Liv till varje pris?

                                                         * bild från morgueFile.com


Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar.
Det finns dagar då livet ler emot oss och allting bara flyter på.
Och så finns det de där andra dagarna.
Som vi alla möter. Och måste hantera på ett eller annat sätt.

Det finns bra dagar när arbetet som sjuksköterska är helt fantastiskt. När det faktiskt känns som att man måste ha världens bästa jobb. Dagar när man bokstavligt talat är med om att rädda liv.
När man ser ett hjärta som slutat slå vakna till liv. Dagar när man kan göra skillnad. Lindra smärta.
Dagar när man hinner med och räcker till och når fram.

Och så finns det de här andra dagarna.
När mötet med alltför många både unga och gamla svårt sjuka patienter berör alldeles för mycket och kryper in under huden och biter sig fast. Dagar när berättelser om hur sjukdomar slagit sig ner och tagit plats i en kropp som fortfarande vill dansa och springa och hoppa av glädje tynger och bränner som eld.
Dagar när livet tar så tvära kast att man har svårt att hinna hämta andan.

Och så dessa mardrömslika dagar när man måste göra ett jobb som inte känns värdigt. Dagar när man måste slita och dra i en ömtålig och skör och värkande kropp. Dagar när man måste rycka och sticka och klä av någon som bara vill bli lämnad ifred och få somna in i lugn och ro.

Det oroar mig och bekymrar mig att vi är så vansinnigt rädda för döden att vi till varje pris måste rädda liv. Inte helt sällan skickar man in patienter som ligger på en palliativ avdelning och är svårt sjuka i obotlig cancer för att vi ska rädda deras liv. Patienter som man har ordnat en plats för för att de ska kunna få somna in i lugn och ro med sina nära och kära i sin närhet på ett värdigt sätt och med tillräcklig smärtlindring och omvårdnad.
De skickar man in till akuten för återupplivning.
Var ligger värdigheten i detta? Respekten?
För den som någon gång har varit på en akutmottagning vet hur kaotiskt det kan vara. Vissa dagar kan det te sig som en krigszon. Det är fullt kaos. Vi har hårda, smala britsar och ett ytterst litet antal rum.
Det finns inte tillräckligt med personal och det är ofta ett väldigt oväsen.

Och ändå. Det är ett förfärande antal händer som jag har hållit i på ett bås eller i en korridor på väg någonstans när någon dragit sitt sista andetag. Det är ett förfärande antal kinder jag smekt farväl i någon vrå på akuten.

Jag har skrivit om det förut. Om den evige följeslagaren som vi alla dras med.
Missförstå mig inte nu. Jag älskar att rädda liv. Men inte till varje pris.
Vi måste våga släppa taget. Vara lite modigare och möta rädslan.
Och låta de som är sjuka och har ont få bestämma själva.
För den som är sjuk är kanske inte alltid livet att föredra. Ibland kan döden komma som en befrielse.

Alla borde ha rätt att få dö i värdighet omgivna av sin familj och sina vänner när det finns möjlighet till det.

Med dörren en aning på glänt

                                                                  * bild från morgueFile.com

Lämna alltid dörren en aning på glänt när du går.
Behåll nyckeln och se till att det inte finns någon anledning till att de som blir kvar anser att de behöver byta ut låset. För man vet aldrig.

Livet lämnar aldrig några garantier.
Ibland kan resan framåt innebära en sväng tillbaka och plötsligt kanske du befinner dig utanför den dörr du smällde igen så hårt tidigare. Den som du stängde i ilska och med hårda ord vinande i luften efter dig.
Och nu måste du knacka på och hoppas på att någon hör dig.
Att någon vill höra.
Och att dörren öppnas och du välkomnas in.

Med dörren en aning på glänt fungerar våra liv lite smidigare.
Med dörren en aning på glänt släpper vi in lite mer ljus och luft i våra liv.

Även när folk väljer att lämna oss med sårande och kanske förgiftade ord kan vi välja att glänta lite på dörren som slagits igen rakt i ansiktet på oss.
Det är alltid vårt eget val i det läget.

Om vi ska huka oss bakom en stängd dörr och av rädsla för att bli sårade låta dörren förbli stängd.
Vi kan välja att låsa dörren, skaffa säkerhetslås, till och med flytta fram tunga möbler och ställa framför dörren så att ingen någonsin kommer in igen.
Så att vi aldrig kan bli sårade igen.

Eller så kan vi glänta lite på dörren efter det att de ilskna, klampande stegen tonat bort i fjärran. Vi kan glänta lite på dörren, försiktigt, försiktigt och om vi vill kan vi slicka våra sår i skydd därbakom dörren för ett tag.
Tills vi så småningom känner att det faktiskt strömmar in frisk luft genom dörrspringan.
Vi kanske upptäcker att vi nyfiket börjar betrakta folk som går förbi utanför vår dörr.
Vi kanske känner doften av blommor och regn och av själva livet därutanför.
Och då kanske vi väljer att putta upp dörren lite till. Och lite till. Och sedan lite till.
Tills vi upptäcker att dörren faktiskt står vidöppen.
Och då kanske vi äntligen vågar ta steget ut.
Kliva över den där tröskeln.
Med tillförsikt.
Och våga börja leva igen.

Han kommer alltid en vanlig dag

                                                                   * bild från wikipedia


Jag har skrivit om honom förut, följeslagaren.
Han kommer då och då på besök i mitt jobb. Det går helt enkelt inte att undvika.
Det går inte alltid att stoppa honom i dörren. Fastän vi nästan alltid försöker. Med alla knep vi känner till. På alla sätt vi kan. Och även om man oändligt många gånger önskar att det vore så. Att han gick att stoppa.
Att det gick att förhandla med honom. Köpslå om lite mer tid. Att man faktiskt kunde böna och be om att få lite fler timmar, dagar, veckor, år eller till och med evigt liv. Vad som helst. Bara lite mer.

Men ibland är han väntad, i vissa lägen rent av efterlängtad.
För en del kommer faktiskt följeslagaren som en räddande ängel.
Några ser honom som ett ljus i mörkret, något att hoppas på.

Fast de allra flesta är livrädda, vettskrämda, skräckslagna vid blotta tanken på honom.
Det vill säga om de ens vågar tänka på honom.

Idag smög han sig in tyst, tyst, alldeles tyst, tassande på tå, för att vi inte skulle ana att han var nära, som en mörk skugga dold i ett hörn där ingen fäste sin blick. Ingen upptäckte att han var där.
Förrän han gav sig av.
Med henne.

Idag var han inte väntad. Inte det minsta efterlängtad.
Idag var han inte det minsta välkommen.
Även om han skötte sitt jobb relativt snyggt. Smärtfritt.

Men kvar stod en ensam anhörig.
Som överhuvudtaget inte var förberedd.

Inte idag.
Vilken dag som helst, men snälla, snälla, bara inte idag.
Det här skulle ju bara vara en vanlig dag.
En dag vilken som helst.
Det finns ju saker kvar att säga. Så oerhört mycket kvar att säga.
Det finns spännande hemligheter att viska, galna historier att berätta, nyfikna frågor att ställa.
Saker att reda upp, makalösa recept att dela, skratt att dela.
Kaffe som skulle drickas, nybakade kakor som skulle ätas.
Så mycket kärlek att ge.

Följeslagaren kommer sällan när vi är beredda.
Det blir aldrig rätt dag. 
Inte för de som blir lämnade kvar.
Han kommer alltid en vanlig dag.
En dag vilken som helst.

Ikväll tänder jag ett ljus för henne.
Och för den som blev lämnad kvar.
Och jag tänder ett ljus för att vi ska bli bättre på att säga det vi vill ha sagt.
För att vi ska bli bättre på att leva och skratta och älska.
För att vi ska lyckas vara lite mer rädda om varandra.

För han kommer nämligen alltid en vanlig dag, följeslagaren.
En dag vilken som helst.

Att våga hoppa

                                                                       *bild från morgueFile.com

Den där vägen vi aldrig vågat gå fast vi gärna skulle vilja.
Den där uppgiften som vi tackade nej till för att vi helt enkelt inte trodde på vår egen förmåga att utföra den.
Och för att vi misstänkte att ingen annan heller gjorde det.
Det där otänkbara som vi sedan länge drömmer om att göra men bara i allra största hemlighet, om det där som ingen får veta eller ens ana att vi funderar på.
Som vi själva knappt vågar fantisera om längre.
Det där hoppet vi önskar att vi hade vågat oss på för en evighet sedan men som aldrig blivit av.

Allt det där begränsar oss. Får oss att känna oss mycket, mycket mindre än vad vi verkligen är.
Och nästa gång blir vi ännu räddare och vågar ännu mindre.
Vi ger näring åt tanken att vi inte kan.
Så vi försöker inte ens.

En del saker tänker vi att vi ska ta tag i, senare, men vi skjuter det alltför ofta på framtiden. Fyller våra liv med annat, håller oss ständigt sysselsatta så att vi slipper höra den där pockande rösten som vill visa oss på en annan väg. Som viskar att vi har gått vilse. Att vi går åt helt fel håll.
Vi kanske rent av hoppas på att vi aldrig ska behöva ta språnget.
Aldrig behöva konfontreras med vår rädsla igen.

Det är så oerhört befriande och stärkande för självförtroendet att klara av någonting som man aldrig vågat tro att man skulle kunna utföra.
Att bara våga hoppa. Att ge sig av ut på okänt territorium.
Att på egen hand lyckas med någonting som man länge trott var omöjligt att lära sig. Vad det än gäller. Ofta får vi för oss av en eller annan anledning att vissa saker helt enkelt inte är våran grej. Ibland kan vi ha fått höra någon kommentar om våra tillkortakommanden inom området som gör att vi helt enkelt tappar lusten att fortsätta. Vilket medför att vi undviker att göra detta så gott det går genom livet.

Men rädslan försvinner inte för att vi stänger in den.
Den ger sig inte av bara för att vi låter bli att göra det vi är rädda för.
Tvärtom.
Det är det som får den att växa till och få övertaget i våra liv.

Så nästa gång vi står inför något som skrämmer oss, nästa gång vi står inför något som vi inte tror att vi klarar av, nästa gång vi har på tungan att säga att vi inte kan, vad sägs om att våga hoppa istället för att sänka ner blicken och försiktigt backa tillbaka?
För rädslan försvinner bara om vi ser den i ögonen och fortsätter ändå.
Trots att vi darrar som små asplöv. Trots att vi tror att vi inte kan eller törs eller borde.
Och resultatet spelar egentligen ingen roll.
För när vi vågar, fylls vi av nytt självförtroende och glädje.
Vår värld blir lite större.
Vår väg framåt lite tydligare.

Och vi börjar se vilka vi verkligen är.
Att vi kan så mycket mer än vi tror.
Om vi bara vågar ta språnget och hoppa.

Att våga tappa ansiktet

                                                                     

Vi vill ju så gärna visa hela världen hur duktiga vi är. Att vi kan och vet det mesta som är värt att veta. Och faktiskt lite till. Vi vill visa att vi är fulla av självförtroende och att inget är oss främmande. Att vi duger och räcker till.
Speciellt om vi har börjat på ett nytt jobb.

Men det är en sak att envist vilja visa och bevisa hur duktig man är och en helt annan att faktiskt vara duktig.
Att vara duktig innebär inte att man alltid kan allting perfekt redan från början.
Det innebär att man inser sina styrkor och begränsningar och är villig att jobba hårt för att utvecklas.
Att man inser att det alltid kommer att finnas saker som man helt enkelt inte behärskar. Än.
Men så länge man inser det och är villig att erkänna det så fortsätter man hela tiden att lära sig. Och utvecklas i sin egen takt. Dag för dag så ökar man på sina kunskaper och sin skicklighet och blir tryggare i sitt jobb.

De senaste dagarna har jag varit med om en del omskakande händelser på jobbet som påmint mig om hur viktigt det här är att vi vågar vara ärliga om våra kunskaper. Vad vi kan och inte kan. Och vågar fråga. Vågar säga ifrån. Vågar be om hjälp. Vad som helst bara vi inte låtsas att vi kan hantera saker som vi inte har någon aning om hur de ska utföras.
Det är livsfarligt. Iallafall i min bransch. Det kan bokstavligen talat vara skillnaden mellan liv och död. Det finns inget utrymme för att låtsas vara bättre än man är, för det står alldeles för mycket på spel. Ett enda misstag kan i värsta fall ödelägga någons liv.

Det är genom att våga fråga som man skaffar sig nya kunskaper. Och genom att våga erkänna att man inte kan som man visar att man faktiskt förtjänar respekt. För det visar att man har insett att det viktigaste inte är att visa sig på styva linan, eller att visa att man duger, eller ens att visa hur duktig man är, utan att man vet att man har en annan människas framtid i sina händer för ett ögonblick. Och att man måste veta vad man gör. Och göra det rätt. Varje gång. Varje dag.

Jag blir aldrig orolig när jag har nya inskolningar som är väldigt oerfarna om jag märker att de vågar erkänna när de inte kan eller vet. Och det spelar ingen roll om de erkänner det om det mesta. För de lär sig allt efterhand. Då är det värre med de som inte vågar eller vill erkänna. Som låtsas att de vet. Som håller masken och säger att de kan. Fast de inte har en aning. Det skrämmer mig.

Vi måste inse att vi duger.
Även om vi inte kan allting. Även om vi inte vet bäst alla gånger.
Även om vi inte förstår allting redan från början.
Vi behöver bli fullständigt trygga i att det är helt okej att fråga. Att det till och med uppskattas.
Även om vi frågar om och om igen. Även om vi så behöver fråga tusen gånger.

Vi behöver inte vara så rädda att tappa ansiktet inför andra.
För oftast visar det sig att när vi väl gör det så finns det någon som tar emot det med varsamma händer.
Och som sedan räcker det tillbaka till oss med stolthet och vänlighet och glädje.
                                  

Låt inte rädslan hindra dig

Överallt dessa dörrar omkring oss. Anonyma dörrar. Färgstarka dörrar.
Mörka och hotande dörrar.
Inbjudande dörrar som lämnats lite på glänt.
Och sedan alla dessa låsta, skrämmande och till synes fullständigt ointagliga dörrar.
Som stänger oss ute. Ibland, tyvärr, för att vi inte tillåts att gå innanför.
Vi passar inte in eller så är vi helt enkelt inte välkomna av olika och ibland outgrundliga skäl.

Men ofta, alldeles för ofta, för att vi inte vågar glänta på dörren för att se vad som döljer sig därinnanför.
För att vi inte vågar knacka på. För att vi hellre tyst skyndar oss förbi än tar en chans och kanske riskerar att göra bort oss. Även om det faktiskt är möjligt att det döljer sig något helt fantastiskt bakom någon av de dörrar vi så snabbt springer förbi.
Det spelar inte så stor roll.
Vi väljer hellre att missa en del härliga erfarenheter än att möta våra rädslor och utmana dem.

Men problemet är att våra rädslor oftast inte försvinner bara för att vi ignorerar dem.
Istället smittar det av sig på andra områden i våra liv.
Tills det till slut genomsyrar hela vårt liv.
Rädsla smittar nämligen.
Och i värsta fall kan det leda till att vi blir väldigt begränsade.
Vi blir mer och mer bakbundna och tillåter oss bara ett begränsat livsutrymme.
Som blir mindre och mindre ju mer vi låter rädslan styra oss.
Till slut går vi självmant in i ett litet, litet  rum och låser alla dörrar omkring oss.
Och vi vågar inte komma ut i första taget.

Vi behöver ingjuta mer mod i oss själva.
Strunta i att vi är rädda och göra saker vi aldrig gjort förut.
Se rädslan i ögonen och med darrande steg gå vidare ändå.
För varje steg blir det nämligen lättare. Och för varje steg är en seger vunnen.

Vi behöver pröva nya saker för att utmana våra rädslor och vidga vårt livsutrymme.
Vem vet, vi kanske har några dolda, slumrande talanger som bara väntar på att väckas till liv?
Och även om vi inte upptäcker några större livsavgörande saker på vår väg så kanske vi ändå får lite bättre självförtroende. Vi kanske har lite roligt. Vi kanske upptäcker att vi inte gillar en viss sak. Bra. Då vet vi det, vi är en erfarenhet rikare och vi har lärt oss något nytt om oss själva. Eller så hittar vi en ny fascinerande hobby. Eller får nya vänner. Det är inte så dumt det heller.

Så låt oss öppna de där dörrarna som vi tror är stängda för oss.
Låt oss se rädslan i ögonen och gå vidare ändå.
Bara fortsätta gå. Framåt, vidare.

Det finns tusen och åter tusen dörrar och upplevelser som bara väntar på oss.
Det är upp till oss om vi vill närma oss en av dem och knacka på.
Och våga ta steget in genom den där dörren. Idag.