting stämmer, dagar när allt går på tok, är det oftast i det lilla som det havererar. Vi snubblar på den där mattkanten som vi inte orkade vika tillbaka vid ett tidigare tillfälle. Vi dricker ur den där trasiga koppen som vi inte orkade slänga igår och skär oss på läppen. Vi hittar inte det vi letar efter eftersom vi inte orkade lägga tillbaka det förra gången vi använde det.

Detaljerna avslöjar oss. Det syns. Det märks. Det uppmärksammas.
Även om vi är benägna att tro och hoppas och önska något annat.
Även om ingen säger något och vi pustar ut och firar att vi klarat oss.
Den här gången också.
Kvaliteten på det vi gör blir lidande om vi ignorerar detaljerna.
Om vi inte är noggranna i det lilla riskerar vi att vårt arbete rasar samman.

Det är inte så dumt att ägna lite tid åt detaljerna ibland.
Både i vårt arbete och i allt annat vi tar oss för här i livet.
För sanningen är att vi faktiskt inte har råd att strunta i dem.
Det är i de små sakerna det visar sig.

Släpp taget och andas in doften av frihet

                                                                     * bild från wikipedia      

Ibland kan det vara bra att släppa taget om alla förväntningar som vi går och bär på. Vi har förväntningar på allt och alla vi möter, vi har förväntningar på väder och vind, på vad folk ska säga, hur folk ska bete sig i olika sammanhang, vilka kläder folk bör ha på sig, vilken sorts reaktioner och uppskattning vi borde få, vi önskar att få och innerligt och desperat behöver och hoppas och längtar efter att få. Listan kan göras hur lång som helst. Våra förväntningar kan bli hur tunga som helst. Vi bär runt på bördan av tusen och åter tusen förväntningar inom oss. Och vi kroknar under tyngden.

Vi är inte alltid medvetna om hur mycket våra förväntningar tynger oss och hindrar oss och försinkar oss och försenar oss. Hur mycket de besvärar oss. Och hur de kan göra våra liv mer komplicerade och tillkrånglade och betydligt mer svåra att leva. För det händer inte alltför sällan att våra förväntningar inte uppfylls. Folk beter sig inte som vi önskar och vill och hoppas. Vädret gäckar oss och spelar oss ideligen spratt. Livet lägger sig i våra planer. Gång på gång.
Både våra egna och andras förväntningar kan lätt snärja oss och skrämma oss och lägga sig som ett tungt ankare efter oss och dra ner oss på botten om vi inte lyckas skaka av oss dem i tid. Och hamnar vi där får vi kämpa hårt och länge för att lyckas ta oss upp till ytan igen.

Och sedan, gåendes hand i hand med våra förväntningar, finner vi våra fördomar.
De stela och fula och ibland rent av förfärande små och trångsynta mallar som vi utgår ifrån och som begränsar och granskar och förminskar allt vi möter utefter vår väg.

Med högt ställda och snävt tilltagna förväntningar på hur saker och ting ska och borde och måste vara begränsar vi vår egen väg framåt. Och vi blir garanterat ledsna och besvikna och upprörda.

Om vi istället släpper taget och tillåter allt att bara vara precis som det är.
Om vi släpper taget och accepterar och möter det som kommer i vår väg utan en massa förutfattade meningar eller fördomar eller förväntningar. Om vi låter människor få chansen att visa oss. Överraska oss. Charma oss. Förtrolla oss.
Om vi låter varje stund få vara det den är utan att vi rör till allt eller krånglar till allt genom att vi önskar att den vore något annat. Om vi bara sakta går framåt i våra liv och observerar och förundras över hur storslaget och fascinerande livet faktiskt kan vara.

Så ser vi.

Att utan förväntningar och fördomar kan vi möta varje stund och varje människa med tillförsikt och med en befriande öppenhet.
Och utan snäva förväntningar kan livet bli ett storslaget och inspirerande äventyr.

Om vi släpper taget så kan vi andas in doften av frihet.

Inta tronen i ditt eget kungarike

                                                                     *bild från morgueFile.com
Vi vet men vi glömmer bort.
Vi hör budskapen men vi låtsas att vi inte hör och vi låtsas att vi inte förstår.
Vi skulle kunna och vi skulle förmodligen dessutom må alldeles underbart bra av det men vi låter bli.
Vi har kunskapen och informationen men vi har inte alltid viljan eller lusten eller orken. 
Vi har förmågan och möjligheterna men vi väljer ändå ofta att titta bort. 
Vi riktar hellre blicken alldeles vid sidan av eller strax nedanför eller högt, högt över den plats där vi vet att sanningen bor. 


Vi vet mycket väl vad som skulle få oss att må lite bättre.
Vi vet vad våra kroppar behöver för att orka med och hålla sig friska.
Vad våra hjärtan mår bra av och vad de tar skada av.
Vad vi inte kan kompromissa med om vi vill må bra.
Vi vet att vi bör dricka lagom mycket vatten, vi vet vilken mat som är hälsosam för oss och vilken som inte är det. Vi vet att motion är bra och nödvändigt, att vi behöver frisk luft och tillräckligt med sömn och vila.
Men vi har inte alltid vårt eget bästa för ögonen.

Och därför struntar vi så många gånger i det allra viktigaste och dyrbaraste och finaste vi har i våra liv.
Vi struntar ofta helt och fullständigt i oss själva. 
Trots att vi vet att vårt liv skulle bli ganska så tomt och tyst och mörkt och innehållslöst utan oss.
Från det allra första andetaget har vi varit med. Och sett. Och hört. Och förstått. 
Vi har anat. Och vi har insett.
Att vi är en rätt så central person som trots allt är ganska viktig i vårt eget liv.
Även om vi försöker låtsas något annat.

Du är nämligen regissören och huvudpersonen och rollbesättaren i ditt eget liv.
Ingen annan kan ta din plats, någonsin, inte ens den mest välrenommerade stand-in kan komma i närheten av att vara du. Ingen annan.
Du är unik. Dyrbar. Älskad.
Och värdefull.

Du är starkare än vad du tror och än vad du kanske någonsin kommer att förstå.
Du har mer inom dig än vad du någonsin kunnat ana.
När du behöver det kommer du att upptäcka att du djupt där inom dig har mod som det tuffaste lejon.
Att du har styrkan att möta utmaningar du inte trodde att någon skulle kunna överleva.
Att du har förmågan att skapa, uppfinna, leda, producera och förverkliga saker du hade trott var helt utom räckhåll för dig. Du är full av dolda resurser och talanger och oupptäckta förmågor.

Du förtjänar det allra bästa. Det godaste. Det finaste.
Du förtjänar att njuta av livet och skratta och lyckas med allt du vill åstadkomma.

Och just därför.
Just därför ska du vara rädd om dig.
Ta hand om dig själv lite bättre.
Unna dig lite mer.

Det är dags inta tronen i ditt eget kungarike.

Verkligheten hinner alltid ikapp

Vissa dagar ser jag.

Och verkligheten hinner ifatt.

Jag ser alla dessa sjuka patienter som trängs i korridorer och väntrum på akuten.

Jag ser alla dem som behöver en brits att ligga på men som får lov att sitta ner i väntrummet för att det helt enkelt inte finns några lediga britsar. Jag ser alla som behöver sitta men som ibland är tvungna att stå eftersom sittplatserna inte räcker till.

Jag ser alla dessa gamla, trötta, orkeslösa och sjuka som halkat på sniskan på de hårda britsarna och har den blåa landstingsfilten i en hög nere vid fötterna. Jag ser alla dessa som är livrädda för vad de kan ha drabbats av men som bedöms som stabila av oss och därför får lov att vänta. Jag ser rädslan och ilskan lysa ur ögonen för att vi inte gör någonting. Jag ser alla som blivit slagna, knivskurna, misshandlade, illa behandlade och felbehandlade.

Jag ser era utsträckta händer, jag ser era bedjande blickar, jag ser era oknäppta skjortor, jag ser att ni fryser, svettas, att ni är törstiga, hungriga, kissnödiga, att ni har så ont att ni inte vet vart ni ska ta vägen, att ni längtar hem och att ni önskar att er sjuksköterska inte var så elak och hård och kallsinnig.

Jag ser. Och jag förstår.

Men jag hinner inte förklara.

Jag hinner inte berätta att om du kan stå upp och skrika så mår du troligtvis bättre än personen som vi försöker rädda livet på i rummet bredvid. Jag hinner inte ta mig tid att förklara att vi alltid prioriterar livshotande tillstånd först. Någon gång försökte jag förklara men fick höra att vi tänkte fel, självklart måste även vi på akuten ta hänsyn till inskrivningstid.

Nej, det måste vi inte och det kan vi inte.

Det är det vårdcentralerna är till för.

Jag hinner inte heller förklara att jag redan har sett dig.
Att jag bevakar din ansiktsfärg och dina andetag när jag går förbi.
Att jag lyssnar på hur du låter när du pratar. Att jag ideligen noterar hur du rör dig, hur du sitter, färgen på dina läppar och storleken på dina pupiller.
Och att min främsta uppgift är att se till att du överlever.

Vissa dagar ser jag.

Och jag gråter inombords under mitt arbetspass för att jag helt enkelt inte räcker till.

Ibland som ensam ansvarig för uppemot trettio till fyrtio mer eller mindre svårt sjuka patienter är det tunga förutsättningar för att utföra ett bra jobb.

Efter vissa arbetspass bryter vi ihop i omklädningsrummen över allt vi inte hunnit med att göra.

Över att vi vill så mycket men hinner så lite.

Och över all sorg och smärta och allt onödigt våld vi möter.

Andra dagar är jag tvungen att ha skygglappar på för att kunna utföra mitt jobb på ett effektivt sätt.

Jag vet att ni finns där, men går ändå förbi för att göra klart det jag håller på med.

Jag vet att många av er anser att vi är hårdhudade, rent av elaka, att vi låter er vänta med flit av ren ondska.

Jag vet det eftersom det oftast inte går en timme utan att det påpekas.

Det är inte helt ovanligt att vi blir hotade, utskällda, påhoppade, förringade eller får höra att vi ska bli anmälda.

Det är inte enskilda elaka och lata sjuksköterskor eller läkare som ställer till det.

Problemet är större än så.

Vi räcker inte till. Hur hårt vi än jobbar.

Hur många extrapass vi än tar. Hur mycket vi än biter ihop. Hur gärna vi än vill.

Det behövs helt enkelt ett sjukhus till i Stockholm.

Situationen är ohållbar. Outhärdlig.

För patienterna först och främst.

För deras anhöriga.

Och för personalen.

Man kan blunda för verkligheten ett tag.

I vissa lägen kan det göra att man kan arbeta mer effektivt.

Men till slut måste man öppna ögonen och vakna.

Och se.

Innan det är försent.

Verkligheten hinner alltid ifatt.

Ständigt närvarande vardagsmagi

*bild från morgueFile.com

Ibland är vi så fokuserade på nästa gång vi ska vara lediga, nästa helg, nästa semester, att vi helt enkelt missar den ständigt närvarande vardagsmagin.
Den som vi har mitt framför ögonen på oss varje dag.
Det finns de som är skickliga på att se den.
Det finns de som aldrig missar en solnedgång, det finns de som lever i nuet, varje dag, minut för minut.
Det finns de som är riktiga vardagskonstnärer.
Som har förmågan att se glimtar av ren lycka en stressig måndagmorgon.
Som kan ana ett skimmer av guld över kanten på högar av smutsig vardagsdisk.

Och så finns det alla vi andra som vill se. Som önskar att vi kunde se.
Som önskar att vi hittade alla de där ögonblicken av vardagslycka och magi men inte alltid lyckas så bra.
Vi som förlorar oss i vardagstristess och vardagsstress. Gång på gång. Trots att vi nyper oss i armen då och då för att påminna oss själva. Trots att vi nyper så hårt vi kan så glömmer vi bort det gång på gång, att livet är här och nu och precis framför oss och aldrig sedan eller där borta.
Det finns bara här och nu.

De verkliga vardagskonstnärerna har insett att det är i vardagen möjligheterna öppnar sig för oss för att kunna förändra våra liv. Det är i vardagen vi kan åstadkomma mirakel. Steg för steg, dag för dag, är det i vardagen vi kan gå från att vara degiga soffpotatisar till vältränade energiknippen. Vi kan förvandlas från stela, orörliga och lata till viga och starka balettdansöser. Vi kan få en död och öde trädgård att bli till ett prunkande paradis. Vi kan lära oss ett nytt språk, fördjupa oss i kokkonsten, lära oss att sy och bli nästa hippa chefsdesigner.
Vi kan skriva en bok, en dikt, en sång.

Vi kan åstadkomma nästan vad vi vill om vi tar till vara på alla våra vardagar. De behöver inte vara en grå massa av tristess, en tung, evighetslång uppförsbacke fram till helgen, ett måste eller ett krav. De behöver inte tynga oss eller stjäla all vår energi.

Vardagarna kan vara våra bundsförvanter, våra stöttepelare, vår väg ut ur ett liv vi inte trivs med till ett liv vi skulle älska att leva. De kan vara den vän som hjälper oss att äntligen, äntligen komma i form. Det är vardagarna som hjälper oss att nå våra mål. Som ger oss en möjlighet att lyckas med det omöjliga.

Det är den ständigt närvarande vardagsmagin som kan hjälpa oss att åstadkomma mirakel i våra liv.
Den kan hjälpa oss att lyckas med det vi tidigare trodde var helt omöjligt att åstadkomma.