Det är aldrig ditt fel

Läser med häpnad i pressen om vilken inställning vi på min arbetsplats skulle ha till misshandlade kvinnor.  Blir bestört och upprörd och ledsen, precis som alla de kollegor jag har pratat med. Ingen av oss känner till denna undersökning som vi skulle ha svarat på. Och jag arbetar ändå heltid på denna arbetsplats sedan många år tillbaka. Vi känner inte igen den inställningen. Inte för fem öre. Snarare har vi svårt att hålla våra tårar tillbaka för dessa kvinnors skull. Vi har väl inarbetade rutiner för att ta hand om dessa kvinnor och vi prioriterar alltid dessa kvinnor högt. 

Vi dokumenterar alltid skadorna med fotografier samt i journaler. 

Vi erbjuder alltid kuratorskontakt. Och vi försöker finnas där, kramar om, lyssnar, tröstar. För många av dessa kvinnor är vi en oas där de kan få känna trygghet för ett litet, litet ögonblick. Ett ställe där de äntligen vågar berätta efter år av tystnad. De vet att vi finns där, dygnet runt, när och om de behöver oss. Och att vi står på deras sida. Jag har aldrig hört att någon av mina kollegor skulle ha den inställningen att det är offrets fel att de blivit misshandlade. Aldrig. 

Och nu oroas jag över hur de här skriverierna kommer att påverka dessa kvinnor det berör. Om de kommer att dra sig för att söka sig till oss. Om förtroendet vi har byggt upp under så många år har raserats. Om allt det arbete vi har lagt ner är förgäves. 

För förtroende är A och O i dessa sammanhang. 

Så för att uttrycka det klart, nej, det är aldrig någonsin ditt fel om du blir slagen eller misshandlad eller förödmjukad. 

Det är aldrig ditt fel. 

Våld är aldrig okej. Våld är aldrig godtagbart. 

Du får aldrig någonsin tro att du förtjänar att bli slagen. Du får aldrig någonsin tro att det skulle vara ditt fel, att du inte förtjänar bättre. Och du får aldrig någonsin tro att vi som tar emot dig och plåstrar om dig skulle tänka något annat än att vi står på din sida och bara vill ditt allra bästa. Vi har valt vårt jobb för att vi vill lindra och hjälpa och rädda liv. För att vi älskar att jobba med människor. 

Vi kommer helhjärtat att fortsätta vårt arbete med att plåstra om, sy ihop, krama om, trösta, fotografera, lyssna, gråta över hur våldet skadar och sargar både kropp och själ, bli illa berörda av alla dessa berättelser, hjälpa så gott det går, finnas där och hoppas och drömma om en bättre värld där kärlek och respekt råder och där våld anses oacceptabelt.

Tidigare inlägg; http://nurse-nurseblog.blogspot.com/2011/05/vard-att-skydda.html, http://nurse-nurseblog.blogspot.com/2011/03/nar-orden-inte-racker-till.html

Liv till varje pris?

                                                         * bild från morgueFile.com


Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar.
Det finns dagar då livet ler emot oss och allting bara flyter på.
Och så finns det de där andra dagarna.
Som vi alla möter. Och måste hantera på ett eller annat sätt.

Det finns bra dagar när arbetet som sjuksköterska är helt fantastiskt. När det faktiskt känns som att man måste ha världens bästa jobb. Dagar när man bokstavligt talat är med om att rädda liv.
När man ser ett hjärta som slutat slå vakna till liv. Dagar när man kan göra skillnad. Lindra smärta.
Dagar när man hinner med och räcker till och når fram.

Och så finns det de här andra dagarna.
När mötet med alltför många både unga och gamla svårt sjuka patienter berör alldeles för mycket och kryper in under huden och biter sig fast. Dagar när berättelser om hur sjukdomar slagit sig ner och tagit plats i en kropp som fortfarande vill dansa och springa och hoppa av glädje tynger och bränner som eld.
Dagar när livet tar så tvära kast att man har svårt att hinna hämta andan.

Och så dessa mardrömslika dagar när man måste göra ett jobb som inte känns värdigt. Dagar när man måste slita och dra i en ömtålig och skör och värkande kropp. Dagar när man måste rycka och sticka och klä av någon som bara vill bli lämnad ifred och få somna in i lugn och ro.

Det oroar mig och bekymrar mig att vi är så vansinnigt rädda för döden att vi till varje pris måste rädda liv. Inte helt sällan skickar man in patienter som ligger på en palliativ avdelning och är svårt sjuka i obotlig cancer för att vi ska rädda deras liv. Patienter som man har ordnat en plats för för att de ska kunna få somna in i lugn och ro med sina nära och kära i sin närhet på ett värdigt sätt och med tillräcklig smärtlindring och omvårdnad.
De skickar man in till akuten för återupplivning.
Var ligger värdigheten i detta? Respekten?
För den som någon gång har varit på en akutmottagning vet hur kaotiskt det kan vara. Vissa dagar kan det te sig som en krigszon. Det är fullt kaos. Vi har hårda, smala britsar och ett ytterst litet antal rum.
Det finns inte tillräckligt med personal och det är ofta ett väldigt oväsen.

Och ändå. Det är ett förfärande antal händer som jag har hållit i på ett bås eller i en korridor på väg någonstans när någon dragit sitt sista andetag. Det är ett förfärande antal kinder jag smekt farväl i någon vrå på akuten.

Jag har skrivit om det förut. Om den evige följeslagaren som vi alla dras med.
Missförstå mig inte nu. Jag älskar att rädda liv. Men inte till varje pris.
Vi måste våga släppa taget. Vara lite modigare och möta rädslan.
Och låta de som är sjuka och har ont få bestämma själva.
För den som är sjuk är kanske inte alltid livet att föredra. Ibland kan döden komma som en befrielse.

Alla borde ha rätt att få dö i värdighet omgivna av sin familj och sina vänner när det finns möjlighet till det.

Det är dags att sluta blunda

Det är inte lätt att bli gammal i dagens samhälle.
Och det är sannerligen inte lätt att bli gammal och sjuk.
För hur det än är, trots att vi alla enligt lag har rätt till god vård på lika villkor, så ser verkligheten inte riktigt ut så. Även om vi alla innerligt hoppas och önskar och tror och vill att det ska vara så.
Plockar vi bort skygglapparna vi har framför ögonen ser vi en skrämmande sanning.

Våra äldre far illa när vården är tungt belastad. För den som är ensam och trött och sjuk och van att vänta på sin tur istället för att hojta och skrika högt blir det en lång och tröttsam väntan.
I ett samhälle där allt handlar om att bevara och hylla ungdomen och allt det den förknippas med vill vi inte gärna konfronteras med ålderdomen. Med det sköra och bräckliga. Med det sjuka och svaga och skrynkliga. Nej, vi väljer att se bort och blunda och sopa problemen under mattan och låtsas som ingenting. Det som inte syns, finns ju inte, som bekant. Så vi riktar strålkastarljuset mot det unga och vackra, vi beundrar och förförs och lockas av yta och glamour och glans.

Vi ser på skalet och tror att det är allt som finns och behöver finnas.
Hur frukten egentligen smakar spelar ingen roll så länge vi håller oss till att beundra den blanka ytan. Det som finns inuti, det som har skavt emot tidens tand och blivit skimrande vackert och fullt av berättelser och visdom och minnen och äventyr ser vi inte. Vi vågar inte och vi hinner inte och vi inser inte vad vi missar.

Någon måste börja föra de äldres och de sjukas talan.

Som vården ser ut idag kan det bli många och långa timmars väntetid på akuten innan man får träffa en läkare. Belastningen är hög. Och om man är gammal och sjuk kan det bli näst intill outhärdligt och inte helt sällan väldigt ovärdigt. Många av våra äldre vågar inte eller orkar inte eller kan inte säga till personal om de behöver hjälp. Och att ligga i flera timmar utan att kunna ta sig upp på toaletten eller kunna meddela sig om man är törstig eller har ont måste vara förfärligt.
Vi i personalen är förstås medvetna om detta. Men vi räcker helt enkelt inte till. Istället går vi hem från våra arbetspass och mår dåligt för att vi inte hunnit göra allt det vi vill göra. Och borde göra.

Antalet äldre i vårt land växer. Livslängden ökar. Vi drabbas allt oftare av välfärdssjukdomar.
Hur går det ihop med en sjukvård som ständigt bantas? Där man istället för att välja att vara flexibel och att anpassa vården efter de behov som finns helt stelbent och envist väljer att hitta nya sätt att dra in och dra ner och lägga ner? Till sist når man en gräns för hur mycket man kan spara. Hur kostnadseffektiv vården kan vara.

Vissa saker går helt enkelt inte att kompromissa med i ett samhälle.

Det borde finnas minst ett sjukhus bara för äldre i Stockholm.
Ett sjukhus som kan möta deras behov, där det finns tillräckligt med personal och kunskap och utrustning för att ta hand om de som behöver det. Där ingen skulle behöva ligga på en kall och hård brits i alldeles för många timmar utan att få hjälp. Där kontakter knyts med hemsjukvård och hemhjälp och där man hinner se till helheten. Där man hinner kontrollera hur hemsituationen ser ut, om den verkligen fungerar på ett tillfredsställande sätt. Och tid att lösa det som behöver lösas innan någon skickas hem. På det viset skulle man kunna minska antalet återresor till sjukhusen. Alldeles för ofta skickas de äldre hem alldeles för tidigt och kommer åter inom några dagar och då ofta i sämre skick. Det främjar inte en god hälsa för de äldre. Och det belastar systemet. I längden skulle det säkerligen spara pengar åt samhället om det istället för neddragningar satsades på vård av god kvalitet.

Vi kan inte fortsätta blunda för verkligheten.
En dag ligger vi själva där.

När minnet sviker

                                                                        * bild från morgueFile.com


Som barn är vi fullständigt utlämnade och hjälplösa.
Vi är totalt beroende av andra. Vi klarar oss inte annars.
Vi skulle inte överleva en dag utan hjälp från andra.
Förhoppningsvis har vi kärleksfulla föräldrar vid vår sida. Som ser efter oss. Tar hand om oss. Och älskar oss. Som ser till att våra behov blir tillfredsställda och att vi håller oss varma, torra, mätta och att vi får tillräckligt med vätska och tillräckligt med sömn. Varje dag. Tills vi så småningom blir mer och mer självständiga och till slut fullt kapabla att ta hand om oss själva.

När vi blir äldre och när minnet sviker är vi också helt utlämnade och hjälplösa.
Vi blir totalt beroende av andra på nytt.
Med den skillnaden att det inte är lika självklart att det finns någon vi känner som kan eller vill eller har tid eller möjlighet att se efter oss och ta hand om oss.
Istället blir vi många gånger beroende av fullkomliga främlingar.

Främlingar som plötsligt har det fulla ansvaret för oss.
Främlingar som stressat ska klä på oss och klä av oss, rycka i vår kanske redan värkande och ömma kropp.
Främlingar som ska duscha oss, följa med oss in på toaletten, kanske mata oss, se till att vi får våra mediciner, se till att vi håller oss varma och torra och mätta och att vi får tillräckligt mycket att dricka.

När minnet sviker och vi är helt utlämnade till andra, är det inte sällan främlingar som tar plats vid vår sida. Främlingar som får ansvar för vår hälsa. Främlingar som ofta inte har någon aning om vilka vi är eller vad vi har gjort i våra liv. Främlingar som inte har en aning om vad vi älskar för mat, vilka kläder vi tycker är sköna eller att vi längtar vilt efter en kram ibland. Främlingar som inte vet att vi är helt galna i choklad. Och att vi skulle älska att få höra den store Vladimir Horowitz spela Rachmaninoff´s Concerto no 3 varje kväll innan vi somnar.
För främlingar vet inte sådana saker. Det kan de inte veta.

Idag på jobbet i mötet med en äldre man som var svårt sjuk slogs jag av hur fullständigt utlämnad han var.
Åt oss, på akutrummet. Åt våra nålar och sprutor och vår EKG-tagning och våra hårdhänta blodtrycksmanschetter och hur vi klädde av honom hans kläder och satte på honom den vita och anonyma sjukhusskjortan.

Och han var bara så ensam och tyst och utlämnad.

Och jag slogs av hur utlämnad han var åt andra främlingar på det ställe där han kom ifrån. Och hur utlämnad han kommer att bli åt ytterligare andra. Igen och igen. Och igen. Under resten av sitt liv.

För den som inte har någon när minnet sviker står hoppet om ett uthärdligt liv till alla dessa främlingar.
Och för den som inte har någon alls när minnet sviker står hoppet till att alla dessa främlingar som håller liv och död i sina händer också har ett hjärta som ser människan där bakom. Och hoppet står också till att de har ett par mjuka händer som lyhört och uppmärksamt och omtänksamt uppmärksammar alla behov.
Någon med respekt och vördnad för ett magiskt liv levt i just den kroppen. Någon som ser spåren av ett helt liv inskrivet i linjerna i ansiktet. Någon som ser skönheten i dessa händer som smekt varsamt, arbetat hårt, skapat, uppfostrat barn, lagat vidunderliga måltider och en gång, för länge sedan, varit små och näpna och skrynkliga och rosa och alldeles oanvända.

För när minnet sviker är vi återigen helt hjälplöst utlämnade åt andra.
Och då, om vi inte har någon vid vår sida, om vi är ensamma, då står vi och faller med att det finns en fungerande äldrevård i samhället.

Och det gör det inte idag.

Han kommer alltid en vanlig dag

                                                                   * bild från wikipedia


Jag har skrivit om honom förut, följeslagaren.
Han kommer då och då på besök i mitt jobb. Det går helt enkelt inte att undvika.
Det går inte alltid att stoppa honom i dörren. Fastän vi nästan alltid försöker. Med alla knep vi känner till. På alla sätt vi kan. Och även om man oändligt många gånger önskar att det vore så. Att han gick att stoppa.
Att det gick att förhandla med honom. Köpslå om lite mer tid. Att man faktiskt kunde böna och be om att få lite fler timmar, dagar, veckor, år eller till och med evigt liv. Vad som helst. Bara lite mer.

Men ibland är han väntad, i vissa lägen rent av efterlängtad.
För en del kommer faktiskt följeslagaren som en räddande ängel.
Några ser honom som ett ljus i mörkret, något att hoppas på.

Fast de allra flesta är livrädda, vettskrämda, skräckslagna vid blotta tanken på honom.
Det vill säga om de ens vågar tänka på honom.

Idag smög han sig in tyst, tyst, alldeles tyst, tassande på tå, för att vi inte skulle ana att han var nära, som en mörk skugga dold i ett hörn där ingen fäste sin blick. Ingen upptäckte att han var där.
Förrän han gav sig av.
Med henne.

Idag var han inte väntad. Inte det minsta efterlängtad.
Idag var han inte det minsta välkommen.
Även om han skötte sitt jobb relativt snyggt. Smärtfritt.

Men kvar stod en ensam anhörig.
Som överhuvudtaget inte var förberedd.

Inte idag.
Vilken dag som helst, men snälla, snälla, bara inte idag.
Det här skulle ju bara vara en vanlig dag.
En dag vilken som helst.
Det finns ju saker kvar att säga. Så oerhört mycket kvar att säga.
Det finns spännande hemligheter att viska, galna historier att berätta, nyfikna frågor att ställa.
Saker att reda upp, makalösa recept att dela, skratt att dela.
Kaffe som skulle drickas, nybakade kakor som skulle ätas.
Så mycket kärlek att ge.

Följeslagaren kommer sällan när vi är beredda.
Det blir aldrig rätt dag. 
Inte för de som blir lämnade kvar.
Han kommer alltid en vanlig dag.
En dag vilken som helst.

Ikväll tänder jag ett ljus för henne.
Och för den som blev lämnad kvar.
Och jag tänder ett ljus för att vi ska bli bättre på att säga det vi vill ha sagt.
För att vi ska bli bättre på att leva och skratta och älska.
För att vi ska lyckas vara lite mer rädda om varandra.

För han kommer nämligen alltid en vanlig dag, följeslagaren.
En dag vilken som helst.

Vi får aldrig någonsin glömma

                                                  * fotografi Jonathan Torgovnik, bild  från Fotografiska Museet

Häromdagen var jag på Fotografiska Museet här i Stockholm för lite ny inspiration.
Och jag blev alldeles förstummad. Djupt gripen. Och väldigt berörd.
Utställningen Intended Consequences där fotografen Jonathan Torgovnik tar oss med till de överlevande, våldtagna kvinnornas Rwanda skakade om min värld rejält. Han har fotat kvinnor med de barn som blev resultatet av brutala, systematiska våldtäkter. Med tårar i ögonen läste jag historia efter historia och insåg att det finns en förunderlig styrka och ett makalöst mod inom oss människor. Och att vissa historier måste få berättas. För att det är helande att få berätta för den som varit med om det. För att vi aldrig någonsin får glömma det som hänt.
Så att vi förhoppningsvis kan förhindra att det någonsin händer igen.

Och jag insåg hur lätt vi glömmer.
Att även om folkmordet fått ett slut, även om kriget är över, även om vi inte hör något om det i vår del av världen längre, så blir livet aldrig som förr för dessa människor. De måste dag efter dag vakna upp till sin nya verklighet, livet fortsätter på något förunderligt sätt, men det kan aldrig bli detsamma igen.

Vi glömmer. Igen och igen.
För världens ögon riktas alltid mot den senaste katastrofen, de nya offren, den senaste tragedin.
När folkmordet i Rwanda var över i början av juli 1994 hade ca 937 000 människor brutalt mördats.
Och alldeles förfärligt många kvinnor hade våldtagits.
En hel del av dessa våldtäkter ledde till graviditet.
Och varje dag får dessa kvinnor kämpa med att övervinna hat och rädsla.
De har förlorat många av sina nära och kära.
De får utstå att bli förskjutna från sina familjer på grund av att de blivit våldtagna.
En del av kvinnorna ser dessa barn som en gåva, trots omständigheterna.
Andra har svårt att känna någon kärlek för sina barn eftersom barnen påminner de om det hemska.

En del önskade att de bara hade fått dö.

Vi får aldrig någonsin glömma bort att när tvkamerorna släcks, när världens ögon riktas åt ett helt annat håll, när den mest akuta katastrofen är över, då återstår det enorma arbetet att bygga upp allt det som raserats. Att hela alla de hjärtan som krossats. Att kunna bygga broar där det bara finns djupa raviner och vassa kanter kvar. Att försöka förstå och dra fram alla förödande fördomar i ljuset så att de förhoppningsvis kan försvinna en gång för alla.
Vi måste våga öppna ögonen och se vad som händer i världen.
Först då kan vi hoppas på en förändring.

Livet från den sjuka sidan

                                                                           * bild från morgueFile.com

Stapplande, långsamma, ensamma steg som ekar genom evighetslånga korridorer.
Utsträckta välvilliga händer som tar emot när balansen sviker.
Tunga andetag av ansträngningen.
På väg hem. Utskriven.
Platsbrist.

Någon beställer en sjukresa hem.
Lång, utdragen, nästintill outhärdlig väntan på en hård stol vid entrén.
Har de verkligen beställt en resa? Eller är jag bortglömd? Osynlig?
Smärta bak i ryggen. Igen. Alltid.

Någon ropar ett välbekant namn.
Darrande ben lyckas bära en trött kropp ytterligare en bit.
På väg hem. Utskriven.

Hemma. Igen.
Ingen där. Inget välkomnande. Ingen som märkt att någon saknats.
Ingen famn som tröstar. Inget leende som lyser upp eller en öm hand som stryker över kinden.
Bara tystnad. Denna eviga tystnad.
Ett tomt kylskåp. En obäddad säng. 

Och inga krafter. Tungt att andas. Ont. Alltid ont.
Hungrig, men inga möjligheter att handla mat.
Trött. Vansinnigt trött.
Stapplande, långsamma, ensamma steg på väg mot toaletten.
Ramlar. Benen bär inte längre.
Ingen tar emot denna gång.

På väg in igen. Till sjukhuset.

Det här händer gång på gång. Ett evigt snurrande ekorrhjul.
Alldeles för ofta får vi skriva ut patienter för att det helt enkelt inte finns plats för dem.
De är i stort behov av sjukhusvård, men vi är tvungna att prioritera.
Välja ut vilka som har störst behov av vård. Välja bort.
Fast alla har rätt till god vård på lika villkor.
Det finns helt enkelt inte resurser att ta hand om alla som behöver det.
Och om vi saknar resurser i normala fall - hur blir det om det händer något som kräver resurser utöver det vanliga? Vart är vi på väg?

Definitionen av en katastrof enligt Sten Lennquist (Katastrofmedicin, 2002);

"Situation där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet och där belastningen är så hög att normala kvalitetskrav för medicinsk behandling inte längre kan upprätthållas trots adekvata åtgärder."

Skrämmande nog känns denna definition som en klockren beskrivning av situationen på akutmottagningen där jag jobbar. Precis så. Och det är i normala fall. En måndag vilken vecka som helst. Vilken dag som helst.
Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år.
Våra resurser räcker inte till.

Jag vet att man i ledningen inom sjukhus och landsting är medveten om att det finns ett problem. Att man tittar på det. Försöker lösa det.
Men det händer inte mycket.

Och under tiden får jag och mina kolleger svälja gråten och fortsätta att skicka hem sjuka människor.
Som behöver sjukhusvård. Som inte klarar sig själva hemma.

Och dessa sjuka människor får fortsätta åka jojo fram och tillbaka mellan sjukhuset och hemmet.
Tills de till slut är så sjuka att det är de som prioriteras högst och får en välbehövlig plats.

Jag önskar verkligen att det fanns en sjukhussäng till alla som är i behov av vård.
Att det fanns tillräckligt med personal för att kunna tillgodose vård av hög kvalitet.

Och att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer behöver följa en patient som knappt kan stå på benen, än mindre gå, ut till entrén för att boka en resa hem.

Möten med vardagshjältar

                                                                                 * bild från morgueFile.com


Ikväll vill jag glömma bort allt om märkligt obetänksamma beslut som verkar ha tagits angående akutsjukhusen i Stockholm.
Förhoppningsvis har jag bara missförstått, hört fel.
Låt oss hoppas det.

Och ikväll vill jag bara glömma bort allt onödigt spring under dagen för att hitta blodtrycksmanschetter, febertermometrar, ekg-apparater och nålar. Jag vill låtsas att det inte är sant att man tycker det är för dyrt att köpa in dylik utrustning till en stor akutmottagning. Och jag vill inte tänka mer på etikettskrivare som slutar fungera så att allt måste skrivas för hand eller datorer som krånglar. Ännu mindre vill jag tänka på stress, döden, misshandel och rån, självmordsförsök och sjukdomar. Ikväll tänker jag glömma bort allt det.

Och istället tänka på det underbara mod och den vackra kärlek jag stod ansikte mot ansikte med idag.
Hos den kvinna som följt med sin älskade in till sjukhus.
Som vårdade sin svårt sjuke make dygnet runt hemma.
Och ändå orkade hon le och vara vänlig.

Hos den man som var så hårt drabbad av förlamning och annat men så full av livskraft och mod att jag häpnade. Och var tvungen att vända mig bort för att han inte skulle se tårarna av stolthet i mina ögon när han kämpade för att klara en sak på egen hand och lyckades.

Och jag ska tänka på den fantastiska unga kvinna som med sådant makalöst mod tog så väl hand om sin äldre och sjuke granne och som nu var hans enda livlina och räddande ängel. Hon kämpade för hans rätt till vård. Och följde självklart med honom till sjukhuset för att han skulle slippa vara ensam.

Och jag ska tänka på alla de andra, alla dessa fina människor jag mött idag.

När jag möter alla dessa oerhört modiga och omtänksamma och kärleksfulla vardagshjältar så känner jag mig privilegierad och ödmjuk inför deras enorma styrka och kraft. Det inspirerar mig att fortsätta med mitt jobb. Och får mig att vilja bli bättre, kunnigare, effektivare. Så att jag kan underlätta mer i deras liv, lyfta något av den tunga börda de bär på sina axlar dagligen. Iallafall under den tid de är hos oss på akuten.

De gör ett oerhört arbete i tysthet, alla dessa anhöriga och vänner och grannar.
Som det aldrig talas om. Som sällan uppskattas.
I mina ögon är de fantastiska, dessa vardagshjältar.

Redo för attack

                                                                             * bild från wikipedia

Ibland tror jag att vi människor faktiskt gör det lite svårare för oss själva än vad vi egentligen behöver.
Och betydligt svårare än vad vi tänkt och har haft för avsikt.
Vi krånglar till vår vardag och våra liv genom att snabbt attackera redan i vårt första möte med andra människor.
Vi ska väl ändå inte behöva vänta så här länge? Vi kräver ilsket att få vad vi behöver omgående, omedelbart, nu, med en gång. Helst redan igår. Vi behöver få gå före i kön, vi är troligtvis ändå störst och bäst och då borde vi väl också rimligtvis få gå först?
Så vi attackerar. Bits och rivs.
Bara så att folk ska förstå.
Att ingen kan vara viktigare än just vi.

De som drabbas av våra attacker är de människor som vi möter på vår väg framåt, de som råkar stå i vägen eller de som stoppar upp framkomligheten så att vi inte kan komma vidare i den takt vi önskar.
Det kan röra sig om främlingar i kassakön framför oss, kassörskan som hjälper oss att slå in varorna eller vänner som råkar säga något som vi snabbt går igång på. Eller sjukvårdspersonal på den akut där ens sjuka mamma fått vänta alldeles för länge.
Och så känner vi att vi behöver bita ifrån. Morra lite ilsket så att folk verkligen förstår.
Att här står en person framför dig som faktiskt är lite farlig. Som kan bitas om du inte passar dig. Speciellt om du inte sköter dig så att det går snabbt och på det sätt jag tror är bäst. Om du inte ger mig vad jag vill ha. Genast. Nu.

Det förundrar mig en aning, det här beteendet vi har, för det hjälper oss inte ett dugg.
Det motverkar totalt vårt syfte.
Det leder oss bara vidare in i mer irritation och ilska och dispyter, eftersom de flesta brukar reagera på attacker med att gå in i försvarsställning. Och bli griniga. Sura. Ledsna.
Det kan förstöra alla inblandades humör.

Och det leder oftast inte till ett dugg bättre service eller snabbare hjälp.
Snarare tvärtom.

Om vi bara vågade lita på att de allra flesta vi möter faktiskt gör sitt bästa utifrån de förutsättningar de har. Och istället bemöter våra medmänniskor med lite vänlighet och respekt tror jag att vi skulle få en betydligt trevligare värld.

Det är så lätt att vi bara ser saker ur vårt eget perspektiv.
Men om vi hämtar andan några minuter nästa gång vi är på väg att irriterat snäsa åt någon eller skälla ut personen framför oss i kön för att de fumlar med plånboken, så kanske vi hinner se.

Att lite förståelse och vänlighet faktiskt kan uträtta underverk här i världen.
Och om vi sträcker ut en öppen hand mot någon istället för att knyta den hårt, så kanske vi kan lösa situationen på ett vettigt sätt tillsammans. Och vid vissa tillfällen kanske vi bara är tvungna att acceptera att det inte finns något annat att göra än att utrusta sig med tålamod och helt enkelt vänta.
Då kanske vi hinner koppla av en liten stund och få en efterlängtad och välbehövlig paus.

Och världen går inte under.

Och så kanske vi upptäcker att det faktiskt går att le ändå.

Kära Florence

Florence Nightingale

                                                                                                          *bild från thesearchfoundation

Tänk om du hade kunnat ana att du drygt hundra år efter din död fortfarande skulle personifiera sinnebilden av den perfekta sjuksköterskan. Att din upplevelse av yrket som ett kall, ett livsuppdrag, ett sätt att leva, skulle sätta sina spår än i våra dagar.  Att den fortfarande lever kvar, essensen av din insats.
Att vi ännu hör ekot av dina steg mitt i natten när du gjorde dina nattliga ronder.
På gott och ont.

Bilden av dig som en självuppoffrande ängel som arbetade gratis är förstås inte sann.
Men det är den som lever kvar, det är den som etsat sig fast på våra näthinnor.
Det är den bilden vi har att kämpa emot vid våra löneförhandlingar.
Inte uttalat förstås. Men under ytan. Som en ständig skugga över oss.
Att när man har ett kall, då behöver man inte tjäna så mycket pengar.
Man står över den sortens världsliga behov.
Och när man har ett kall, då bör man inte opponera sig mot att jobba varannan helg och fyra kvällar i veckan. Eller ständiga övertidstimmar. Man förväntas inte ha ett liv utanför sjukhusets dörrar, man bör leva för sin livsuppgift. Återigen aldrig uttalat. Men underförstått.
Vi behöver göra oss av med den här bilden.
Och se verkligheten som den är.

Vid sekelskiftet gällde att en sjuksköterska skulle vara ogift, annars fick man begära utträde ur sjuksköterskekåren. I våra dagar får man vara både gift och ha familj men sjuksköterskekåren går på knäna av helt orimliga arbetsvillkor. Man orkar inte med familjelivet.  Många kollegor vittnar om barn som inte känner igen sin mamma längre för att hon alltid är så sur. Och trött. Och slutkörd. Förhållanden kraschar.
Det är inte vettigt.
Det behövs en förändring.

Och då tänker jag på dig, Florence.
För du var en ytterst målmedveten kvinna med en stark vilja och ett gott affärssinne.
Du var företagsam och kämpade för att förändra villkoren för de fattiga och sjuka i samhället.
Och du krävde att allt arbete skulle ge rimligt betalt, samtidigt som det arbete som utfördes självklart skulle vara av god kvalitet.
Sagt med dina ord;

                              "Det arbete som duger är det
                               som blir utfört av duktiga händer,
                               styrda av en klar hjärna och
                               inspirerat av ett kärleksfullt hjärta."


Dagens akutsjukvård lämnar snart inget utrymme för ett väl utfört arbete.
Belastningen på personalen är för hög, sjukhussängarna för få, krafterna tryter.
Många väljer att ständigt tacka ja till extrapass och heldagar för att få ekonomin att gå ihop.
Och för att samvetet kräver det.

Men sjukvård av god kvalitet kan inte utföras av en slutkörd personal.
Vi skulle behöva någon som du här idag, Florence.

Ständigt vaksamma ögon

                                                                                    * bild från morgueFile.com

                                                                             
De finns där runtomkring oss, hela tiden. De som alltid vet bäst. De som kan precis allt.
Med sina ständigt vaksamma ögon följer de oss ihärdigt och bevakar oss.
Betraktar oss och bedömer oss. Väntar. Bidar sin tid.
Vägrar släppa oss med blicken ens för en endaste liten stund.
De ser förstås varenda misstag vi gör. Och de är alltid redo att slå till.
Alltid lika snabba och effektiva att attackera oss.

Och vi kanske inte alltid är beredda och blir rejält tilltufsade.
Förvånade och fullständigt förvirrade börjar vi försvara oss och förklara oss.
Fast vi egentligen inte behöver. Fast vi egentligen inte vill eller orkar.
För det stjäl så mycket tid och energi ifrån oss, detta eviga förklarande och försvarande.
Och det urholkar vårt självförtroende.
Konstruktiv kritik är för det mesta väldigt bra och givande.
Om man tar det på rätt sätt och verkligen lyssnar.
Det kan hjälpa oss att utvecklas, bli ännu bättre på det vi gör, kanske bli effektivare.

Direkta påhopp för att någon har behov av att hävda sig själv är det däremot inte.
Att leta småfel utan större betydelse hos allt och alla och ständigt komma med kommentarer, anklagelser och tillsägelser tjänar inget syfte.
Det leder inte vidare någonstans. Det tar stopp. Ingen växer och utvecklas av det.
Det är en simpel återvändsgränd.

Och det är viktigt att komma ihåg att de inte alltid har rätt, dessa personer som tror sig veta allt.
Vi behöver lära oss skillnaden. Veta när det är värt att lyssna och när man kan slå dövörat till.
Och alltid minnas att vi alla är människor.

Vi är inga förprogrammerade maskiner som fungerar felfritt till den dag vår motor går sönder.
Vi har underbara dagar då allt bara fungerar.
Och mindre underbara dagar då vi önskar att vi aldrig gått utanför dörren.
Så ser det ut för de flesta av oss. Det är en del av att vara människa.
Och det är okej.

Det blir så lätt att vi fokuserar på allt det vi inte tycker fungerar att vi glömmer bort allt det som görs riktigt bra och faktiskt fungerar som det ska.
Och vi glömmer alltför ofta bort att berömma människorna vi har i vår närhet för detta.
Faktum är att om vi vill att något ska fungera bättre, är det bästa vi kan göra att uppmuntra och ge beröm.

Ofta leder det till en större ansträngning och bättre resultat eftersom beröm inspirerar och lyfter folk att prestera ännu bättre.
Det kostar inte oss så mycket, att vara lite mer generösa med uppmuntran.
Men det kan göra en enorm skillnad i någons liv.