Våga visa vem du är

Det finns en fara i att alltid hålla med.
Att alltid gömma sig bakom andras åsikter för att inte sticka ut. Att ivrigt nicka bifall trots att man inte riktigt förstår vad som egentligen sägs. Att alltid stryka medhårs och att alltid vara snäll.
Att aldrig säga emot eller säga ifrån eller ifrågasätta eller sätta ner foten.
Det finns en risk med att alltid undvika att ta plats, att försöka undvika att bli sedd eller hörd, att konsekvent gömma sig i det mörkaste hörnet och att aldrig säga sin mening.

Vi kanske tror att vi är snälla. Att vi gör det för att undvika konflikter.
Vi kanske rent av ser oss själva som en fredsmäklare och en leende och räddande ängel som alltid håller med och flyger dit vinden bär oss.
Vi kanske tror att det är av hänsyn till andra som vi håller tyst.
Att vi gör det för att undvika att såra eller göra någon illa eller trampa någon på tårna.

Men vi har missuppfattat det hela.
Vi förväxlar innebörden av att vara snäll med ren feghet.

Risken med att alltid nicka bifall och att aldrig våga ta plats är uppenbar.
Om vi inte vågar säga vad vi tycker i det lilla, i vardagen, på vår arbetsplats, i matvaruaffären, i hemmets trygga vrå eller i goda vänners lag, hur ska vi hitta det mod som krävs i verkligt utmanande situationer? När det krävs av oss att vi säger nej och säger ifrån till en mobbare, till en misshandlare eller till en förtryckare? När vi ser arbetsförhållanden som inte är okej, när vi ser att en vän far illa?

Vi är inte snälla när vi undviker att säga vad vi tycker.
Vi är inte snälla och rara bara för att vi aldrig vågar säga emot eller säga ifrån.
Och vi blir inte mer omtyckta bara för att vi ständigt lämnar vår rättmätiga plats åt någon annan.
Vi kanske syns mindre. Våra konturer kanske blir lite suddigare.
Vår röst kanske tappar i kraft och styrka.
Men det gör oss inte snällare.
Snarare tvärtom.

Fegheten kan få oss att darrande hålla tyst just när vår röst som bäst behövs och hade kunnat göra skillnad. Den kan få oss att obarmhärtigt vända bort blicken och hastigt gå vår väg när någon blir illa behandlad. Och den kan få oss att klappa i händerna åt någon vi i tysthet egentligen skulle vilja klappa till. Hårt.

Till slut, efter åratal av tystnad och medhåll, förlorar vi kontakten med vårt sanna jag.
Vi förlorar vår känsla för rätt och fel. Och om någon frågar oss om vår åsikt har vi ingen att komma med, hur gärna vi än skulle vilja. Vi vet inte längre vilka vi är eller vad vi tycker. Vi vet inte var vi står. Och vi vet inte längre vad vi vill. Ibland går det så långt att vi behöver fråga andra om råd i allt, för vi litar inte längre på oss själva.
Och så känner vi oss tomma. Och värdelösa. Ingen ser oss, ingen hör oss.
Vi har blivit osynliga.

Vi behöver lära oss att ta plats och sticka ut lite mer och låta vår röst bli hörd.
Världen har alldeles för många passiva åskådare som har ställt sig vid sidan av själva livet och bara tittar på. Som låter andra leva åt dem.

Så fatta mod och lämna åskådarplatsen och kliv in på själva arenan istället.
Säg ifrån och säg till och våga säga emot. Sätt ner foten när det behövs.
Säg ja när du menar ja och nej när du menar nej.
Var tydlig och var inte rädd för att komma med en avvikande åsikt.
Det är din gåva till världen.
Du kanske gör betydligt större skillnad än du tror.

Det är dags att våga visa världen vem du är.

Modet att sjunga en alldeles egen sång

Alla har vi en unik och alldeles egen historia att berätta.
Och den behöver faktiskt berättas. Med våra egna ord. Igen och igen.
För alla i vår närhet och för alla de människor som vi berör på vår väg framåt igenom livet.
Vår personliga och speciella version av verkligheten och vår egen unika version av världen behövs.
Men alldeles för ofta stämmer vi försynt in i bakgrundskören istället för att sjunga vårt eget solo.

Vi är så rädda för att inte duga. Vi är så rädda för att inte passa in. Vi är så rädda för att sjunga fel och för att sjunga falskt och för att vi ska glömma bort texten och för att vi ska ta för mycket plats. Och vi är så rädda för att inte vara snygga nog eller tuffa nog eller hippa nog eller fina nog eller smala nog eller starka nog eller duktiga nog.
Så vi gör allt för att inte bryta harmonin.
Vi gör vad som helst för att inte sticka ut för mycket.
Vad som helst.

Vi sjunger samma gamla beprövade stämmor fastän vi innerst inne längtar efter något helt annat. Det är tryggt och säkert och vi stör inte det allra minsta. Vi stör inte någon.
Vi smälter in i bakgrundssorlet. Vi passar in och ingen blir irriterad.

Vi får vara med men vi får betala ett väldigt högt pris för vår skönsång.
När vi ständigt håller oss i bakgrunden och gör allt vad vi kan för att undvika att strålkastarljuset hamnar på just oss, blir vi alldeles osynliga för världen. Vi syns inte.
Ingen ser oss särskilt tydligt om de ens lagt märke till oss.
Ingen hör vad vi egentligen sjunger.
Vi smälter in i bakgrunden.
Vi finns där men om vi skulle fråga hur vi skötte oss kan ingen riktigt svara.
I bästa fall mumlar någon lite vagt att vi var okej.
Och vi går därifrån med en gnagande och molande känsla av obehag i maggropen.
Ingen minns den som hela tiden håller sig i bakgrunden.

Ibland är det så uppfriskande och befriande med en egensinnig melodi som bryter av från mönstret.
Något som får oss att vakna till. Reagera. Även om sången inte alls är i vår smak.
Även om melodin eller sångrösten inte tilltalar oss det allra minsta.
Så kan det ändå finnas något den har att berätta för oss. Något vi aldrig har tänkt på förut.
Melodin kanske sår ett frö någonstans.

Vår alldeles unika röst kanske väcker genklang hos någon.
Det vi säger kanske är precis vad någon behöver höra just då.
Vi kan aldrig veta i vilken omfattning vi påverkar vår omgivning.

Men det är så viktigt för både vår egen skull och för alla runt omkring oss att vi faktiskt börjar sjunga på vår egen sång.
Att vi kliver ut från skuggorna och tar vår plats i strålkastarljuset.
Att vi fyller våra lungor med luft och uppbådar det mod vi behöver.
Ibland kommer vi även i fortsättningen att behöva stämma in i kören.
Men när vi vill kommer vi att kunna brista ut i en unik och alldeles underbart vacker solosång.
Eller vara helt tysta.

Det är en gåva till världen när vi äntligen vågar visa våra sanna jag.
Och det är en dyrbar gåva till oss själva.
När vi vågar vara oss själva kan vi inta vår plats i världen och bidra med det som är helt unikt.
Det är så världen förändras och förbättras och det är så nya idéer tar form och det är så nya projekt startas.
Och det är så konsten får liv och kärleken växer till.

När vi finner det där modet djupt inom oss att sjunga en alldeles egen sång.

Det finns tillfällen när mod är önskvärt

                                                                  *bild från morgueFile.com

Det finns tillfällen då livet obarmhärtigt för oss alldeles ensamma och oförberedda och oskyddade och utlämnade fram till ett vägskäl.
Och väl där framme är vi tvungna att fatta ett beslut.
På egen hand. Och kanske i all hast.
Det är inte alltid vi ges utrymme för en särskilt lång betänketid.
Ibland får vi ingen tid alls.
Och alla andra, de som vi alltid brukar fråga till råds, de som vi litar på vet bäst för oss och vet bäst för alla, de som alltid har det rätta svaret och den rätta lösningen, de finns plötsligt inte där vid vår sida.
Det är helt upp till oss nu.
Det är vårt beslut och vårt val.

Det finns tillfällen då vi måste fatta vårt beslut omedelbart.
Och där konsekvenserna kan bli förödande. Eller rent av rädda liv.
Tillfällen då vi ställs inför en situation där vi måste fatta allt mod vi har och kan uppbåda och samla ihop och sedan våga säga ifrån. Sätta stopp. Säga nej.

Tillfällen när vi ser våld och övergrepp utspelas framför våra ögon. Tillfällen när vi vet att någon blir misshandlad. Tillfällen när vi ser eller anar eller förstår att någon blir illa behandlad, utfryst, mobbad, retad, hånad eller utskrattad. Tillfällen när det pratas illa om någon, när det stöts och blöts och diskuteras och ifrågasätts och skvallras utan att personen i fråga är närvarande och tillåts eller ges möjlighet till att kunna försvara sig. Tillfällen när barn far illa. När barn kommer i kläm.
Tillfällen när våra äldre far illa. När patienter vanvårdas.
Tillfällen när djur blir illa behandlade, hunsade, vanvårdade.

Det finns alltför många skrämmande tillfällen, vi stöter alla på dem.
Tillfällen när vi måste fatta ett snabbt beslut.
Och riskera att marken vacklar under våra fötter. Att hela vår tillvaro skakas om.

Eller så väljer vi att blunda. Och så låtsas vi att vi inte ser. Eller hör.
Vi säger inget, gör inget.
Och pratar vi aldrig om det igen.

Men vi kan vara den enda som ser. Vi kanske är den enda som hör. Och förstår.
Vi kanske är den enda potentiella räddande ängeln som kommer att gå förbi.
Vi kan inte lita på att någon annan kommer att göra något.
Eller att någon annan kommer att reda ut saken.
Ibland är det upp till oss.
Någon annan kanske aldrig dyker upp.

Det finns tillfällen när mod är önskvärt.
Och det tillfälle när vi plötsligt står öga mot öga med respektlöshet och mobbing och övergrepp är just ett sådant tillfälle.

Med dörren en aning på glänt

                                                                  * bild från morgueFile.com

Lämna alltid dörren en aning på glänt när du går.
Behåll nyckeln och se till att det inte finns någon anledning till att de som blir kvar anser att de behöver byta ut låset. För man vet aldrig.

Livet lämnar aldrig några garantier.
Ibland kan resan framåt innebära en sväng tillbaka och plötsligt kanske du befinner dig utanför den dörr du smällde igen så hårt tidigare. Den som du stängde i ilska och med hårda ord vinande i luften efter dig.
Och nu måste du knacka på och hoppas på att någon hör dig.
Att någon vill höra.
Och att dörren öppnas och du välkomnas in.

Med dörren en aning på glänt fungerar våra liv lite smidigare.
Med dörren en aning på glänt släpper vi in lite mer ljus och luft i våra liv.

Även när folk väljer att lämna oss med sårande och kanske förgiftade ord kan vi välja att glänta lite på dörren som slagits igen rakt i ansiktet på oss.
Det är alltid vårt eget val i det läget.

Om vi ska huka oss bakom en stängd dörr och av rädsla för att bli sårade låta dörren förbli stängd.
Vi kan välja att låsa dörren, skaffa säkerhetslås, till och med flytta fram tunga möbler och ställa framför dörren så att ingen någonsin kommer in igen.
Så att vi aldrig kan bli sårade igen.

Eller så kan vi glänta lite på dörren efter det att de ilskna, klampande stegen tonat bort i fjärran. Vi kan glänta lite på dörren, försiktigt, försiktigt och om vi vill kan vi slicka våra sår i skydd därbakom dörren för ett tag.
Tills vi så småningom känner att det faktiskt strömmar in frisk luft genom dörrspringan.
Vi kanske upptäcker att vi nyfiket börjar betrakta folk som går förbi utanför vår dörr.
Vi kanske känner doften av blommor och regn och av själva livet därutanför.
Och då kanske vi väljer att putta upp dörren lite till. Och lite till. Och sedan lite till.
Tills vi upptäcker att dörren faktiskt står vidöppen.
Och då kanske vi äntligen vågar ta steget ut.
Kliva över den där tröskeln.
Med tillförsikt.
Och våga börja leva igen.

Att våga se sanningen

                                                           * bild från morgueFile.com

Ibland blundar vi för saker som pågår i våra liv för att slippa se verkligheten.
Vi riktar blicken åt ett helt annat håll. Fokuserar vår uppmärksamhet på helt andra saker.
Får tiden att gå med olika sysselsättningar i hopp om att saker och i ting ska bli bättre.
Att problem ska lösa sig av sig själva.
Att vi ska vakna upp en morgon och upptäcka att allting är precis som det ska igen.

Vi går i en annan riktning, försöker smita undan från det som hotar och stör oss.
Vi ler utåt och våra liv fortsätter på samma sätt som förut. Ingen kan ana att något är fel.
Men inombords så känner vi att det är någonting som saknas.
Att det är något som inte stämmer.

Det kanske inte behövs några större förändringar.
Kanske är det bara en liten justering som behövs för att vår vardag ska fungera lite bättre.
För att vi ska må lite bättre.
För att våra förhållanden och relationer ska fungera bättre.

Men det är viktigt att inte blunda för sanningen om vi känner att något inte riktigt stämmer i våra liv.
Vare sig det är ett jobb som sliter på oss eller en vänskap som håller på att rinna ut i sanden eller om vi bara känner att vi inte hinner med det vi vill och önskar. Eller om vår kropp börjar säga ifrån.
Vi behöver öppna våra ögon och se sanningen i vitögat.
Ofta finns det en liten, liten förändring vi kan göra för att få våra liv att fungera lite smidigare igen.
För att få balans i vårt liv.

Men om vi ihärdigt och envist blundar för sanningen så hinner den upp oss en dag.
Och då kostar det oss betydligt mer.

Att våga hoppa

                                                                       *bild från morgueFile.com

Den där vägen vi aldrig vågat gå fast vi gärna skulle vilja.
Den där uppgiften som vi tackade nej till för att vi helt enkelt inte trodde på vår egen förmåga att utföra den.
Och för att vi misstänkte att ingen annan heller gjorde det.
Det där otänkbara som vi sedan länge drömmer om att göra men bara i allra största hemlighet, om det där som ingen får veta eller ens ana att vi funderar på.
Som vi själva knappt vågar fantisera om längre.
Det där hoppet vi önskar att vi hade vågat oss på för en evighet sedan men som aldrig blivit av.

Allt det där begränsar oss. Får oss att känna oss mycket, mycket mindre än vad vi verkligen är.
Och nästa gång blir vi ännu räddare och vågar ännu mindre.
Vi ger näring åt tanken att vi inte kan.
Så vi försöker inte ens.

En del saker tänker vi att vi ska ta tag i, senare, men vi skjuter det alltför ofta på framtiden. Fyller våra liv med annat, håller oss ständigt sysselsatta så att vi slipper höra den där pockande rösten som vill visa oss på en annan väg. Som viskar att vi har gått vilse. Att vi går åt helt fel håll.
Vi kanske rent av hoppas på att vi aldrig ska behöva ta språnget.
Aldrig behöva konfontreras med vår rädsla igen.

Det är så oerhört befriande och stärkande för självförtroendet att klara av någonting som man aldrig vågat tro att man skulle kunna utföra.
Att bara våga hoppa. Att ge sig av ut på okänt territorium.
Att på egen hand lyckas med någonting som man länge trott var omöjligt att lära sig. Vad det än gäller. Ofta får vi för oss av en eller annan anledning att vissa saker helt enkelt inte är våran grej. Ibland kan vi ha fått höra någon kommentar om våra tillkortakommanden inom området som gör att vi helt enkelt tappar lusten att fortsätta. Vilket medför att vi undviker att göra detta så gott det går genom livet.

Men rädslan försvinner inte för att vi stänger in den.
Den ger sig inte av bara för att vi låter bli att göra det vi är rädda för.
Tvärtom.
Det är det som får den att växa till och få övertaget i våra liv.

Så nästa gång vi står inför något som skrämmer oss, nästa gång vi står inför något som vi inte tror att vi klarar av, nästa gång vi har på tungan att säga att vi inte kan, vad sägs om att våga hoppa istället för att sänka ner blicken och försiktigt backa tillbaka?
För rädslan försvinner bara om vi ser den i ögonen och fortsätter ändå.
Trots att vi darrar som små asplöv. Trots att vi tror att vi inte kan eller törs eller borde.
Och resultatet spelar egentligen ingen roll.
För när vi vågar, fylls vi av nytt självförtroende och glädje.
Vår värld blir lite större.
Vår väg framåt lite tydligare.

Och vi börjar se vilka vi verkligen är.
Att vi kan så mycket mer än vi tror.
Om vi bara vågar ta språnget och hoppa.

Att våga tappa ansiktet

                                                                     

Vi vill ju så gärna visa hela världen hur duktiga vi är. Att vi kan och vet det mesta som är värt att veta. Och faktiskt lite till. Vi vill visa att vi är fulla av självförtroende och att inget är oss främmande. Att vi duger och räcker till.
Speciellt om vi har börjat på ett nytt jobb.

Men det är en sak att envist vilja visa och bevisa hur duktig man är och en helt annan att faktiskt vara duktig.
Att vara duktig innebär inte att man alltid kan allting perfekt redan från början.
Det innebär att man inser sina styrkor och begränsningar och är villig att jobba hårt för att utvecklas.
Att man inser att det alltid kommer att finnas saker som man helt enkelt inte behärskar. Än.
Men så länge man inser det och är villig att erkänna det så fortsätter man hela tiden att lära sig. Och utvecklas i sin egen takt. Dag för dag så ökar man på sina kunskaper och sin skicklighet och blir tryggare i sitt jobb.

De senaste dagarna har jag varit med om en del omskakande händelser på jobbet som påmint mig om hur viktigt det här är att vi vågar vara ärliga om våra kunskaper. Vad vi kan och inte kan. Och vågar fråga. Vågar säga ifrån. Vågar be om hjälp. Vad som helst bara vi inte låtsas att vi kan hantera saker som vi inte har någon aning om hur de ska utföras.
Det är livsfarligt. Iallafall i min bransch. Det kan bokstavligen talat vara skillnaden mellan liv och död. Det finns inget utrymme för att låtsas vara bättre än man är, för det står alldeles för mycket på spel. Ett enda misstag kan i värsta fall ödelägga någons liv.

Det är genom att våga fråga som man skaffar sig nya kunskaper. Och genom att våga erkänna att man inte kan som man visar att man faktiskt förtjänar respekt. För det visar att man har insett att det viktigaste inte är att visa sig på styva linan, eller att visa att man duger, eller ens att visa hur duktig man är, utan att man vet att man har en annan människas framtid i sina händer för ett ögonblick. Och att man måste veta vad man gör. Och göra det rätt. Varje gång. Varje dag.

Jag blir aldrig orolig när jag har nya inskolningar som är väldigt oerfarna om jag märker att de vågar erkänna när de inte kan eller vet. Och det spelar ingen roll om de erkänner det om det mesta. För de lär sig allt efterhand. Då är det värre med de som inte vågar eller vill erkänna. Som låtsas att de vet. Som håller masken och säger att de kan. Fast de inte har en aning. Det skrämmer mig.

Vi måste inse att vi duger.
Även om vi inte kan allting. Även om vi inte vet bäst alla gånger.
Även om vi inte förstår allting redan från början.
Vi behöver bli fullständigt trygga i att det är helt okej att fråga. Att det till och med uppskattas.
Även om vi frågar om och om igen. Även om vi så behöver fråga tusen gånger.

Vi behöver inte vara så rädda att tappa ansiktet inför andra.
För oftast visar det sig att när vi väl gör det så finns det någon som tar emot det med varsamma händer.
Och som sedan räcker det tillbaka till oss med stolthet och vänlighet och glädje.
                                  

Möten med vardagshjältar

                                                                                 * bild från morgueFile.com


Ikväll vill jag glömma bort allt om märkligt obetänksamma beslut som verkar ha tagits angående akutsjukhusen i Stockholm.
Förhoppningsvis har jag bara missförstått, hört fel.
Låt oss hoppas det.

Och ikväll vill jag bara glömma bort allt onödigt spring under dagen för att hitta blodtrycksmanschetter, febertermometrar, ekg-apparater och nålar. Jag vill låtsas att det inte är sant att man tycker det är för dyrt att köpa in dylik utrustning till en stor akutmottagning. Och jag vill inte tänka mer på etikettskrivare som slutar fungera så att allt måste skrivas för hand eller datorer som krånglar. Ännu mindre vill jag tänka på stress, döden, misshandel och rån, självmordsförsök och sjukdomar. Ikväll tänker jag glömma bort allt det.

Och istället tänka på det underbara mod och den vackra kärlek jag stod ansikte mot ansikte med idag.
Hos den kvinna som följt med sin älskade in till sjukhus.
Som vårdade sin svårt sjuke make dygnet runt hemma.
Och ändå orkade hon le och vara vänlig.

Hos den man som var så hårt drabbad av förlamning och annat men så full av livskraft och mod att jag häpnade. Och var tvungen att vända mig bort för att han inte skulle se tårarna av stolthet i mina ögon när han kämpade för att klara en sak på egen hand och lyckades.

Och jag ska tänka på den fantastiska unga kvinna som med sådant makalöst mod tog så väl hand om sin äldre och sjuke granne och som nu var hans enda livlina och räddande ängel. Hon kämpade för hans rätt till vård. Och följde självklart med honom till sjukhuset för att han skulle slippa vara ensam.

Och jag ska tänka på alla de andra, alla dessa fina människor jag mött idag.

När jag möter alla dessa oerhört modiga och omtänksamma och kärleksfulla vardagshjältar så känner jag mig privilegierad och ödmjuk inför deras enorma styrka och kraft. Det inspirerar mig att fortsätta med mitt jobb. Och får mig att vilja bli bättre, kunnigare, effektivare. Så att jag kan underlätta mer i deras liv, lyfta något av den tunga börda de bär på sina axlar dagligen. Iallafall under den tid de är hos oss på akuten.

De gör ett oerhört arbete i tysthet, alla dessa anhöriga och vänner och grannar.
Som det aldrig talas om. Som sällan uppskattas.
I mina ögon är de fantastiska, dessa vardagshjältar.

Låt inte rädslan hindra dig

Överallt dessa dörrar omkring oss. Anonyma dörrar. Färgstarka dörrar.
Mörka och hotande dörrar.
Inbjudande dörrar som lämnats lite på glänt.
Och sedan alla dessa låsta, skrämmande och till synes fullständigt ointagliga dörrar.
Som stänger oss ute. Ibland, tyvärr, för att vi inte tillåts att gå innanför.
Vi passar inte in eller så är vi helt enkelt inte välkomna av olika och ibland outgrundliga skäl.

Men ofta, alldeles för ofta, för att vi inte vågar glänta på dörren för att se vad som döljer sig därinnanför.
För att vi inte vågar knacka på. För att vi hellre tyst skyndar oss förbi än tar en chans och kanske riskerar att göra bort oss. Även om det faktiskt är möjligt att det döljer sig något helt fantastiskt bakom någon av de dörrar vi så snabbt springer förbi.
Det spelar inte så stor roll.
Vi väljer hellre att missa en del härliga erfarenheter än att möta våra rädslor och utmana dem.

Men problemet är att våra rädslor oftast inte försvinner bara för att vi ignorerar dem.
Istället smittar det av sig på andra områden i våra liv.
Tills det till slut genomsyrar hela vårt liv.
Rädsla smittar nämligen.
Och i värsta fall kan det leda till att vi blir väldigt begränsade.
Vi blir mer och mer bakbundna och tillåter oss bara ett begränsat livsutrymme.
Som blir mindre och mindre ju mer vi låter rädslan styra oss.
Till slut går vi självmant in i ett litet, litet  rum och låser alla dörrar omkring oss.
Och vi vågar inte komma ut i första taget.

Vi behöver ingjuta mer mod i oss själva.
Strunta i att vi är rädda och göra saker vi aldrig gjort förut.
Se rädslan i ögonen och med darrande steg gå vidare ändå.
För varje steg blir det nämligen lättare. Och för varje steg är en seger vunnen.

Vi behöver pröva nya saker för att utmana våra rädslor och vidga vårt livsutrymme.
Vem vet, vi kanske har några dolda, slumrande talanger som bara väntar på att väckas till liv?
Och även om vi inte upptäcker några större livsavgörande saker på vår väg så kanske vi ändå får lite bättre självförtroende. Vi kanske har lite roligt. Vi kanske upptäcker att vi inte gillar en viss sak. Bra. Då vet vi det, vi är en erfarenhet rikare och vi har lärt oss något nytt om oss själva. Eller så hittar vi en ny fascinerande hobby. Eller får nya vänner. Det är inte så dumt det heller.

Så låt oss öppna de där dörrarna som vi tror är stängda för oss.
Låt oss se rädslan i ögonen och gå vidare ändå.
Bara fortsätta gå. Framåt, vidare.

Det finns tusen och åter tusen dörrar och upplevelser som bara väntar på oss.
Det är upp till oss om vi vill närma oss en av dem och knacka på.
Och våga ta steget in genom den där dörren. Idag.

Ett helt annat perspektiv

                                                                                          * bild från wikipedia

Det uppstår så ofta missförstånd mellan oss människor.
Vi är så säkra på att vi förstår vad någon annan menar så vi slutar lyssna ganska omgående i ett samtal.
Stänger igen öronen och bildar oss en alldeles egen uppfattning om innebörden av orden som sägs.
Börjar ivrigt argumentera och försvara oss. Avbryter när ett nytt försök görs till att förklara. Ilsknar till.
Kanske rent av vänder ryggen till och går vår väg.

Vi glömmer så lätt bort att vi alla betraktar världen från helt olika perspektiv.
Att våra utgångspunkter ofta kan vara vitt skilda åt.

Om jag sitter och lurar i vassen ser jag något helt annat ur mitt grodperspektiv än vad du gör som stolt flyger högt ovanför mitt huvud och betraktar världen uppifrån.
Det är helt olika perspektiv. Totalt olika.
Det innebär inte att det ena eller andra perspektivet nödvändigtvis är bättre eller sämre.
Vi ser bara världen på olika sätt därifrån vi står.

Det är därför det är så viktigt att ta sig tid att verkligen lyssna på det som sägs.
Läsa mellan raderna ibland. Se längre och djupare än till den yttre presentationen.

Inse att mitt perspektiv inte är det enda. Inte heller alltid det bästa eller det rätta.
Och inse att bara för att jag byter perspektiv ibland så rasar inte min värld samman.
Men det kanske uppstår sprickor i de murar jag byggt upp omkring mig.

Och min värld kanske blir lite rikare och fylld med nya färger.

Glöm inte bort dig själv

 * bild från morgueFile.com    

                                                                                                                      
Jag tror att vi alldeles för ofta gör saker för att vi måste och borde.
För att andra tycker att vi ska.
För att folk förväntar det av oss.

Jag vet att jag gör det.
På tok för ofta.

När det gäller de små och stora valen du står inför i livet, väljer du att göra det du verkligen vill och brinner för eller ger du efter för vad andra tycker och tänker eller vad normen säger?
Det krävs mod att gå sin egen väg.
Och det krävs att man tar sig tid att lyssna till sig själv, att man tar reda på vad man själv verkligen vill.
Det är inte alltid det lättaste.

Vissa val kan man kompromissa med förstås.
Men andra val kan få större och allvarligare konsekvenser. Det märks inte alltid direkt.
Det smyger sig på ens tillvaro. Sakta men säkert. Olusten. Irritationen. Det dåliga humöret.

Det är jätteviktigt att du inte glömmer bort dig själv mitt uppe i det du står i i livet
Ta dig tid varje dag att göra något du tycker om att göra. Bli lite modigare idag.
Ta hand om dig själv för du är det dyrbaraste du har.

Det kommer att få dig på betydligt bättre humör och ge dig den energi du behöver.