Som en droppe av rent och friskt vatten

                                                             * bild från wikipedia


Vi tror att det inte spelar någon roll.
Att det vi säger och det vi gör faktiskt är så obetydligt att det inte räknas.
Att det inte märks. Och vi anar inte att våra vassa ord lämnar djupa sår efter sig.
Och vi vet inte att den spontana kram vi gav vår vän fortfarande värmer henne under sömnlösa nätter. Och vi ser inte att vår arbetskamrat funderar på det där vi sagt för så länge sedan och som fortfarande skaver och gör ont och irriterar. Och att vi faktiskt förhindrade ett självmord den där dagen då vi stannade och pratade med den där berusade mannen på bänken.

Och vi vet inte att den tröst vi gav häromdagen upplevdes så ljuvlig och underbar och livgivande som om den var en droppe av rent och friskt vatten på en uttorkad och sprucken tunga.
Och vi har ingen aning om att vi används som ett avskräckande exempel i vissa sammanhang.
Och som ett lysande föredöme i andra.

Vi tror att vi obemärkt passerar förbi världen och att vi inte lämnar det minsta spår efter oss. Vi tror att allt det vi säger bara försvinner bort i tomma intet. Att alla dessa ord vi sagt och viskat och skrikit och stammat fram och ibland basunerat ut från hustaken bara löses upp och blir till ingenting bara för att tid passerar och vänner passerar och olika miljöer passerar och för att vi själva glömmer bort vad vi sagt där och då. Och vi tror att allt det vi gör eller allt det vi låter bli att göra bara påverkar oss själva i våra egna liv.

Men där misstar vi oss.
Vår närvaro i andras liv kan friska upp som en droppe av rent och friskt vatten en stekande het sommardag.
Och vår närvaro i andras liv kan skaka om och väcka till liv och skrämma bort.

Det är så lätt att vi glömmer bort vilka vi är. Vi glömmer bort att vi faktiskt påverkar och vi inspirerar och vi engagerar och vi förändrar allt där vi går fram i vårt liv.
Vi gör skillnad. Betydligt mer än vad vi tror. Betydligt mer än vad vi kan ana.
Och antagligen betydligt mer än vad vi skulle vilja ibland.

Det spelar roll. Det spelar roll vad vi säger till grannen vi möter i trappuppgången.
Det spelar roll om vi hälsar på våra kollegor när vi kommer till jobbet på morgonen eller om vi surmulet låter bli att göra det. Det spelar roll om vi älskar vårt arbete och fylls av glädje och energi när vi arbetar eller om vi hatar varje minut av det och känner oss utmattade och slutkörda och urholkade. Och det spelar roll om vi ser någon fara illa och vi låter bli att göra något åt det. Det spelar roll hur vi beter oss mot varandra och det spelar faktiskt roll vad vi säger.

Och i dessa dagar när ondskan ännu en gång har visat oss sitt fula ansikte så kan vi påminna oss om att vi kan göra skillnad. Vi kan finnas där när någon behöver oss.
Vi kan välja att visa vänlighet och kärlek och omtänksamhet istället för att irritera oss på småsaker som ändå inte betyder något.

Överallt där ondskan visar sig följer outsäglig sorg och vanmakt och smärta och ilska i dess fotspår. Och vi står förvirrade och förtvivlade och handfallna och skakade och vi vet inte hur vi ska hantera det vi ser och det vi hör. Och det verkar fullständigt obegripligt och omöjligt att förstå hur jorden ens kan fortsätta sitt eviga snurrande runt sin axel när ondskan har slagit till.
Och hur livet bara kan fortsätta. Som om ingenting har hänt.

Det spelar faktiskt roll vad vi gör och hur vi går vidare.
Varje dag har vi möjlighet att göra skillnad.
Vi kan sträcka ut en hand till den som skådat in i ondskans ansikte och blivit bränd och skrämd. Vi kan hjälpas åt att bära dem som inte orkar ta ett enda steg till.
Vi kan visa mod och stanna kvar och lyssna när någon behöver få prata om vad som hänt.

Och vi kan välja att bli medvetna om att vi faktiskt påverkar andra runtomkring oss med det vi säger och med det vi gör.

När ord bränner och svider som eld

                                                                         * bild från wikipedia


Idag blev jag återigen påmind om hur viktigt det är med vårt bemötande.
Hur vi behandlar varandra och hur vi beter oss mot varandra.
Och vad vi säger till varandra och hur vi säger det.
Det spelar nämligen roll. Det gör skillnad.

Alla är vi nog mer eller mindre överens om hur den som arbetar inom ett serviceyrke ska bete sig. Det är självklart och självskrivet på något sätt. Alla nickar ivrigt instämmande på huvudet om någon berättar om en snäsig kassörska eller en otrevlig sjuksköterska eller en nonchalant servitris eller om en läkare som inte lyssnar. 
Vi förstår direkt hur det gått till. En sådan person skulle ju inte få jobba med serviceyrken överhuvudtaget utan stå i skymundan på ett lager någonstans. 
Om ens det.
Vi känner alla igen situationen. 
Vi har alla mött dessa personer. Någon gång. Någonstans.
Så ingen ifrågasätter. Domen faller snabbt och lätt och helt utan rättegång. 
Utgången är alltid densamma. Skyldig. 


Men åt andra hållet gäller helt andra regler. Som kund eller patient nästan förväntas man ställa krav och högljutt säga ifrån och sätta gränser. Sällan ifrågasätts man. Kunden har ju alltid rätt. Som kund kan man gorma och skrika, gå till personangrepp, ha alla taggarna utåt, vara spydig och nedlåtande, bitter och arg.
Och personen som tillhandahåller service och hjälp ska helst bemöta detta beteende med vänlighet och värdighet och respekt. När ord bränner och svider som eld ska man ändå alltid ha ett vackert leende till hands och helst vara beredd att vända ut och in på sig själv i sin iver i att tillfredsställa kundens/patientens behov.

Personligen tycker jag det är enormt viktigt med ett gott bemötande från servicepersonalens sida. Det är a och o inom min bransch.
Men efter en lång rad av otrevliga och direkt ohyfsade patienter under dagen undrar jag om det inte borde finnas en gräns. Att det skulle vara okej att säga stopp.
Att få säga "hit men inte längre, tack".
Och jag undrar om det inte borde finnas krav på gott bemötande även från den som tar emot tjänster.
De flesta dagar går det bra med en lite lagom blandning otrevligheter, fula ord och hot, en del spydiga kommentarer om yrkeskompetens och skicklighet och tusen frågor om varför det är så lång väntetid, följt av det självklara svaret från samma person att vi som jobbar antagligen är för slöa och lata och långsamma.

Vad som ofta glöms bort är att servicepersonal också är människor av kött och blod.
Som under det där leendet också har känslor.
Och som ofta jobbar helt utan skyddsutrustning.

Och när ord bränner och svider som eld spelar det ingen roll längre om det är en kassörska eller en överläkare eller en taxichaufför eller en gammal dam i kassakön eller en patient eller en civilklädd polis eller en hungrig tonåring i McDonald´s-kön som tar emot dem.
För vissa ord ödelägger och förstör och lämnar brännmärken och sot och aska kvar efter sig.

Ordlös kommunikation

                                                                           

                                                                          * bild från morgueFile.com


En stor del av det som sägs när vi talar med varandra uttalas aldrig med ord.
Vårt språk och vår förmåga att kommunicera med varandra är så mycket större och djupare och betydligt mer innehållsrikt och intressant än vad våra ord har förmåga att uttrycka.
Hur väl vi än formulerar oss uppstår det missförstånd. Hur noga vi än förbereder oss är det någon som inte förstår vad vi menar. Och hur gärna vi än vill nå fram med vårt budskap så kommer vi ofta bara halvvägs. Om ens det.
Mycket av det vi kommunicerar uttrycker vi på helt andra sätt.

Orden är begränsade. Svårtolkade. Otillräckliga. Ibland alltför intetsägande, platta, små och farligt tvetydiga.
Vi tror att vi förstår vad någon vill säga när vi egentligen har fått allt om bakfoten.
Vi har olika referensramar och orden har alltför skiftande och varierande betydelser för oss för att de ska kunna förklara och beskriva allt. Inom oss har vi alla våra egna högst personliga förklaringar till våra ords betydelser.
Vi har alla olika relationer till samma ord.
Orden kan förlora sin kraft och styrka och innebörd någonstans på vägen under överföringen.

Istället för att fästa alltför stor vikt vid de ord som sägs kan vi fokusera mer uppmärksamt på allt det som uttrycks och sägs helt utan ord. Det som kommuniceras till oss subtilt och finstilt och ofta helt ljudlöst. Det som sägs med blickar och ansiktsuttryck. Det som berättas för oss med kroppspråket. Det som uttrycks i det nervösa och ihärdiga och det vansinnigt irriterande plockandet med en penna. Det som sägs med den flackande blicken och den stampande foten. Det som uttrycks med en hand på en axel. Det som sägs med det frenetiska tvinnandet av en hårslinga.
Allt det där som orden inte förmår att förmedla.
Kroppen talar sitt eget språk.

Om vi lyssnar tillräckligt noga kan vi tolka kroppens signaler och plötsligt förstår vi vad som egentligen sägs. Vi ser att ögonen uppenbarar sanningen för oss. Vi läser snabbt och tyst av känslostämningar, ser igenom lögner, avslöjar hälsotillstånd och kan upptäcka om någon är fientligt inställd till oss eller om det faktiskt är en bundsförvant vi har där framför oss.

Den ordlösa kommunikationen är en viktig och ofta förbisedd och ignorerad länk för att undvika missförstånd. För att kunna se bakom en hård och kall fasad. För att kunna avslöja lurendrejare. För att kunna fånga upp en vän eller en främling som mår dåligt. För att kunna trösta och ge stöd. För att kunna nå varandra.

Ordlös kommunikation lägger till en helt annan dimension till vår samvaro.

Som eld och som vatten

                                                                         * bild från morgueFile.com

Det har diskuterats förr.
På många, otaliga, oräkneliga sätt. I många olika och vitt skilda sammanhang.
Och det kommer att diskuteras igen.
Denna makt som ord besitter.

Hur de kan vändas och vridas åt olika håll och böjas och töjas och filas ner till oigenkännlighet för att få folk att sluta tänka själva och följa efter den som talat. Hur de kan packas in i prydliga små paket med vackert knutna rosetter och räckas över med ett falskt leende enbart i syfte att manipulera någon.

Hur orden kan sättas samman i meningar som överrumplar oss, förför oss, förfärar oss, vägleder oss och stärker oss. Hur de kan uttrycka vår allra djupaste sannning eller vår största lögn. Och allting däremellan. Alla subtila och ibland enormt besvärande nyanser som så lätt skapar djupa klyftor emellan oss när vi missförstår. Och så de befriande uppriktiga orden som bygger broar där framkomligheten var i det närmaste obefintlig.

Hur samma bokstäver som kan söndra också kan sammanfogas och ge liv åt vidunderligt vackra historier, som hänför och helar oss. Eller hur de kan skimra till i ett magiskt ögonblick i sorgens mörker och skänka tröst åt det som var otröstligt. Hur orden kan sätta frön i ett hjärta där allting verkade oändligt kargt och öde. Och förunderligt nog få det hjärtat att slå ut i full blom. Och hur orden på de mest märkliga sätt kan förändra liv.

Vissa ord kan nästla sig in hos oss och göra sig påminda när vi minst av allt vill komma ihåg dem.

Det finns ord som bränner som eld, som förtär allt i sin väg och endast lämnar aska kvar.
Och, tack och lov, så finns det ord som svalkar och lindrar och stärker som vatten.

Ett ord sagt utan eftertanke kan leva kvar ett helt liv i det hjärta som tog emot det.
Åratal efter det att förfärliga, fula och elaka ord yttrats kan de fortfarande skava och värka och stjäla kraft.

Och åratal efter det att vackra, vänliga och uppmuntrande ord yttrats kan de fortfarande ge dagliga doser av näring och livslust.

Våra ord är som eld och som vatten.
De kan bränna och skada och göra illa.
Men de kan också lugna och svalka och ge liv.

På tillfälligt besök i en annan värld

                                                                           * bild från wikipedia

Då och då brukar jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan, sätta mig i någon tidsmaskin och dyka in i verkligheten någonstans på måfå. Göra lite blixtvisiter här och där. I olika århundraden. På helt skilda platser, i olika världsdelar. Bara för att få insupa atmosfären och möta människorna som levde och arbetade och drömde och älskade då.

Jag vill andas in het ökenluft och hälsa på hos beduinerna. Jag vill sitta på en liten, trång och skum jazzklubb i New York och höra Miles Davis improvisera fram sina magiska toner. Jag vill besöka gamla torp i Sverige och se hur vardagslivet såg ut förr i tiden. Jag vill åka till Egypten under faraonernas tid och besöka Luxor under en stor högtid. Jag vill se hur de byggde pyramiderna och få se en skymt av Ramses II.

För jag vill försöka förstå hur det kändes att leva i en helt annan tid på denna jord, som en helt annan person. För att bättre kunna förstå hur det kommer sig att världen ser ut som den gör idag. För att stilla min nyfikenhet. För att lära mig mer, utvecklas, vidga mina vyer.

Det går ju förstås inte.

Men snudd på.
För i böckernas värld kan jag uppleva allt detta.
Få en aning om hur det kan ha känts att leva vid en viss tid, hur det kan ha sett ut där, hur man levde och dog. I välskrivna böcker försvinner jag på tillfälliga besök till helt andra världar. Jag har vunnit omöjliga krig tillsammans med Alexander den Store, varit ensam på en öde ö med en stor svart häst, varit kirurg i Sydafrika under svåra förhållanden och räddat oräkneliga liv, vuxit upp med hyenor, levt i snart varenda världsdel, under många epoker, varit slav och slavägare, kung och fattig bonde som brukat myllan i Sverige.

Det är helt magiskt.
Det är magiskt med ord. Magiskt med berättelser. Med böcker.
För ett ögonblick tar orden oss med till en helt annan värld.
En värld där vi kan hämta allt vi behöver ifrån.
Vare sig vi nu vill stilla vår nyfikenhet eller hämta kraft och visdom eller bara fly vår egen verklighet för en stund.

Ett ständigt flöde av ord

                                                                

                                                                                     * bild från morgueFile.com

Så gott som dagligen blir vi fullkomligt överösta med allehanda information, nyheter, skvaller, goda råd, tips och tricks, instruktioner och förmaningar. Vi läser tidningar och böcker. Ord och bilder strömmar emot oss i vad som verkar vara ett aldrig sinande flöde. Enorma mängder material om i stort sett vilket ämne som helst finns lätttillgängliga för de flesta av oss. En del av det är sant och en del annat är rena lögner.

Vi väljer vad vi ska lyssna på. Vi sållar bort en hel del av flödet för att inte drunkna i all information.
Men ofta väljer vi att höra samma saker sägas om och om igen. Fast kanske sagt av nya människor och i en annan omgivning.
Dag efter dag. Vecka efter vecka.
Tills vi tror att det är vårt eget mantra och vår egen sanning.
Rent av våra egna ord.
 
Vi lyssnar på samma evinnerliga klagomål på jobbet.
Vi diskuterar vanligtvis samma välbekanta ämne med våra vänner och bekanta.
Vi hör samma nyheter upprepas gång på gång fast i olika kanaler.
Morgon, middag, kväll.
Som om det inte hänt något mer i världen.
 
Till och med samma program dyker upp i tv år efter år fast med lite andra deltagare.
Kanske med en något annorlunda vinkling.
 
Vi håller oss gärna vanligtvis till det vi känner oss bekanta med, läser de sorters böcker vi brukar läsa, ser på de nyhetskanaler vi brukar se på, pratar om de ämnen vi känner oss bekväma med.
Vi tror kanske inte att något annat kommer att intressera oss.

Men det finns en väldig rikedom av ord och kunskap i världen att samla in för den som vill och vågar.

Ibland kan det vara oerhört uppfriskande att lyssna på något helt annat än det man vanligtvis brukar lyssna på. Eller läsa något nytt och annorlunda för ett ögonblick eller två.
 
Gå till biblioteket och låna en bok man absolut inte skulle välja i vanliga fall.
Och läsa den. Med öppna sinnen. Utan att döma ut den på förhand.
Ibland blir man underbart överraskad och fullkomligt överväldigad, jag har hittat många av mina favoritförfattare på det sättet.

Det här ständiga flödet av ord som omger oss får oss ibland att tappa bort våra egna ord.
Vårt eget språk. Vår egen sanning.
Och nöja oss med andras.

Men genom att sålla ut sådant vi redan har läst och hört tusen gånger förut och istället öppna upp för något helt annat som vi kanske aldrig hört förut, kan vi väcka liv i vårt språk på nytt.
Om vi gör det här igen och igen så kanske vi lär oss något vi aldrig vetat tidigare.
Ser någonting som vi aldrig har sett förut.
Och kan beskriva världen som vi ser den med våra alldeles egna ord istället för att låna andras.