Spelglädje

                                                                       * bild från morgueFile.com

Under många år av mitt liv spelade jag piano åtskilliga timmar per dag.
Samtidigt som jag jobbade heltid med annat.
Jag hade en rätt tuff pianolärare som drev på.
Till slut blev de där timmarna vid pianot en ren disciplinfråga och en mardröm.
Jag fick övertala mig själv för att orka gå och sätta mig framför pianot.
Istället för att låta fingrarna dansa lekfullt över tangenterna och njuta av att spela började jag avsky mina stunder vid pianot. Vissa gånger grät jag. Det kändes mer och mer som ett krav än något annat.

Och till slut var det bara jag, pianot och ett oändligt antal skalor och ackord och övningar.
Musiken försvann på något obemärkt sätt ut ur ekvationen.
Spelglädjen var borta.

Jag började spela mindre och mindre.
Komponera mindre.
Sjunga mindre.

Inbillade mig själv att mitt musikintresse helt enkelt hade dött.

Tills jag en dag plötsligt insåg att det inte var musikintresset som hade dött.
Eller min kärlek till pianot. Eller min lust att komponera. Eller mitt behov av att sjunga.
Det var min vilja att spela för att ständigt göra någon annan nöjd som dog.
Min vilja att hela tiden prestera mer. Bättre. Snabbare.
Jag ville inte mer. Orkade inte.

Men efter ett tag växte den där längtan efter att få spela i mig.
Jag saknade musiken som man kan sakna en riktigt kär vän.
Så jag började klinka lite igen. Och lite till.
Och så upptäckte jag att spelglädjen dök upp igen helt utan förvarning.
Det var plötsligt underbart roligt att spela ändlösa skalor och gamla övningar.
För övning och disciplin behövs förstås också.
Jag vet det.

Men om det bara är ändlösa krav som möter oss och vi känner pressen att prestera mer och bättre för varje gång vi gör någonting, kväver vi kreativiteten. Vi måste ge utrymme för både-och. Hitta den sköra balansen mellan arbete och lek. Mellan det nödvändiga, disciplinerade övandet och de stunder när magisk musik blir till.  Och vi måste våga misslyckas ibland. Och fira våra segrar på vägen mot vårt mål.

Stanna ibland utefter vägen och bara vara nöjd med det som är.
Just där och just då.

Det gäller att lära sig att se vad man redan har uppnått, samtidigt som man bär på en längtan att nå längre.