Liv till varje pris?

                                                         * bild från morgueFile.com


Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar.
Det finns dagar då livet ler emot oss och allting bara flyter på.
Och så finns det de där andra dagarna.
Som vi alla möter. Och måste hantera på ett eller annat sätt.

Det finns bra dagar när arbetet som sjuksköterska är helt fantastiskt. När det faktiskt känns som att man måste ha världens bästa jobb. Dagar när man bokstavligt talat är med om att rädda liv.
När man ser ett hjärta som slutat slå vakna till liv. Dagar när man kan göra skillnad. Lindra smärta.
Dagar när man hinner med och räcker till och når fram.

Och så finns det de här andra dagarna.
När mötet med alltför många både unga och gamla svårt sjuka patienter berör alldeles för mycket och kryper in under huden och biter sig fast. Dagar när berättelser om hur sjukdomar slagit sig ner och tagit plats i en kropp som fortfarande vill dansa och springa och hoppa av glädje tynger och bränner som eld.
Dagar när livet tar så tvära kast att man har svårt att hinna hämta andan.

Och så dessa mardrömslika dagar när man måste göra ett jobb som inte känns värdigt. Dagar när man måste slita och dra i en ömtålig och skör och värkande kropp. Dagar när man måste rycka och sticka och klä av någon som bara vill bli lämnad ifred och få somna in i lugn och ro.

Det oroar mig och bekymrar mig att vi är så vansinnigt rädda för döden att vi till varje pris måste rädda liv. Inte helt sällan skickar man in patienter som ligger på en palliativ avdelning och är svårt sjuka i obotlig cancer för att vi ska rädda deras liv. Patienter som man har ordnat en plats för för att de ska kunna få somna in i lugn och ro med sina nära och kära i sin närhet på ett värdigt sätt och med tillräcklig smärtlindring och omvårdnad.
De skickar man in till akuten för återupplivning.
Var ligger värdigheten i detta? Respekten?
För den som någon gång har varit på en akutmottagning vet hur kaotiskt det kan vara. Vissa dagar kan det te sig som en krigszon. Det är fullt kaos. Vi har hårda, smala britsar och ett ytterst litet antal rum.
Det finns inte tillräckligt med personal och det är ofta ett väldigt oväsen.

Och ändå. Det är ett förfärande antal händer som jag har hållit i på ett bås eller i en korridor på väg någonstans när någon dragit sitt sista andetag. Det är ett förfärande antal kinder jag smekt farväl i någon vrå på akuten.

Jag har skrivit om det förut. Om den evige följeslagaren som vi alla dras med.
Missförstå mig inte nu. Jag älskar att rädda liv. Men inte till varje pris.
Vi måste våga släppa taget. Vara lite modigare och möta rädslan.
Och låta de som är sjuka och har ont få bestämma själva.
För den som är sjuk är kanske inte alltid livet att föredra. Ibland kan döden komma som en befrielse.

Alla borde ha rätt att få dö i värdighet omgivna av sin familj och sina vänner när det finns möjlighet till det.

Små vita lögner och stora sanningar

Vi är inte genomskinliga.
Det syns oftast inte utanpå hur vi mår och vad vi tänker eftersom vi så tidigt fått lära oss att klistra på falska leenden och svara med standardsvar om att allt bara är bra om någon händelsevis skulle få för sig att fråga hur vi mår. Och det syns oftast inte utanpå om vi börjar nagga i kanten på sanningen och fylla i de utrymmen i våra liv som ter sig tomma och ointressanta med lite spännande detaljer. Sådant som folk vill höra. Eller sådant som vi tror att folk vill höra.
Små vita lögner har väl aldrig skadat någon?

Så vi fortsätter.
Och så börjar de små vita lögnerna staplas på varann. En efter en. Den ena lögnen leder till den andra. Vitt blir så småningom till grått. Och det gråa lägger sig som en tung dimma över våra liv och skymmer vår sikt. Vi kan inte se klart längre. Vi börjar frenetiskt irra runt och leta efter någon som kan visa oss vägen hem igen. Någon. Vem som helst. Förhoppningsvis hittar vi ingen. Har vi otur kan vi nämligen i vår utsatta position råka illa ut och träffa på någon som leder oss in i en härva av ännu större lögner. Det är bättre att ta sig hem på egen hand. Med hjälp av den enkla sanningen. För lögnerna gör att vi tappar greppet om vilka vi är. Vi förlorar oss själva i en oändlig härva av osanningar. Och vi urholkar vår självbild, sakta men säkert.

Vi kan lura en hel värld för ett ögonblick att vi är någon helt annan än den vi verkligen är.
Men i slutändan avslöjar någon oss. Så småningom skalar någon av oss alla lager av lögner och masker och färg och fernissa och ser vilka vi verkligen är. Vare sig vi nu är politiker, affärsbiträden, hemmafruar, lärare eller lastbilschaufförer. Och då är det försent.

Vi tappar i trovärdighet. Vi tappar i respekt. Vi tappar i styrka.
Vi förlorar vår värdighet, åtminstone för ett ögonblick.
Lögnare är aldrig speciellt attraktiva när de avslöjas.

Listan kan tyvärr göras lång.
Politiker som smusslar och fuskar och ljuger. Sångerskor som bara mimar eftersom de inte kan sjunga och låter någon annan lägga på sången. Hjälporganisationer som snor åt sig pengar som skänkts åt de fattiga och hungriga. Idrottsmän och kvinnor som vinner världsrekord med hjälp av otillåtna medel. Det fuskas och det döljs och det ruckas på sanningen som aldrig förr.  Var finns glädjen i att vinna när det är genom fusk och lögner? Var ligger stoltheten i att ha ett jobb som man inte förtjänar? Att ta emot hedersbetygelser som man aldrig borde haft? Hur känns det att kalla sig sångerska men inte kunna ta en ton eller att kallas för hjälte medan man bedrar de personer man påstår sig hjälpa?

Det här med att rucka på sanningen lite då och då för att kunna framstå som bättre och klokare och smartare och intressantare eller bara lite roligare är inte alltid en speciellt bra idé. Det skadar oss själva i det långa loppet. Lögnerna, hur små de än är, stjäl vår energi och fräter sig inåt, får oss att tappa bort vår inre kompass och vägledning.

Sanningen är alltid vackrare än den mest listiga och väl genomtänkta vita lögn. Sanningen bygger broar och öppnar upp för nya möjligheter i våra liv. Även om det kan krävas en hel del mod att vara ärlig så är det uppfriskande befriande.

Eller som Aristoteles så insiktsfullt och klokt formulerade det;

Värdighet ligger inte i att inneha hedersbetygelser,
utan i att ha förtjänat dem.