tisdag 9 augusti 2011

Modet att sjunga en alldeles egen sång


Alla har vi en unik och alldeles egen historia att berätta.
Och den behöver faktiskt berättas. Med våra egna ord. Igen och igen.
För alla i vår närhet och för alla de människor som vi berör på vår väg framåt igenom livet.
Vår personliga och speciella version av verkligheten och vår egen unika version av världen behövs.
Men alldeles för ofta stämmer vi försynt in i bakgrundskören istället för att sjunga vårt eget solo.

Vi är så rädda för att inte duga. Vi är så rädda för att inte passa in. Vi är så rädda för att sjunga fel och för att sjunga falskt och för att vi ska glömma bort texten och för att vi ska ta för mycket plats. Och vi är så rädda för att inte vara snygga nog eller tuffa nog eller hippa nog eller fina nog eller smala nog eller starka nog eller duktiga nog.
Så vi gör allt för att inte bryta harmonin.
Vi gör vad som helst för att inte sticka ut för mycket.
Vad som helst.

Vi sjunger samma gamla beprövade stämmor fastän vi innerst inne längtar efter något helt annat. Det är tryggt och säkert och vi stör inte det allra minsta. Vi stör inte någon.
Vi smälter in i bakgrundssorlet. Vi passar in och ingen blir irriterad.

Vi får vara med men vi får betala ett väldigt högt pris för vår skönsång.
När vi ständigt håller oss i bakgrunden och gör allt vad vi kan för att undvika att strålkastarljuset hamnar på just oss, blir vi alldeles osynliga för världen. Vi syns inte.
Ingen ser oss särskilt tydligt om de ens lagt märke till oss.
Ingen hör vad vi egentligen sjunger.
Vi smälter in i bakgrunden.
Vi finns där men om vi skulle fråga hur vi skötte oss kan ingen riktigt svara.
I bästa fall mumlar någon lite vagt att vi var okej.
Och vi går därifrån med en gnagande och molande känsla av obehag i maggropen.
Ingen minns den som hela tiden håller sig i bakgrunden.

Ibland är det så uppfriskande och befriande med en egensinnig melodi som bryter av från mönstret.
Något som får oss att vakna till. Reagera. Även om sången inte alls är i vår smak.
Även om melodin eller sångrösten inte tilltalar oss det allra minsta.
Så kan det ändå finnas något den har att berätta för oss. Något vi aldrig har tänkt på förut.
Melodin kanske sår ett frö någonstans.

Vår alldeles unika röst kanske väcker genklang hos någon.
Det vi säger kanske är precis vad någon behöver höra just då.
Vi kan aldrig veta i vilken omfattning vi påverkar vår omgivning.

Men det är så viktigt för både vår egen skull och för alla runt omkring oss att vi faktiskt börjar sjunga på vår egen sång.
Att vi kliver ut från skuggorna och tar vår plats i strålkastarljuset.
Att vi fyller våra lungor med luft och uppbådar det mod vi behöver.
Ibland kommer vi även i fortsättningen att behöva stämma in i kören.
Men när vi vill kommer vi att kunna brista ut i en unik och alldeles underbart vacker solosång.
Eller vara helt tysta.

Det är en gåva till världen när vi äntligen vågar visa våra sanna jag.
Och det är en dyrbar gåva till oss själva.
När vi vågar vara oss själva kan vi inta vår plats i världen och bidra med det som är helt unikt.
Det är så världen förändras och förbättras och det är så nya idéer tar form och det är så nya projekt startas.
Och det är så konsten får liv och kärleken växer till.

När vi finner det där modet djupt inom oss att sjunga en alldeles egen sång.

6 kommentarer:

Anneli Sjögren sa...

Jättebra skrivet!!
Jag är definitivt ingen som smälter in i mängden - om jag inte väljer att göra det...!! Vilket jag inte gör så ofta...! Men det finns en balans som jag har fått jobba hårt med genom livet, i o m att jag har nästan lite föör lätt att höras och synas - och har alltid haft! Jag har övat och övat på att låta andra ta plats och sätta mig själv i bakgrunden vilket inte alltid har varit så lätt...! Men nu har jag blivit ganska duktig på det!! Övning ger som bekant färdighet!! :D
Här kommer svar på din kommentar på min blogg:
Tack "nurseblog!!
Jag frågade en kompis idag och hon sa att blommorna heter Tagetes, så jag får väl lita på henne då!! :D
På semestern ska man ju ta det lugnt för att komma med förnyad styrka till jobbet - inte kan du väl börja träna då!?! :P

nurseblog sa...

Hej Anneli!

Tack snälla! Vad härligt att höra att du hörs och syns, det behövs fler som du! Men visst måste det finnas en balans i det hela, precis som alltid. Ständigt denna strävan efter balans.

De var verkligen jättefina, blommorna!
Hehe nej det har du rätt i, klart man inte kan träna under semestern... Bra, nu ska jag släppa taget om det dåliga samvetet. Och jag har ju ändå gått i skogen och fiskat och promenerat med hunden.. Det är ju lite motion det också. =D

Anneli Sjögren sa...

Alldeles lagom med motion om du frågar mig!! :P
Här kommer mitt svar på din kommentar på min blogg:
TACK nurseblog!!
Nu börjar det första mötet om bara en liiiten stund!! Eeeek!! Det är så spännande!!! :P

Ansibecki sa...

Du är så duktig på att beskriva viktiga saker. När jag läser idag tänker jag faktiskt på fikarummet på jobbet. Vilka som sjunger sin egen sång och vilka som håller sig till bakgrundskören... Jag tror jag faktiskt vågar ta en och annan solostämma men som sagt är det ju bra att hitta en balans. Men det hade varit önskvärt om alla visste att deras stämma är vacker och värd att lyssnas på.

Sv: Kul att du tycker mina barn är söta och att du skriver det. Det tycker jag med :)

nurseblog sa...

Hej Anneli!

Jag håller med! Det får definitivt räcka som motion för tillfället. Tar tag i träningen när jag börjar jobba igen.
Hoppas allt gått bra på mötet!

nurseblog sa...

Hej Ansibecki!

Tack snälla du!
Ja, visst vore det önskvärt om alla visste att deras stämma är vacker och värd att lyssnas på. Världen skulle nog se lite annorlunda ut, tror och hoppas jag. Vi människor behöver verkligen bli hörda och sedda och accepterade precis som vi är. Det är jätteviktigt för att vi ska må bra.