Något nytt har vaknat till liv

Förändring är en naturlig och jobbig och inspirerande och ibland en fullkomligt förfärlig del av livet.
Och ingen av oss kommer undan. Det finns inga genvägar.
Livet förändras ständigt. Människor förändras. Förutsättningar förändras.

Vi kan inte på något enkelt sätt fuska oss förbi det eller försiktigt be om lite uppskov, vi kan inte kräva och begära att få avvakta ett tag tills vi mår lite bättre eller är lite mer förberedda, vi kan inte muta någon för att försöka slippa undan eller tigga och be om ett litet undantag, bara för den här gången. Det spelar ingen roll hur mycket vi än tigger och ber, om vi så går ner på våra bara knän, om vi skriker och ropar och hoppar och sliter vårt hår i förtvivlan, det spelar heller ingen roll om vi anser oss som snälla och goda och trevliga människor eller om vi tror att vi är ett stort och farligt och alldeles kolsvart får, det gör nämligen ingen skillnad. Förändringarna kommer ändå.

Förändringar i livet är inget straff eller en efterlängtad och välförtjänt belöning, de råkar bara vara en del av själva villkoret med att leva. Med att vistas här på jorden.
Med att ha relationer med andra människor.
Livet självt är i ständig rörelse, livet är förändring.

Och ofta är det just när vi har dragit en djup suck av lättnad och funnit oss väl tillrätta i vår favoritvrå av världen och dragit upp benen under oss för att äntligen kunna slappna av och njuta, just när vi känner oss trygga och säkra och hemmastadda och när vi är övertygade om att nu står vi på stadig mark, när vi känner att nu är vi framme, nu har vi landat precis där vi vill vara, ofta är det just då som någon eller något rycker upp oss ur vår dvala och helt oförberedda står vi plötsligt där och gnuggar oss yrvaket i ögonen. Och vi är tvungna att vakna till. Titta upp. Och se klart.

För förändringar rycker obarmhärtigt tag i oss. Sliter och drar och river. Inte helt sällan alldeles för vårdslöst och hårdhänt och oförsiktigt. Ibland så brutalt att vi slås omkull och blir liggande på den kalla marken, helt oförmögna att ta oss upp igen på egen hand. Någon enstaka gång närmar sig förändringen oss försiktigt, milt viskande, lockande och inbjudande.
Och räcker oss en utsträckt hand.

Förändringar drabbar oss alla då och då. Slår omkull oss. Förvirrar oss. Lyfter upp oss. Befriar oss. Ibland passerar de ganska obemärkt förbi. Små förändringar som inte stör oss det allra minsta. De sveper snabbt förbi oss som en mild och ljummen sommarbris, vi känner bara hur det fläktar lite lätt och vi drar in lite ny frisk luft i våra lungor. Får lite ny energi, lite nya idéer, lite ny inspiration.

Men de andra förändringarna.
De som på ett enda ögonblick river ner allt som vi har byggt upp och som vi tror på och som lämnar oss helt ensamma och vilsna och fullständigt tillintetgjorda vid ett vägskäl utan den minsta vägledning om hur vi ska kunna komma vidare. Och de förändringar som gräver upp själva marken vi står på och tvingar oss att hitta ett helt annat sätt att leva, ett annat sätt att förhålla oss till livet, de som får oss att börja söka efter en helt ny grund.  De förändringar som skiljer oss från den eller det vi älskar, som separerar oss från vår dröm, som tar ifrån oss vår hälsa, som stjäl vårt hopp eller kidnappar våra framtidsplaner.
De förändringar som känns som om de berövar oss själva livet.
Hur ska vi bemöta dem? Hur ska vi skydda oss mot dem?

Saken är den att vi aldrig kan skydda oss från förändringar. Vi kan aldrig försäkra oss fria från dem. Vi kan inte stänga förändringar ute från våra liv, hur höga murar vi än bygger omkring oss. Hur gärna vi än vill. Hur mycket vi än hoppas.
Och vi kan och vi får aldrig hålla fast något som inte vill stanna kvar hos oss.
Men vi kan lära oss att vi alltid har det vi behöver för att komma vidare inom oss.

När vi möter förändringar är det ofta något som försvinner ut ur våra liv.
Något som dör. Något som går förlorat. Och vi sörjer. Vi vill hålla fast och vi vill hålla kvar.
Vi vill ha tillbaka saker precis sådana som de en gång var. Vi vill snarast möjligt tillbaka till det som var tryggt och säkert och vi vill till den plats som kändes som hemma.

Men när vi vaknar upp och kommer till sans igen, när vi blickar ut över det fält som nu ligger öde framför oss men där vi förut hade byggt upp hela vårt liv, ser vi att något har hänt, vi ser att själva förändringen har gett oss en gåva;

Något nytt har vaknat till liv.

För när förändringen drabbar oss kan vi vara säkra på en sak,
något bättre är redan på väg.
Även om vi inte ser det klart just då.

Släpp taget och andas in doften av frihet

                                                                     * bild från wikipedia      

Ibland kan det vara bra att släppa taget om alla förväntningar som vi går och bär på. Vi har förväntningar på allt och alla vi möter, vi har förväntningar på väder och vind, på vad folk ska säga, hur folk ska bete sig i olika sammanhang, vilka kläder folk bör ha på sig, vilken sorts reaktioner och uppskattning vi borde få, vi önskar att få och innerligt och desperat behöver och hoppas och längtar efter att få. Listan kan göras hur lång som helst. Våra förväntningar kan bli hur tunga som helst. Vi bär runt på bördan av tusen och åter tusen förväntningar inom oss. Och vi kroknar under tyngden.

Vi är inte alltid medvetna om hur mycket våra förväntningar tynger oss och hindrar oss och försinkar oss och försenar oss. Hur mycket de besvärar oss. Och hur de kan göra våra liv mer komplicerade och tillkrånglade och betydligt mer svåra att leva. För det händer inte alltför sällan att våra förväntningar inte uppfylls. Folk beter sig inte som vi önskar och vill och hoppas. Vädret gäckar oss och spelar oss ideligen spratt. Livet lägger sig i våra planer. Gång på gång.
Både våra egna och andras förväntningar kan lätt snärja oss och skrämma oss och lägga sig som ett tungt ankare efter oss och dra ner oss på botten om vi inte lyckas skaka av oss dem i tid. Och hamnar vi där får vi kämpa hårt och länge för att lyckas ta oss upp till ytan igen.

Och sedan, gåendes hand i hand med våra förväntningar, finner vi våra fördomar.
De stela och fula och ibland rent av förfärande små och trångsynta mallar som vi utgår ifrån och som begränsar och granskar och förminskar allt vi möter utefter vår väg.

Med högt ställda och snävt tilltagna förväntningar på hur saker och ting ska och borde och måste vara begränsar vi vår egen väg framåt. Och vi blir garanterat ledsna och besvikna och upprörda.

Om vi istället släpper taget och tillåter allt att bara vara precis som det är.
Om vi släpper taget och accepterar och möter det som kommer i vår väg utan en massa förutfattade meningar eller fördomar eller förväntningar. Om vi låter människor få chansen att visa oss. Överraska oss. Charma oss. Förtrolla oss.
Om vi låter varje stund få vara det den är utan att vi rör till allt eller krånglar till allt genom att vi önskar att den vore något annat. Om vi bara sakta går framåt i våra liv och observerar och förundras över hur storslaget och fascinerande livet faktiskt kan vara.

Så ser vi.

Att utan förväntningar och fördomar kan vi möta varje stund och varje människa med tillförsikt och med en befriande öppenhet.
Och utan snäva förväntningar kan livet bli ett storslaget och inspirerande äventyr.

Om vi släpper taget så kan vi andas in doften av frihet.

Som den vackraste fjäril

                                                                      * bild från morgueFile.com

Många gånger håller vi alldeles för hårt i de människor och de saker vi tycker om och älskar.
Så hårt att vi alldeles glömmer bort att det är något ömtåligt och värdefullt vi håller i våra händer, att vår kärlek är som den vackraste fjäril som slagit sig ner hos oss för ett ljuvligt, magiskt ögonblick.

Men vi håller ibland i så hårt och ovarsamt att de skadas och far illa av våra krampaktiga fasthållningsförsök. Och de försöker upprepade gånger att flyga sin väg i ett försök att överleva.

Vi glömmer så lätt att vi aldrig kan äga eller styra över någon annan.
Att de inte är våra ägodelar utan att de är en underbar och fantastisk gåva vi har fått till låns. För ett tag.
En gåva som är vår att älska och vårda och tillbringa tid med här och nu.
Men den är inte vår att hålla fast eller hålla kvar eller på något sätt manipulera att stanna kvar. Vi kan aldrig tvinga någon att tycka om oss eller älska oss.

Det är så viktigt att vi kommer ihåg att vara rädda om det vi har.
Att vi är närvarande i nuet i varje ögonblick och uppskattar de gåvor vi har i våra liv idag.
För vi vet aldrig hur vår morgondag ser ut.

Vi måste lära oss hålla försiktigt i våra älskade med öppna händer.
Och alltid vara beredda att låta de få flyga fritt när de behöver det.
Som den vackraste fjäril.

Livet lär oss att alltid vara redo att släppa taget.