Spelglädje

                                                                       * bild från morgueFile.com

Under många år av mitt liv spelade jag piano åtskilliga timmar per dag.
Samtidigt som jag jobbade heltid med annat.
Jag hade en rätt tuff pianolärare som drev på.
Till slut blev de där timmarna vid pianot en ren disciplinfråga och en mardröm.
Jag fick övertala mig själv för att orka gå och sätta mig framför pianot.
Istället för att låta fingrarna dansa lekfullt över tangenterna och njuta av att spela började jag avsky mina stunder vid pianot. Vissa gånger grät jag. Det kändes mer och mer som ett krav än något annat.

Och till slut var det bara jag, pianot och ett oändligt antal skalor och ackord och övningar.
Musiken försvann på något obemärkt sätt ut ur ekvationen.
Spelglädjen var borta.

Jag började spela mindre och mindre.
Komponera mindre.
Sjunga mindre.

Inbillade mig själv att mitt musikintresse helt enkelt hade dött.

Tills jag en dag plötsligt insåg att det inte var musikintresset som hade dött.
Eller min kärlek till pianot. Eller min lust att komponera. Eller mitt behov av att sjunga.
Det var min vilja att spela för att ständigt göra någon annan nöjd som dog.
Min vilja att hela tiden prestera mer. Bättre. Snabbare.
Jag ville inte mer. Orkade inte.

Men efter ett tag växte den där längtan efter att få spela i mig.
Jag saknade musiken som man kan sakna en riktigt kär vän.
Så jag började klinka lite igen. Och lite till.
Och så upptäckte jag att spelglädjen dök upp igen helt utan förvarning.
Det var plötsligt underbart roligt att spela ändlösa skalor och gamla övningar.
För övning och disciplin behövs förstås också.
Jag vet det.

Men om det bara är ändlösa krav som möter oss och vi känner pressen att prestera mer och bättre för varje gång vi gör någonting, kväver vi kreativiteten. Vi måste ge utrymme för både-och. Hitta den sköra balansen mellan arbete och lek. Mellan det nödvändiga, disciplinerade övandet och de stunder när magisk musik blir till.  Och vi måste våga misslyckas ibland. Och fira våra segrar på vägen mot vårt mål.

Stanna ibland utefter vägen och bara vara nöjd med det som är.
Just där och just då.

Det gäller att lära sig att se vad man redan har uppnått, samtidigt som man bär på en längtan att nå längre.

Att våga se sanningen

                                                           * bild från morgueFile.com

Ibland blundar vi för saker som pågår i våra liv för att slippa se verkligheten.
Vi riktar blicken åt ett helt annat håll. Fokuserar vår uppmärksamhet på helt andra saker.
Får tiden att gå med olika sysselsättningar i hopp om att saker och i ting ska bli bättre.
Att problem ska lösa sig av sig själva.
Att vi ska vakna upp en morgon och upptäcka att allting är precis som det ska igen.

Vi går i en annan riktning, försöker smita undan från det som hotar och stör oss.
Vi ler utåt och våra liv fortsätter på samma sätt som förut. Ingen kan ana att något är fel.
Men inombords så känner vi att det är någonting som saknas.
Att det är något som inte stämmer.

Det kanske inte behövs några större förändringar.
Kanske är det bara en liten justering som behövs för att vår vardag ska fungera lite bättre.
För att vi ska må lite bättre.
För att våra förhållanden och relationer ska fungera bättre.

Men det är viktigt att inte blunda för sanningen om vi känner att något inte riktigt stämmer i våra liv.
Vare sig det är ett jobb som sliter på oss eller en vänskap som håller på att rinna ut i sanden eller om vi bara känner att vi inte hinner med det vi vill och önskar. Eller om vår kropp börjar säga ifrån.
Vi behöver öppna våra ögon och se sanningen i vitögat.
Ofta finns det en liten, liten förändring vi kan göra för att få våra liv att fungera lite smidigare igen.
För att få balans i vårt liv.

Men om vi ihärdigt och envist blundar för sanningen så hinner den upp oss en dag.
Och då kostar det oss betydligt mer.

Ett ständigt balanserande på kanten

                                                                                                   * bild från La Clique

Att hitta rätt balanspunkt i livet är inte det lättaste.
Ibland känns det som om det kan tippa över åt fel håll när som helst.
Vi har ingen aning om hur långt fallet kan bli eller hur illa vi riskerar att slå oss.
Om vi ens överlever fallet.
Och det skrämmer oss rejält och får oss att klamra oss fast ännu hårdare.
Minsta sak kan få en i obalans. Speciellt om man balanserat på kanten under en längre tid.

Det är svårt att få ihop det man måste göra för att få en fungerande vardag med det man vill göra.
Det man borde göra med det man drömmer om att göra.
Så vi gör det vi måste göra allra först.
Vi går till jobbet. Vi handlar och tvättar och städar och lagar mat. Har vi kraft och ork kvar efter det så vill vi förstås umgås med våra nära och kära. Höra av oss till vänner som vi inte sett på länge.
Inte så sällan hamnar våra egna slumrande önskedrömmar långt ner på att-göra-listan.
Om inte allra längst ner. Dit vi väldigt sällan hinner förrän det är dags för en ny dag och en ny lista.
Och nya måsten.

Jag tror det är viktigt att vända på listan någon gång ibland.
Prioritera våra egna drömmar först. Göra något vi varken måste eller borde utan bara vill och önskar.
Bara för vår egen skull.

Kanske är det det som behövs för att hålla oss i balans här i livet.
Att vi vågar prioritera oss själva, sätta våra egna behov i första rummet ibland utan att skämmas.
Tar vi bättre hand om oss själva kanske vi inte behöver tappa balansen för minsta lilla sak.
Tillåter vi oss att ta oss tid även mitt i den hektiska vardagen till att förverkliga en del av våra drömmar, vare sig det nu är att köpa ett skissblock eller hyra en islandshäst för en timmes ridtur i skogen, eller vad vi nu än drömmer om, så får vi garanterat ny energi och livslust av det. Av att få göra något vi verkligen vill göra för en gångs skull.

Det är mycket möjligt att det får oss att le när vi viker tvätt nästa gång. Eller rent av får oss att gnola på en ny melodi på väg till jobbet.

Det är också mycket möjligt att det kan få livet att kännas lite roligare och mer som vårt liv.